Post 2006

Post 2011.

2012-01-19T16:24:00.002-04:00

Istället för att som vanligt summera året som gick så är det istället dags att blicka framåt. 2012 har redan börjat med höga toppar och djupa dalar och vi är bara lite mer än halvvägs igenom den första månaden. 2011 innebar väldigt mycket men har inte skildrats särskilt ingående här och det är rätt skönt därför ska det så förbli. Jag behövde nog det.

Nåväl. 2012 ska bli året då jag:

* Möter våren i Stockholm!

* Möter hösten i Linköping!

* Blir akademiskt examinerad!

* Uppskattar mig själv och äntligen slutar vara så självkritisk!

* Lär känna lite nya människor utanför bubblan!

* Fortsätter och fördjupar mitt nyvunna Crossfitberoende!

* Inte sätter en fot mer än nödvändigt i Tyskland!

* Och mycket mycket mer!

Den senaste veckan var tung med ytterliggare avskiljningar av kamrater som jag tycker väldigt mycket om. Hela förra veckan var blurrig och nu när dammet har lagt sig, tårar torkats och magknutar lösts upp, så sitter man ensam hemma på sin kammare och undrar; "Tänk om det hade varit jag?"

...Det finns inga särskilda förväntningar på 2012. Jag är säker på att det är ett gott tecken!

...Den varma känslan bakom ögonloben när man inser att han man lyssnade mest på i tonåren nu har gjort en låt med ett av banden man lyssnar mest på just nu. Bright Eyes + First Aid Kit = <3

You with the sad eyes.

2011-12-16T14:35:00.000-04:00

Don´t pass it on, when you know it´s wrong.

2011-12-12T17:00:00.002-04:00

Fram till för några månader sedan hade jag lyssnat alldeles för lite på Soundtrack of Our Lives.

You´re just looking for a way out of here!

2011-12-03T13:33:00.003-04:00

Jag har inte skrivit något på länge. En och en halv månad för att vara lite mer precis. Jag lockas i princip dagligen av tanken på att skriva här igen. Jag får även en del påtryckningar från alla möjliga håll, vilket såklart är smickrande.

Men grejen är att jag inte har så mycket vettigt att säga för tillfället. Jag lever ett bekvämt och behagligt liv, utan större bekymmer än att diskhögen växer sig alldeles för hög. Det är såklart väldigt skönt och så, men jag känner inte att det ger mig något att skriva en blogg om tråkig vardag. Det funkar inte för mig, jag vill att det ska gunga lite, åt det ena eller andra hållet, för att det ska ge mig någonting att lägga ner tid här. Och jag tror att ni som fortfarande läser, gör det för att ni får ut något av det jag skriver, vilket jag alltså gör bäst under sådana förhållanden.

Under hösten har jag hittat en ny hemstad, jag har lärt mig lite nya saker om livet i luften och jag har börjat skapa mig en ny vardag här. Det har gått relativt smärtfritt och harmoniskt, samtidigt som jag har blivit tvungen att växa upp ganska fort. Jag har gått från att vara en vuxen ungdom till att vara en ung vuxen. Dessutom har jag hittat mig själv i allt som hände förra året, inget är längre sådär oklart som jag ibland tyckte och jag känner mig numera i balans med allt det där som jag lät mig påverkas av alldeles för länge.

På det hela innebär det att det inte gungar särskilt mycket alls just nu, och därmed blir inläggsskörden ganska skral. Så kommer det nog förbli ett tag till.

Jag funderade ett tag på att lägga ner det här konceptet och starta något nytt. Snart är det femårsdag för Post 2006, och kanske är det läge att dra vidare och göra mig lite mer unplugged igen? Som Pre 2006? Kanske det. Kanske Post 2011? Vi får se.

Och så, självklart, det så oerhört obligatoriska Youtube-musikvideon....:

Nu; Matlagning och film med goda vänner!

Ber aldrig om ursäkt igen.

2011-10-22T05:44:00.004-04:00

Jag har skrivit 5 olika inlägg idag, som egentligen bara rör sig i olika cirklar kring samma kärnfråga som väcktes av en "Human Factors"-lektion tidigare i veckan. En kärnfråga som jag nu ändå har beslutat mig för att inte bry mig om. Sak samma, eftersom jag numera har vissa principer. Jag fortsätter med mina andefattiga musikinlägg istället. Ett tag till.

Det är inte bara ensamt att bo själv, det är dyrt med. Men ibland är det skönt och behövligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men kanske det solitära ändå vinner över den ständiga gemenskapen i slutändan?

Och så var vi klara med teori för ett bra tag framöver. Vad ska man nu göra om dagarna?

Ännu en höst.

2011-10-16T08:06:00.000-04:00

The best of the vanished marvels have gathered inside your door.

2011-09-10T12:19:00.002-04:00

Jag behöver det här. Det är vad jag alltid har sagt till mig själv och alla andra. Jag måste få stå på egna ben, ta hand om mina egna problem och bli oberoende. Och jag är på god väg. Jag växer upp väldigt fort och jag har inte gjort mig själv besviken än så länge. Jag är bättre än väntat.

Det är inget konstigt med att bo själv i egen lya, att laga mat bara till sig själv själv, att söka upp vänner på andra sidan stan om så bara för en kaffe och att ta hand om alla sysslor helt på egen hand, utan sällskap. Men jag är ovan. Jag har alltid haft folk på bara en röstlängds avstånd från mig. Nu när jag stänger dörren efter mig, hemkommen efter ännu en arbetsdag, är jag istället helt ensam i min lägenhet, i en trappuppgång där jag inte känner någon.

Det är ovant, det är ensamt. Men jag behöver det här. Man vänjer sig!

Det var så att ögonen tårades.

2011-08-29T12:58:00.002-04:00

Och allt det vackra fångades på samma filmsnutt.

Tack Arcade Fire, tack Popaganda, tack Youtube!

...och tack alla fänrikar.

I have wrapped up for you in some old autumn leaves

2011-08-22T16:02:00.004-04:00

Det är alltid lika kul att gå på konserter. För det är lite det Way Out West är, man marknadsför sig som en festival, men det är ju inte det. Inte en festival såsom jag tolkar ordet och dess innebörd i alla fall. Folk är tokfräscha, nyduschade och vill inte sitta ner i gräset med risk för att få en gräsfläck på sina Filippa K-byxor.

Dessutom bad en man i 50-årsåldern mig och D under Tallest Man-spelningen att "dämpa oss, vi är ju faktiskt på konsert". Ungefär det är vad jag kommer minnas som negativt med WoW-2011. Alla fräscha människor, en sjukt tråkig publik och alla köer till allt. Vi fick köa för att komma in, köa för att äta, köa för att använda toaletterna, köa till scenen och köa för att komma hem.

Men det fanns såklart en massa bra saker med WoW. Sällskapet självklart, musiken såklart och allt däremellan! The Tallest Man on Earth var precis så överbra som jag hade hoppats, Explosions in The Sky var skitvackra och Noah and The Whale spelade rakt in i mig. Och så var det mycket annat bra änna. Se bl.a. nedan!

Nu har jag varit 031:a i exakt en vecka. Det är ensamt att bo själv. Jag är van att alltid ha vänner på armslängds avstånd, så är inte längre fallet. Det är jag, min TV och Facebook. Upphetsande. Det går nog över.

Ny spellista på Spotify under konstruktion förresten, äntligen ett nytt kapitel.

Kapitel 3

2011-08-17T15:19:00.002-04:00

Nyinflyttad, mycket nytt, mycket bra, lite ensamt. Ska skriva lite om Way Out West-helgen vad det lider. Så länge bjuder jag på den här fantastiska låten av ett fantastiskt band, som jag hade glädjen att få se. En av många fina konsertupplevelser.

Om ni inte orkar Youtube så finns den på Spotify dessutom.

Eller jag vet ente...

2011-08-08T16:23:00.002-04:00

...men det här är fan helt fantastiskt bra. Helt i min smak, riktigt dålig humor, ämnad för mig känns det som.

En vecka kvar till första arbetsdagen. Ska bli sketakul. Snart Way out West, också sketakul.

Lägenheten som jag har lagt mina händer på är helt fantastisk. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Det var många skepp i stan i helgen, mycket intressant men jag kan inget om båtar.

Det är skönt när svårsmälta insikter plötsligt faller på plats.

The Wire är tillbaka i mitt liv. Mycket bra beslut. Klapp på egen axel.

Weah!

Det är gjort.

2011-08-03T06:45:00.004-04:00

Det är en tid av splittrade känslor. Å ena sidan hoppar jag nästan av glädje efter att ha besökt min nya hemstad och tillhörande lägenhet. Lägenheten som sådan är väldigt fin och läget är helt fantastiskt. Jag hade nog inte kunnat lyckats mycket bättre i det avseendet.

Sommaren har äntligen startat igång och nu är det snart dags för ännu ett varv till stranden, tillsammans med mina kompisar. Oerhört nice!

Men just som jag stod och gjorde i ordning strandväskan tidigare idag fick jag ett MMS av en av mina fd. kurskamrater från Stockholm, som fått exakt den befattningen som jag siktade på innan jag blev särskilt uttagen till särskilda arbetsuppgifter. Ett MMS föreställandes min gamla vagn från värnplikten, med våra besättningsnamn fortfarande målade på sidan. Gud vad det högg till, både av glädje och vemod. Jag saknar det där, jag vill återuppleva det där, och jag är vansinnigt avundsjuk på honom.

Samtidigt försöker jag intala mig själv att "Men för fan, det där är ju redan gjort!". För det är det ju faktiskt. Jag gjorde det på bästa tänkbara sätt, jag gjorde det väldigt bra och jag gjorde det under det sista utbildningsåret när det var inom en vettig organisatorisk och ekonomisk ram. Dagens verksamhet är ju inte i närheten av det vi gjorde då. Och man vill ju faktiskt ha kommit någonstans efter 3 år på skola, inte göra samma sak som jag gjorde i värnplikten för fem år sen. Och jag ska ju faktiskt åka ett annat fordon, som definitivt är minst lika coolt.

Men likväl, att jag ens behöver argumentera för min nuvarande situation pekar på något otrevligt. Något obekvämt. Gjorde jag rätt val? Den tvekan kommer nog alltid finnas där, lite grann i alla fall. Jag måste bara se till att glömma bort det där så väl som möjligt.

Det är gjort. Både valet och vagnsåkandet. Och i min nya befattning kanske jag slipper all j*vla lera och bandarbeten och vård till sent på kvällen och....

Nu; Stranden!

Way out of sync from the beginning.

2011-07-21T08:43:00.004-04:00

Ibland är man alldeles för snabb för sitt eget bästa.

Hursomhelst:

När ska det bli bra väder egentligen?

Höger, vänster, om!

2011-07-10T12:37:00.002-04:00

Examenshelg/-bal och tyskexamen. Mycket har hänt de senaste veckorna.

Helgen i Stockholm var helt fantastisk och kanske den roligaste festen jag någonsin varit på. Fullt ös och endast lycka och kärlek fram till morgongryningen och dopp i kanalen. Det är helt fantastiska människor som nu lämnar skolan för verkligheten. Jag är övertygad om att 216 kommer att göra ett bra avtryck i vår stora organisation.

Det bästa var att hela dagen, kvällen och natten höll en så hög nivå rakt igenom. Det var inget som gick snett, ingen gick över någon sorts gräns och allting höll en så hög nivå att det inte gick annat än att gå omkring med ett stort leende på läpparna hela kvällen. Avslutningen på dansgolvet vid fyratiden med 100 pers i en stor cirkel, allsångande "Stad i Ljus" var så vacker att många av oss skymtade en och annan tår i ett och annat öga!

Söndagen bjöd på städning, bakishäng och sista avveckling innan den sista uppställningen med KompC. Några sista visdomsord, och ett sista HVO. Mer vemodigt.

Examen i Tyskland var också något väldigt skönt och fantastiskt roligt. Ännu mer glädje, inget vemod alls. Just nu känner jag inte någon som helst saknad. Det kanske kommer sen, men å andra sidan så har jag ju så mycket att se fram emot nu under de kommande sommarveckorna och under den kommande hösten!

Planer för dödssommaren 2011:

* Navelskådning.

* Strandskådning.

* Måndagsklubben, uteserveringar och hemmafester!

* Uppflyttning till mitt nya liv.

* Way out West med Brunberg.

* Popaganda och Arcade Fire! (Sällskap sökes) (Gud vad längtar till att få se AF live!)

Vi får se hur mycket bloggande det blir till sommarn. Vi får se.

(BTW, nagelbitfri i 6 månader nu. FTW.)

In poverty, my love, we have everything.

2011-06-25T12:24:00.000-04:00

Äras den som äras bör.

2011-06-25T10:54:00.003-04:00

Jag tycker väldigt mycket om Jesper Rönndahl. Kanske mest av alla radiohumorister. Hans program, shower, sketcher och annat är alltid precis i linje med vad jag tycker är bra och roligt. Jag lyssnade tidigare alltid på programmet Pang Prego, men gav upp det rätt snabbt när Jesper och hans crew byttes ut, till förmån för några andra som jag inte ens lärde mig namnet på.

Nu har ett nytt program på P3 sett dagens ljus, och efter två program är jag redan såld. Institutet heter programmet, Jesper Rönndahl är en av programledarna och man pratar om vetenskap och forskning och närmar sig olika svåra frågor på ett lättsamt vis. Sjukt bra. Smart humor och intressanta fakta, exakt så som jag vill ha det paketerat!

16 dagar!

2011-06-20T16:33:00.006-04:00

Det har blivit mycket arg och/eller intensiv proletärmusik på sistone. Jag kan inte påstå att jag kan placera mig själv särskilt väl på någon specifik del av den politiska skalan, men musiken på vänsterkanten svänger och det med råge. Jag är ju främst en textlyssnare, vilket gör att jag som bekant breder ut mig ordentligt mellan musikgenrerna. Det finns en charm när Asta Kask sjunger om patriarkatet och Promoe sjunger om skjutna riksbankschefer. En charm som högermusiker knappast skulle kunna finna. Man kan liksom inte stå emot en textrad som;

- En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land!

Det går bara inte att inte tycka att det är förstklassig ordlek och textskriveri.

Förresten, det måste vara ett tecken på att man vuxit upp när alla fester i samband med större högtider nuförtiden är väl planerad och organiserade. Midsommar står närmast för dörren och allt är som upplagt för en förträfflig kväll. Hela paketet är ordnat alldeles förträffligt, till skillnad från några år sen. Omensäjjer.

Det är vidare bara att inse att staden jag fortfarande är skriven i, innebär att en viss musik blir väldigt väl framträdande under juni, juli och augusti. Gyllene Tider är en vanligt återkommande sommarplåga som bär med sig ett intressant fenomen. Jantelagen i Sverige finns även i Halmstad, vilket innebär att de flesta inte vill lyssna på "Gyllene" på förfesten. Men på ett märkligt sätt dyker det alltid upp både två, tre och åtta låtar i förfestens spellista och av någon outgrundlig(?) så kan alla låttexterna till samtliga låtar. Det måste vara något som ingår i var Halmstadspojk och -flickas uppfostran...!

Själv är det samma sak. Eller ja, det var så. Men på senare år har jag slutat hyckla, något jag försöker göra så lite som möjligt nuförtiden. Gyllene Tider har ännu sin plats på sommarens alla tillställningar, bilradios, stränder och förfester. Defintivt!

Det var ju inte så här vi sa när det begav sig vad jag vill minnas, men den nya given är ytterst uppfattad. Inga oklarheter alls. Jag tror mig veta varför du vill ha det såhär.

Jag ska inte göra någon besviken.

There´s people thinking they know something now.

2011-06-13T04:45:00.005-04:00

Så har jag då äntligen fått se The Kings Speech. Jag försökte hopplöst rycka i den tråden några gånger i vintras när den fortfarande gick på bio, men fick inget gehör hos någon. Man verkade dra likhetstecken mellan "engelska kungahuset" och "tråkig" och var inte alls intresserade av kostymdrama med Colin Firth. Det får väl ses som deras förlust. De är väl en fin filmupplevelse fattigare, helt enkelt.

Jag älskar filmer som slänger mig mellan alla ytterligheter, mellan skämskudden, tårkanalen och gapskrattet. Det är också väldigt njutbart att få se favoriten Helena Bonham Carter i en "vanlig" roll, hon spelar ju annars mest kufiska och extrema roller.

En annan film som jag smugit kring lite grand är The Kids Are Alright, som jag också fick se i helgen. Samma sak där. Underbara spänningar och känslostormar. Jag njuter i fulla drag av filmer där man hela tiden balanserar på gränsen till total katastrof. Som Match Point, till exempel.

Snart är ännu en vecka avverkad. Snart är det midsommar. Snart är det examensbal. Snart är det vingceremoni. Snart kan jag vända blad!

Och mitt cyniska hjärta flimrar.

2011-06-12T10:09:00.002-04:00

Såhär i studenttider så måste man ju ändå lägga upp en av mina favoritsånger av Kent, den påminner mig på så många olika vis om månaderna innan och efter vår studentexamen. Det var fem år sen nu. Ibland känns det som en evighet sedan, ibland som om det var förra året.

På många vis var jag en helt annorlunda person på den tiden. Av naturliga skäl utvecklas man och växer med tiden som går. Vissa saker återkommer alltid, om än i ny skepnad, vissa saker kommer aldrig tillbaka. Jag undrar vad jag hade tyckt om jag träffat mig själv, anno 2006? Har jag blivit som jag ville?

Man kan bara hoppas att man blir bättre med tiden, mer vidsynt, djupbottnad och breddad.

I svaga stunder känns det tyvärr inte alltid så.

Något som inte förändras är hur ljuvligt det är i mina hemtrakter på sommaren. Avnjuter ännu en långhelg tack vare den tyska pingsthelgen och jag trivs alldeles förträffligt med det. Hur skall jag kunna fungera i en stad utan ett hav runt knuten? Jag har mina tvivel.

30 dagar kvar. (I need a break and I need a vacation!)

2011-06-06T10:55:00.002-04:00

En gammal indie-klassiker som aldrig skall glömmas bort. Alltid upplyftande, alltid aktuell!

Annars är det mesta varmt och klibbigt, dagarna försvinner i ett enda moln av skit som skall göras, planeras och glömmas bort.

De kommande veckorna är avgörande för mycket och jag har slutat bekymra mig, jag behöver en paus, lite semester, omge mig med människor som jag älskar och bara få lite lugn och ro från allt. Som pablo sa.

Men egentligen så har jag det rätt bra, när allt kommer omkring!

Doctor doctor, please...!

2011-06-02T09:28:00.003-04:00

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag förstått att jag har en knivskarp förmåga att minnas datum för olika händelser i mitt liv väldigt tydligt. Troligtvis bättre än genomsnittsvensken. När jag börjar rabbla datum och till dessa tillhörande händelser så låter jag för mig själv som något utav ett psykfall, alltså försöker jag undvika att påvisa denna kunskap i sociala sammanhang, för att inte riskera att skrämma folk eller göra mig själv till åtlöje.

Det är något med siffrorna och hur de kopplas till minnesbilder som verkar tilltala mitt sinne. Det känns så i alla fall när jag försöker visualisera processen som ligger bakom.

Låt mig bjuda på några enkla smakprov:

Den 14:e juli 2003 bröt jag armen i en fotbollsmatch.

