Åter i Etern.

Jag antar att det är 2 personer som kommer att läsa det här. Det spelar mig ingen roll, det kunde lika väl vara 2000 eller 0.

Den här gången skriver jag för mig själv, ett sätt att hålla ett avlastningssamtal med någon som inte direkt släpper fokus och tycker att jag tjatar eller borde gå och sova.

En narrativ berättelse om hur jag försöker göra mig fri från alkoholens och krogens bojor. Hur jag försöker skapa mig ett värdigt liv i ensamheten. Hur helgernas lockelser ständigt låser mig i sitt grepp och hur smutsig jag har känt mig varenda söndag, sen jag vet inte när.

Man står på ett onämnt dansgolv med en öl i handen och inser att man är den enda som är där för att dansa. Alla andra är där för att knulla. En idé man har gett upp för längesen. Bara tanken gör en okontrollerat skrattig. Denna köttmarknad som bara maler på. Och lik förbannat står man mitt i den, meddragen av välmenande, goda vänner.

Man är en helt okej snubbe, tycker man själv. Bra jobb, skön stil, goa vänner och en bra lön. Ser helt okej ut, har nån sorts socialt liv utanför jobbets vardagslunk och lyssnar på bra musik och ser bra filmer. Och på grund av detta står man ensam i livet.

Inget att gråta över egentligen. Och det gör jag inte heller. Men avsaknaden av mänsklig närhet är påtaglig och smärtsam. För varje natt i ensamhet så går en liten del av mig sönder. Och det bara fortsätter. Hur FAN ska jag hantera mitt liv. Ett ensamhetens äventyr.

Oh my morning's coming back, the whole world's waking up.

Morgonens osubtila besked innebar att jag satt på jobbet i morse med en klump i magen och värk i bröstet. Men ibland kan ens prioriteringslista förskjutas och förändras på ett ögonblick. När jag cyklade hem idag var det helt andra saker som snurrade i mitt huvud. Nu sitter jag här hemma i min soffa och är mest glad över att vara vid liv. Sån´t är livet, i guess.

There are roads left in both of our shoes.

• Äntligen har min förkylning släppt och jag slipper vakna upp med andnöd och jobbiga ansiktsljud som sällskap. Jag kan träna ordentligt och även prestera 100 när det gäller under de dagliga passen.

• Flygglädjen har återigen infunnit sig. Fantastiskt skönt och befriande att kunna se fram emot det som ens dagar går ut på! Att susa fram i 260 knyck över Östergötlands kogar som fullkomligen brinner i höstens alla färger är oslagbart!

• Årets höst är outstanding på många vis. Och snart är det vår!

• Mumford & Sons släppte nytt för några veckor sedan, vilket såklart har gjort hösten änn mer höstig. Babel är ett jäkligt stabilt album som kan lyssnas igenom från första till sista låten många gånger om. Det är inget Sigh No More, men ingen ko på isen, det var ju knappast vänta att det skulle gå att överträffa det.

• American Horror Story. Kanske det? 

• Downton Abbey går in på säsong 3 och efter 4 avsnitt får jag nog säga att de håller uppe tempot och den oslagbara stilen. Bidrar också till stark höst-feeling!

• Bloggandet funkar rätt bra i punktform. Passar min dåliga kombination av bloggsug och utlämningsolust. Något att lägga på minnet!

• Senaste helgen var den bästa på länge för mig. Fan vad den behövdes. Den har behövts länge! =)

Veckans musikvideo presenteras av Ben Gibbard. Precis som en hel del annat viktigt i livet så faller man alltid tillbaka till vissa fasta punkter från förr. Soul Meets Body och Death Cab for Cutie är en av dem. Vackert, starkt och pirr i magen!

You princes of Main, you kings of New England.

Det är egentligen ganska enkla saker som man verkligen behöver. Man behöver känna sig mätt. Man behöver känna sig trygg. Man behöver känna glädje i vardagen och nöjet av vänners sällskap. Man behöver känna äkta värme och närhet av en annan människa som helt oförklarligt ger det till dig. Och ibland behöver man bara slänga på en snyftfilm och gråta en skvätt, om så bara för att rensa systemet.

Dåså.

Jag ska försöka ge det här ett nytt försök. Vatten under broarna, ett uppdämt behov av att skriva och en känsla av att jag en gång mådde ganska bra av att blogga ligger till grund för det. Jag gillar att uttrycka mig i skrift, jag gillar det definitiva, det linjära, i en textmassa. Jag ska dessutom försöka ta tag i artikeln jag ska skriva i höst och kanske fortsätta lite på det där sidoprojektet som en gång påbörjades men som aldrig fortsatt med den fart jag skulle önska.

Äntligen är min kappsäck uppackad för ett bra tag framöver. Nu är det här jag ska vara och här jag ska bo. Utbildningen tar dock aldrig slut. Att sitta i en lektionssal och bli matad är en paradgren för oss, en paradgren som jag tyvärr inte är särskilt bra på.

Någonstans i Tyskland började jag nicka till på lektionspass och det har bara fortsatt sen dess. Jag skäms ögonen ur mig men kan inte undvika det. Jag skäms och känner mig urusel inför läraren. Kaffe har aldrig haft en uppiggande effekt på mig och eftersom det i princip är det enda uppiggande medlet som vi har att tillgå så finns det inte så mycket man kan göra åt det. Jag hoppas verkligen det blir bättre framöver.

Avsaknaden av kärlek i mitt liv (utöver vänner och familj förstås) fortsätter att vara närvarande och släpper inte greppet om mig. Det är riktigt jobbigt. Jag känner uppriktigt att jag inte förtjänar det stingande tankekletet som kommer krypande om kvällarna när man sitter själv framför TV:n. Men det är en känsla av ensamhet som bara till del är reell. Här i min nya hemstad finns nu så många goda vänner och jag ÄR inte ensam på det absoluta viset. Linköping är en grym stad och med alla de möjligheter som min bekantskapskrets erbjuder så har jag sällan en lugn stund. Det är skönt!

Den 5:e september är det dags för första flygpasset! Jag kan knappt bärga mig att få slippa undan lektionssalen och starta igång turbinerna!

Då var jag igång igen, vi får se hur det går den här gången. Vad vill jag ha ut av en blogg, varför ska jag fortsätta, vem läser och varför? Det är bara några av de frågor som jag gnager på när det kommer till bloggandet. Jag vill fortsätta, men vet inte varför och i vilken riktning det kommer föra mig. Det gäller att ta rätt väg i korsningarna, annars kan det bli riktigt fult.

Längre har vi inte kommit!

Att åka hem över påskveckan har verkligen gjort mig väl. Alla möten, samtal och upplevelser har verkligen återuppväckt en känsla för vad som är viktigt för mig och var i livet jag står. Självklart förstärks det av det faktum att jag även har fyllt 25 år, halvvägs till 30, eller halvvägs till 50, beroende på hur man väljer att se på det.

