I started running but there's no one to run to!

Förra veckan nåddes jag av beskedet att jag var

preliminärt antagen. Det hela är så sjukt att jag haft svårt att greppa det. Det har börjat sjunka in så smått nu och det känns helt fantastiskt. Samtidigt så vågar jag inte fira fullt ut ännu, det är jag för erfaren för att göra. Jag tror inte på det helt och hållet förrän jag har ett papper i handen och sitter på ett flygplan söderut.

Men om jag nu skulle lyckas att korsa mållinjen den här gången så vore det något helt vansinnigt. Denna halvt tillbakahållna lycka som så smått börjar växa inom mig ackompanjeras av en tillfredsställelse av att jag äntligen bestämt mig för vad jag ska göra med mitt andra problem. Det kommer bli jobbigt och blottande, men whattefack, det får gå som det går, och det är just det som får mig att må bra. Det får fan gå som det går.

Spotify hittade en gammal skön power-rock-låt som jag alltid har skämts lite grann för att gilla, kanske för att jag tyvärr verkar ha utvecklats till något utav en musik-fascist, men här ska faktiskt bot råda och bättring ske! How far we've come med Matchbox 20 är lite oväntat det mycket passande soundtracket till mitt liv just nu. Lite desperat och forcerat, men ändå med någon sorts tillförsikt och känsla av att saker och ting kommer att reda ut sig.

Segelflygpremiären är avklarad och det är skönt att vara uppe i det blå igen, även om man kanske var lite ringrostig vid landningen. Jag skyller på den hårda och byiga sidvinden! Men i övrigt känns det väldigt bra och det har fölts av lördagsöl med boysen, och en hel del insikter som ovan har redovisats. Det är alltid skönt att kunna resonera med vänner med ett par öl innanför emo-tshirten!

MA drar till landet i Öst och jag håller tummarna för att det går fint. Hon är en oerhört fin tjej som jag vet kan ta hand om sig själv och som kommer lösa ut det hela. Men jag kommer ändå sända en tanke ditåt med jämna mellanrum. Kör hårt!



http://www.youtube.com/watch?v=Me6RERSLnB4&feature=related

Today it looks like night.

När hela världen står i gungning så är det förvånansvärt att man faktiskt kan finna ro i tillvaron.

Å ena sidan lever jag ett riktigt härligt liv med bra vänner både på skolan och där hemma, med mycket träning och stora möjligheter till det, med roliga saker att hitta på på fritiden, med intressanta ämnen att plugga och med ett allmänt bra och väldukat liv.

Å andra sidan närmar sig eventuellt mitt livs största vägskäl och jag vet verkligen inte alls vad jag vill. Det är så frustrerande att jag inte kan beskriva det i ord. Därtill ligger en latent osäkerhet i mig själv och det faktum att jag har (obesvarade, vad jag vet) starka känslor för världens härligaste tjej.

Dessutom så brottas man lite med det faktum att det hela är bara en enda stor radda av I-landsproblem, men som min kära vän PW sa; "Ett problem är ett problem om man uppfattar det som ett problem, oavsett kontext." Och ja, det ligger kanske något i det.

Nåväl, dessa två ytterliggheter kastar mig mellan en massa olika sinnestämningar hela tiden och helt utan förvarning. Givetvis blir man ganska lynnig och tudelad av det hela.

Men då och då, mitt uppe i allt det här, så stannar stormen upp och bereder en öppen, torr och säker väg rakt igenom, likt Moses och Röda havet, där jag ibland lyckas ta mig in. Där kan man få en stund att känna ett schysst och rättvist lugn. För någonstans kan jag känna att jag faktiskt förtjänar lite lugn och balans. Det vore fan rättvist.

A lead role in the cage.

Så är man uppe i mälardalen igen efter en längre helg i Prag med familjen. Väldigt trevligt och en riktigt schysst stad att stifta bekantskap med. Jag älskar kontraster och saker som balanserar på gränsen mellan dekis och framtidstro. Detta fick jag verkligen tillfredställt i Prag och kan väl egentligen illustreras bäst när jag i söndags satt på spårvagnen och tittade ut. På ena sidan av vägen låg ett totalt nedgånget och vandaliserat hus omgivet av taggtråd där någon hade hängt upp tvätt. Utanför rann en liten sorglig ursäkt till bäck, fylld med sopor. På andra sidan låg ett nybyggt affärskomplex där man i skyltfönstret gjorde reklam för Nintendo wii Fit. Whats not to like? Hur som helst, jag gillade som sagt verkligen Prag och kommer säkert återvända nån gång framöver.

Igår hann jag med en snabb filmkväll med ER, MP och CS. ER är äntligen hemma efter hans 192 dagar utomlands. Riktigt schysst att han är hemma och väldigt trevligt att se honom igen! Fler vänner där hemma ger mig bara fler anledningar att åka ner!

Våren är här med allt vad det innebär. Vårkänslor har man väl egentligen inte fått i dess egentliga mening, trots det fantastiska vädret. Inte av det amorösa slaget alltså, den biten har jag ju redan lyckats med i förtid. Eller ja, lyckats och lyckats, känslorna finns ju absolut här men enligt något som börjar likna en apdålig rutin så verkar det bara vara just här som känslorna finns.

Om det nu finns känslor som kan kopplas till årstider så är jag väl egentligen mer en person som får höstkänslor och som älskar att ta fram filtar, kaffekoppen, filmer och bosätta mig i myssoffan. Men vår är ju grymt det med, absolut. Kläder blir snyggare, folk blir gladare, dagarna blir långa och ljusa och sommaren kommer närmare för varje kväll som går.

Idag fyller jag år och jag är fine med det. Jag är ett år bättre. Det är tisdag och allt är som vanligt. New Slang med The Shins varvas med Wish You Were Here av Pink Floyd. Att jag aldrig lär mig. Det är väl min last, skulle jag tro. Går sånt bort med stigande ålder?

Bara för att jag kan.

Äh, har varit lite heavy shit här på bloggen ett tag så här är två favoritklipp från Youtube som har potential att liva upp stämningen ordentligt!

This fear´s got a hold on me!

Alltså, såhär är det: Världens kanske roligaste TV-serie heter Arrested Development.

Arrested Development har lyckats glida förbi det svenska folkets medvetande mer eller mindre obemärkt, trots att det visats på svensk TV och varit tillgängligt för gratis och laglig beskådning på nätet under väldigt lång tid. I helgen fastnade jag, och som jag fastnade!

Serien handlar i stort om en oerhört (oerhört som i; "fruktansvärt asmycket") dysfunktionell familj och hur den äldste sonen försöker hålla den samman sedan deras far blivit arresterad för bedrägeri, mutbrott, svindleri, m.m. Det är en oerhört smart serie som är rolig på så många plan och är fylld med klockrena skådespelare som gör ett lysande jobb. Jag har redan plöjt igenom första säsongen och kan inte vänta på att få trycka nästa. Det är en serie som kan få mig att spontant börja skratta så mycket att det tåras i ögonen på mig, bara jag tänker på den. Så bra är det.

Om någon någonsin skulle bry sig om att lära sig mer om hur min humor är lagd så skulle jag rekommendera den här sidan:

http://arresteddevelopment.msn.com/

Där kan man se alla avsnitt i fullängd.

Bra!, sa Bill.

Fett bra!, sa Bull.

Annars så är Hultsfredsbiljetter bokade!
Annars ska jag till Prag på fredag!
Annars är mitt hjärta i bra skick och godkänt av både professorer och överläkare!
Annars så hoppar samma hjärta högt (och kaffet spills på skjortan...) av en liten vink och ett av de där fantastiska leendena!