Den 10:e december 2009 hade afghanistanstyrkan FS17 medaljceremoni.

Den 30:e maj 2004 spelade Metallica på Ullevi.

Den 7:e augusti 2006 ryckte jag in i lumpen.

Den 3:e februari 2007 avlivade vi vår älskade katt.

Den 11:e juni 2010 var vi på en oväntad Teddybears-konsert.

Den 28:e februari 2008 ryckte mina soldater in.

Den 28:e juni 1997 åkte jag på min första solsemester.

Den 17:e maj 2005 tog jag körkort (samma dag som Sanna!)

Den 25:e oktober 2010 flög jag ensam i en helikopter för första gången.

Den 15:e juli 2007 kom vi hem från Turkiet.

...Och så vidare plus. Jag vet inte varför eller hur, bara att.

Jag avleder eran annalkande "creepy"-känsla med att avsluta här och slänga in en fantastisk låt!

I thought I could be anything!

2011-05-19T15:19:00.003-04:00

"Fan, du skulle ha kommit 30 minuter tidigare. Förstår du inte det?"

Senaste valborg spenderades, som det oftast gör av människor i min ålder, under olika stadier av berusning. Från morgon till kväll. Citatet ovan levererades till mig under dagen och fick mig att helt oväntat nyktra till ganska omgående, inte så mycket för vad som sades, utan för vad det faktiskt innebar.

Hade jag kommit 30 minuter tidigare, som jag tydligen inte gjorde, så kan mitt liv på många sätt ha sett radikalt annorlunda ut idag. Vad betyder det egentligen? Berusningen till trots eller kanske tack vare kände jag att allt vi gör helt enkelt bara är en massa slumpmässiga händelser som leder oss på olika spår. Men varför och vart?

Under månaden som har gått sedan dess har den här tankeslingan ideligen poppat upp i mitt huvud när något (kanske) betydligt eller (kanske) obetydligt har hänt. Maj har varit en månad ganska välfyllt av en massa olika sådana ögonblick.

Nyss insåg jag dessutom, med Facebooks hjälp, att det i dagarna är ettårsjubileum för något annat som har betytt mycket för mig den senaste tiden. Som i sin tur var ett resultat av något som skrevs långt tidigare, som mest skrevs för att någon inte orkade hålla käft.

Fasen, bara det att jag är där jag är idag och ikväll kan man till syvende och sidst spåra tillbaka till en ansökan som min kära mor tvingade mig att lägga på posten "för tredje och sista gången så du kan då det där ur världen", trots att jag själv inte hade styrka att göra det just då. Postade det, det gjorde jag. Fick det ur världen, inte direkt...

Allting ter sig mer och mer totalt slumpmässigt för var dag som går och jag vet inte riktigt hur en ordningsmänniska som jag ska förhålla mig till det. Inget betyder någonting, samtidigt som det betyder allt. Man kan ju inte bara likgiltigt flyta omkring, men man kan ju inte låta den här insikten styra hela sitt varande. Vad tror ni?

Många frågor, inga svar, jag lägger upp en fantastisk låt av en av mina favoriter som troligtvis har gjort ett ljudvågsavtryck i mina hörlurar och går och lägger mig istället. Inte kan väl det ha någon betydelse, eller?

Neä, jag är ju inte direkt först med den här tanken. Men det är första gången jag verkligen förstår den och känner den djupt inne i roten. Såhär nästan en månad senare är det fortfarande lika starkt.

49 dagar.

2011-05-18T09:45:00.003-04:00

Jag tänkte tipsa om två skivor som jag lyssnar mycket på just nu.

Den ena är In and Out of Control av The Raveonettes från 2009. En länk på Facebook från deras nysläppta skiva påminde mig om det där albumet jag gillade skarpt, men som jag glömde bort alldeles för fort. Nu är det defintivt payback-time!

Det andra är Noah and The Whales senaste album Last Night on Earth. Det är deras tredje album. Det första slukade jag med hull och hår, det andra inte alls. Det var mest "a whole lot of whining". Inte för att jag inte gillar emo och whining, tvärtom i lagom dos, men det måste vara lite finess i det hela, kan jag tycka.

Hur som helst överraskar det senaste mer än lite och helt plötsligt känner vi igenom ett gammalt favoritband, men nu med lite mer elektroniska slingor. Jag gillar det verkligen, även om jag såklart saknar folkkänslan ibland.

Två album jag inte vill eller kan rekommendera är The Strokes, respektive White Lies nya plattor. Riktigt dåliga. Riktiga besvikelser. Kanske kan man med lite ansträngning hitta ett och annat OK-spår på dem, men inte mycket mer än så...

Att hitta formen för hur jag ska komma tillbaka till bloggandet går sakta framåt(?), som ni kanske märker. Bloggen blev för nära, för personlig, för intim. Jag ska sluta berätta om allt jag känner och allt jag tänker. Jag kanske kommer att berätta om utvalda delar, om det känns bra och balanserat. Men huvuddelen av den tid jag (eventuellt) kommer att lägga här framöver blir mer allmänna reflektioner, tråkiga musik- och filmtips och kanske ett och annat intressant musik- och filmtips.

Kanske kan jag med en sådan approach sluta att känna olust inför det här. För jag vet ju samtidigt om hur mycket jag innerst inne tycker om att skriva.

Stolarna och borden, alla har gått.

2011-04-19T16:36:00.008-04:00

Idag länkar jag till två låtar som jag på olika vis inte tycker om att jag har på min spellista. Den första är låten ovan, framförd av Ulf Lundell. Detta är i princip den enda låten jag kan med honom. Mitt förhållande till Ulf är som ni förstår inte särskilt utvecklat. Men texten är så rungande perfekt. Vartenda ord biter sig fast i bröstet, särskilt de sista styckena. Jag tycker verkligen inte om att den finns på min spellista, varenda gång den dyker upp på Spotifys shuffle-mode så svär jag tyst, vrider upp volymen några steg och lider i det tysta tills den är färdig. För att stänga av eller ta bort går bara inte, den är för exakt.

Den andra är min tillfälliga "guilty pleasure"-låt. Jag kan bara inte lyssna på någon ur Idol-historien med gott samvete. Men under en natt, strax efter att klockan slagit 01:00, befann jag mig ensam i en bil på E6:an i södergående riktning. Plötsligt dyker den här låten upp på radion och den passade in så bra i omgivningen och i stämningen. Slingan som går i bakgrunden faller mig i smaken. Vi får se hur länge det varar. Usch, jag ryser av både skam och mys till bakgrundsslingan....

Om två dagar inleds tio dagars semester. Så fruktansvärt skönt och välbehövligt. Tiden rasar fram nu, men de senaste veckorna har slitit på rätt bra, så ja, jag behöver det här.

Helgerna har varit rätt intensiva på sistone. Det kommer förhoppningsvis bli lite lugnare fram till Valborg.

* Nedförsbacken är inledd, nu vill jag bara hem. Hem till Sverige. Jag ska klara det!

* Förresten, 79 dagar kvar, and counting!

* Ska jag verkligen fortsätta blogga? Jag vet inte längre. Det känns sunkigt och osoft på något vis. Jag behöver en nystart. Jag tror nog att jag först ska prova ett nytt grepp på de hela, innan jag ger upp denna kanal mot omvärlden.

You might as well ask me if a hot day is hazy!

2011-04-01T08:00:00.003-04:00

Det är skönt att komma hem när man inte varit hemma på nästan en månad.

Det är skönt när man känner flyt i det man håller på med, särskilt om det är svårt.

Det är skönt att ständigt ha träningsvärk.

Det är skönt att kunna sitta i solen och bara vara, om så bara i tio minuter.

Det är skönt när min iPod påminner mig om allt som har hänt.

Det är skönt att det är mindre än 100 dagar kvar.

Det är skönt att man inte är yngst på plats längre.

Det är skönt att man ska få besöka slottet om några helger.

Det är skönt att tro sig veta vad som är vad och vem som är vem.

When you feel discouraged, when there is a lack of color.

2011-03-06T09:17:00.002-04:00

Våren har äntligen börjat kika fram, och eftersom mars faktiskt har inletts med lite marginal så vågar jag till och med sätta det i skrift.

Nu är det alltså mars, snart är det april, sen är det maj, sen är det juni.

Nästa vecka är utsedd till musikfri vecka. Jag ska inte aktivt lyssna på en enda låt. Det kommer att bli någon sorts "audioasketisk" tillvaro som jag tror att jag behöver. Jag lyssnar på alldeles för mycket musik. Jag hetsäter spår efter spår utan finess. Jag tror att det avtrubbar mig på något vis. Jag skall alltså ge det ett försök och se vad som händer och vad det gör.

Känner vi mig rätt så lär löftet brytas efter sisådär 48 timmar. Men det ska bli kul att försöka!

Högsta betyg ännu en gång, och jag har svårt att vara glad. Jag är alltid för hård mot mig själv. Ingen vet varför.

Fredagmorgon

2011-03-04T07:39:00.001-04:00

Äh!

v109

2011-03-02T13:20:00.004-04:00

Under veckan kunde vi bl.a. lista följande:

* Lyxfällan. Lysande TV om man inte har något bättre för sig. Inget annat TV-program får mig att känna sådan enkel tillfredsställelse. Det fungerar på två vis; Det ena viset är att det visar att man själv har det väldigt bra. Det andra viset är att det talar till mitt ordningssinne. I början är allt kaos och panik, och ju längre programmet fortskrider desto bättre och snärtigare och ordnat blir det. Lite samma känsla som en nykatalogiserad iPod ger.

* Jag nyupptäckte gamla älskade Death Cab for Cutie och albumet Plans, för femtioelfte gången. Särskilt I Will Follow You Into the Dark. Aldrig sämre, bara bättre. Alltid lika perfekt.

* Boendefrågan inför hösten tog en lite oväntad och rolig vändning i måndags. Kanske kan man framåt juni sitta på en lagom lägenhet, med krypasvtånd från det mesta? Jag hoppas verkligen det.

* Insåg att White Lies släppt nytt album utan att säga till mig. Blev irriterad, började lyssna. Ännu inget utlåtande, men det ser inte särskilt bra ut.

* Av hela elva dagar på plats i FOB KAUFI fick jag "göra min grej" i lite över 5 timmar totalt. Kanske några av mitt livs mest innehållsfattiga, navelpillande och menlösa veckor på oerhört länge. Inte undra på att tankar och känslor har snurrat i höger och vänstervarv och slagit knut på sig själva, gång på gång. Här fanns inget annat att göra än att vänta, träna, titta på TV-serier och tänka.
Jag vill verkligen att jag aldrig behöver vara så här overksam på mitt kommande jobb. Då kommer jag begära byte av arbetsuppgifter.

Snälla ta mig härifrån, genast.

On the night shift.

2011-02-27T15:41:00.002-04:00

När man sitter själv efter en fysisk och mentalt ansträngande dag "på jobbet", alla har stängt dörren till sina rum och varken plugg eller träning är något alternativ som sysselsättning, så är datorn den enda portalen hemåt, den enda kanalen för att, med bloggar och facebooks hjälp, försöka upprätthålla en sorts länk hem till nära och kära.

Jag har alltid varit intresserad av att se skeenden, orsak och verkan, att analysera vad som händer vid olika handlingsalternativ och så vidare. Det är ofta väldigt bra i det yrke jag har valt och i livet i stort. Man kan ofta välja rätt väg i livet och i avgörande ögonblick. Det är däremot ganska dåligt när man på kvällarna sitter ensam vid datorn, inte har något sällskap eller något annat för sig.

Allting på skärmen blir orimiligt stort och betydelsefullt, småsaker blåses upp i någon sorts märklig rundgång och slutsatser man tror sig dra av denna rundgång visar sig ibland vara helt fel och skeva. Så har det ibland blivit här nere i exilens land. Jag saknar de som står mig nära. På något vis verkar jag ha trott att datorn kan hjälpa mig att vara närvarande i min frånvaro.

Jag tycker inte om mig själv när jag bli sån och jag tycker verkligen inte om att det kan drabba andra än mig själv.

Därför får det bli slut på sånt nu. Jag måste sluta försöka leva mitt liv på distans, sluta försöka nå omöjligheter genom den där portalen. Inse att saker och ting sker här och nu, inte där och sen!

För 90% av min tid så är jag ju faktiskt den personen. Det borde vara 100% av tiden.

Basta!

We are biding our time, for these myths to unwind.

2011-02-07T14:15:00.005-04:00

Under förra veckan släppte en sjukt tung sten från mitt bröst. En sten som jag släpat på i ett drygt år. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde slutligen upp med mig och min sten. Jag visste att det var oundvikligt, om inte annars för att överhuvudtaget kunna fortsätta med min utbildning. Men som allt man känner djup ångest inför så har jag bara skjutit det framför mig, i ett fåfängt sätt att se på det som ett "senare problem".

Förra veckan var det senare, och det gick bra. Fruktansvärt skönt. Ni som känner mig vet hur mycket det betyder för mig.

Jag känner mer och mer hur skönt det ska bli att återvända till Sverige på en permanent basis. Att åter få en fast punkt i tillvaron, äntligen flytta hemifrån på riktigt, att kunna hitta på saker på kvällarna och återskapa mitt gamla jag igen. Denna fasta punkt kommer till att börja med bli Linköping som det ser ut nu, och det hade verkligen kunnat vara sämre, fantastiska vänner från min utbildning och barndom finns i närheten och det är ändå en stad som kan erbjuda lite mer än den håla jag just nu bränner upp mitt livs bästa dagar i. Det kan inte bli annat än bra!

Och idag kände jag glädje i luften.

Darkness is a harsh term, dont you think?

2011-02-01T20:49:00.003-04:00

- "Herregud, skaffa en ny skiva att lyssna på!"
- "Jag försöker, men det är svårt när de enda som fungerar som substitut är en Depeche Mode-skiva från 80-talet och några EP:s av en folkkille från dalarna..."

Som utlovat

2011-01-28T07:15:00.003-04:00

I samband med flygkaoset innan julveckorna förra året så hade jag anledning att ompröva mycket av det som jag tidigare ansåg om människan i allmänhet. Det blev två och ett halvt dygn av väntande, frustration och inställda flyg. Men det blev även en massa kortare och längre möten med en rad helt skilda människor. Möten som inte betydde någonting, och möten som var avgörande för resans fullbordande.

Nånstans i mitten av alla dessa möten, på Frankfurts flygplats om jag minns rätt, fick jag en snabb skymt igenom all frustration, irritation och ilska som fyllde terminalerna. Det jag såg var helt enkelt människor som hjälper och stöttar andra människor. Människor helt främmande för varandra gav stöd, hjälp och värme till varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det var förvisso ingen översvämning i Australien, inget jordskred i Brasilien eller hungersnöd i Somalia. Det var några flygplatser och I-landsmänniskor i Västeuropa som blev igensnöade och strandsatta.

Men likväl fanns det något där, en underliggande närhet mellan människor som alla var lika utlämnade åt, de till anonymitet slitna, terminalerna. Irritationen och ilskan övergick så småningom i någon sorts passiv acceptans för situationen, och det var som om det öppnade folk för varandra. Man hjälpte varandra i biljettköerna, man spred information längs bänkraderna, man överlät sin sittplats till de svagare och man delade jämnt av den mat och dryck som delades ut av flygbolagen.

Själv hade jag under dessa dygn sällskap av, bland andra, en 26-årig Schweizare, på väg att besöka sin långdistansflickvän i Karlstad, en 70-nånting man från London, som trots sin ålder ångade på som chef på ett investmentföretag, en 40-årig skotsk major från brittiska armén, som suttit i en stridsvagn under Irakinvasionen, en 20-årig Göteborgska som pluggade på college i Texas och äntligen var påväg hem till sin familj över jul. Alla hade de sina slutdestinationer och mål, och under några timmar var jag en del av deras resa, precis som de var en del av min.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, var avslutet finns att hitta. Det fanns så mycket jag ville säga, men nånstans på vägen så kände jag mig alldeles för pompös och präktig för att dra det vidare, för att avsluta resonemanget.

I grund och botten var det väl att mina få dygn som kringflackare och ett dussin människors 15-minutersbekant på några av Europas flygplatser, gav mig en lite starkare tro på det goda i människan. Det kan verkligen behövas ibland.

Jag har förresten börjat skriva. Jag borde dra något gammalt över mig.

Post 2010

2011-01-14T04:50:00.004-04:00

2010 är året jag aldrig kommer att glömma. Inte för att det var särskilt bra, det har andra år varit. Kanske mer för att det ju var väldigt jobbigt, och det hände en hel del saker i mitt och andras liv som jag aldrig vill ha ogjort eller glömma. Det är lätt att falla in i negativa tankar när jag blickar tillbaka på de senaste tolv månaderna, det blir lätt så när det mesta som hänt under året har varit jobbigt, slitande, magondande, stressande och nedslående. Men det har även hänt en hel del väldigt bra saker, som därmed kommer i skymundan för allt det där andra.

Låt oss fokusera på det där i skuggan, det kanske kan hjälpa att göra något bra av 2010, och skapa något fint inför 2011.

- Emigrationen. Jag inledde min utbildning efter nästan 20 års väntan. Det kan ingen ta ifrån mig och mina kamrater, äntligen är vi på väg. Det ställer oss ständigt på kanten av vad vi klarar av, det är sällan avslappnat och casual, och det kommer att ge oss minnen för livet. Tyvärr innebär en sådan tillvaro att det allt som oftast är omöjligt att stanna upp och njuta av de fina stunder som ändå erbjuds. Jag tror att det kommer att bli enklare att se tillbaka på den här tiden med glädje till hösten, när lite distans finns till den här tiden. En av många saker att se fram emot under 2011!

- Norrlandsgatan. Det mesta är sagt i ämnet och bör vara något mellan oss, men det har såklart varit en stor del av mitt liv under 2010. Det har varit många fina och fantastiska stunder, och en del jobbiga och slitande stunder. På samma vis som med min emigration så tenderar alltid de jobbiga stunderna att överskugga de bra. Jag försöker även här att skjuta det åt sidan och försöka att enbart fortsätta minnas det bra, det fina. Allt är ju sagt och det är väl inte mer med det, men jag kommer alltid att bära Norrlandsgatan med mig och allt som hör därtill. Och något säger mig att jag inte har sett den där rödgråa dörren för sista gången.

- Separationen. Livet i Stockholm tog slut och flyttades ut till ett white trash-ställe på den Nordtyska slätten. Kontrasterna är uppenbara och överflödiga att ännu en gång återgå här på Post 2006. Men, man saknar ju utbudet, alla fantastiska vänner och de möjligheter som erbjöds. Man saknar att vara i Sverige, man saknar att alltid ha 60 goda vänner att besöka när man vill.

- Afghanistan. Aldrig förr har Afghanistan varit så närvarande hos mig. 2009 innebar förvisso väldigt mycket tankar åt det hållet, men 2010 toppade det ändå. Många oerhört nära och god vänner har varit i hetluften där nere under hela året, så även min lilla bror. Trots att man själv aldrig har varit där så kan man obskyrt mycket om platsen, namn på byar och hur vardagen ser ut där nere. Det är inge kul att gå omkring och oroa sig för sina nära hela tiden, och det verkar inte som att det kommer att avta framöver, även om 2011 kommer att bli ett lugnare år för mig som anhörig. Men man har fortfarande kompisar och vänner där nere, och vem vet, kanske hamnar man själv där så småningom.