Jag har många och fantastiska vänner och bekanta. Jag har hälsan, är vältränad och ganska klippsk i skallen. Jag har lyckats ta mig långt in i en utbildning som leder till det arbete som alltid har varit min pojkdröm. Jag bor i en fin lägenhet i en bra stad och jag har en familj som bryr sig om mig och alltid ställer upp. Jag kommer från en stad som är underbar att bo i på sommaren och jag studerar i en stad som bjuder på allt man kan tänka sig (Och är underbar om våren!). Det enda som egentligen fattas mig är någon att ge min kärlek till och någon att få kärlek av. I övrigt är allting väldigt bra. Tyvärr har jag inte förrän nu börjat se det tydligt. Det finns småskit i livet som gör det svårt att se skogen för alla träd.

Den här påskveckan och 25-årshelgen har på sätt och vis öppnat mina ögon lite grann. Inte så tokigt för 1300 spänn tur- och retur! ;-)

Därför blir det inte särskilt svårt att sätta sig på tåget ikväll. Nu börjar våren och sommaren, nu ska uppsatsen produceras, nu ska min sista termin bli grym!

The bitter winds are coming in.

I grunden är jag nog en agnostiker. Lite Svensson sådär. Om jag hade varit 20 år äldre hade jag säkerligen varit en av dem som släpper upp såna där ljuslyktor på nyårsafton, och så vidare.

Tanken på en Gud är överväldigande och lite skrämmande. Men samtidigt ganska trygg och lugnande. Jag vill tänka mig att det finns något som har lite koll sådär, men jag har svårt att tro att Fader Vår kan hjälpa mig på traven.

Hur som helst upplevde jag ett väldigt speciellt ögonblick för någon vecka sedan när en nära vän till mig som är oerhört troende, plötsligt reste sig upp mitt i ett samtal och sa till mig;

"- Ursäkta, men jag måste bara säga det här. Sedan några timmar tillbaka har jag känt väldigt starkt att det är något otrevligt och mörkt som kretsar kring dig eller något i din omedelbara närhet. Jag känner väldigt starkt att jag verkligen måste be en förbön för dig. Här och nu. Är det okej?"

Vad svarar man på det? Min vän hade aldrig tidigare uttryckt sig så här öppet och direkt om sin tro. Aldrig hade han tvingat på någon annan sin övertygelse om Fadern. Men här satt vi två, ensamma i ett av skolans pentryn och han kände så här starkt för sin sak. Han såg ärligt och tydligt plågad och bekymrad ut. Det var uppenbart att han till slut hade gett med sig efter ett antal timmars obehag.

"- Javisst." Sa jag direkt,

"- Det är klart att du ska be en förbön för mig om du känner så starkt för det." Tillade jag. Vi ställde oss båda upp, han la en hand på min axel och bad en kort men innerlig bön för att Fadern skulle vägleda mig och vaka över mig under mörka tider. När han var färdig stod vi stilla en stund, sen tackade jag så mycket för hans omtanke, han svarade med att han skulle fortsätta be under kvällen. Kände sig inte färdig, inte nöjd, inte tillfreds. Vi satte oss ner och plockade upp vårt samtal där vi avslutat det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det som skedde. Det var oväntat, obehagligt och oförklarligt. Samtidigt var det innerligt och äkta på något vis. Jag vet ärligt talat inte alls. Det jag upplevde är inget jag har berättat om för någon annan i vår omgivning, det är något som får stanna mellan oss.

I grunden är jag nog en agnostiker. Lite Svensson sådär.

"Jag tror inte på Gud eller så, men nått kanske det finns ändå...?"

Wednesday evening love and joy!

For goodness sake, let us be young.

Wish I could speak in just one sweep, what you are and what you mean to me. Instead I mumble randomly, you stand by and enlighten me.

Med ojämna mellanrum så infinner sig en känsla av misantropi hos mig.

Jag tycker hemskt illa om att vara på det humöret. Man känner sig som en gammal bitter gubbe som inte tillför något vettigt till omgivningen. Det är skönt när det går över. Jag vet inte varför det är så, men det är i alla fall något jag har varit medveten om i flera år, kanske har det alltid varit en del av mig?

Samtidigt är det också ganska skönt att få utlopp för känslor och tankar som man annars inte tillåter sig att ge uttryck för. En ventil som kan vara ganska skön att öppna ibland. Precis som fysisk träning och ett gott skratt i goda vänners lag. Kanske behöver sinnet få sträcka lite på alla sina lemmar lite då och då!

Nåväl, mina misantropiska stunder är som tur är ganska få och kortvariga!

Snart är det uppsatsskrivande och jag kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär 3 gånger om dagen. Har jag valt rätt ämnesområde? Har jag en lämplig metod? Vilket analysmetod och teori ska jag använda för bäst/intressantast resultat? Är mina källor trovärdiga och tillräckliga?

Och. Så. Vidare.

Som tur är så är man ju inte ensam om dessa små bekymmer och som vanligt så blir allting lite enklare när man är flera!

Snön har äntligen försvunnit från Stockholm och med den det förbannade snöslasket. Jag tror att jag har beskrivit min avsky för huvudstadens unika variant på snöslask och jag ska inte tråka ut med ännu en repetition i hur och varför det är så unikt. Nog så. Med barmark i stan kan jag nu börja ge mig ut i löpspåret och dessutom kan man, under soliga dagar, ana en vår i antågande.

Äntligen!

Silent Shout är fortfarande oslagbart. Ett album som betyder väldigt mycket för mig, som aldrig blir gammalt och som aldrig har blivit utmanat eller ersatt. Det står för sig själv. Första spåret, i musikvideon ovan, är helt magiskt. Den triggar helt olika saker i mig, beroende på hur jag mår och vad jag gör. Oavsett vad den säger så slår den rakt in på djupet. Det är få låtar som har den effekten oavsett kontext.

Jag köpte en bok av Björn Ranelid på bokrean, ska bli intressant!

The city is my church.

Rough.

Post 2011.

Istället för att som vanligt summera året som gick så är det istället dags att blicka framåt. 2012 har redan börjat med höga toppar och djupa dalar och vi är bara lite mer än halvvägs igenom den första månaden. 2011 innebar väldigt mycket men har inte skildrats särskilt ingående här och det är rätt skönt därför ska det så förbli. Jag behövde nog det.

Nåväl. 2012 ska bli året då jag:

* Möter våren i Stockholm!

* Möter hösten i Linköping!

* Blir akademiskt examinerad!

* Uppskattar mig själv och äntligen slutar vara så självkritisk!

* Lär känna lite nya människor utanför bubblan!

* Fortsätter och fördjupar mitt nyvunna Crossfitberoende!

* Inte sätter en fot mer än nödvändigt i Tyskland!

* Och mycket mycket mer!

Den senaste veckan var tung med ytterliggare avskiljningar av kamrater som jag tycker väldigt mycket om. Hela förra veckan var blurrig och nu när dammet har lagt sig, tårar torkats och magknutar lösts upp, så sitter man ensam hemma på sin kammare och undrar; "Tänk om det hade varit jag?"

...Det finns inga särskilda förväntningar på 2012. Jag är säker på att det är ett gott tecken!

...Den varma känslan bakom ögonloben när man inser att han man lyssnade mest på i tonåren nu har gjort en låt med ett av banden man lyssnar mest på just nu. Bright Eyes + First Aid Kit = <3

You with the sad eyes.

