Långhelgen ligger framför oss och det känns oerhört skönt. Har redan hunnit med att klippa mig och gå en sväng på stan. Dessutom är årets kulglasspremiär avklarad med bravur! Veckan som gick tillbringades nere i Skåne, närmare bestämt Revingehed, där vi krigade till det ordentligt mot det lokala stridsvagnskompaniet från P7. Så kul man kan ha det i lumpen, och kändes som en frisk fläkt, även om det alltid är segt att bo i tält. Har haft lite tid att tänka över ett och annat där nere och har väl egentligen inte blivit mycket klarare.
Å ena sidan vill jag stå fast i min övertygelse om att jag gör rätt och att det är läge för den andra parten att faktiskt agera lite och visa intresse, å andra sidan har jag svaga ögonblick titt som tätt, med resultatet att ett sms kanske slinker iväg. Jag vet inte vad som är att föredra, men just nu känns det som att jag borde stå fast vid mitt beslut. Jag är inte ute efter någon envägsrelation, där jag är den enda aktiva parten, då får det lov att vara, banne mig. Mina kompisar tycker väl i stort att jag är en surfitta och att jag borde ligga i, men neä, här måste jag sätta ner foten, eller jag vet inte. Just nu känner jag att jag är den (enda?) som visat egentligt intresse och så vill jag ju inte ha det.
Problemets kärna är väl egentligen att jag inte har en aning om hur den andra sidan tänker och känner, vilket hade underlättat min situation. Men jag är alldeles för svag i sinnet för att kunna ta tag i den diskussionen just nu. Jag gör lumpen för bövelen, jag är hemma max 48 timmar i veckan, i min värld innebär det att jag inte har tid, ork eller lust med för mycket "krångel". En oerhörd waste egentligen, för det är en sjukt härlig tjej på alla sätt och vis, men att tassa som katt kring het gröt är inte my cup of tea just nu. Känner hursomhelst att händer det inget snart i den här härvan så har jag sumpat det igen. Fanfanfan. Blaimar mig själv, trots att det kanske minst är delat ansvar, eller så har jag tros allt rätt. Äh, som sagt. Jag överanalyserar saker och ting. Varför kan saker och ting aldrig gå rätt väg?
.
Något (helt) annat jag funderar över är hur folk kan gå omkring med Che Guevara på olika typer av tryck och samtidigt må bra med det? Jag tror att en stor del kan förklaras med okunskap över vad vår kära ikon och hans homes hade för sig i de varmare länderna längre söderut. Eller så är man en sådan övertygad kommunist att man tycker att lite blodsspillan för att föra den redan blodstänkta ideologin till makten i ytterlöigare ett u-land är värt det. Nu är det ju förvisso så att jag har en och annan kär kompis som har Che på diverse tröjor och väggar, så jag ber om ursäkt i förväg, men jag kan inte få in i mitt huvud hur man kan tycka att ett fräckt tryck ursäktar en ideologi och övertygelse som i huvudsak går ut på att våld är ett politiskt medel. Usch och fy för Che Guevara säger jag.
+Bitmappsbild.JPG)