Mitt 2011 har potential, det är snart bara 5 månader kvar till en av mina tre examensdatum, och kanske också det viktigaste. Jag kommer äntligen skaffa någon form av fast plats i tillvaron och kanske genom detta också få lite välbehövlig distans till min älskade men ack så slitna hemstad.

Och avslutningsvis, än en gång, låten som säger allt jag vill säga, år 2010. Winter winds med Mumford & Sons. Jag älskar dig.

(Spelas med fördel på aphögsta volym och med intensiv medsjungning!)

PS: Och jag ska försöka att bättra mig med bloggandet. Hösten har varit så intensiv på så många sätt att jag aldrig har känt mig motiverad eller sugen på att lägga energi på att lägga ord vid mina tankar och känslor. Förhoppningsvis så kan jag hitta tillbaka till den glädje som jag faktiskt en gång kände för mitt skrivande. Den där boken måste ju skrivas också, och då kan det ju sitta fint med lite skrivglädje...

So don't teach me a lesson, 'cause I've already learned.

2010-12-19T17:58:00.009-04:00

En månad senare är det jul, jag har ledigt, snön ligger vit på taken och jag har helt plötsligt en väldig massa fritid och till det en massa roliga saker att hitta på.

Jag älskar julledigheterna nuförtiden. Alla kommer hem under några intensiva veckor, dagarna är fyllda av möten med gamla vänner över en film eller några koppar java. Kvällarna spenderas med utgång eller hemmahäng. Jag får min dos julafton i Småland som jag älskar så, och juldagen levererar årets intressantaste utgång, som alltid. Till detta skall läggas nyårsafton, mellandagar och efterdagar. Man kan ha det sämre.

Nu har jag skrivit ett stycke om allting fyra och en halv gång, helmarkerat och tryckt på "delete" fyra och en halv gång. Det känns helt enkelt för risigt. Nån gång ska jag dessutom orka skriva det där inlägget om det där jag nyss upplevde, som får mig att tro på mänskligheten. Men det får nog vänta ett tag till.

* Shoppat DVD. Office Space. 29:-. Inga konstigheter.

* Gym och bastu är najz.

* Att vakna av sig själv varje morgon är så förtjänat.

* Hur många låtar man än har för att rama in det man känner så fungerar det inte. Längre.

* Snö brukar på sikt innebära slask. Blandat med grus.

* Det är löjligt tillfredställande att fetta in sina vinterkängor så ofta man finner tillfälle.

A white blank page, and a swelling rage.

2010-11-22T13:26:00.004-04:00

Efter ännu en dag i ett snordyrt datorspel och själsdödande lektioner, lite verklighetsflykt i form av ett gympass, samt mat och en Staropramen framför ett avsnitt Vänner, så upplever jag nu fritid för första gången på nästan en månad. Underligt. Däremot inte underligt att man har lidit av återkommande huvudvärk den senaste tiden. Särskilt när alla yttre omständigheter läggs på det som redan borde uppta all min tid. Men tentorna är i alla fall slut nu på ett tag. Skönt!

Helgerna och veckorna rasar förbi i en dundrande fart och snart är det jul och den mest välförtjänta ledigheten på mycket länge. Jag älskade julen förr, på senare år har jag inte riktigt hunnit med den, eller börjat så sent att jag aldrig riktigt funnit känslan innan det är över. Vi får se hur det blir i år...

Det tog inte lite mer än en vecka för min kära lillebror att få uppleva några av människans värsta sidor. Jag tänker så ofta på honom och hoppas att allt ska gå bra. Än så länge verkar han och hans kamrater leverera, vilket ju är bra och tryggt. Men där har vi ännu en anledning till att räkna dagarna till jul.

Mumford & Sons har inte bara gjort sommarens och höstens i särklass bästa låt, och förvinterns iPod-låt är redan här;

Not even once.

2010-11-16T17:06:00.000-04:00

Aldrig ensam, alltid ensam här.

2010-11-04T06:03:00.002-04:00

Just nu är det ganska visset, av sisådär sju olika anledningar (jag har räknat) och jag vill bara komma ifrån allting för en stund, för ett ögonblick. Problemet är att det inte hjälper att åka härifrån på helgerna, och det hjälper inte att åka hit på veckorna. Det har hittills bara blivit värre. Vad ska man ta sig till?

Varför inte prova att bita ihop, sluta gnälla och bara göra sin skit? Man kanske vänjer sig!

Det enda som kan få mig att gå ner i varv för ögonblicket, kanske den senaste månadens bästa Youtube-cover:

......Quit these pretentious things and just punch the clock.

2010-10-28T17:57:00.004-04:00

Jag pallar fan inte med det här längre snart. Den här jävla bipolariteten står mig fanimig rakt upp över mina jävla öron.
Här på Post 2006 har vi en strikt "icke-svära"-policy. Men ibland måste man få göra undantag!

En kväll på Frankfurt International i närtid fick mig att skriva en lista. Den är absolut inte komplett, kronologisk eller rangordnad. Bara en samling av en del av de låtar som har betytt lite extra för mig de senaste 8 åren:

Metallica - The Memory Remains Voxpop var TV-veckans kung. Fick mig att upptäcka musikens charm. Särskilt med den här fantastiska låten! Fick mig att köpa mitt första album.
Ceasars Palace - Over Fore it Started Voxpop även här. Skolkataloger, hemtelefonnummer, 13 år(?). Hur som helst en fantastisk låt. Syntslingorna hemsöker mig ännu.
Goo Goo Dolls - Slide Gymnasiet, typ slutet av ettan kanske? Kan inte riktigt relatera till något speciellt, men låten är det fortfarande gung i och nånstans här insåg jag nog kanske att det fanns något mer därute. Man får inte glömma Iris hellre. Förbannat bra, fortfarande.
Bright Eyes - At the Bottom of Everything Upptäcktes på tåget från Stockholm till Skövde efter första testomgången. Plötsligt dök den här underbara låten upp i min iPod och mitt liv förändrades lite grann. Till det mycket bättre. Min nationalsång.
Tiger Lou - The Wake/Horray Horray En av Sveriges bästa kraftdepparlåtar. Hittade på en skiva lånad av M, lämpligt nog. Lyssnad på alldeles för många gånger, fortfarande lika öm i bröstet när den drar igång. Särskilt gitarren i bakgrunden som sakta men säkert maler på.
Death Cab for Cutie - Soul Meets Body Typ tvåan och delar av trean i gymnasiet. Death Cab upptäcktes, MSN användes, tankar och förhoppningar byggdes, uppfylldes och sprack, om vart annat.
Noah and The Whale - Jocasta Första hösten i Stockholm. Ett av mina fortsatta favoritalbum. En låt som verkligen innebar mitt definitiva intåg i "indie-folk"-musikens underbara värld!
The Strokes - Heart in a Cage En sjukt bra drivsparkarlåt som användes alldeles för mycket förra året. Drivorna var stora och sparkar fanns det gott om.
The Tough Alliance - Koka Kola Veins Avslutningen i 2:an några sjukt bra sommardagar och -veckor som följde. Den här härliga låten för mig tillbaka till en tid då allting var enkelt, solblekt och tillräckligt billigt. Så här i efterhand är musikvideon rätt kul också.Depec
Depeche Mode - Everything Counts September. Kalla stenar under lågskor. Dörrar öppnas och stängs, vågar jag ta steget? Sjukt bra hångellåt förresten.
The Killers - Read My Mind I bilen till Halmstad flygplats, även denna gång i September. Låten hade sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, men det gjorde inget. Den är perfekt och är det fortfarande. Bäst-före-datumet är som bortblåst, 'cause I don´t shine if you don´t shine!
White Lies - Death 2009. Kanske mitt favoritår hittills. Detta är låten som får symbolisera allt. Och gör det med den äran.
Neutral Milk Hotel - Two-headed Boy Ett studentrum någonstans i centrala Stockholm. Jag står och intensivskriker i takt med den här låten, tillsammans med en något äldre vän. I våra högerhänder håller vi varsitt glas whiskey och vi känner att vi aldrig tidigare har varit närmre varandra än just då. Det är ett fint möte som kommer skapa en vänskap som inte ger sig i första taget. Dessutom är det en bra låt att avsluta listan med. Desperation, glädje, naivitet och vilja. En satans vilja.

Bubblare:

Mumford and Sons - Winter Winds Varför? Därför! =)

Arcade Fire - Sprawl II Fruktansvärt fängslande låt som snart är inpräntad i mina tyska väggar och Uppländska hörlurar. Visste inte om jag skulle länka Live- eller albumversionen, så jag bjuder på båda!

Det finns så många fler låtar som kunde funnits med här. Men antingen så är det bortglömda för tillfället, eller så har jag inte orkat med mer. Jag är trött och måste gå och lägga mig nyss.

Imorgon hem till Halmstad och så. Happ, hopp.

I balans och lite mer därtill!

2010-10-21T16:01:00.003-04:00

Ibland känner man flytet. Det gjorde jag idag. Jag ställdes inför en saftig prövning, under övervakning av en väldigt erfaren man på området som jag skulle examineras i. Drygt två timmar varade pärsen och efteråt kunde jag pusta ut. Jag hade aldrig tidigare upplevt samma fokus, samma flyt, samma känsla av "här och nu" som jag gjorde idag. Det var extremt skönt och tillfredsställande. Jag vet ju att jag egentligen är bra, det var skönt att kunna bekänna den färgen när det gällde.

Efter ett skönt löppasss firas detta lite stillsamt i en ensam korridor tillsammans med tre sillmackor, två Krombacher, en liten påse Cashewnötter och mina favoritvänner Phoebe Buffay och Chandler Bing. Det förtjänar jag!

Och imorgon är det höstvinter i Uppsala. Happy-smiley-insert-here!

Your beauty trumps my doubt!

2010-10-17T16:29:00.004-04:00

Under oss brer det mörka intet ut sig. Här och där lyser samhällen upp det mörka och formar oaser av ljus. "Fasten Seatbelts"-skylten tänds och klaffarna fälls sakta ut, ackompanjerat av det dova bullret. Ännu en helg får sitt avslut och en ny vecka tar vid.

Jag lever ett väldigt märkligt liv just nu. Det består av så många faktorer, påverkbara och opåverkbara att jag vet inte vad jag ska göra eller tänka för att få ordning på allt. Märkligt är inte likställt med dåligt. Dåligt har jag det inte. Rent objektivt så kan man nog säga att jag nog har det rätt så bra.

Men jag tror att jag gör det dåligt för mig själv. Jag tänker på fel sätt, jag försätter mig i fel situationer. Trots bättre vetande och invändningar från vänner och familj gör jag fel saker. Jag ser ofta saker ur fel perspektiv och jag lindar in mig själv i negativitet och dåliga tankar.

Det är läge att sluta med det nu. Jag måste våga vara lite naiv, glad och försöka se på mitt märkliga liv med ett annat par glasögon. Fan kan målas på en annan vägg, en annan gång!

Det här med att blogga har, som sagt, blivit för omständigt och komplicerat. Jag uppskattar fortfarande tanken med att blogga, men jag känner varken lust eller ork särskilt ofta. Framförallt inte samtidigt. Om lusten finns, tryter orken, och vice versa. Det känns som att det jag vill säga inte går att uttrycka på ett bra sätt, och att det jag inte vill säga måste få utlopp på något vis. Jag vet bara inte hur det ska gå till.

Innan sängen omfamnar mig;

Låt oss hoppas att helgens dödsfall inte var förgäves.
Låt oss hoppas att jag kan börja träna igen. Snart!
Låt oss hoppas på bättre väder i veckan så jag får något gjort, någon gång.
Låt oss hoppas på bättre väder till helgen. En hösthelg med min godbit. =)

Aldrig ensam, alltid ensam här.

2010-09-27T14:04:00.004-04:00

Jag ville först döda Robert. "Fan, varför skulle han ta med mig till det här stället?!"
Jag hade hamnat på en kräftskiva dit folk tog sina barn, hundar och pratade arbetsliv och parkettgolv. Jag och Robert var jätteyngst och jag kände inte en själ. Det barkade snabbt utför.

Men något hände, ytliga bekantskaper skapades, snapsar dracks, barn somnade och helt plötsligt hade allting svängt till att bli en av de skönaste förvärmarna jag varit på. Det var oerhört kul och värmde lite i sinnet, både av snaps och av insikt. Insikt om att livet inte slutar vid 30, barnafödande eller amorteringar på lånet. Det kanske är därför jag aldrig kan sluta att titta på Vänner? Någon sorts hopp om livet och framtiden kanske. Kanske också för att jag inte kan sluta tycka att Chandler och Phoebe är bäst.

Till slut ville jag krama Robert. Jag kramade Robert.

Ångestklimaxen avväger annars varandra här nere. Förra veckans tenta blev godkänd, denna veckans tenta är på G och jag skulle kunna plugga jättemycket till den. Någon sorts håglöshet har då och då kommit över mig den senaste veckan/veckorna. Borde träna, men orkar inte, känner mig onyttig och tjock, pallar därför inte träna. Borde plugga, orkar inte, sitter vid datorn, får ångest inför mängden plugg, pallar därför inte plugga. Och så vidare.
Någon borde ta tag i min kropp åt mig, just nu verkar jag inte vara kapabel till det.

Oktober gör snart sitt intåg, och det innebär att vi har varit här i sex månader. Nio kvar!

Innelista:

* Min återupptäckt av Jonathan Johanssons sköna höstlåt.

* Långkalsonger och underställ.

* Norrlandsgatan.

* Dagarna går fortare än någonsin.

Utelista:

* Tysk matkultur.

* Föräldrar som skaffar Facebook. Inte okej!

Can I have it like that?

2010-09-06T14:49:00.006-04:00

Sommarens inläggsskörd har varit skral, det medger jag. Överlag har det blivit längre och längre mellanrum mellan mina inlägg. Det beror delvis på att jag just nu har mycket annat att lägga fokus på, och viktigare saker att plöja ner min tid i. Dessutom har jag som sagt blivit väldigt trött på mig själv på sistone, men det är (också) som sagt ett helt annar inlägg. Nåja, jag tänker i alla fall fortsätta att skriva här, även om frekvensen kommer ligga på denna nivån ett tag framöver!

Mitt livs helger är att likna vid oaser, en plats att andas, njuta, dricka och älska på. Veckorna är väl inte helt tokiga heller, det är resandet på söndagarna som tar livsgnistan ur mig. Jag är så trött på alla flugplatser, alla köer, alla lätt avtorkbara väntsoffor, alla själsdödande Tax Free-affärer. Jag orkar inte mer. Men helgerna gör det så värt det, särskilt om man får träffa Dig. De helgerna glömmer man enkelt bort sin söndagsångest.

Annars känns det mest som att vi utbildas i att undvika att dö eller på andra sätt skada oss allvarligt. Men det är å andra sidan oerhört kul, så där ska jag inte klaga. Dessutom har jag verkligen kommit in i ett träningsstim som snart matchar min tid som BFA. Skönt och bra!

Något som min snart 4 terminer långa utbildning, den aldrig bedarrande valhetsen och min allmänna livssituation på nytt har gjort mig medveten om, är hur symbolhandlingar och signaleffekter påverkar oss och vår vardag. Det är något som alltid har amatörintresserat mig och jag ser det överallt. Hur någon väljer att säga något på ett visst sätt, hur en chef uttrycker sig, vilka bilder en tidning ackompanjerar sina reportage med, vad man väljer att visa upp för andra och vad man håller för sig själv, vilken färg man skriver texten i och vilka tidningar man låter ligga framme.
Men vet man själv vilka symbolhandlingar man utför? Förstår man själv vilka signaleffekter man skickar ut i den sociala etern? Jag tror inte alltid det, och det är väl det som gör allt så svårt, så spännande, så jobbigt och så roligt.

Summer skin.

2010-08-25T15:21:00.002-04:00

Jag är skeptisk till Oskar Lindroos i nuvarande tappning. Men en av hans låtar fick mig att tänka på en sak.

När jag bodde i Stockholm fanns det en bro nära min skola. Under denna bron levde det förvånansvärt många kaniner i alla kulörer och storlekar. Likt sommarkatter hade de dumpats där av sina gamla ägare när de tröttnat.

Jag har aldrig förstått mig på fenomenet med sommarkatter, om det nu ens förekommer längre. Men uppenbarligen så förekommer i alla fall en variant av fenomenet i Stockholm. Vad är det för människor som sysslar med sånt? Man skaffar sig ett husdjur under några sommarmånader att mysa och gulla med, att roa sig med på stugan på landet, borta från ens riktiga hem. Detta fortsätter man med under sommarmånaderna tills verkligheten händer när hösten börjar och allting blir på riktigt. Man har ingen lust, förmåga eller egentlig vilja att behålla sin katt eller kanin, utan man lämnar den helt sonika bakom sig, under en bro eller utanför stugans dörr när Volvons motor varvar upp för hemfärden.

Folk som skaffar husdjur, oavsett grundanledning, borde noga tänka igenom vad det är de ger sig in på innan de slår till. Ett djur, en levande varelse, är inget man behandlar som vilket slit och släng som helst. Har man väl bestämt sig för att försöka sig på ett husdjur så har man också ett ansvar för att ta hand om det på bästa sätt. Det är så dags att komma på andra tankar några månader in i det hela.

I övrigt känner jag inte riktigt igen mig i mig själv längre. Det har jag väl egentligen inte gjort sen någon gång efter det att vi flyttade ifrån Stockholm. Men det blir nog ett helt annat inlägg. Eller kanske inte alls, om jag tänker efter. Jag är ganska trött och less på mig själv just nu. Tur att det finns helger, musik och stigspakar att roa sig med.

Enjoy the silence.

2010-08-14T08:54:00.004-04:00

Jag älskar verkligen Depeche. Underbar musik, lysande texter. Ett band jag nån gång SKALL uppleva live. Arvika förra året missade jag tyvärr, men av giltiga skäl. Förhoppningsvis dyker det inte upp några sådana nästa gång tillfälle ges.

Ikväll skall jag på kräftskiva. Det kommer att bli rött, blött och sött. Trevligt sällskap finns såklart också med i bilden.

Se på mig nu, vad tycker du?

2010-08-13T05:00:00.002-04:00

Låt mig inleda med något som kanske kan te sig något självförmätet och drygt, men det är inte riktigt den atmosfären jag vill lägga på resten av det här inlägget.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolor och på utbildningar. Jag har lätt för att lära och se sammanhang. Det har ofta varit en stor tillgång och fördel för mig, då jag inte har behövt plugga särskilt mycket och därmed kunnat lägga energi på annat. Jag är medveten om att alla inte har det så och att livet är orättvist på det sättet. Vi tilldelas olika kort ur kortleken, jag har bland annat blivit tilldelad "lära lätt"-kortet, men saknar några andra. Så är det.

Hur som helst, den utbildning som jag just nu genomför har inneburit att jag för första gången i mitt liv tvingas upp på en helt annan nivå studiekravsmässigt än vad jag tidigare har upplevt. Man förväntar sig att jag skall prestera på topp hela tiden, både på den teoretiska delen och den praktiska.