Don´t pass it on, when you know it´s wrong.

Fram till för några månader sedan hade jag lyssnat alldeles för lite på Soundtrack of Our Lives.

You´re just looking for a way out of here!

Jag har inte skrivit något på länge. En och en halv månad för att vara lite mer precis. Jag lockas i princip dagligen av tanken på att skriva här igen. Jag får även en del påtryckningar från alla möjliga håll, vilket såklart är smickrande.

Men grejen är att jag inte har så mycket vettigt att säga för tillfället. Jag lever ett bekvämt och behagligt liv, utan större bekymmer än att diskhögen växer sig alldeles för hög. Det är såklart väldigt skönt och så, men jag känner inte att det ger mig något att skriva en blogg om tråkig vardag. Det funkar inte för mig, jag vill att det ska gunga lite, åt det ena eller andra hållet, för att det ska ge mig någonting att lägga ner tid här. Och jag tror att ni som fortfarande läser, gör det för att ni får ut något av det jag skriver, vilket jag alltså gör bäst under sådana förhållanden.

Under hösten har jag hittat en ny hemstad, jag har lärt mig lite nya saker om livet i luften och jag har börjat skapa mig en ny vardag här. Det har gått relativt smärtfritt och harmoniskt, samtidigt som jag har blivit tvungen att växa upp ganska fort. Jag har gått från att vara en vuxen ungdom till att vara en ung vuxen. Dessutom har jag hittat mig själv i allt som hände förra året, inget är längre sådär oklart som jag ibland tyckte och jag känner mig numera i balans med allt det där som jag lät mig påverkas av alldeles för länge.

På det hela innebär det att det inte gungar särskilt mycket alls just nu, och därmed blir inläggsskörden ganska skral. Så kommer det nog förbli ett tag till.

Jag funderade ett tag på att lägga ner det här konceptet och starta något nytt. Snart är det femårsdag för Post 2006, och kanske är det läge att dra vidare och göra mig lite mer unplugged igen? Som Pre 2006? Kanske det. Kanske Post 2011? Vi får se.

Och så, självklart, det så oerhört obligatoriska Youtube-musikvideon....:

Nu; Matlagning och film med goda vänner!

Ber aldrig om ursäkt igen.

Jag har skrivit 5 olika inlägg idag, som egentligen bara rör sig i olika cirklar kring samma kärnfråga som väcktes av en "Human Factors"-lektion tidigare i veckan. En kärnfråga som jag nu ändå har beslutat mig för att inte bry mig om. Sak samma, eftersom jag numera har vissa principer. Jag fortsätter med mina andefattiga musikinlägg istället. Ett tag till.

Det är inte bara ensamt att bo själv, det är dyrt med. Men ibland är det skönt och behövligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men kanske det solitära ändå vinner över den ständiga gemenskapen i slutändan?

Och så var vi klara med teori för ett bra tag framöver. Vad ska man nu göra om dagarna?

Ännu en höst.

The best of the vanished marvels have gathered inside your door.

Jag behöver det här. Det är vad jag alltid har sagt till mig själv och alla andra. Jag måste få stå på egna ben, ta hand om mina egna problem och bli oberoende. Och jag är på god väg. Jag växer upp väldigt fort och jag har inte gjort mig själv besviken än så länge. Jag är bättre än väntat.

Det är inget konstigt med att bo själv i egen lya, att laga mat bara till sig själv själv, att söka upp vänner på andra sidan stan om så bara för en kaffe och att ta hand om alla sysslor helt på egen hand, utan sällskap. Men jag är ovan. Jag har alltid haft folk på bara en röstlängds avstånd från mig. Nu när jag stänger dörren efter mig, hemkommen efter ännu en arbetsdag, är jag istället helt ensam i min lägenhet, i en trappuppgång där jag inte känner någon.

Det är ovant, det är ensamt. Men jag behöver det här. Man vänjer sig!

Det var så att ögonen tårades.

Och allt det vackra fångades på samma filmsnutt.

Tack Arcade Fire, tack Popaganda, tack Youtube!

...och tack alla fänrikar.

I have wrapped up for you in some old autumn leaves

Det är alltid lika kul att gå på konserter. För det är lite det Way Out West är, man marknadsför sig som en festival, men det är ju inte det. Inte en festival såsom jag tolkar ordet och dess innebörd i alla fall. Folk är tokfräscha, nyduschade och vill inte sitta ner i gräset med risk för att få en gräsfläck på sina Filippa K-byxor.

Dessutom bad en man i 50-årsåldern mig och D under Tallest Man-spelningen att "dämpa oss, vi är ju faktiskt på konsert". Ungefär det är vad jag kommer minnas som negativt med WoW-2011. Alla fräscha människor, en sjukt tråkig publik och alla köer till allt. Vi fick köa för att komma in, köa för att äta, köa för att använda toaletterna, köa till scenen och köa för att komma hem.

Men det fanns såklart en massa bra saker med WoW. Sällskapet självklart, musiken såklart och allt däremellan! The Tallest Man on Earth var precis så överbra som jag hade hoppats, Explosions in The Sky var skitvackra och Noah and The Whale spelade rakt in i mig. Och så var det mycket annat bra änna. Se bl.a. nedan!

Nu har jag varit 031:a i exakt en vecka. Det är ensamt att bo själv. Jag är van att alltid ha vänner på armslängds avstånd, så är inte längre fallet. Det är jag, min TV och Facebook. Upphetsande. Det går nog över.

Ny spellista på Spotify under konstruktion förresten, äntligen ett nytt kapitel.

Kapitel 3

Nyinflyttad, mycket nytt, mycket bra, lite ensamt. Ska skriva lite om Way Out West-helgen vad det lider. Så länge bjuder jag på den här fantastiska låten av ett fantastiskt band, som jag hade glädjen att få se. En av många fina konsertupplevelser.

Om ni inte orkar Youtube så finns den på Spotify dessutom.

Eller jag vet ente...

...men det här är fan helt fantastiskt bra. Helt i min smak, riktigt dålig humor, ämnad för mig känns det som.

En vecka kvar till första arbetsdagen. Ska bli sketakul. Snart Way out West, också sketakul.

Lägenheten som jag har lagt mina händer på är helt fantastisk. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Det var många skepp i stan i helgen, mycket intressant men jag kan inget om båtar.

Det är skönt när svårsmälta insikter plötsligt faller på plats.

The Wire är tillbaka i mitt liv. Mycket bra beslut. Klapp på egen axel.

Weah!

Det är gjort.

Det är en tid av splittrade känslor. Å ena sidan hoppar jag nästan av glädje efter att ha besökt min nya hemstad och tillhörande lägenhet. Lägenheten som sådan är väldigt fin och läget är helt fantastiskt. Jag hade nog inte kunnat lyckats mycket bättre i det avseendet.

Sommaren har äntligen startat igång och nu är det snart dags för ännu ett varv till stranden, tillsammans med mina kompisar. Oerhört nice!

Men just som jag stod och gjorde i ordning strandväskan tidigare idag fick jag ett MMS av en av mina fd. kurskamrater från Stockholm, som fått exakt den befattningen som jag siktade på innan jag blev särskilt uttagen till särskilda arbetsuppgifter. Ett MMS föreställandes min gamla vagn från värnplikten, med våra besättningsnamn fortfarande målade på sidan. Gud vad det högg till, både av glädje och vemod. Jag saknar det där, jag vill återuppleva det där, och jag är vansinnigt avundsjuk på honom.

Samtidigt försöker jag intala mig själv att "Men för fan, det där är ju redan gjort!". För det är det ju faktiskt. Jag gjorde det på bästa tänkbara sätt, jag gjorde det väldigt bra och jag gjorde det under det sista utbildningsåret när det var inom en vettig organisatorisk och ekonomisk ram. Dagens verksamhet är ju inte i närheten av det vi gjorde då. Och man vill ju faktiskt ha kommit någonstans efter 3 år på skola, inte göra samma sak som jag gjorde i värnplikten för fem år sen. Och jag ska ju faktiskt åka ett annat fordon, som definitivt är minst lika coolt.

Men likväl, att jag ens behöver argumentera för min nuvarande situation pekar på något otrevligt. Något obekvämt. Gjorde jag rätt val? Den tvekan kommer nog alltid finnas där, lite grann i alla fall. Jag måste bara se till att glömma bort det där så väl som möjligt.

Det är gjort. Både valet och vagnsåkandet. Och i min nya befattning kanske jag slipper all j*vla lera och bandarbeten och vård till sent på kvällen och....

Nu; Stranden!

Way out of sync from the beginning.

Ibland är man alldeles för snabb för sitt eget bästa.

Hursomhelst:

När ska det bli bra väder egentligen?

Höger, vänster, om!

Examenshelg/-bal och tyskexamen. Mycket har hänt de senaste veckorna.

Helgen i Stockholm var helt fantastisk och kanske den roligaste festen jag någonsin varit på. Fullt ös och endast lycka och kärlek fram till morgongryningen och dopp i kanalen. Det är helt fantastiska människor som nu lämnar skolan för verkligheten. Jag är övertygad om att 216 kommer att göra ett bra avtryck i vår stora organisation.

Det bästa var att hela dagen, kvällen och natten höll en så hög nivå rakt igenom. Det var inget som gick snett, ingen gick över någon sorts gräns och allting höll en så hög nivå att det inte gick annat än att gå omkring med ett stort leende på läpparna hela kvällen. Avslutningen på dansgolvet vid fyratiden med 100 pers i en stor cirkel, allsångande "Stad i Ljus" var så vacker att många av oss skymtade en och annan tår i ett och annat öga!

Söndagen bjöd på städning, bakishäng och sista avveckling innan den sista uppställningen med KompC. Några sista visdomsord, och ett sista HVO. Mer vemodigt.

Examen i Tyskland var också något väldigt skönt och fantastiskt roligt. Ännu mer glädje, inget vemod alls. Just nu känner jag inte någon som helst saknad. Det kanske kommer sen, men å andra sidan så har jag ju så mycket att se fram emot nu under de kommande sommarveckorna och under den kommande hösten!

Planer för dödssommaren 2011:

* Navelskådning.

* Strandskådning.

* Måndagsklubben, uteserveringar och hemmafester!

* Uppflyttning till mitt nya liv.

* Way out West med Brunberg.

* Popaganda och Arcade Fire! (Sällskap sökes) (Gud vad längtar till att få se AF live!)

Vi får se hur mycket bloggande det blir till sommarn. Vi får se.

(BTW, nagelbitfri i 6 månader nu. FTW.)

In poverty, my love, we have everything.

Äras den som äras bör.

Jag tycker väldigt mycket om Jesper Rönndahl. Kanske mest av alla radiohumorister. Hans program, shower, sketcher och annat är alltid precis i linje med vad jag tycker är bra och roligt. Jag lyssnade tidigare alltid på programmet Pang Prego, men gav upp det rätt snabbt när Jesper och hans crew byttes ut, till förmån för några andra som jag inte ens lärde mig namnet på.

Nu har ett nytt program på P3 sett dagens ljus, och efter två program är jag redan såld. Institutet heter programmet, Jesper Rönndahl är en av programledarna och man pratar om vetenskap och forskning och närmar sig olika svåra frågor på ett lättsamt vis. Sjukt bra. Smart humor och intressanta fakta, exakt så som jag vill ha det paketerat!

16 dagar!

Det har blivit mycket arg och/eller intensiv proletärmusik på sistone. Jag kan inte påstå att jag kan placera mig själv särskilt väl på någon specifik del av den politiska skalan, men musiken på vänsterkanten svänger och det med råge. Jag är ju främst en textlyssnare, vilket gör att jag som bekant breder ut mig ordentligt mellan musikgenrerna. Det finns en charm när Asta Kask sjunger om patriarkatet och Promoe sjunger om skjutna riksbankschefer. En charm som högermusiker knappast skulle kunna finna. Man kan liksom inte stå emot en textrad som;

- En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land!

Det går bara inte att inte tycka att det är förstklassig ordlek och textskriveri.

Förresten, det måste vara ett tecken på att man vuxit upp när alla fester i samband med större högtider nuförtiden är väl planerad och organiserade. Midsommar står närmast för dörren och allt är som upplagt för en förträfflig kväll. Hela paketet är ordnat alldeles förträffligt, till skillnad från några år sen. Omensäjjer.

Det är vidare bara att inse att staden jag fortfarande är skriven i, innebär att en viss musik blir väldigt väl framträdande under juni, juli och augusti. Gyllene Tider är en vanligt återkommande sommarplåga som bär med sig ett intressant fenomen. Jantelagen i Sverige finns även i Halmstad, vilket innebär att de flesta inte vill lyssna på "Gyllene" på förfesten. Men på ett märkligt sätt dyker det alltid upp både två, tre och åtta låtar i förfestens spellista och av någon outgrundlig(?) så kan alla låttexterna till samtliga låtar. Det måste vara något som ingår i var Halmstadspojk och -flickas uppfostran...!

Själv är det samma sak. Eller ja, det var så. Men på senare år har jag slutat hyckla, något jag försöker göra så lite som möjligt nuförtiden. Gyllene Tider har ännu sin plats på sommarens alla tillställningar, bilradios, stränder och förfester. Defintivt!

Det var ju inte så här vi sa när det begav sig vad jag vill minnas, men den nya given är ytterst uppfattad. Inga oklarheter alls. Jag tror mig veta varför du vill ha det såhär.

Jag ska inte göra någon besviken.

There´s people thinking they know something now.

Så har jag då äntligen fått se The Kings Speech. Jag försökte hopplöst rycka i den tråden några gånger i vintras när den fortfarande gick på bio, men fick inget gehör hos någon. Man verkade dra likhetstecken mellan "engelska kungahuset" och "tråkig" och var inte alls intresserade av kostymdrama med Colin Firth. Det får väl ses som deras förlust. De är väl en fin filmupplevelse fattigare, helt enkelt.