Det är självfallet väldigt mentalt belastande och frustrerande. Ibland upplever jag att jag gnäller lite för mycket på utbildningen till min närmaste omgivning, men det är bara den inbyggda latmasken som gör sig hörd. För det är samtidigt oerhört stimulerande, på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare. Varje gång jag spänner fast mig i stolen, fäller ner visiret och tar fram checklistan så är det mer än full fokus som gäller. 105 % är vad som skall ut ur min kropp och hjärna. Och jag älskar det.

Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande utmaning och belastning. Ibland presterar jag dåligt, ibland presterar jag bra. Jag svär högt åt mig själv så att läraren rycker till och jag flinar som ett fån när något har gått min väg. Det är en helt ny tillfredsställelse jag får uppleva här, som utlöses av att ha klarat av ett moment som man kämpat med en längre tid.

Det jag just nu gör och får uppleva på dagarna är helt fantastiskt!

I drew a line for you, oh, what a thing to do.

2010-07-27T10:24:00.004-04:00

Jag har aldrig varit ett jättefan av Coldplay direkt. Jag tror det beror på att en tjej jag var förtjust i i gymnasiet en gång sa att hon tyckte de var "tråkiga och så jälva mainstream". Så då tyckte jag såklart det med. Jag kan inte säga att jag är förtjust i henne längre, men hennes omedvetna prägling av mig sitter kvar, färskt i minnet. Jag är helt enkelt ingen Coldplay-kille. De gör ju bra låtar, men det är något som tar emot helt enkelt. Man är ju så formbar i gymnasiet... eh.

Nåväl. Jag har ändå smugit in några Coldplay-album på iPoden. Av en enkel anledning. De har gjort en hel del episka låtar som då och då, när man minst anar det och har Shuffle-mode på iPoden, genererar rejäla Coldplay-moments™. Ögonblick som slår ryggraden ur led. I söndags hade jag ett Coldplay-moment™. Någonstans i höjd med Falkenberg bjuder min röda metall-och-plast-vän på en av dessa mycket uppskattade ögonblick. De små samhällena susade förbi, de stora fälten bredde ut sig, då och då avbrutna av en skogsdunge eller hästhage. Kaffekoppen låg väl i min hand och den skrikande bebisen några platser framåt i vagnen var långt borta. Jag lät låten gå en gång till, sen stängde jag av iPoden för resten av tågresan. Det var bra så.

En skolvecka med dagar som börjar 04:50 och avslutas med sängläggning 21:20 är vad jag är inne i just nu. Och jag klagar inte, jag klagar inte alls.
Det är nu det börjar!

If you promise to stay conscious, I will try to do the same.

2010-07-25T18:33:00.003-04:00

En av mina absoluta favoritklipp på Youtube. Det här är så bra på så många vis.

Även sena sommarkvällar kan innehålla mysfaktor.

Scare your son, scare your daughter.

2010-07-24T06:38:00.002-04:00

Varför inte en modern klassiker?

Nästa vecka börjas det. Pirrigt!

Charles De Gaulle upplevdes i maxfart och jag har aldrig varit så nära att missa ett flyg. Det är märkligt hur kort transition time man får på en av Europas största flygplatser (som dessutom, enligt fransk tradition, är värdelöst skyltad), när jag ibland kan få spendera två timmar i Köpenhamn. En spänning i livet jag kan vara utan.

Höstmys i höst? Ja, gärna. Filtar, kaffe, varm chocklad, te, bullar, film, vindpinat regn på fönsterrutan, promenader från ICA i ordentliga jackor och vantar och skymning framåt femtiden! Men framförallt utan gnagande osäkerhet. För övrigt verkar nämnda höst redan ha börjat titta fram. Vart tog värmen vägen? Nåja, det kan kanske vara behagligt att slippa ta på sig långkalsonger och långärmat underställ, under en flamskyddad overall, i 35-gradig värme.

Oavsett om hösten har kommit eller inte så ska jag släpa mig till stranden idag. Förvisso inget strandväder, men det ska bli kul att träffa AA. Och kanske få till ett besök på After Beachen!

För övrigt måste jag nog börja bokföra mina utgifter. Alldeles för mycket pengar försvinner på skit. Skit som må vara välsmakande, men det är inte OK att nästan gå back varje månad på den inkomsten jag har. Förvisso har sommaren inneburit en del extra utgifter med resor och annat bös, men allvarligt talat, nu får det räcka.

What is simple in the moonlight, by the mornin' never is.

2010-07-18T15:54:00.006-04:00

Fargo är en mycket bra film som jag sett alldeles för få gånger. Så fungerar jag. Jag tycker att filmupplevelsen förhöjs av att se en film flera gånger istället för att gå vidare med nästa. Det är därför jag bara köper filmer jag redan sett och det är därför många i min umgängeskrets småretar mig för att jag ibland har lite småautistisk koll på film och skådespelare. Jag tittar för mycket och spenderar alldeles för många timmar framför mina DVD-högar (som outtröttligt växer sig högre och högre).

Alltså, Fargo. En fantastisk film att påbörja avslutningen av mitt sommarlov med. Kaffe, jordgubbar och glass och JP nere i TV-källaren. Mycket bättre än så blir det inte här i föräldrahemmet. Så som det alltid har varit. Det är skönt att det fortfarande finns möjlighet till filmkväll i källaren med JP.

Kaffet är inte slut, JP har gått hem pga. jobb imorgonbitti och jag är inte mättad. Vi får se hur kvällen utvecklar sig, för jag har inget jobb att gå till imorgon. Bara ett tåg som avgår efter lunch.

Veckans senare del var som vanligt fantastiskt bra. Vädret var bättre än på hemmaplan tydligen, vilket känns fint. Och Mosebacke visade sig verkligen från sin bästa sida. Och pizza vid ån är så mycket bättre än vad det kanske borde vara. Jag älskar verkligen de senaste, och kommande, månadernas vistelser där uppe. Jag mår i alla fall väldigt bra av att vara där. Men de tar ju slut, det går ju inte att komma ifrån. Och så fort tåget lämnar perrongen så lägger det sig en kletig sakna-klump längst ner i maggropen som nån sorts dåligt icke-substitut för vad man känt de senaste dagarna. Den klumpen ömsom skriker, ömsom gnager tyst. Och det enda vettiga jag kan få ut av det, är att jag måste få ordning på det här. På hur det ska bli till hösten.

Imorgon är det tåg och flyg på nytt. Låt oss hoppas att en transition time på 35 minuter på Charles De Gaulle är tillräckligt för att ta mig dit jag ska. Annars kan det bli en intressant inledning på nästa fas i min utbildning!

Jag tror jag ska ladda min iPod lite extra, utifall att.

So let the memories be good for those who stay!

2010-07-13T10:07:00.006-04:00

Jag måste ju ändå säga att semesterplaneraren som är ansvarig för vår semester, vem det nu är, har gjort ett ganska bra jobb ändå. Den tropiska värmen har gjort mycket nytta och hittills har lovet varit över förväntan. Igår fick jag dessutom oväntat spontanbesök av Logistikern med stort L. Kul!

Skövde blev faktiskt precis som mina förväntningar talade om. Det är sällan jag orkar hålla låda fram till morgonkvisten, men i Skövde tillsammans med killarna och tjejerna ur TJ så är det aldrig några svårigheter!

Mumford & Sons. Jo, jag tackar jag. Jag gillar ändå tanken på att jag dragits in i något sorts "Indie Folk"-träsk utan att jag märkt av det. Helt plötsligt sitter man här med några (många?) av sina favoritartister spelandes banjo, ståbas, elgitarr, synth och dragspel. Märkligt, men bra! Nedan har vi en fruktansvärt bra låt som, utan att behöva lyssna på texten, fyller en med så mycket värme och glädje. Jag uppskattar förvisso oftast texter mest i musiken jag lyssnar på. Men ibland behövs det inte. Dessutom är den tillhörande musikvideon fullkomligt lysande!

Snart ska jag prova på nattbuss. Det blir nog le spectacular! Om inte annat så är slutdestinationen alltid lika bra. Oavsett om snökaos, Stockholmsregn eller tropikvärme råder.

Turn me back into the pet, that I was when we met.

2010-07-08T06:32:00.003-04:00

Jag har ett väldigt bra sommarlov just nu. Saker att göra på dagarna, kompisar att träffa och kvällar att utnyttja. Kommande helg beger jag mig till Skövde och nästa vecka är det åter Uppsala!

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är något som känns annorlunda och konstigt. Jag går hela tiden omkring och är otålig och ofokuserad. Infall kommer över mig och känns bra, men blir helt fel, även om det inte bara är jag som är att skylla. Men gud, vad jobbigt det känns. Troligtvis helt i onödan. Jag är så förutsägbar.

Sådana infall lägger jag (för) mycket tid och tankeverksamhet på, samtidigt som jag undviker att lösa ut förberedda saker som jag planerat för sommaren under hela våren.

Ikväll är det Björn Ranelid, till helgen är det VM-final, nästa vecka är det Johnossi. Det ÄR ju ett bra lov!

Men det här med att "blogga" har blivit alldeles för komplicerat, om ni frågar mig.

To drag the past out into the light.

2010-06-28T12:39:00.004-04:00

Drottninggatan-favoriten Dave Stewart, hans låtar och framförallt hans TV-uppträdande slutar aldrig att fängsla mig. En sån där liten sak som jag saknar med Stockholm är att kunna gå ner för Drottninggatan och stanna upp under obestämd tid och bara lyssna.

Fy bövelen vad det känns, på alla möjliga sätt.
Den slår rakt igenom mig med full kraft och det funkar i alla lägen, situationer och skeden.

Like two atoms in a molecule!

2010-06-21T12:19:00.004-04:00

Precis som alla andra drabbades jag också av värmeslag i hjärtgropen när jag satt framför TV:n i lördags. Jag har verkligen inte brytt mig särskilt mycket om det hela i förväg, och hamnade framför TV:n mer som en konsekvens av att jag inte hade något bättre för mig.

Under inledningen av sändningen så kände jag ångest när jag sakta men säkert insåg hur mycket brudgummen var på väg att ge upp för att få sin brud. Det är ju inget vanlit bröllop på det viset, utan i rutan framför mig skulle jag nu få sen en "man av folket" som skulle ge upp möjligheten till att ha ett efternamn, att få rösta och ha ett eget jobb. Dessutom vara en av Sveriges mest offentliga personer. Vad sa han själv att hans roll skulle bli efter det här? "Mitt jobb blir att vara ett stöd för kronprinsessan i hennes roll". "Arma stackare", tänkte man lite.

Sen kände jag mig lite påtvingat perverterad när jag satt där i min soffa och samtidigt, på första parkett, bevittnade hur vår lätt grånade kung lämnade över sin älskade dotter till brudgummen. Det här var ju deras privata stund, vem var jag att göra intrång i detta heliga? Ett uns av olust fyllde mig.

Motvillig perversion, olust och smygande ångest, alltså. Inte direkt en jättelyckad start på lördagseftermiddagen kanske. Men allt det där försvann snabbare än en konsonant på flamländska, samtidigt med glädjetårarna som snabbt torkades av brudgummens kind. Brudens svikande röst vid "...tills döden skiljer oss åt." och Björn Skiffs sång var spiken i kistan. Jag var såld och tårades ikapp med stora delar av kyrkan, Kungsträdgården och Sverige.

Allt var så vackert, varmt och fint. Det var äkta kärlek för alla att dela med brudparet och inget har någonsin var enklare.

Nu har dessa känslor självklart lagt sig en aning, sittandes vid Gate B34 på Schiphol, med en transitiontime på 2:10 timmar. Men minnet av en speciell lördagseftermiddag för svenska folket i allmänhet och för två personer i synnerhet ligger färskt kvar. Och med det även insikten om att det finns vissa saker här i livet som är värda att kämpa lite extra för, även om det då och då kan innebära smärta och uppoffringar. Det är i sådana sammanhang ett billigt pris.

Och så är man då tillbaka i de snart invända gängorna. Plugg, Tyskland, Nahkauf, öststatsgym, taxi buchholz, stridssäck2000, youtube, bryggkaffe, märkpenna och tuggummiburk.

Denna veckan: 2 tentor, ingen svensk midsommar, men vi ska göra vårat bästa här nere.
Nästa vecka: 2 tentor, Flight Suit-party, efterlängtad semestern!

Här kan alldeles för många låttexter citeras för att jag ska känna mig bekväm.

2010-06-18T04:57:00.008-04:00

Femtontusen ovälkommna tankar och känslor konkurrerar för fullt med mina studieförsök, om det begränsade utrymmet i min hjärna.

Den dominerande känslan är nog just nu "Bortgjort fån". Ett bortgjort fån som fan borde ha vetat bättre och som borde ha anat oråd långt innan den där statusuppdateringen lästes på i iPhonen på flygbussen. Ett bortgjort fån som trodde att det faktiskt var lite på riktigt.

När jag sedan satt där på min avskilda plats på det södergående tåget och försökte tvinga i mig lite macka så insåg jag att jag verkligen behövde musik. Vad-fanjävla-somhelst, helst nyss, och ännu hellre på gränsen för vad trumhinnorna pallade med.
iPoden levererade en Krunegårdlåt som satt löjligt bra. Åkrarna och skogsdungarna passerade förbi, låten gick på repeat och mackan var knappt halväten när tunnelns mörker omslöt tåget. Jag slängde resten i papperskorgen innan jag klev av.

iPoden har alltid svar på allt. Men den botar inte magknip och svullna ögon. Den skapar ingen ordning i kaoset.

Transatlanticism

2010-06-02T16:53:00.006-04:00

Att inte skriva ett inlägg på nästan en månad gör att jag omedvetet drar mig mer och mer att faktiskt göra det, ju längre tiden går. Kanske är det någon sorts ovilja att möta de förväntningar jag har på mig själv att producera ett bra inlägg som var värt den långa väntan, som ligger bakom. Vad ska man egentligen skriva om efter en månads uppehåll? Ska man sammanfatta? Ska man lite nonchalant fortsätta i samma spår?V

Vad göra?

Att göra; Jag hoppar rakt i och struntar i vilket, klockan är sen och iPoden är trött.

Yrkesmässigt hade vi en väldigt bra genomgång igår. Det var folk på besök som gav oss en del klarheter och oklarheter i en nära och avlägsen framtid. Förhoppningarna om ett aktivt och spännande yrkesliv verkar kunna näras ett tag till. Men som vanligt kunde man inte svara på den viktigaste frågan. Vilken fågel kommer jag lära känna, och var ska jag bo?

Studiemässigt så ångar det på. Ännu en tenta avklarad idag och det känns väl okej, mest för att ha den gjord. Kunde gått mycket bättre känns det spontan. Det är aldrig kul att lyssna på hur andra har svarat på olika frågor och inse att man har begått riktigt dåliga slarvfel och basala misstag. Som tur är så är lärarinnan i ämnet ganska överseende och snäll, så det går förhoppningsvis vägen.

De senaste två helgerna har varit fullkomligt lysande. Även om jag kräks introvert på mig själv när jag är "för på" när jag är med dig, svär åt min livssituation när jag måste vara "in your face" om en massa jobbigt, och bara skulle vilja ha möjligheten att göra och vara så mycket annat, så har veckorna aldrig gått fortare och helgerna sällan varit härligare, och det känns fruktansvärt bra. Tack!

Västkusten skall få sig ett ordentligt besök kommande helg och med det en bilfärd ner till min grymma lillebror och en fest med många grymma Sthlmskamrater. Det kunde ha varit en sämre helg. Sen blir det en rolig och intressant vecka i Berlin och Dresden, innan flyget går norrut, mot ESSA. Tack, Agneta!

Nå. Varför har jag då inte skrivit något på länge?

Jag kan skylla på pluggbelastning, men det gör jag inte.

Jag kan skylla på mitt usla "56k-modem", men den sparar jag.

Jag kan skylla på bristande motivation, men den är nog redan använd om jag minns rätt.

Jag skyller på att den senaste månaden har uppfyllt mig med viktigare, roligare och bättre saker att göra och tänka på.

Det tycker jag känns som en bra ursäkt, eller låt mig formulera det där ett snäpp vassare;

Det är en mycket bra anledning.

I wanna breathe that fire again!

2010-05-11T19:18:00.003-04:00

Att bli fnitterfull med två andra svenskar och ett gäng tyskar som är sådär duktiga på att använda det engelska språket, ensamma sittandes i en riktigt tysk sylta, kan inte bli annat än lysande. Det var en bra kväll, det blir en lång och skön helg och snart inleds nästa vecka. Och vi är mer eller mindre klara med halva teoridelen. Oerhört skönt.

Här är en gammal låt som jag verkligen lyssnade sönder månaderna efter lumpen. Den betyder oerhört mycket för mig och den gör mig alltid lika glad. Jag insåg nyligen varför.

I don't mind if you don't mind 'cause I don't shine if you don't shine.

I hate this bridge and everything it makes me think of!

2010-05-07T17:05:00.002-04:00

En mycket bra version av en mycket bra låt, en ganska bra fredagkväll som denna. Imorgon bil, imorgon Malmö!

The lights are on, but everyone's gone, and it´s cruel.

2010-05-06T13:19:00.006-04:00

Nu har alldeles för många personer sagt till mig att jag borde skriva en bok eller något liknande för att jag ska sluta med att instinktivt trycka tillbaka det sug jag faktiskt burit på sedan gymnasiet, att få skriva något, skapa något, berätta något.
Kanske skulle man faktiskt ta tag i en liten livsdröm och sätta sig ner med papper och penna och se vad som händer? Men börjar man att aktivt tänka på det igen, efter en lång tids dvala, så blir det snart alldeles för mycket.

- Vad ska det handla om?
- Hur långt ska det bli?
- Vem skulle egentligen vilja läsa något som jag har skrivit?
- Ska man använda egna upplevelser, eller köra något helt taget ur det blå?

Och så vidare. Det slutar allt som oftast med att man känner en större längtan att återgå till sin sköna skapardvala än att faktiskt göra något åt saken. Saken som helt plötsligt har blivit alldeles för påträngande verklig och handfast. Det blir lätt alldeles för stort för att kunna greppa. Kanske man ska veta sin plats och hålla sig till sin fjuttiga blogg? Men ett aningen för stort frö såddes faktiskt förra helgen för att min författardröm enelt ska kunna återgå till sin bekväma dvala.
Vi får se.

Ett annat samtal förra helgen fick mig också att aktivt fundera på något som jag enligt rutin har undvikit att fundera på, på ett tag. Alla bär vi våra kors, saker som tynger en och saker som man inte kan släppa. Helt enkelt kors som måste bäras. Vissa kors bär man under kortare stunder, som en misslyckad tenta, andra saker bär man med sig mycket längre. Själv bär jag alltid på några kors, det gör vi nog alla. Det var i alla fall det som var någon sorts slutsats av det samtal som födde de här tankarna. Vissa kors är enkla att släppa till marken efter ett tag, vissa verkar aldrig vilja avsluta sin axelskavande vila.

Ett av mina äldsta och mest vindpinade kors är av det emotionella slaget. Det har jag länge försökt glömma och aktivt trycka bort ur mitt medvetande, av ren självbevarelsedrift.
Ofta genom den väl beprövade tekniken; "Fight fire with fire". "Genom att skapa andra emotionella band så kanske man på sikt upptäcker att det där andra försvinner", har varit min tes.