Jag älskar filmer som slänger mig mellan alla ytterligheter, mellan skämskudden, tårkanalen och gapskrattet. Det är också väldigt njutbart att få se favoriten Helena Bonham Carter i en "vanlig" roll, hon spelar ju annars mest kufiska och extrema roller.

En annan film som jag smugit kring lite grand är The Kids Are Alright, som jag också fick se i helgen. Samma sak där. Underbara spänningar och känslostormar. Jag njuter i fulla drag av filmer där man hela tiden balanserar på gränsen till total katastrof. Som Match Point, till exempel.

Snart är ännu en vecka avverkad. Snart är det midsommar. Snart är det examensbal. Snart är det vingceremoni. Snart kan jag vända blad!

.

Och mitt cyniska hjärta flimrar.

Såhär i studenttider så måste man ju ändå lägga upp en av mina favoritsånger av Kent, den påminner mig på så många olika vis om månaderna innan och efter vår studentexamen. Det var fem år sen nu. Ibland känns det som en evighet sedan, ibland som om det var förra året.

På många vis var jag en helt annorlunda person på den tiden. Av naturliga skäl utvecklas man och växer med tiden som går. Vissa saker återkommer alltid, om än i ny skepnad, vissa saker kommer aldrig tillbaka. Jag undrar vad jag hade tyckt om jag träffat mig själv, anno 2006? Har jag blivit som jag ville?

Man kan bara hoppas att man blir bättre med tiden, mer vidsynt, djupbottnad och breddad.

I svaga stunder känns det tyvärr inte alltid så.

Något som inte förändras är hur ljuvligt det är i mina hemtrakter på sommaren. Avnjuter ännu en långhelg tack vare den tyska pingsthelgen och jag trivs alldeles förträffligt med det. Hur skall jag kunna fungera i en stad utan ett hav runt knuten? Jag har mina tvivel.

30 dagar kvar. (I need a break and I need a vacation!)

En gammal indie-klassiker som aldrig skall glömmas bort. Alltid upplyftande, alltid aktuell!

Annars är det mesta varmt och klibbigt, dagarna försvinner i ett enda moln av skit som skall göras, planeras och glömmas bort.

De kommande veckorna är avgörande för mycket och jag har slutat bekymra mig, jag behöver en paus, lite semester, omge mig med människor som jag älskar och bara få lite lugn och ro från allt. Som pablo sa.

Men egentligen så har jag det rätt bra, när allt kommer omkring!

Doctor doctor, please...!

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag förstått att jag har en knivskarp förmåga att minnas datum för olika händelser i mitt liv väldigt tydligt. Troligtvis bättre än genomsnittsvensken. När jag börjar rabbla datum och till dessa tillhörande händelser så låter jag för mig själv som något utav ett psykfall, alltså försöker jag undvika att påvisa denna kunskap i sociala sammanhang, för att inte riskera att skrämma folk eller göra mig själv till åtlöje.

Det är något med siffrorna och hur de kopplas till minnesbilder som verkar tilltala mitt sinne. Det känns så i alla fall när jag försöker visualisera processen som ligger bakom.

Låt mig bjuda på några enkla smakprov:

Den 14:e juli 2003 bröt jag armen i en fotbollsmatch.

Den 10:e december 2009 hade afghanistanstyrkan FS17 medaljceremoni.

Den 30:e maj 2004 spelade Metallica på Ullevi.

Den 7:e augusti 2006 ryckte jag in i lumpen.

Den 3:e februari 2007 avlivade vi vår älskade katt.

Den 11:e juni 2010 var vi på en oväntad Teddybears-konsert.

Den 28:e februari 2008 ryckte mina soldater in.

Den 28:e juni 1997 åkte jag på min första solsemester.

Den 17:e maj 2005 tog jag körkort (samma dag som Sanna!)

Den 25:e oktober 2010 flög jag ensam i en helikopter för första gången.

Den 15:e juli 2007 kom vi hem från Turkiet.

...Och så vidare plus. Jag vet inte varför eller hur, bara att.

Jag avleder eran annalkande "creepy"-känsla med att avsluta här och slänga in en fantastisk låt!

I thought I could be anything!

"Fan, du skulle ha kommit 30 minuter tidigare. Förstår du inte det?"

Senaste valborg spenderades, som det oftast gör av människor i min ålder, under olika stadier av berusning. Från morgon till kväll. Citatet ovan levererades till mig under dagen och fick mig att helt oväntat nyktra till ganska omgående, inte så mycket för vad som sades, utan för vad det faktiskt innebar.

Hade jag kommit 30 minuter tidigare, som jag tydligen inte gjorde, så kan mitt liv på många sätt ha sett radikalt annorlunda ut idag. Vad betyder det egentligen? Berusningen till trots eller kanske tack vare kände jag att allt vi gör helt enkelt bara är en massa slumpmässiga händelser som leder oss på olika spår. Men varför och vart?

Under månaden som har gått sedan dess har den här tankeslingan ideligen poppat upp i mitt huvud när något (kanske) betydligt eller (kanske) obetydligt har hänt. Maj har varit en månad ganska välfyllt av en massa olika sådana ögonblick.

Nyss insåg jag dessutom, med Facebooks hjälp, att det i dagarna är ettårsjubileum för något annat som har betytt mycket för mig den senaste tiden. Som i sin tur var ett resultat av något som skrevs långt tidigare, som mest skrevs för att någon inte orkade hålla käft.

Fasen, bara det att jag är där jag är idag och ikväll kan man till syvende och sidst spåra tillbaka till en ansökan som min kära mor tvingade mig att lägga på posten "för tredje och sista gången så du kan då det där ur världen", trots att jag själv inte hade styrka att göra det just då. Postade det, det gjorde jag. Fick det ur världen, inte direkt...

Allting ter sig mer och mer totalt slumpmässigt för var dag som går och jag vet inte riktigt hur en ordningsmänniska som jag ska förhålla mig till det. Inget betyder någonting, samtidigt som det betyder allt. Man kan ju inte bara likgiltigt flyta omkring, men man kan ju inte låta den här insikten styra hela sitt varande. Vad tror ni?

Många frågor, inga svar, jag lägger upp en fantastisk låt av en av mina favoriter som troligtvis har gjort ett ljudvågsavtryck i mina hörlurar och går och lägger mig istället. Inte kan väl det ha någon betydelse, eller?

Neä, jag är ju inte direkt först med den här tanken. Men det är första gången jag verkligen förstår den och känner den djupt inne i roten. Såhär nästan en månad senare är det fortfarande lika starkt.

49 dagar.

Jag tänkte tipsa om två skivor som jag lyssnar mycket på just nu.

Den ena är In and Out of Control av The Raveonettes från 2009. En länk på Facebook från deras nysläppta skiva påminde mig om det där albumet jag gillade skarpt, men som jag glömde bort alldeles för fort. Nu är det defintivt payback-time!

Det andra är Noah and The Whales senaste album Last Night on Earth. Det är deras tredje album. Det första slukade jag med hull och hår, det andra inte alls. Det var mest "a whole lot of whining". Inte för att jag inte gillar emo och whining, tvärtom i lagom dos, men det måste vara lite finess i det hela, kan jag tycka.