Det har funkat sådär, till inte alls, får härmed efter lång tid och alldeles för många tankecyklar, vara min slutsats. Genom helgens samtal insåg jag tyst för mig själv att det faktiskt är så landet ligger för mig och mitt kors. Det finns ingen anledning för mig att försöka längre, det är bara att acceptera att korset vilar väl på mina axlar och är kvar för att stanna. Jag är inte ledsen eller glad för det, för jag orkar helt enkelt inte. Jag nickar förstående åt mig själv och min situation och känner en sorts påminnande och fingerpekande uppgivenhet. Mina tappra försök att tränga bort en emotionell känsla med en annan fungerar helt enkelt pissdåligt.

Så är det och jag skulle nog tro att så kommer det att förbli. Sen får man tycka vad man vill om den saken.

I övrigt tycker jag väldigt mycket om Spotifys nya funktioner. Kul med lite nya grepp!
Har dragit ihop en lite mer "exklusivare"(nåja) variant av Deluxelistan med mina favoriter för tillfället. Låtar som just nu betyder något extra för mig och hjälper mig igenom alla eftermiddagar och kvällar här nere. Tysklandslistan känns helt rätt!

En gammal sköning, med oväntat dålig musikvideo, följde lika oväntat med på listan. Många minnen från skolavslutningsperioden i tvåan på gymnasiet där!

Något annat som åter seglat upp i kampen mot min laptops inbyggda högtalare är gamla kära Laakso! Särskilt Västerbron och I Can´t Stop. Och så smygmyser musikfascisten i mig lite inombords när man vet med sig att man lyssnade på Laakso innan Markus Krunegård blev vampyr med hela svenska folket. Det är de små segrarna(?) som räknas!

Slutligen måste jag dessutom säga att det känns OTROLIGT skönt att ha blivit godkänd på de två första tentorna, och dessutom i två av de mer krävande ämnena innan sommarens förnöjelser tar vid. Nu kan man ta det lugnt ikväll innan plugget för tisdagens tenta inleds imorgon. Ingen vila, ingen ro, men snart är vi förhoppningsvis där!

Airport surroundings

2010-04-25T17:06:00.003-04:00

Ett planlöst irrande bland parfymstinkande butikshyllor, en blick på en av tusentals spritflaskors prislapp innan man inser att man ju ändå inte ska ha något. Glada leenden och blickar från snygga och välklädda försäljare blandas med stressade kostymer som småspringer till en gate långt, långt borta, och den återkommande skymten av vedervärdigt brunmönstrade LV-väskor i händerna på tonårsflickor med mjukisbyxor eller deras lite för solariestekta medelåldersmammor.

Godis, sprit, märkeskläder, parfymer, bil-lotterier, väskor, smycken och tobak så långt ögat når i det väl uttänkta upplägget av butiskområdet.
- Ingen skall kunna missa det fantastiska utbudet!
- Ingen skall notera att priserna inte är lägre!
- Alla ska hitta något att titta på, ta på, lockas av!

Någonstans mellan en fyra meter hög Jameson-reklamskylt, Versacebutiken och världens dyraste Whooper-meal stannar man upp, drar tillbaka den vänstra jackärmen och slänger en blick på sin älskade Casioklocka. Två timmar och trettio minuter kvar till avgång. Jahopp.

Man klagar inte på att det är sådant som fyller nästan 20 timmar av alla ens veckor under en lång tid framöver. Man skulle bara våga!

Men man reflekterar lite trött, och funderar kanske lite på vem som kommer att ge sig först.
Flygplatserna eller en själv?

Adventures in Solitude

2010-04-17T18:08:00.003-04:00

Man ska inte skämta så mycket om saker man inte har en aning om. Det kan innebära att man jinxar fel saker i sin vardag. Det kan innebära att dessa småsaker som uttalas mellan frukost och förmiddagsrasten kraftigt påverkar hela Europas flygtrafik och därigenom resulterar i mångmiljardkonsekvenser för Europas befolkning och samlade näringsliv.

Då får man stå där och rulla basker och skämmas lite. Det är så jobbigt när sånt händer.

Vi är alltså kvar här nere för andra helgen i rad. Första helgen var en ”lär-känna-närområdet”-helg och inom ramen för vad som känns ok i min bok. Den här helgen är inte det och det kändes riktigt pissigt igår, när man slutligen var tvungen att acceptera det oundvikliga. Att ens liv bestäms av ett vulkanutbrott. Det känns lite stenålder. Eller så är det tvärtom.

Hur som helst så sitter man nu här några öl in i kvällen och inser återigen att det inte är något direkt partyställe man har hamnat på. Det är lite tråkigt, men spelar egentligen ingen större roll, det är inte därför jag är här. Just nu är det dock lite svårt att finna ro och mening i tillvaron. Jag lever i ett ständigt pluggande. Plugg innan lektion, plugg under lektion, plugg mellan lektioner och plugg på kvällen efter lektioner. Kanske kan man hinna med några stackars träningspass då och då. Tack gud för att jag har lyckats greppa en internetlina ut mot omvärlden. Annars, måste jag erkänna, så hade jag nog förr eller senare blivit galen. Så illa är det med dagens (äldre)ungdom.

Nåväl, det är ju bara en tre-månadersfas. Sen blir det värt all mental svett vi har lagt ner på allt det här.

Intill dess så får bland andra The New Pornographers, JayMay, Loney Dear, Depeche Mode och Deer Tick hålla mig sällskap, när dörren väl har stängts för dagen. Det gäller ju att välja sina studiekamrater.

Förresten, tar Euro slut snabbare än Kronor?

What's the point of doing anything, if you'll never notice?

2010-04-04T06:17:00.005-04:00

I måndags emigrerade jag till grannlandet för nästa steg i min utbildning.

Det har varit en tsunami av nya intryck som sköljt över mig, så det är ännu svårt att uttala sig med precision om allt man upplever. Om några veckor har jag förhoppningsvis kommit in i det hela lite mer och kan kanske enklare beskriva vår tillvaro. Men visst känns det bra att ha kommit igång!

Har lite funderingar på att så småningom kanske börja skicka brev därifrån till folk jag bryr mig om. Det skickas för lite "fysisk post" nuförtiden, jag hade i alla fall tyckt det var kul om det då och då damp ner lite post i lådan där nere. Tidigare i helgen lade jag upp min adress på min facebook-profil, med en fåfäng tro på att någon skulle ta det på allvar.

Dessutom så försöker jag finna en direkt anledning i att åka hem varje helg, det är långa resor och jag vill att det skall kännas som att det är värt det på något vis. Men med tanke på utbildningens placering och utformning så kanske restiden är en mindre påverkande faktor i motivationen till att ta sig norrut varje fredag. Men det är enbart indirekta anledningar, saker som gör att jag vill därifrån, inte direkta anledningar som gör att jag vill hem till Sverige. Det känns som att det hade varit mycket softare på något vis. Mer rättfärdigande.

Det finns långt fler sådana här tankar i min skalle just nu. Allt är en enda oreda som dessutom skall samsas med nyvunnen kunskap och läxläsning. Förhoppningsvis lägger allt sådan här sig om några veckor.

Det kommer dröja ett tag innan jag är hemma nästa gång, men förhoppningsvis kommer vi lösa internetfrågan under de kommande dagarna. Vi får se!

Skämmes!

2010-03-23T06:35:00.004-04:00

Alla har vi saker i vår vardag som vi skäms lite för att vi tycker om eller gör. Saker som kanske inte riktigt är okej i ens umgängeskrets, saker som kanske är hopplöst gammla eller något som inte direkt passar in i din egen självbild. Något som på något vis sticker ut och får dig att skämmas lite när du tänker på det. Alla har vi våra skäms-grejer. Jag tänkte outa två av mina:

Låten Higher med Idol-Erik.
Musikfascisten inom mig kräks av det här. Fy!? Varför måste jag alltid vrida upp volymen i bilen när den här drar igång på valfri radiokanal? Jag vet inte, men varenda gång slutar det i vrål-allsång på vägarna runt Halmstad. Jag skriksjunger med i refrängen och peppar inför gympasset som kommer. Efteråt känner man sig lite smutsig, men på sätt och vis nöjd. Man känner att man har sålt sin indie-pop-själ till kommersialismen, men stämbanden njöt varenda sekund. Så kan det gå. Den är ju faktiskt lite bra... ....Brrr..

Extreme Home Makeover.
Världens skrikigaste och mest omotiverat taggade programledare ,Ty Penningtonn, gör alla TV-tittares vardag lite mer obehaglig. Alla undrar vi vad f*n han håller på med. Dessutom är hela programmet en orgie i tillrättalagda amerikaniserade gullegull-sockervadds-lyckosagor. Ändå kan man inte slita sig när skiten har slängts igång och man myser motvilligt vid åsynen av alla nymöblerade rum från Sears. Förhoppningsvis vet ingen att man kollar på det, och framförallt hur ofta man "råkar hamna framför" TV:n när det börjar...

I never know anyone at the party, and I´m always the host.

2010-03-16T06:57:00.005-04:00

Nu när jag är tvångsledig så har jag i stort fyra saker att göra på dagarna, förutom att städa, diska, tvätta och besöka vänner när de har möjlighet.

* It´s Always Sunny In Philadelphia

Efter Arrested Development trodde jag att det skulle dröja länge innan jag hittade en TV-serie som skulle få mig att skratta lika mycket. Det gjorde inte det, It´s Always Sunny In Philadelphia har tagit mig med storm och jag kan precis som vanligt när det gäller lysande TV-serier, inte slita mig.

Det kan vara en av de sjukaste (i kontexten "rolig") TV-serierna jag sett och karaktären Charlie är tamejfasen det bästa jag vet just nu. Fem säsonger skall plöjas innan emigreringen och jag är på god väg att nå det målet.

* Träning

Dödsintervallpass i backarna som leder upp till mitt hem, monsterpass på gymmet på galgberget eller längre löppass till havet och tillbaka. Äntligen har jag tid och lust till träning med ordentlig regelbundenhet. Träningsvärken är min vän och den obligatoriska bananen och glaset med Oboy’ efteråt, smakar bättre och bättre för varje gång.

* De Ovanliga och De Ovanliga 2

Man kan läsa böcker också, och när jag och mamma var på besök hos hennes moster så hittade jag två böcker i hennes bokhylla som jag fastnade för direkt och fick låna med mig hem. Två oerhört fascinerande böcker om människor som på olika sätt går mot strömmen, kör sitt eget race och ofta värdesätter friheten i livet högre än tryggheten i samhället.

Böckerna är alltså samlingar med intervjuer och berättelser om ett antal av dessa ovanliga människor, eller som många av dem brukar kallas av oss andra; ”Original”. Med de här böckerna kan jag bränna mycket tid utan att skämmas. De Ovanliga och De Ovanliga 2 kan verkligen rekommenderas!

* Överdrivna frukostrutiner

När man har gott om tid på sig har man också möjligheter att gotta till det lite extra för sig. Det ser jag till att göra så ofta jag kan. Ett exempel på sådan gottig frukost kan vara:
Väl förberedda mackor med olika pålägg och något extra, typ paprika/gurka/tomat. En god tallrik All-Bran med skivad banan. Färskpressad apelsinjuice och en ordentlig kopp kaffe. Så ska en riktig frukost se ut och just nu gör den faktiskt det nästintill på daglig basis!

Och sommarlovet det ångar som ni förstår vidare. Jag hade gärna gett mig ut och åkt någonstans eller rest till nått skönt ställe, men så blev det inte och nu sitter man här och väntar på helger som snart kommer och tänker på helger som nyss har passerat, samtidigt som emigrationen smyger sig allt närmre inpå.

Gonna rise up, find my direction magnetically!

2010-03-07T15:58:00.006-04:00

Jag är ju inte mycket för det här med små korta inlägg, lite för sakens skull.

Men nu gör jag ett undantag, mest för att trycka på att det just nu finns en låt som spelas alldeles för hårt på både Spotify och min iPod. Det är en av låtarna som figurerar i Into the Wild. En film som jag fullkomligt älskar, och som har ett helt fantastiskt soundtrack som är särskilt skrivet för just den filmen. Låten ger mig den där härliga känslan som bara vissa låtar kan ge. En känsla av förtröstan, framtidstro och hopp.

Filmen i sig berör mig något oerhört och hör verkligen till en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det därför som även låten och soundtracket i sin helhet ligger mig så varmt om hjärtat, men faktum kvartstår. Låten är underbar och filmen kan ses om och om igen.

"Låten" heter Rise och finns i YouTube-klippet ovan och hela albumet finns att lyssna på på Spotify här! (Där rekommenderas även låtarna Society och Hard Sun...)

Och slutligen, för att göra min insmugna topp-3-lista komplett så måste jag ju ändå nämna att världens tredje vackraste skådespelerska finns att beskåda i nämnda film.

Numero 200!

2010-03-02T14:49:00.002-04:00

Post 2006 har fyllt tre år för någon vecka sedan och i samband med det passar jag nu på att göra mitt 200:e inlägg.

- Bra jobbat!
- Tack så mycket!

Halmstad har sedan vårtterminsstarten fått ett välkommet tillskott av sköna människor att umgås med och det känns riktigt bra. Saknaden av Sthlm-kamrater lindras i massor av möjligheten att ge sig upp till bostäderna på galgberget. Jag är väldigt glad och tacksam för det!

Igår var jag ute med säk-boysen(som de själva gärna kallar sig) och hade en väldigt rolig utekväll i Halmstad, tro det eller ej. Sent samma kväll påmindes jag desvärre om omständigheter i mitt liv som suger musten ur mig. Jag orkar inte längre. Från och med idag skall det bli ändring på det. Det är jag skyldig mig själv.

Imorse vaknade jag hos nämnda Säk-boys, i ett rum lånat av min gamla Sthlm-rumskamrat, och kom helt osökt att långsamt fundera lite kring något som de flesta av oss har någon sorts relation till. Bakfylla:

Man vaknar upp i en säng, morgonen efter en utekväll. Man mår kass, man dricker lite vatten ur vattenflaskan som man rutinerat har fyllt och placerat vid sängen innan man lagt sig kvällen innan. Man somnar om. Två timmar passerar snabbt förbi och man vaknar igen. Man mår lika dåligt som innan och man vill aldrig någonsin lämna sängen och därigenom behöva anstränga sin kropp eller knopp igen.

Men förr eller senare kommer den krassa verkligheten ikapp din kropp och knopp och du tvingas att med dina sista skälvande krafter ta dig ur din säng, ditt skyddande slott. Det tar emot, det är vidrigt och hela världen rubbas.

30 minuter och lite käk senare så är bakfyllan som tidigare höll dig i ett järngrepp oftast väldigt mycket lindrigare och märkbart på väg bort ur din sargade kropp.

Varför är det så?
Varför är det sängen, som just då upplevs som din enda livlina, som faktiskt hindrar dig från att må bättre?
Kanske är det ett fenomen som går att applicera på andra delar av ens liv. Kanske är det så att det som upplevs som tryggt, bekvämt och hemvant kanske är det som håller oss tillbaka från att fatta beslut som kanske på sikt kommer att få dig att må bättre? Hemmablindhet är väl ett begrepp som kan användas i ett sådant sammanhang.

Jag har själv de senaste månaderna jobbat hårt på att direkt göra och säga sådant som jag känner för, istället för att tänka efter för mycket på eventuella konsekvenser som det kan föra med sig. Även om det än så länge inte har givit särskilt mycket, så kan man kanske hoppas på att det någon gång kan leda mig mot något bättre, något nytt, något annat.

I´m taking a ride with my best friend.

2010-02-23T17:34:00.005-04:00

Snooze-knappen på väckarklockan är ett klart tecken på mänsklighetens långsamma men oundvikliga förfall. Väckarklockan som sådan är ju annars en bra uppfinning som i många långa och trogna år har styrt upp människan och hennes leverne. Gott så. Men någonstans gick det väldigt fel, någonstans fanns det en lat pajsare som tyckte det var en bra idé att slänga på en funktion som väcker dig, men inte gör att du går upp, utan istället ligger kvar i sängen och till slut somnar om.

Väckarklockans hedersamma livsuppgift, att dra morgontrötta människor ur sängen på mornarna, degraderades genast till en kvasifunktion, nästan som ett hån mot dess gamla uppenbarelse. Att väcka människor och ge deras lata sida en möjlighet att slå irriterat med handen och vända sig till den kalla sidan av kudden. Mänsklighetens oundvikliga förfall illustreras bra med tanken på Snooze-funktionens sub-optimering av ett annars bra och funktionellt hjälpmedel i vår vardag.

Samtidigt kan jag, efter några veckors god erfarenhet,påstå att SleepCycle-applikationen till iPhone illustrerar motsatsen till nämnda förfall.

I helgen var det överraskningsfest för PW i Uppsala. Så fantastiskt roligt att få träffa lite klasskompisar från Sthlm igen, att få fira PW och att få träffa massa nytt folk i Uppsala! Veckan som nu har inletts fortsätter smidigt nog i samma stad med lite språkfostran. Och redan imorgon får jag åter träffa PW när jag och min kära flaxvän FL bjuder på Taco-, Öl- och OS-kväll!

Till helgen kanske jag lyckas traggla mig ner längs tre olika järnvägslinjer, varav två av dem har stått helt still i några dagar nu, och kanske kunna komma hem till hemmets lugna vrå. Det var ett tag sen nu.

Veckans TV-serie-bonanza
Veckans Soundtrack

Burn my body in a box.

2010-02-17T16:48:00.004-04:00

Att leva i en kappsäck är både bra och dåligt. Låt oss fokusera på det som är bra; Man får möjligheten att se nya ställen, skaffa nya bekantskaper och träffa gamla bekantskaper! I veckan som gått har jag träffat både barndomsvännerna FP och MT och lumparpolaren JE. Kul som fasen och väldigt trevligt att få se gamla goda vänner som man inte har möjlighet att träffa så ofta. Bra häng!

Sen får man ju möjlighet att se sig om i olika städer i vårat avlånga land och det är alltid trevligt att vidga sina vyer lite grann. Efter Linköping är det Uppsala som står på tur. Sen blir det Karlskrona och Danmark. Ett sabla fläng!

OS-febern har nått mig och passar mitt nattugglande som handen i handsken, inga idrottsgrenar är sämre än någon annan och mitt idrottsintresse har ökat med flera hundra procent de senaste dagarna. Härligt med lite nagelbitande under några intensiva veckor!

Att kivas med läkare verkar bli min personliga paradgren framöver, tror inte det finns någon tävlingsklass i det, varken under Sommar- eller Vinter-OS. Synd, för jag börjar bli riktigt bra på den särskilda konst det är. En annan av mina paradgrenar verkar definitivt vara att missa alla-hjärtans dag. Fyra i rad! (...)

Veckans Soundtrack

Veckans Film (Starring; Jordens näst vackraste skådespelerska enligt undertecknad)

Enjoy the silence.

2010-02-11T16:42:00.003-04:00

Förra fredagen var riktigt tung och det var första gången på länge som jag grät. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om folket jag levt tillsammans med i princip 24/7 i ett och ett halvt år, men jag nöjer mig med att konstatera att jag i fredags lämnade många fantastiska kamrater och en hel del människor som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Vi har kommit igång i Lkpg nu och den här veckan har varit fruktansvärt lugn, många hål i schemat som jag gärna hade spenderat på fysisk träning och andra sköna aktiviteter. Tyvärr har en brakförkylning satt stopp för allt sånt och änn värre har jag min årliga läkarundersökning imorgon. Eftersom den i grunden gör mig orolig så känns det inte så kul med igenproppade bihålor och annat skojsigt. Det är med kurr i magen som jag bäddar ner mig själv ikväll.
Måtte det gå vägen imorgon.

Ibland fylls jag av en tomhet som grundar sig i att mitt liv det närmaste året är väldigt inrutat men samtidigt fruktansvärt oklart. Det blir som ett bipolärt vakuum där ingenting får möjlighet att stanna en längre stund. Inget utrymme lämnas för mig att längta, inget i vardagen går att hålla fast vid. Då känns allting hopplöst och ensamt. Och ibland fylls jag av en mening och oerhörd glädje som grundar sig i att mitt liv har tagit mig dit jag är idag. Snart påbörjandes en svårt exklusiv utbildning. En pojkdröm är uppfylld och framtiden kommer att erbjuda ett stimulerande yrkesliv och någonting att utvecklas i.

Jag vill att den här pendlingen mellan två ytterligheter snart lägger sig till ro. Jag kommer inom en snar framtid att behöva lägga all energi på ett håll och fokusera på det som betyder något.

Veckans soundtrack
Veckans film

I see signs now, all the time. (De sista dagarna)

2010-02-02T20:57:00.005-04:00

Veckans soundtrack

Nu börjar det närma sig. Det börjar bli dags för mig att ta mitt sletna pick och pack och rycka upp mina, i stort, välplacerade rötter och flytta vidare. Detta kommer att bli början på min stora vandringsresa genom Sverige och Europa, innan jag så småningom kanske slutligen stannar upp och slår ner mina rötter igen. För den gången.

Helgen som gick började mycket bra med premiärvisning av "Till Vildingarnas Land" (eller "Where The Wild Things Are") på fredagskvällen. En film jag otåligt väntat på sedan i våras. Den uppfyllde i princip mina förväntningar, även om jag gärna hade sett mer udd och mer drama. Men vad kan man förvänta sig av en film som i grunden baseras på en bilderbok för barn? Kanske mer, kanske mindre. Oavsett vilket så var det en fantastisk filmupplevelse som alla borde se till att få ta del av.

Lördagen fylldes av så många saker. De rent materielistiska upplevelserna var först i kronologisk ordning. Under dagen köpte jag nya löparskor på Runner Store, samt införskaffade mig en efterlängtad Casio-klocka i 80-tals-retro-stil. Mycket bra, väl användning av julklappspengar!

Under sen eftermiddag var det dags för mig, BA, IN och IN:s kompis F att sätta oss ner i Dansens Hus och beskåda en electro-opera om Darwins lära, av The Knife. Fantastiskt, märkligt. Fantastisk märkligt. Vissa saker överraskade, vissa saker underraskade. Hur som helst var det en grym upplevelse och något att ta med sig under lång tid framöver. På kvällen var det födelsedagsfirande för kurskamraten OW och utgång på söder.

Utgången var bra, men sällskapet var bättre. Framåt fem-tiden slumrade jag slutligen in och förberedde mig på en söndag i ångestens tecken. Söndagen gjorde ingen besviken.

Och så började den här veckan, den sista veckan. Lådor har packats, en sista hemtenta har skickats in, ännu en biofilm har tittats på och vin har druckits. Imorgon är det lättningsmiddag, avslutningsfest och på torsdag är det överlämning till våra VFU-skolor. På fredag går tåget söderut vid 16-tiden. Så var det med det.

Jag har packat ner de senaste 18 månaderna i begagnade flyttkartonger. Snart är Stockholm en ledig stad, fri från mig och allt jag varit.

A man's best party happens when he dies.

2010-01-24T13:59:00.008-04:00

Jag är han som:

- aldrig blir så full att han inte kan ta ansvar för sig själv och andra, och som stör sig på det.
- gärna ser en skräckfilm för mycket än en för lite.
- oftast är väldigt öppen för nya människor, men samtidigt oerhört fördomsfull. Och är okej med det.
- gillar tanken på att vara emo och är det i omgångar, men inte orkar med det i längden.
- i närtid har begått social och emotionell självspäkning.
- kan bli för ärlig ibland, särskilt när alkohol finns i bilden.
- hatar sig själv för tiden han spenderar framför datorn.
- har lovat sig själv att låta känslor gå före logiken. Det har fungerat illa, no surprise.
- ofta pratar alldeles för mycket och vid fel tillfällen och vet om det.
- köper alldeles för mycket film, men unnar sig det.
- analyserar allting alldeles för mycket, vilket brukar ställa till en massa oreda.
- som börjar bli lite trött på grönt.
- oroar sig för mycket om sin framtid.
- får höra att han sprider glädje till sina medmänniskor, och tycker det känns fint.
- är en hopplös romantiker, men inte har något för det eller ens vet varför.
- sätter The Darjeeling Limited framför Life Aquatic.
- borde plocka bort Fanfanfan ur sin Spotify-lista, men som inte kan.
- med stor framgång använder YouTube-filmer för att liva upp vardagen.
- kopplar enskilda låtar eller hela album till sådant som betyder något särskilt för honom.
- är alldeles för självkritisk.
- har onaturligt svårt för snöslask, framförallt när det blandat sig med gatsalt och grus.
- har hört att han är lik: 1. Elijah Wood, 2. Neil Patrick Harris, 3. Senaste Idol-Erik.
- tränar mest för att han måste och för att det inte finns så mycket annat att göra.
- har 98 t-shirts i sin garderob, men inte en enda svart kostym.
- inbillar sig att det finns folk som läser den här bloggen.
- måste sluta bry sig så jävla mycket.

Förresten, min något skämmiga favoritlåt just nu är den här. Orsaken till det är den här videon, som innehåller just den låten. Videon och låten(texten framförallt) får mig att känna vind i seglet och en stark vilja att bara göra det jag ska göra. Jag är den bästa människan som någonsin har levt, jag föddes för att ge!

Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.

2010-01-10T15:41:00.007-04:00

Mina tågresor upp till Stockholm brukar allt som oftast ackompanjeras av en väl utvald film på min laptop. Idag var inget undantag och mellan Göteborg och Katrineholm (ungefär) så avnjöts en klassiker. Den ack så fantastiska Amelie från Montmartre. Vissa filmer gör mig alldeles varm inombords och Amelie från Montmartre är definitivt en utav dem. Ni som har sett den, se den igen. Ni som inte har sett den, se den omedelbums. En film som verkligen behövs nu när dygnen är som mörkast, minusgraderna kryper in i väggarna och snön yr.

För er Spotifyare där ute så finns det alldeles lysande soundtracket till nämnda rulle här!

Att vara tillbaka uppe i sitt lilla (i ordets rätta bemärkelse) rum på slottet känns faktiskt riktigt bra. Scream (en annan höjdarrulle, men kanske inte riktigt i Amelies klass...) har tittats på i pentryt tillsammans med en stadigt inkommande ström av återvändare och tillsammans har vi vänt ut och in på jullovets upplevelser över lite popcorn och nämnda rulle. Det är fint att se alla ansikten och höra alla röster igen.

Imorgon kör vi igång det sista rycket, nu ska jag packa upp det sista, hoppa in under duschmunstycket och förbereda kroppen för tredje terminens avslutande fyra veckor.

C'est!

...and the heart beats in its cage.

2010-01-09T13:11:00.007-04:00

Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.

Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.

Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.

En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.

Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.

Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".

Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.

Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.

Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.

Det är ju nyttigt.

Post 2009

2010-01-05T09:18:00.003-04:00

Att sammanfatta ett helt år såhär på en blogg är inte snutet ur näsan, men jag ska i alla fall ge det ett försök, så som jag brukar den här tiden på året. Självklart har det hänt mycket, både bra och dåliga, tråkiga och intressanta, roliga saker och saker jag gärna glömmer bort. Här följer i alla fall en lite uppräkning av några av de små och stora händelser i mitt 2009 som jag gärna delar med mig av;

* Arvidsjaur. Året inleddes med två veckors konstant frysning. Vi lärde oss att frysa. Jag frös.
* Vinterbalen. Fest, mat, dans, champagne och fest en hel helg med fint sällskap!
* Franz Ferdinand-konsert på Cirkus. Alltid glatt med livemusik i bra sällskap!
* Prag med La Familia. Skön stad som jag mer än gärna besöker igen.
* Beskedet. Med stort B. Livet fick en oväntad vändning via mobiltelefon på Stockholms centralstation!
* Valborg i Lund. Kul megafest med massa goda vänner. Trots lite sorg mitt på dagen och en därav framkallad pruttfylla så blev kvällen ändå riktigt rolig.
* Italien med skolan. Skolresor är roliga, särskilt när de utspelar sig i Liri-dalen och man har mina skolkamrater med sig!
* Skövdehelg. Återträff med lumparboys och -befäl. Grundlig fest på kvällen och innan dess några väl spenderade timmar i vår älskade stridsvagnssimulator!
* Sommar i Linköping. På många vis minst lika bra som semester där hemma.
* Hultsfred med Putte. Åkte dit på vinst och förlust. Svårt bra musik, sällskap och häng!
* Popaganda. Oväntat minifestival-inspel på södra södermalm, tidigt på terminen. Kul häng med bra folk!
* Garden Party. Alltid lika fint att ta sig en ordentlig svängom i sina finkläder!
* White Lies på Berns. Förträffligt, för mig 2009 års bästa band.
* Jullovet. Äntligen träffa stört mycket folk man inte sett på väldigt länge, fira julafton och nyår, iPhone-döden.

2009 var året då:

- Min yrkesframtid ändrades, till det bättre eller sämre återstår att se. Intressant blir det.
- Jag tänkte mycket på Afghanistan. Mest för andras del, lite för egen.
- Min hypokondri fick bekänna färg och jag nojjade över svininfluensan.
- Min riktiga Kaffe-förgiftning slutligen påbörjades.
- Jag lärde mig att man inte ska vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare.
- Jag oftare hade musik i bakgrunden än tystnad.

2010 har nyss börjat och inget är ännu givet, året är ett oskrivet blad. Det enda jag med säkerhet vet på förhand är att det för egen del kommer att bli en jädra utmaning, en ovanlig upplevelse och ett oerhört äventyr.

Året är ett oskrivet blad. Här ska skrivas!

PS: Just det, inga nyårslöften för mig tack. Vad är poängen egentligen, man bryter ju dem bara förr eller senare. DS.

Pre 2010.

2009-12-30T15:52:00.006-04:00

När man kommer hem för jullov så finns det alltid många saker nerskrivna på ens "Att göra"-lista. Vänner att träffa, saker att köpa, ställen att besöka, grejer att göra, stunder att ta tillvara. Och jag måste säga att jag har levererat i år. Vänner har träffats (och ska träffas), saker har köpts, ställen har besökts, grejer har gjorts och stunder har tagits tillvara.

Nåväl;

CN har äntligen kommit hem till bekvämt avstånd och nu har jag äntligen fått träffa honom för första gången på över ett år. Mycket dejligt, det kommer bli mer av den varan! Alla andra kommer också hem och även det är såklart svårt skönt. JP, FP, MT, OK, OL och SE är väl de jag främst tänker på, men det finns såklart fler. Det är alltid lika kul att få hänga med er när möjligheten ges!

Julafton i Småland med släkten var som alltid mycket bra, även om jag i år körde personlig bottennotering i antal mottagna julklappar. Jag är absolut inte ledsen eller grinig för det, jag hade ju knappt önskat mig något, men det kändes ändå lite som en slutgiltig markering för min transformering från gammal ungdom till ung vuxen. "Inte en dag för tidigt" kanske några av er tänker, och så är det säkert. Men det känns ju ändå alltid lite när något gammalt oundvikligen försvinner och därmed ersätts av något nytt.

Hur som helst gav jag istället bort en massa bra saker, åt väldigt mycket god mat, och kände julstämning sent omsider sprida sig i kroppen. Trots en ovanligt låg stämningsnivå i kroppen under hela december kunde den helt enkelt inte motstå mormor och morfars jul. Så som den alltid har varit!

Juldagen var som vanligt. Löjligt massa folk på löjligt få ställen. Men det vägs ju upp av den överdådiga kanonad av kända ansikten som man springer på vid baren, på toaletten, på dansgolvet och utanför McDondalds. Oavsett vad man tycker om det hela (själv kan jag bli ganska trött på att alla faller in i gamla roller och normer när man kommer hem och stöter på (i ordets båda bemärkelser) sina gymnasiebekantskaper) så kommer nog Hemvändarfesten med stort H fortsätta leverera härliga återseenden år efter år.

Hemvändarveckornas största nyhet i min kvasivärld är införskaffandet av en ny mobil. En iPhone för att vara mer precis. Grejen/-erna med iPhone känner ni säkert till, men den största förändringen som mobilköpet har inneburit för mig är att jag numera går omkring med en mobil i fickan som aldrig stänger av sig, är pålitlig och aldrig krånglar. Jag tar, av gammal vana, fortfarande upp mobilen ibland för att kolla att den är på, fungerar och inte är i behov av en omstart. Helt i onödan. Vi får se hur lång tid det tar för mig att vänja mig vid fickteknologi som fungerar som den ska.

Snö. Skönt med snö i juletider och nyårstider. Det verkar dessutom som att naturen har repat sitt misstag med att smälta bort den första omgången, genom att i förrgår paniksnöa ner en hel del och direkt slå om till ett gäng minusgrader, med stabil prognos för den kommande dagarna. Mitt tappra försök till löprunda idag kommer nog inte upprepas innan snön är borta från gatorna, det blev mer träning för knä- och fotleder än för hjärta och lungor. Men det kanske är smällar man kan leva med om den vackra vinterdräkten ligger kvar några dagar fler än vanligt här på västkusten.

Imorgon är det nyårsfirande hos OK. Champagne skall drickas, bomber smällas och mat ätas.

Som sig bör!

I need a break and I need a vacation, take me away from the civilisation!

2009-12-10T17:53:00.005-04:00

Idag när jag klev av T-banan, på väg hem efter ett besök på Östermalm, slogs jag av en fantastisk känsla, eller förnimmelse. Jag kände en genuin glädje sprida sig igenom kroppen, en glädje som inte gick att kontrollera eller binda. En glädje som var så äkta och ren att inget kunde stoppa den.

Under resten av min promenad hem till skolan så gick jag med ett brett flin över ansiktet och en fantastisk förnimmelse om att allting är, och kommer att vara, utmärkt. Samtidigt som detta sker spelas min nationalsång i iPoden, vilket med säkerhet förstärkte mina sinnesintryck. Rörstrandsgatan fram svävade jag som på moln, komponerad av en sjukt bortglömd låt. När jag sen passerar mittendelen av bron över essingeleden slängs en av Belle & Sebastians bästa låtar igång och min orgasm i lycka är fullbordad. Jag ställer mig vid ena räcket, tittar ut över trafiken och bara skrattar högt, oberörd av alla förbipasserande cyklister och flanörer. Jag är världens mittpunkt och allt är som det ska.

Denna känsla finns fortfarande kvar i mig och jag har bestämt mig nu. Borta är min bipolaritet. Borta är mina svackor, borta är min tvekan. Det enda som finns kvar är lycka, glädje, vilja och kärlek. Jag väljer att inte bry mig om de mörka delarna i livet, det finns så mycket annat som är bättre.

Vad som orsakade detta "genombrott" är oklart. Kanske var det att jag för första gången på väldigt länge, om så bara för en timme, fick träffa en av mitt livs viktigaste kvinnor. Kanske var det en naturlig motreaktion på all skit som kastats min väg. Kanske var det paret på tunnelbanan mellan rådmansgatan och odenplan som var helt uppslukade i varandra. Kanske var det all fin musik som strömmade genom mina öron och ut i blodet. Kanske var det en insikt i vilken fantastisk tid som skall komma min väg.

Kanske var det något, någonstans där emelllan.

Oavsett vilket så är jag barnsligt och genuint "lycklig" för första gången på länge.
Utan att definitivt kunna säga varför.

Det är bra för mig. Det är så här livet borde vara nu, då och sen. Tack.

Allt på en och samma gång.

2009-11-27T20:58:00.007-04:00

För mig är...

- ...den akademiska världen ibland ganska svårnavigerad. Jag vet vad jag vill säga och att det är rätt, men jag kan inte styrka det i bevis eller med källhänvisning. Detta faktum innebär att jag inte kommer att uppnå tillräcklig nivå för ett "bra" betyg. Ett jävla I-landsproblem egentligen, men likväl något jag kämpar med.

- ...Thåströms nygamla, men ändå fantastiska, låt Fanfanfan stört applicerbar på mig. Varför valde jag för en ganska lång tid sedan den enkla vägen för att på avstånd må dåligt, när jag kunde välja den svåra vägen för att på avstånd må bra? Det fanns säkert några vettiga förklaringar, men just nu är det svårt att finna relevansen i mina gamla argument. Hursomhelst, Fanfanfan slår mig rakt där det känns, Fanfanfan!

- ...fysisk träning en oas. Även om det känns pissigt när jag pinar min kropp på alla möjiga uttänkta och provokativa vis så vet jag att det är för att jag mår jävligt bra efteråt. För att jag kan ta den där pocornsskålen med gott samvete, för att jag kan ta det där fystestet med lite stolthet.

- ...det märkligt hur vissa saker ur mitt gamla liv kan lämna mig helt likgiltig medans nya företelser kan göra mig gråtfärdig. Och tvärtom. Kanske är det det som kallas utveckling, kanske är det det som kallas nostalgi.

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan, det skulle varit du! Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två. Fanfanfan, det skulle varit du!

...And they´ll be placing fingers through the notches in your spine!

2009-11-21T07:28:00.005-04:00

Hemma i hstd efter två ytterliggare veckor hemma i sthlm (ja, jag har två hem.) och det känns skönt. Skönt för att komma hem och träffa mina vänner, skönt för att komma ifrån det slott som ibland hatas och ibland älskas.

Skolan är inne i en "stampande" fas känns det som. Kursen vi har är ganska krävande, men samtidigt kan folk inte sluta fokusera på vad som händer om tre månader när alla åker ut på sitt praktikår. Det får till följd att många har svårt att koncentrera sig på vad som gäller här och nu och jag kan inte rå för att ibland dras med i det hela.

Well well, men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?

___________________________________________

* I torsdags fick vi lite svininfluensavaccin och i fredags var min kropp svårt kränkt. Kändes precis som att ha feber, fast utan att vara varm eller så. Idag är det mycket bättre så det var ju "no sweat".

* Idag är det fullproppat med saker att må bra av. Jag ska fika med SN och hennes kompis, jag ska kolla på Bröllopsfotografen med bror och ikväll blir det lite bärsa med Putte. Good times™!

* Idag är det bara 69 dagar kvar till den svenska premiären av Where the Wild Things Are. Glöm inte det!

* Igår tog jag äntligen tag i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Oerhört beroendeframkallande, skrämmande och mystisk. Tack för tipset och lånet EP, nu ska det bli läsa av!

* Veckans Youtube-film. Får min mage att hoppa lite extra där inne. Jag kan inte vänta, om ett år sitter man där framme om allt går som det ska!