Hur som helst överraskar det senaste mer än lite och helt plötsligt känner vi igenom ett gammalt favoritband, men nu med lite mer elektroniska slingor. Jag gillar det verkligen, även om jag såklart saknar folkkänslan ibland.

Två album jag inte vill eller kan rekommendera är The Strokes, respektive White Lies nya plattor. Riktigt dåliga. Riktiga besvikelser. Kanske kan man med lite ansträngning hitta ett och annat OK-spår på dem, men inte mycket mer än så...

Att hitta formen för hur jag ska komma tillbaka till bloggandet går sakta framåt(?), som ni kanske märker. Bloggen blev för nära, för personlig, för intim. Jag ska sluta berätta om allt jag känner och allt jag tänker. Jag kanske kommer att berätta om utvalda delar, om det känns bra och balanserat. Men huvuddelen av den tid jag (eventuellt) kommer att lägga här framöver blir mer allmänna reflektioner, tråkiga musik- och filmtips och kanske ett och annat intressant musik- och filmtips.

Kanske kan jag med en sådan approach sluta att känna olust inför det här. För jag vet ju samtidigt om hur mycket jag innerst inne tycker om att skriva.

Stolarna och borden, alla har gått.

Idag länkar jag till två låtar som jag på olika vis inte tycker om att jag har på min spellista. Den första är låten ovan, framförd av Ulf Lundell. Detta är i princip den enda låten jag kan med honom. Mitt förhållande till Ulf är som ni förstår inte särskilt utvecklat. Men texten är så rungande perfekt. Vartenda ord biter sig fast i bröstet, särskilt de sista styckena. Jag tycker verkligen inte om att den finns på min spellista, varenda gång den dyker upp på Spotifys shuffle-mode så svär jag tyst, vrider upp volymen några steg och lider i det tysta tills den är färdig. För att stänga av eller ta bort går bara inte, den är för exakt.

Den andra är min tillfälliga "guilty pleasure"-låt. Jag kan bara inte lyssna på någon ur Idol-historien med gott samvete. Men under en natt, strax efter att klockan slagit 01:00, befann jag mig ensam i en bil på E6:an i södergående riktning. Plötsligt dyker den här låten upp på radion och den passade in så bra i omgivningen och i stämningen. Slingan som går i bakgrunden faller mig i smaken. Vi får se hur länge det varar. Usch, jag ryser av både skam och mys till bakgrundsslingan....

Om två dagar inleds tio dagars semester. Så fruktansvärt skönt och välbehövligt. Tiden rasar fram nu, men de senaste veckorna har slitit på rätt bra, så ja, jag behöver det här.

Helgerna har varit rätt intensiva på sistone. Det kommer förhoppningsvis bli lite lugnare fram till Valborg.

* Nedförsbacken är inledd, nu vill jag bara hem. Hem till Sverige. Jag ska klara det!

* Förresten, 79 dagar kvar, and counting!

* Ska jag verkligen fortsätta blogga? Jag vet inte längre. Det känns sunkigt och osoft på något vis. Jag behöver en nystart. Jag tror nog att jag först ska prova ett nytt grepp på de hela, innan jag ger upp denna kanal mot omvärlden.

You might as well ask me if a hot day is hazy!

Det är skönt att komma hem när man inte varit hemma på nästan en månad.

Det är skönt när man känner flyt i det man håller på med, särskilt om det är svårt.

Det är skönt att ständigt ha träningsvärk.

Det är skönt att kunna sitta i solen och bara vara, om så bara i tio minuter.

Det är skönt när min iPod påminner mig om allt som har hänt.

Det är skönt att det är mindre än 100 dagar kvar.

Det är skönt att man inte är yngst på plats längre.

Det är skönt att man ska få besöka slottet om några helger.

Det är skönt att tro sig veta vad som är vad och vem som är vem.

When you feel discouraged, when there is a lack of color.

Våren har äntligen börjat kika fram, och eftersom mars faktiskt har inletts med lite marginal så vågar jag till och med sätta det i skrift.

Nu är det alltså mars, snart är det april, sen är det maj, sen är det juni.

Nästa vecka är utsedd till musikfri vecka. Jag ska inte aktivt lyssna på en enda låt. Det kommer att bli någon sorts "audioasketisk" tillvaro som jag tror att jag behöver. Jag lyssnar på alldeles för mycket musik. Jag hetsäter spår efter spår utan finess. Jag tror att det avtrubbar mig på något vis. Jag skall alltså ge det ett försök och se vad som händer och vad det gör.

Känner vi mig rätt så lär löftet brytas efter sisådär 48 timmar. Men det ska bli kul att försöka!

Högsta betyg ännu en gång, och jag har svårt att vara glad. Jag är alltid för hård mot mig själv. Ingen vet varför.

Fredagmorgon

Äh!

v109

Under veckan kunde vi bl.a. lista följande:

* Lyxfällan. Lysande TV om man inte har något bättre för sig. Inget annat TV-program får mig att känna sådan enkel tillfredsställelse. Det fungerar på två vis; Det ena viset är att det visar att man själv har det väldigt bra. Det andra viset är att det talar till mitt ordningssinne. I början är allt kaos och panik, och ju längre programmet fortskrider desto bättre och snärtigare och ordnat blir det. Lite samma känsla som en nykatalogiserad iPod ger.

* Jag nyupptäckte gamla älskade Death Cab for Cutie och albumet Plans, för femtioelfte gången. Särskilt I Will Follow You Into the Dark. Aldrig sämre, bara bättre. Alltid lika perfekt.

* Boendefrågan inför hösten tog en lite oväntad och rolig vändning i måndags. Kanske kan man framåt juni sitta på en lagom lägenhet, med krypasvtånd från det mesta? Jag hoppas verkligen det.

* Insåg att White Lies släppt nytt album utan att säga till mig. Blev irriterad, började lyssna. Ännu inget utlåtande, men det ser inte särskilt bra ut.

* Av hela elva dagar på plats i FOB KAUFI fick jag "göra min grej" i lite över 5 timmar totalt. Kanske några av mitt livs mest innehållsfattiga, navelpillande och menlösa veckor på oerhört länge. Inte undra på att tankar och känslor har snurrat i höger och vänstervarv och slagit knut på sig själva, gång på gång. Här fanns inget annat att göra än att vänta, träna, titta på TV-serier och tänka.
Jag vill verkligen att jag aldrig behöver vara så här overksam på mitt kommande jobb. Då kommer jag begära byte av arbetsuppgifter.

Snälla ta mig härifrån, genast.

On the night shift.

När man sitter själv efter en fysisk och mentalt ansträngande dag "på jobbet", alla har stängt dörren till sina rum och varken plugg eller träning är något alternativ som sysselsättning, så är datorn den enda portalen hemåt, den enda kanalen för att, med bloggar och facebooks hjälp, försöka upprätthålla en sorts länk hem till nära och kära.