Några funderingar kring H1N1(A):

2009-11-08T18:21:00.002-04:00

* Varför klagar folk på vaccinet? Varför tvekar man? Hur många har dött av vaccinet? Hur många har dött av influensan? Go figure.

* Är det bara jag som tycker att viktiga befattningshavare i samhället, typ statsministrar, polischefer, osv. faktiskt borde få förtur för såna här saker som exempelvis vaccin mot pandemier? Är inte det ändå liiiiiiite smart, även i kära naiva Jante-Sverige?

* Varför är media så sjukligt hetsiga på de påstådda farorna med vaccinet? Var det inte exakt samma media som för bara några månader sedan i lika hög grad hetsade smittskyddsinstitut, företag, myndigheter och folkopinion till vansinne, att forcera fram ett influensavaccin för hela befolkningen? Borde man inte nöja sig nu när det är satt i rörelse? Eller är det kanske så att det säljer mer lösnummer att utnyttja folks osäkerhet, genom att helt plötsligt vända drevet 180 grader?

* Mediadrev eller inte, det är ändå något med allt som kretsar kring det här som gör mig lite sådär olustig. Är det det effektfullt valda namnet? Är det alla övertydliga statistiska kurvor över smittspridningen som inte går att värja sig ifrån? Är det att jag åker mycket tåg och tunnelbana? Är det att jag, på skolans uppmaning, tvättat händerna med alcogel inför varje måltid sedan slutet av augusti? Tur att vi inte gör som asiaterna och kör med munskydd á la tandläkaren. Ännu.

* Den där lätta febern, kombinerat med hosta, snorighet och lite oroligt i magen, var det influensan som kom och hälsade på tidigare? Isåfall, kan jag få mina pengar tillbaka?

* Hur mycket kommer "allmänheten" och media bry sig om det här om ytterliggare några månader?

* Vad blir nästa djur att namnge en influensa? Några bra förslag?

The line is drawn, this is England.

2009-11-08T18:19:00.003-04:00

Ikväll är det en gul-trött upplyst X2000-vagn fram till midnatt.

Det är kaffe, det är This is England.
Det är långt ifrån seminarieförberedelser, måsten och krav.
Det är mitt kaffe, det är min film, det är min resa.

Basta.

Like brothers on a hotel bed.

2009-11-07T09:51:00.005-04:00

Att komma hem efter två månader uppe i Estocholmo är skönt, men ganska ohäftigt och lite som att åka och besöka istället för att åka hem. Hade det inte varit för de sköna vänner som finns kvar i hemstan så hade det nog inte blivit något mer innan jul. Men nu finns det ju härliga och fina människor att träffa här nere, och då är det verkligen värt de tågresor som krävs!

Igår var det naturgodis och något som skulle kunna misstas som Idol-tittande hemma hos SN, tillsammans med henne och MS. Idag har det varit fika med CS i Halmstads nya dödskafé, tack för det! Härligt att få träffa er, ser fram emot nästa gång! Imorgon blir det födelsedagskalas, modell 1A, för fadren.

Nästa gång jag är hemma ska jag försöka att inte vara sjuk (thank god att det inte verkar vara svininfluensa i alla fall).

I onsdags var det White Lies på Berns med mina kära sjömän. Väldigt bra, och mina minnen från Hulstfred var inte vrängda av för mycket ljummen Sofiero-öl. De är bra live! Tack för det!

Just nu gäller:

Elliot Smith - En av få artister som kan gå på repeat i min iPod utan att jag får apbryt.
Min vinterjacka(!) - Jag blir mer och mer förtjust i den för varje vecka. Blå, snygg och bra.
Alvedon - Oh yeeah. Febernedsättande? Check! Smärtstillande? Check!
District 9 - En (bra) film jag såg på tåget igår. Förstår inte all kritik, riktigt skönt filmgrepp.

Och tydligen har man misstolkat den nya kursens studietempo och ambitionsnivå. Skit också, nu måste man verkligen ta tag i kragen för att det här inte ska gå på röven.

Hasta La Victoria Siempre!

Somebody that I used to know

2009-10-28T18:16:00.006-04:00

Det är märkligt hur mer information om ens utbildning, som egentligen är till för att peppa och tagga en inför det som väntar, kan få motsatt effekt.

Jag säger inte att jag inte vill göra det. Jag säger inte att jag inte ser fram emot det. Jag säger inte att jag inte tror att det kommer gå bra och bli fantastiskt. Jag säger att plötsligt infinner sig en ny klump i magen, som ersätter den senaste. Klumpen påminner mig om den väntande 15 månader långa sociala pausen, den påminner mig om de höga studiekraven och om de kulturkrockar som jag kommer möta.

Jag påminns särskilt om att mitt fantastiska liv uppe i den stora staden sakta men säkert är på väg att ta slut. Jag påminns i lika hög grad om att jag kommer att mista det dagliga och intensiva livet med mina kurskamrater, som jag trivs så fruktansvärt bra ihop med. Jag kommer mista den fantastiska världen som skapats här på denna lite särskilda skola.

Till syvende och sidst finns det väl egentligen bara en sak att göra; Fokusera på de bra sakerna som komma skall och ta med sig sina fina minnen i ett ordentligt bagage för framtiden.

Men det innebär ju inte att man inte kan må dåligt över att tvingas lämna allt fint bakom sig. Separationsångest ÄR okej.

Det har dröjt ett ganska bra tag sen mitt senaste inlägg. 12-13 dagar eller nått sånt. Det stör inte mig så mycket och jag hoppas att det inte stör er som eventuellt läser heller. Det här är en blogg som inte måste uppdateras dagligen, för jag är inte intresserad av att varje dag kräkas upp vad som har hänt mig de senaste timmarna. Jag känner mer att det är min grej att skriva ett inlägg när det trycker på och jag känner att jag har något vettigt och genomtänkt att säga. För mig funkar det bra.

Jag jobbar en del på min spotify-lista när jag har tid. Den börjar bli ganska diger och nu är det en ganska nöjsam upplevelse att slänga på den!

Try it, you´ll like it: Deluxe-listan

På fredag är det tenta, jag har gjort det till en tillfällig principsak att inte öppna tilldelad kurslitteratur inför nämnda tenta. Bra eller anus?

Bulls on parade!

2009-10-16T18:30:00.005-04:00

Jag vet inte vad det är, men jag kan fasen inte sluta lyssna på motherfucking N.W.A just nu. Och det känns jäkligt bra, lite som när jag är inne i mina RAtM-perioder. Lite ilska och aggressioner i lagom mängd mår man (väldigt) bra av, känner jag.

http://www.youtube.com/watch?v=uzMkk7XDOwc

Föräldrarna har varit på besök här uppe i helgen och det har varit himla trevligt. Skaparna skulle ju givetvis ränna runt på stan som sig bör och jag följde efter nästan hela tiden. Sen var det ju middag på kvällarna och i lördags var det musikal på kvällsschemat. Hairspray blev det och jag har fått mina ögon öppnade för ännu en underhållningsform. Live-musikal var oerhört häftigt, får bli mer sånt!

Idag har det vinkats av föräldrar, loppisen på Hötorget har återigen besökts och så även ett snabbt drop-in på gymmet. Snart är det dags att förgifta magsäcken med lite "fika" och kanske blir det en film ikväll. Är grovt sugen på att knäcka plasten på min nyinköpta Seven-dvd. Grymt bra film som det var grymt längesen man såg.

PS1: Hotmail är ett underskattat konversationsverktyg. Man blir alltid lika glad av att se att man fått post!
PS2: Nu börjar olika deadlines bränna mig därbak. Kanske läge att få tummen ur samma kroppsdel.
PS3: Proteinshakes är 5 gånger godare när de blandas med mjölk och inte med vatten.
PS4: Det är kanske för mycket begärt att ens rumskamrat ska städa våra gemensamma utrymmen nån gång då och då, när han knappt är här.
PS5: Jag har ungefär 10-15 unika besökare per dag. Ibland undrar man vilka ni är. Ibland är man ganska säker på att man vet.

Betraktelser såhär på natten mellan torsdag och fredag:

2009-10-08T17:19:00.002-04:00

Sällskap är jävligt underskattat. Ingen överraskning direkt, men det är för j*vla skönt att kunna avnjuta sällskap med andra människor i tid och otid. Två veckor i en ensam studentkorridor är inte kul.
Man ska inte vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare. Som Ika Nord en gång sa, till en stor mängd barn, i ett barnprogram på TV, en gång i tiden.
Att låta skolarbeten vänta till sista minuten är en framgångsfaktor för mig. Först då kan jag prestera. En deadline som ligger för långt fram i tiden passiviserar mig. Saker och ting måste hända nu och om en timme!
Till helgen är det frisörsbesök och ett försök att inhandla en jacka passande årstiden och kanske ett par skodon på det. Ser fram emot en dag på stan i höstrusket!
Återigen dyker La Roux upp på min musik-radar och lyser upp det som är mörkt i mitt liv. Fantastiskt!
Tjejer är lika stora svin som tjejer säger att killar är när de blivit blåsta av nån snubbe. Så är det, alla är svin i olika mängd och när det passar dem. Jag är säkerligen inte ett dugg bättre.

Ett axplock ur 940:

2009-10-04T16:38:00.003-04:00

I måndags var det märkligt. Giftermål, avskiljning och födelsedagar.
I tisdags var det härligt. Sockerdricka i hela kroppen!
I onsdags var det möte med riksdagspolitiker. Bra eftersmak.
I torsdags var det förkylningsträning. Det funkar!
I fredags var det spontananmälning till donationsregistret. Sen köpte jag en kaffe.
I lördags var det regn som slog sönder paraplyet. Och jag var en stolt storebror!
I söndags var både skolarbetet och bakfyllan mindre än väntat.

Över allt svävar Depeche Mode-revivalen i mitt lilla rum, en vilja att hålla tillbaka mina satans känslor och en konstant, men ändå odefinierad, fundering över nästa år och vad det kommer bära med sig.

Just det, biljetter till White Lies-konserten och The Knife-musikalen är fixade och färdiga. Easy value!

If I had a second skin, I´d probably dress up in you.

2009-09-30T17:59:00.005-04:00

Att påbörja vandrandet uppför trappstegen som leder till uthämtningen av G-delen för den där tentan du fruktade är i regel likställt med en pulshöjning från normalt promenadvärde på kanske 70 bpm till 130 på några sekunder, så fort du mentalt har insett vad du är på väg att göra.

Att känna svettningarna tränga igenom din skjorta och handdarrningarna tillta i styrka hjälper dig knappast i dina försök att tvinga dig själv att tänka kallt och acceptera det faktum att domen är nära. När du stiger in i rummet som enbart befolkas av din examinerande lärare och samtidigt uttalar din vilja att hämta ut skiten så kanske du känner en sorts tomhet, eller lättnad. För nu finns det ingen återvändo. Skönt för dig. Kanske fick du godkänt. Kanske inte.

Oavsett vilket så är just den mentala och fysiska avspänningen som du (kanske) känner när du tagit det slutliga språnget ut i den examinerade osäkerheten något alldeles underbart. Ta tillvara på den. Så borde du känna dig oftare, om inte alltid så i alla fall mer frekvent.

Den senaste tiden har jag upplevt ovan nämnda avspänning i ett flertal olika situationer både inom och utanför den akademiska delen av mitt liv och jag har reflekterat över att det faktiskt är just en sådan form av medveten likgiltighet som man i mångt och mycket borde bära med sig oftare i vardagen.

Kanske vore allting så mycket enklare då. För mig hade det varit det.

Everything counts in large amounts!

2009-09-20T12:49:00.003-04:00

Det här får bli sista gången jag försöker mig på något sånt här. För nu orkar jag inte med att uppleva mig själv i sådana här situationer längre. Kan jag inte hantera sån här skit så ska jag inte stoppa näsan i det heller.

Veckan som väntar mig efter den här pågående tågresan är ännu något oklar. Dels för att jag slängts in i en ny utbildningsplan, dels för att jag själv inte har orkat ta reda på mer om vad det hela handlar om. Kanske läge att fixa lite veckoscheman och kursbeskrivningar? Har jag överhuvudtaget något att göra, eller börjar det hela nästa vecka? Ingen vet, särskilt inte jag.

Förresten, det verkar som att modevågen inte släpper sitt grepp om oss bloggare, kanske det vore en skön twist även här på Post 2006? Kanske borde jag ta lite fräscha bilder på mig själv i dagens outfit? Det vore alltid något, jag har ju ändå jävligt snygga kläder på mig i skolan dagligdags, och jag är övertygad om att min läsarskara är intresserade av hur jag ser ut till vardags. Håll ögonen öppna!

Det har blivit en del Depeche Mode på det senaste, så det är troligtvis det här som blir veckans soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=zuvTcQeVNF8

As a child I knew, that the stars could only get brighter.

2009-09-18T15:33:00.003-04:00

Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.

Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.

Just nu:

Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
Är lite närhet kanske allt man behöver?
Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.

If my life depended on it, I'd fuck Elvis.

2009-09-13T17:20:00.003-04:00

Dåså. Efter att ha sett Notting Hill istället för att försöka sova, och på kuppen, enligt rutin, mått riktigt dåligt över mitt kärleksfattiga jävla icke-hollywoodliv så känns det på sin plats att ranka topp-3-filmintron.

1. Sin City: Världens bästa filmintro enligt moi. Den säger lite, den ger allt, den berör och den lämnar tittaren med en hel flora av känslor och upplevelser som är svåra att säga nej till. Det här är modern filmkonst i sitt absoluta, definitiva, esse.

2. Top Gun: Introt till filmen som ökade ansökningarna till stridspilotutbildningen med flera hundra procent när det begav sig. Maken till adrenalinpump och effekthöjare får man leta efter. Filmen som 1994 fick mig att förstå vad jag ville jobba med när jag blev stor. Kommer aldrig tappa sin magi.

3. Pulp Fiction: Tarantino kan sin skit. Han slänger tittaren rakt in i situationen, och alla förstår. "Nu jävlar blir det åka av". Det är sånt jag gillar. Inga konstigheter, nu kör vi. Livet borde vara lite mer som öppningsscenen i Pulp eller som i vilken annan valfri Tarantino-film. Raka rör.

Jahop, då har man skrubbat av sig lite av illamåendet från Notting Hill. Då var man tillbaka i vardagen igen. Ganska gött, ändå. Både att bli av med skitsnacket från en feelgood-film och att få bjuda på några kvalitet-scener. Not bad for a sunday night!

PS: http://www.youtube.com/watch?v=8YGlaL_-tRQ

Let's find some models for wives!

2009-09-13T10:29:00.004-04:00

Då blir det inte mer alkohol förrän den 26:e. Känns som ett moget och bra beslut, som kanske tillsammans med min nya friskhet kanske kan leda till att det blir lite mer träningstid framöver. Samvetet ligger på minus just nu efter ett lite väl friskt leverne den senaste tiden. Mindre sånt, mer friskus!

I fredags var det mezzdans och det var sjukt bra som vanligt. Det innebar förvisso att inte många knop gjordes igår och att dagen idag också har varit ganska lugn. Har däremot fått mig en promenad och en kopp kaffe med mysigt sällskap. Lite oväntat och anspråkslöst. Mer sånt!

Så nu sitter man här med kaffe i magen, Spotify i öronen och letar saker att hitta på framöver. En konsert eller två hade inte suttit fel. Vi får se om det finns sällskap och biljetter att tillgå. Placebo och/eller White Lies känns ju ytterst lockande, Regina Spektor med, men det verkar vara slutsålt.

I övrigt har en hård studieomotivation sänkts ner över mig och resten av kursen känns det som. Kanske är det en kombination av dåligt ämne, återvändande från semester och utsikterna av vad som väntar ligger bakom det hela. Hur som helst så är det riktigt dåligt i studieväg just nu, och så här 5 dagar innan tentan har jag varken öppnat böckerna eller kollat i kursbeskrivningen efter de tyngdpunkter som kan förväntas på provet. Kanske löser det sig.

Och så lite musik från förra året som bubblar fram och piggar upp nu när hösten börjar närma sig;

We’ll comment on the decor and we’ll help the passer by.

2009-09-02T18:40:00.009-04:00

Ibland frågar man sig själv om man verkligen är så cool med saker och ting som man utger sig för att vara. Kan man släppa de där svåra sakerna som man utåt säger sig ha lämnat bakom sig?

Hur ärlig är man egentligen mot sig själv?
Jag vill tro att jag faktiskt är ganska ärlig, att jag har en ganska god självskattning, att jag har rätt så schysst koll på hur jag funkar. Men hur kan man vara säker på det, egentligen?

Jag fick en fråga tidigare idag, gällande om jag släppt en del känslor jag hade i våras. Jag sa tveklöst "ja, det är inga konstigheter", och det står jag verkligen bakom. Men jag vet också att ibland svider det till lite för mycket för att det ska tillhöra normalbilden och dessa tillfällen får mig att fundera.

Är jag verkligen alltid ärlig mot mig själv? Är det kanske så att jag inte alls släppt den där känslan och att jag konstant bara trycker ner den, bakom en fasad av axelryckningar och halvbra skämt med tillhörande leenden? Eller är det helt enkelt så att vissa känslor är starkare än andra och att de ibland poppar upp för att säga hej och slå en på käften för att påminna en om vad som en gång var?

Oavsett vilket så kan man konstatera en sak. Känslor är "tricky business" och när det kommer till sån skit så kan man aldrig lita på sig själv till etthundra procent. Det är bara att köpa läget. Kanske är det fullgott att helt enkelt vara medveten om just den bristen. Kanske.

Annars:

Är det skolarbete som just nu genomförs så fullkomligt utanför målsättningarna för hela ämnet att jag blir vansinnig. Jag kan inte finna vare sig ro eller motivation att göra ett bra jobb.
Har jag mycket "nytt" i hörlurarna, och det är bra. Beirut, Bon Iver, Priscilla Ahn, The Decemberists, Rilo Kiley och We Are Scientists kör på för fullt. Gud såg att det var gott.
Har mina sköna basgruppspolare skapat en proffsblogg! Bra skit!
Uppskattar jag kvalitets-TV-serier som inte är längre än 12 avsnitt. Less is more!
Har jag äntligen blivit av med en av mina största laster. Jag har slutat bitat på naglarna och varit bitfri i två veckor nu! Snyggt (både karaktärsmässigt och nagelbandsmässigt)!
Dricker jag alldeles för mycket kaffe.

No one laughs at God in a hospital.

2009-08-30T08:42:00.005-04:00

Att vara tillbaka här uppe är som väntat riktigt bra och jag valde att stanna kvar i helgen. Gick på loppis på Hötorget idag och det var najs. Har alltid haft något extra till övers för olika sorters loppisar och samlarmarknader. Det finns alltid någon skön pryl att spana in, märkliga människor att titta på och bra köp att upptäcka.

I fredags var det Popaganda på Södermalm. Kollade in Johnossi, El Perro Del Mar, Lykke Li och MGMT. Prisvärd minifestival och ett bra sällskap gjorde kvällen riktigt lyckad. Regnet på slutet var väl lite onödigt, men så är det.

En rosröd iPod nano väntar på mig därhemma. Äntligen! Har gått utan portabel musik ett riktigt bra tag nu och det är efterlängtat. Tyvärr innebär ju köpet att jag måste börja köra iTunes. Det är inte bra. Jag gillar Apples prylar, men gillar inte att de tvingar användarna att använda deras skitprogram och -format.