Jag har alltid varit intresserad av att se skeenden, orsak och verkan, att analysera vad som händer vid olika handlingsalternativ och så vidare. Det är ofta väldigt bra i det yrke jag har valt och i livet i stort. Man kan ofta välja rätt väg i livet och i avgörande ögonblick. Det är däremot ganska dåligt när man på kvällarna sitter ensam vid datorn, inte har något sällskap eller något annat för sig.

Allting på skärmen blir orimiligt stort och betydelsefullt, småsaker blåses upp i någon sorts märklig rundgång och slutsatser man tror sig dra av denna rundgång visar sig ibland vara helt fel och skeva. Så har det ibland blivit här nere i exilens land. Jag saknar de som står mig nära. På något vis verkar jag ha trott att datorn kan hjälpa mig att vara närvarande i min frånvaro.

Jag tycker inte om mig själv när jag bli sån och jag tycker verkligen inte om att det kan drabba andra än mig själv.

Därför får det bli slut på sånt nu. Jag måste sluta försöka leva mitt liv på distans, sluta försöka nå omöjligheter genom den där portalen. Inse att saker och ting sker här och nu, inte där och sen!

För 90% av min tid så är jag ju faktiskt den personen. Det borde vara 100% av tiden.

Basta!

We are biding our time, for these myths to unwind.

Under förra veckan släppte en sjukt tung sten från mitt bröst. En sten som jag släpat på i ett drygt år. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde slutligen upp med mig och min sten. Jag visste att det var oundvikligt, om inte annars för att överhuvudtaget kunna fortsätta med min utbildning. Men som allt man känner djup ångest inför så har jag bara skjutit det framför mig, i ett fåfängt sätt att se på det som ett "senare problem".

Förra veckan var det senare, och det gick bra. Fruktansvärt skönt. Ni som känner mig vet hur mycket det betyder för mig.

Jag känner mer och mer hur skönt det ska bli att återvända till Sverige på en permanent basis. Att åter få en fast punkt i tillvaron, äntligen flytta hemifrån på riktigt, att kunna hitta på saker på kvällarna och återskapa mitt gamla jag igen. Denna fasta punkt kommer till att börja med bli Linköping som det ser ut nu, och det hade verkligen kunnat vara sämre, fantastiska vänner från min utbildning och barndom finns i närheten och det är ändå en stad som kan erbjuda lite mer än den håla jag just nu bränner upp mitt livs bästa dagar i. Det kan inte bli annat än bra!

Och idag kände jag glädje i luften.

Darkness is a harsh term, dont you think?

- "Herregud, skaffa en ny skiva att lyssna på!"
- "Jag försöker, men det är svårt när de enda som fungerar som substitut är en Depeche Mode-skiva från 80-talet och några EP:s av en folkkille från dalarna..."

Som utlovat

I samband med flygkaoset innan julveckorna förra året så hade jag anledning att ompröva mycket av det som jag tidigare ansåg om människan i allmänhet. Det blev två och ett halvt dygn av väntande, frustration och inställda flyg. Men det blev även en massa kortare och längre möten med en rad helt skilda människor. Möten som inte betydde någonting, och möten som var avgörande för resans fullbordande.

Nånstans i mitten av alla dessa möten, på Frankfurts flygplats om jag minns rätt, fick jag en snabb skymt igenom all frustration, irritation och ilska som fyllde terminalerna. Det jag såg var helt enkelt människor som hjälper och stöttar andra människor. Människor helt främmande för varandra gav stöd, hjälp och värme till varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det var förvisso ingen översvämning i Australien, inget jordskred i Brasilien eller hungersnöd i Somalia. Det var några flygplatser och I-landsmänniskor i Västeuropa som blev igensnöade och strandsatta.

Men likväl fanns det något där, en underliggande närhet mellan människor som alla var lika utlämnade åt, de till anonymitet slitna, terminalerna. Irritationen och ilskan övergick så småningom i någon sorts passiv acceptans för situationen, och det var som om det öppnade folk för varandra. Man hjälpte varandra i biljettköerna, man spred information längs bänkraderna, man överlät sin sittplats till de svagare och man delade jämnt av den mat och dryck som delades ut av flygbolagen.

Själv hade jag under dessa dygn sällskap av, bland andra, en 26-årig Schweizare, på väg att besöka sin långdistansflickvän i Karlstad, en 70-nånting man från London, som trots sin ålder ångade på som chef på ett investmentföretag, en 40-årig skotsk major från brittiska armén, som suttit i en stridsvagn under Irakinvasionen, en 20-årig Göteborgska som pluggade på college i Texas och äntligen var påväg hem till sin familj över jul. Alla hade de sina slutdestinationer och mål, och under några timmar var jag en del av deras resa, precis som de var en del av min.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, var avslutet finns att hitta. Det fanns så mycket jag ville säga, men nånstans på vägen så kände jag mig alldeles för pompös och präktig för att dra det vidare, för att avsluta resonemanget.

I grund och botten var det väl att mina få dygn som kringflackare och ett dussin människors 15-minutersbekant på några av Europas flygplatser, gav mig en lite starkare tro på det goda i människan. Det kan verkligen behövas ibland.

Jag har förresten börjat skriva. Jag borde dra något gammalt över mig.

Post 2010

2010 är året jag aldrig kommer att glömma. Inte för att det var särskilt bra, det har andra år varit. Kanske mer för att det ju var väldigt jobbigt, och det hände en hel del saker i mitt och andras liv som jag aldrig vill ha ogjort eller glömma. Det är lätt att falla in i negativa tankar när jag blickar tillbaka på de senaste tolv månaderna, det blir lätt så när det mesta som hänt under året har varit jobbigt, slitande, magondande, stressande och nedslående. Men det har även hänt en hel del väldigt bra saker, som därmed kommer i skymundan för allt det där andra.

Låt oss fokusera på det där i skuggan, det kanske kan hjälpa att göra något bra av 2010, och skapa något fint inför 2011.


- Emigrationen. Jag inledde min utbildning efter nästan 20 års väntan. Det kan ingen ta ifrån mig och mina kamrater, äntligen är vi på väg. Det ställer oss ständigt på kanten av vad vi klarar av, det är sällan avslappnat och casual, och det kommer att ge oss minnen för livet. Tyvärr innebär en sådan tillvaro att det allt som oftast är omöjligt att stanna upp och njuta av de fina stunder som ändå erbjuds. Jag tror att det kommer att bli enklare att se tillbaka på den här tiden med glädje till hösten, när lite distans finns till den här tiden. En av många saker att se fram emot under 2011!

- Norrlandsgatan. Det mesta är sagt i ämnet och bör vara något mellan oss, men det har såklart varit en stor del av mitt liv under 2010. Det har varit många fina och fantastiska stunder, och en del jobbiga och slitande stunder. På samma vis som med min emigration så tenderar alltid de jobbiga stunderna att överskugga de bra. Jag försöker även här att skjuta det åt sidan och försöka att enbart fortsätta minnas det bra, det fina. Allt är ju sagt och det är väl inte mer med det, men jag kommer alltid att bära Norrlandsgatan med mig och allt som hör därtill. Och något säger mig att jag inte har sett den där rödgråa dörren för sista gången.