Svininfluensan gör mig Apnojig. Jag är lätt hypokondrisk och när jag nu sitter här med lätta feberkänslor och lite snor i näsan så ser jag den konstgjorda lungan på Karolinska uppenbara sig framför mig. Kanske är det en latent bakfylla efter 3 kvällars öldrickande, kanske är det regnet på ett regnjackesaknande Popaganda, eller kanske en helt vanlig förkylning. Oavsett vilket så känns det ganska pissigt.

Och så måste man hitta sig en baldejt i närtid. Någon sugen?

Jag och några verb.

2009-08-16T08:01:00.010-04:00

Jag vill att sommaren ska starta om så man får en chans att hänga lite mer på stranden, dricka lite mer öl och sköna drinkar, hänga lite mer på Caféet och träffa lite fler polare och ytliga bekantskaper. Tiden räcker aldrig till. Särskilt inte om man som jag får semester först i augusti, när högsäsongen är över och folk börjar montera ner sina sommarkulisser och så sakteliga återvänder tillbaka till sina respektive verkligheter.

Jag tycker verkligen att det är på tiden att jag klipper mig. Kanske något att ta tag i under veckan.

Jag ska om mindre än ett år inleda en utbildning som leder till en pojkdröm jag haft sen jag kunde stå. Det är helt absurt och samtidigt oerhört verkligt. Kommer det bli som jag alltid trott? Kommer det bli en besvikelse? Kommer jag klara av de krav som kommer ställas på mig? Kommer jag trivas? Frågorna är många, svaren få, och inga powerpoint-presentationer i världen kan lugna den latenta oro som hela tiden gnager min hjärnbark.

Jag måste träna mer än jag gjort den här sommaren. Vad är syftet med att träna året om, om man ändå ska kasta bort allt på några månaders slappande? Idag inleds återtagandet genom att ge mig ut på berget och bita tag i dess fruktade löpspår.

Jag borde ta tag i den där uppsatsen som egentligen skulle ha skrivits under sommaren och som ska lämnas in om inte allt för många veckor. Jag finner stor tröst i att alla andra på skolan verkar ha gjort samma prioriteringar som jag.

Jag ser helst att glin som, med små behändiga mini-högtalare kopplade till sin mp3-spelare, skränar ut sin skitmusik på tågstationer, busshållsplatser och andra offentliga lokaler och utrymmen tar tag i sina liv och slutar förpesta min vardag. (*Puh* Det var skönt att få ur sig.)

Jag är återigen imponerad av fenomenet "Ullared". Det är ett sjukt ställe som borde bevistas lite då och då, för att passivt (om inte aktivt) bevittna kapitalismens seger över individens pengabörs. Och för att kolla på roliga människor som tycker det är en bra idé att köpa 60 tandkrämstuber åt gången. Och kvitton längre än SJ:s tågköer...

See, I´m stuck in a city, but I belong in a field!

2009-08-14T06:34:00.006-04:00

* Jag har semester medans alla andra i klassen har börjat den nya terminen. Det känns oväntat märkligt och jag har de senaste dagarna verkligen insett hur mycket jag trivs där uppe och hur starkt jag saknar mina klasskamrater. Det är såklart skönt med semester här hemma och det är givetvis asnajs att kunna hänga med sina gamla polare här hemma under en längre tidsrymd änn knappt 48 timmar i veckan. Men det kommer också bli kul att återigen sätta sig på ett X2000 med riktning norrut.

* Att inte få svar på sms är faktiskt våldsamt irriterande. Vad fan är syftet med att inte svara?

* Regina Spektor äger Spotify just nu. Och Vampire Weekend. Och Yelle, verkligen Yelle.

* I sommar har det inhandlats en miniserie från HBO som jag länge funderat på, men aldrig har fått tummen ur att fixa. "From the Earth to the Moon" heter den, producerades under sent 90-tal och berättar historien om hur USA tog sig själva i kragen och åkte till månen på 60-talet. Stört snygg och gripande mini-serie i 12 delar som jag aldrig kommer att tröttna på. Serien var världens dyraste TV-serie under lång tid (tror att "Rome" har gått om?) och är riktigt gedigen.
http://www.youtube.com/watch?v=WhZhzt1rh7o
http://www.youtube.com/watch?v=R9p7Smy_6T4

* I veckan har jag varit nästan obehagligt händig. Jag har målat garage och husdörrar, jag har slängt ut en toastol och ett handfat och på måndag ska jag montera nya diton. Ibland lyckas man förvåna sig själv...

* Att blogga i punktform är behagligt, behändigt och bedårande. Eller hur?

* Hela mediadrevet om Afghanistan gör mig trött. Aldrig har så många mediapersoner utropat sig själva till säkerhetspolitiska experter som denna sommar. När kan vi få läsa lite ordentligt underbyggda texter i ämnet?

* Som jag skrev i förra inlägget så kommer det ta ett tag innan jag kan släppa "Låt den rätte komma in". Och det gör det verkligen, har sett filmen typ 5 gånger nu. Jag avgudar filmens atmosfär och riktigt myser mig igenom 1 timme och 40 minuters långsam svensk vinter.

* Avslutningsvis skulle jag vilja slänga in en film-trailer från Youtube som får det att pirra lite extra i mig. Jag ser verkligen fram emot hösten, en del på grund av "Where the Wild Things Are". Jag hoppas bara att filmen lever upp till känslan som trailern ingjuter i mitt bröst. Jag vet inte om det är den akustiska Arcade Fire-musiken, eller om det är något annat, men jag skymtar nästan tårar i ögonvrån bara av att se trailern. Det om något borde ju vara en indikation på att man borde bänka sig i bio-salongen framöver. Men vad vet jag, se själva och skapa er en egen uppfattning!
http://www.youtube.com/watch?v=RY-dXsR_ZFg

"Att fly är livet, men att dröja döden."

2009-08-08T10:08:00.006-04:00

Det faller sig naturligt att det inte blir lika tätt mellan blogginläggen nu när det är sommar, semester och vackert väder. För vem orkar skriva något vettigt när det finns så mycket annat bra att hitta på?

Nu när min efterlängtade ledighet äntligen har tagit vid så har stranden till slut börjat få besök av mig och det är verkligen på tiden. Det är ju ändå på något sätt viktigt att man utnyttjar de fördelar som finns med att bo där man bor! Lite flygning har också hunnits med och min ekonomiska smärtgräns har snart nåtts på det området för i år. Som fattig (....) student så kan man ju inte riktigt sprätta pengar omkring sig längre...

Som sinnets motreaktion på det strålande vädret och sommarkänslorna här på västkusten så gick jag förra veckan helt ner mig i en bok och en film. Jag fick äntligen tummen ur och köpte "Låt den rätte komma in" och kunde inte slita mig från den. 48 timmar senare var den slutläst och jag låg i soffan helt matt, upprymd men ändå tom inombords.

Boken är helt fantastisk och kan vara den bästa bok jag läst. Jag såg till att fixa filmen också, som den DVD-nörd jag är, och den gjorde mig inte besviken. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan som "Låt den rätte komma in" framkallar på ett bättre sätt än just; "upprymd men ändå tom inombords". Ja, så är det. Verklighetens Halmstad i sommarbölja 2009 möter fiktionens Blackeberg under vargavinter 1981. Vackert. Så fruktansvärt vackert. Jag har inte hämtat mig ännu och det kommer nog ta ett bra tag innan jag kan släppa det här.

Maybe we are the damaged ones?

2009-07-26T17:09:00.006-04:00

Okej, nu ställer jag frågan som alla normala människor inom åldersspannet 18-35 ställer sig, eller borde ställa sig. Vad i hela fridens namn har hänt med den musikkanal som en gång i tiden gick under namnet MTV? Var och när gick allting snett? Vem kan jag klandra och uppgivet men samtidigt ilsket fråga varför?

Ingen i sinna sinnes fulla bruk kan ju fortfarande hänga kvar på den kanalen i mer än 10 minuter utan att förklaras medicinskt retarderad.

Låt oss lite snabbt kolla in dagens TV-tablå för världens mest kända musikkanal:
_____________________________
Söndag 26 Juli, MTV:

06:00 MTV breakfastclub
07:00 Super pop
09:00 M is for music
10:00 MTV breakfastclub top 10
11:00 Rewind
12:00 Made
12:50 Made
13:45 Made
14:40 Made
15:30 Made
16:25 Made
17:20 Made
18:10 Made
19:05 My super sweet 16
19:30 Exiled
20:00 The City
20:25 Teen Cribs
20:50 50 cent - The money and...
21:45 From g's to gents
22:40 Fist of zen
23:05 Viva La Bam
23:30 Scarred
00:00 MTV Live at midnight
01:00 After hours
_____________________________

Denna sorgliga läsning ger alltså att mellan 12:00 och 00:00, de 12 timmar där de flesta människor faktiskt orkar slå på TV:n och kanske zappar in MTV, så blir det ingen musik alls från "Music Television". Det man får nöja sig med är meningslösa illa producerade program om skithögar till människor och deras ickeproblem och om..... Eller vänta nu. Det är faktiskt det enda som dessa tolv timmar handlar om. Och mellan alla dessa skitprogram om örkelmänniskor så matas man med lastbilslaster av reklam för Jamba och andra tveksamma mobiltjänster som folk tydligen gillar eftersom skräpet vägrar att gå i konkurs.

"Music Television" borde byta namn till "White Trash Television".
Då var det sagt.

Jag känner såklart att det är på sin plats att sätta mina I-landsproblem kopplade till MTV:s tveksamma existensberättigande i perspektiv till det som M och de andra där borta fick uppleva i helgen. Jag skulle såklart titta på MTV varje dag fram till november om det kunde garantera att du (och ni) slapp uppleva sådana situationer igen. Skönt att allting verkar ha gått väl i alla fall, bra jobbat! Här har du en som skickar iväg en tanke åt ditt håll lite då och då!

Vidare måste jag ändå bli lite positiv och passa på att haussa en film som har premiär i oktober. Jag har tidigare lovordat Smala Sussie och nu kommer alltså en liknande film av samma personer och med samma skådespelare. Helt lysande, varför ändra ett vinnande koncept? Här har ni en som kommer stå i biokö i höst!

Veckan som kommer blir den sista veckan i min kära overall innan tre veckors semester tar vid för att avslutas med ännu en resa upp till Stockholm och en fortsättning på min ganska angenäma verklighet där uppe. Man har det inte så tokigt ändå, MTV (eller WTTV?) till trots.

I keep waving at the taxis, they keep turning their lights off.

2009-07-22T21:10:00.008-04:00

Mina två största irritationsmoment här i livet är:

A.) Att jag inte kan spela något instrument och B.) att jag inte kan odla ett ordentligt skägg. Inte alls några jättegrejer egentligen men likväl är det väl det jag grämer mig mest över.

Utöver det så finns det faktum att jag är för snäll och att jag bryr mig för mycket och för snabbt. Att vara snäll ger i princip aldrig några fördelar. Nice guys finish last, och det stämmer. Man borde kanske vara lite mer kall och svinig och skita i vad den där inre rösten säger till en. Det verkar ju funka för typ alla andra. Allting hade varit så mycket enklare då.

Äh, skit samma. Det är väl bara jag som tänker för mycket och har lyssnat på en Bright Eyes-låt för mycket. Kanske borde jag inte skriva något alls. Men det känns ändå som att det här är något jag vill ha ur mig, på sätt och vis så inbillar jag mig att allting blir lättare om jag får ner det i skrift. På sätt och vis så inbillar jag mig att jag har rätt, på sätt och vis så förstår jag att det är svårare än så.

Jag borde kanske sluta tänka på saker som jag egentligen borde ha släppt för länge sen, jag kanske borde förstå att loppen är löpta, att spelen är spelade.
Jag borde kanske sova på saken.
Det låter schysst. Det känns bra.

Relaxed? Yes, Im trying but this fear´s got a hold on me.

2009-07-19T16:35:00.004-04:00

Då lider veckan mot sitt slut och det är dags att på något vis summera vad som hänt den senaste tiden.

Veckans vardagar spenderades ute i vår östra skärgård där lite bra-att-ha-utbildning varvades med grillning, solning, fotboll, bad och lite festande. Riktigt schysst vecka och om jag inte hade vetat bättre så skulle man kunna tro att jag har semester.

Helgen har snabbt gått förbi med fest hos ER på lördagskvällen vilket var riktigt kul, även om mitt konto kände av det ganska rejält då jag fick betala båda taxiresorna. Kanske man kan tillgodoräkna sig det senare i sommar? Vem vet. Hur som helst var det födelsedagsfirande för ER och SM med en massa härligt folk. Vår present gjorde succé och det var riktigt kul att se hur de båda födelsedagsbarnen blev genuint glada!

Tidigare under lördagen hängde jag med min homeboy JP och A. Första gången jag träffade A och det var riktigt trevligt! Bra tjej som är lätt att tycka om! Harry Potter-film avverkades och kanelbullar åts. Sweet!

Brorsan rycker snart in i lumpen och jag kan inte låta bli att hetsa honom hela tiden. Till del för att de är roligt att tetas med ens syskon, men kanske framförallt för att det väcker så många minnen inom mig och för att jag innerst inne gärna skulle vilja vara tillbaka i lumpen. Det var en enklare tid. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för honom, han är en stark och stabil kille som löser det mesta.

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag tycker om White Lies, deras album går från första till sista låt om och om igen på min dator och det är så satans starkt. Dramatisk och euforisk indierock med en mörk inramning, the way I like it! Vissa låtar får till och med ögonen att tåras, så bra är det!

Här är Spotify-länk till deras album för er som är intresserade:
http://open.spotify.com/album/7cqME0i4hbvwNEUpeJnH8V

____________________________________

För övrigt är det inte alltid positivt att läsa andras bloggar, man får lätt för sig saker och man undrar vad man ska tro egentligen. Man inser framförallt att det är viktigt hur man uttrycker sig på sin egen blogg, det är lätt att såra folk utan att vara medveten om det. Nått att tänka på!

I live on the right side, and sleep on the left.

2009-07-12T17:42:00.006-04:00

Så sitter man i östergötland igen efter en vecka i småland och hultsfred. Festivalpremiären är således avklarad och det med bravur. Det var oerhört schysst. Musiken var riktigt bra och jag missade egentligen inga spelningar, sällskapet jag och Putte slöt upp med vid camp kangaroo var riktigt bra och mycket schyssta upplevelser skapades.

Visserligen var väl vädret inte riktigt på vår sida, men med lite gummistövlar någon regntät jacka och ett glatt humör så står man sig ganska bra, trots att leran växer exponentiellt i förhållande till den fallande vattenmängden!

Musiken var ju huvudanledningen till att jag åkte dit och då främst White Lies, Krunegård och The Killers. Att sedan Regina Spektor, Ice Cube, The Sounds, Dropkick Murphys, Franz Ferdinand, SMK, Kings of Leon, m.m. också uppträde var bara att fett bra plus!

Två smålistor av festivalen såhär en söndagskväll:

Bästa spelningar:

1. The Sounds - Jag känner mig lite som en 17-årig stureelev i början på 2000-talet, men det är ok. The Sounds knäckte allt, det är också ok. Jag är förvisso lite kär i Maja, men herregud, det var verkligen rocknroll rakt igenom. Fullt ös från början till slut och tätare live-uppträdande fanns inte att hitta under festivalens fyra speldagar.

2. White Lies - Här håller nog inte många med mig, White Lies är fortfarande ett relativt nytt band och vi var väl inte asmånga som kunde sjunga med i texterna. Men det var riktigt bra klass på det hela och jag bara älskar sångaren Harry McVeigh:s pojkaktiga utseende kombinerat med den dramatiska rösten. Tack EP för att du visade mig vägen till denna guldklimp i våras!

Skönaste upplevelser:

1. SMK:s flippade spelning - 60 minuters rent asflabb och panikdans. Stördare spelningar kommer jag nog vara tvungen att leta efter. Fantastiskt.

2. Ice Cube bringing westside to the woods - Ice Cube körde sin feta gangsta-rap i en småländsk skog framför tusentalet lerig och blöta ungdomar som är 19-ish, alltså 6 år yngre än Ice Cube:s karriär och låter alla avge Westside-eden och kör sköna dängor som "Fuck tha Police", "Stright outta Compton", osv. En lätt märklig upplevelse och samtidigt så fruktansvärt skön. If you´re scared motherfucker, go to church!

I veckan är det utflykt till kursgård som gäller, det blir soft. Och till helgen är det kalas anordnat av ER och SM, jag är redan peppad!

Och så bjuder vi på en lite youtube-film från White Lies konsert som spelades in typ 3 meter framför min plats i publiken. Ljudkvaliten är väl sådär, men det är likväl riktigt schysst!

Rotary!

2009-07-02T15:57:00.003-04:00

Då har sommaren startat med några varma veckor i lkpg. Riktigt kul att få stifta bekantskap med stället och det framtida yrke jag seglar mot. Allting känns riktigt toppen och idag var det grädde på påskägget när vi fick flyga både jet och helikopter. Det var helt j*vla underbart och särskilt helikopterturen var fullkomligt lysande. Det är med uppriktig lycka jag ser på min yrkesframtid.

I min nära framtid så har jag lyckats få ledigt för att åka till Hultsfred med Putte och det kommer bli riktigt kul. Många bra band och ett bra sällskap lovar många Good Times™!

I Augusti blir det några veckor ledigt nu när min sommar plötsligt kastades om och jag får börja planera så smått för det. Vad kan vara schysst att hitta på då?

Bjuder er på en liten film som till del förklarar min helikopterupplevelse idag:

Feeling good, being awsome.

2009-06-17T17:36:00.004-04:00

Jahaop, då verkar det vara klart och betalt. Underbart, en pojkdröm är uppfylld och jag har svårt att greppa det. Det blir mest ett löjligt flin och en glad axelknyck. Kanske det blir mer emotionellt senare? Säkert.

Snart är skolan slut och det känns grymt. Men ännu vet jag inte om det blir lov eller om det blir några extraveckor i lkpg. Det löser sig framåt dagarna här. Hultsfred kan komma i kläm och det suger ju. Hur som helst blir det midsommar hos FA och jag har stora förväntningar. Det känns bra i magen när jag tänker på det. Måste bara kolla upp hur det blir med mat och annat sådant trams.

I övrigt känns allt möjligt ganska bra. Jag är emotionellt avtrubbad (vilket är en fördel i mitt fall), jag har en skön sommar att se fram emot oavsett hur den utvecklas och allting är oerhört harmoniskt!

Just det, jag måste ju bara rekommendera världens näst bästa humorserie. Green Wing förtjänar en ordentlig koll av alla oss som gillar brittisk torr humor. Det är som sagt torr brittisk humor med en freakish touch. Tänk er The Office möter Arrested Development. Det är fantastiskt kul och jag har redan utvecklat en förkärlek för den psykotiska/sociopatiska Sue White. Varför dras jag alltid till Sociopater/psykopater i filmer och TV-serier?

Lite jobbiga filmklipp från Green Wing som jag tänkte slänga in här för er att kolla in:

1. Fett rolig scen från säsong 2:
http://www.youtube.com/watch?v=PiQkVhHYR2A
2. Hopplock av den världsbästa TV-serie-sociopaten Sue White:
http://www.youtube.com/watch?v=op3VWN5dEd0