- Separationen. Livet i Stockholm tog slut och flyttades ut till ett white trash-ställe på den Nordtyska slätten. Kontrasterna är uppenbara och överflödiga att ännu en gång återgå här på Post 2006. Men, man saknar ju utbudet, alla fantastiska vänner och de möjligheter som erbjöds. Man saknar att vara i Sverige, man saknar att alltid ha 60 goda vänner att besöka när man vill.

- Afghanistan. Aldrig förr har Afghanistan varit så närvarande hos mig. 2009 innebar förvisso väldigt mycket tankar åt det hållet, men 2010 toppade det ändå. Många oerhört nära och god vänner har varit i hetluften där nere under hela året, så även min lilla bror. Trots att man själv aldrig har varit där så kan man obskyrt mycket om platsen, namn på byar och hur vardagen ser ut där nere. Det är inge kul att gå omkring och oroa sig för sina nära hela tiden, och det verkar inte som att det kommer att avta framöver, även om 2011 kommer att bli ett lugnare år för mig som anhörig. Men man har fortfarande kompisar och vänner där nere, och vem vet, kanske hamnar man själv där så småningom.


Mitt 2011 har potential, det är snart bara 5 månader kvar till en av mina tre examensdatum, och kanske också det viktigaste. Jag kommer äntligen skaffa någon form av fast plats i tillvaron och kanske genom detta också få lite välbehövlig distans till min älskade men ack så slitna hemstad.

Och avslutningsvis, än en gång, låten som säger allt jag vill säga, år 2010. Winter winds med Mumford & Sons. Jag älskar dig.

(Spelas med fördel på aphögsta volym och med intensiv medsjungning!)





PS: Och jag ska försöka att bättra mig med bloggandet. Hösten har varit så intensiv på så många sätt att jag aldrig har känt mig motiverad eller sugen på att lägga energi på att lägga ord vid mina tankar och känslor. Förhoppningsvis så kan jag hitta tillbaka till den glädje som jag faktiskt en gång kände för mitt skrivande. Den där boken måste ju skrivas också, och då kan det ju sitta fint med lite skrivglädje...

So don't teach me a lesson, 'cause I've already learned.

En månad senare är det jul, jag har ledigt, snön ligger vit på taken och jag har helt plötsligt en väldig massa fritid och till det en massa roliga saker att hitta på.

Jag älskar julledigheterna nuförtiden. Alla kommer hem under några intensiva veckor, dagarna är fyllda av möten med gamla vänner över en film eller några koppar java. Kvällarna spenderas med utgång eller hemmahäng. Jag får min dos julafton i Småland som jag älskar så, och juldagen levererar årets intressantaste utgång, som alltid. Till detta skall läggas nyårsafton, mellandagar och efterdagar. Man kan ha det sämre.

.

Nu har jag skrivit ett stycke om allting fyra och en halv gång, helmarkerat och tryckt på "delete" fyra och en halv gång. Det känns helt enkelt för risigt. Nån gång ska jag dessutom orka skriva det där inlägget om det där jag nyss upplevde, som får mig att tro på mänskligheten. Men det får nog vänta ett tag till.

* Shoppat DVD. Office Space. 29:-. Inga konstigheter.

* Gym och bastu är najz.

* Att vakna av sig själv varje morgon är så förtjänat.

* Hur många låtar man än har för att rama in det man känner så fungerar det inte. Längre.

* Snö brukar på sikt innebära slask. Blandat med grus.

* Det är löjligt tillfredställande att fetta in sina vinterkängor så ofta man finner tillfälle.

A white blank page, and a swelling rage.

Efter ännu en dag i ett snordyrt datorspel och själsdödande lektioner, lite verklighetsflykt i form av ett gympass, samt mat och en Staropramen framför ett avsnitt Vänner, så upplever jag nu fritid för första gången på nästan en månad. Underligt. Däremot inte underligt att man har lidit av återkommande huvudvärk den senaste tiden. Särskilt när alla yttre omständigheter läggs på det som redan borde uppta all min tid. Men tentorna är i alla fall slut nu på ett tag. Skönt!

Helgerna och veckorna rasar förbi i en dundrande fart och snart är det jul och den mest välförtjänta ledigheten på mycket länge. Jag älskade julen förr, på senare år har jag inte riktigt hunnit med den, eller börjat så sent att jag aldrig riktigt funnit känslan innan det är över. Vi får se hur det blir i år...

Det tog inte lite mer än en vecka för min kära lillebror att få uppleva några av människans värsta sidor. Jag tänker så ofta på honom och hoppas att allt ska gå bra. Än så länge verkar han och hans kamrater leverera, vilket ju är bra och tryggt. Men där har vi ännu en anledning till att räkna dagarna till jul.

Mumford & Sons har inte bara gjort sommarens och höstens i särklass bästa låt, och förvinterns iPod-låt är redan här;

Not even once.

Aldrig ensam, alltid ensam här.

Just nu är det ganska visset, av sisådär sju olika anledningar (jag har räknat) och jag vill bara komma ifrån allting för en stund, för ett ögonblick. Problemet är att det inte hjälper att åka härifrån på helgerna, och det hjälper inte att åka hit på veckorna. Det har hittills bara blivit värre. Vad ska man ta sig till?

Varför inte prova att bita ihop, sluta gnälla och bara göra sin skit? Man kanske vänjer sig!

Det enda som kan få mig att gå ner i varv för ögonblicket, kanske den senaste månadens bästa Youtube-cover:

......Quit these pretentious things and just punch the clock.

Jag pallar fan inte med det här längre snart. Den här jävla bipolariteten står mig fanimig rakt upp över mina jävla öron.
Här på Post 2006 har vi en strikt "icke-svära"-policy. Men ibland måste man få göra undantag!


En kväll på Frankfurt International i närtid fick mig att skriva en lista. Den är absolut inte komplett, kronologisk eller rangordnad. Bara en samling av en del av de låtar som har betytt lite extra för mig de senaste 8 åren:

• Metallica - The Memory Remains Voxpop var TV-veckans kung. Fick mig att upptäcka musikens charm. Särskilt med den här fantastiska låten! Fick mig att köpa mitt första album.
• Ceasars Palace - Over Fore it Started Voxpop även här. Skolkataloger, hemtelefonnummer, 13 år(?). Hur som helst en fantastisk låt. Syntslingorna hemsöker mig ännu.
• Goo Goo Dolls - Slide Gymnasiet, typ slutet av ettan kanske? Kan inte riktigt relatera till något speciellt, men låten är det fortfarande gung i och nånstans här insåg jag nog kanske att det fanns något mer därute. Man får inte glömma Iris hellre. Förbannat bra, fortfarande.
• Bright Eyes - At the Bottom of Everything Upptäcktes på tåget från Stockholm till Skövde efter första testomgången. Plötsligt dök den här underbara låten upp i min iPod och mitt liv förändrades lite grann. Till det mycket bättre. Min nationalsång.
• Tiger Lou - The Wake/Horray Horray En av Sveriges bästa kraftdepparlåtar. Hittade på en skiva lånad av M, lämpligt nog. Lyssnad på alldeles för många gånger, fortfarande lika öm i bröstet när den drar igång. Särskilt gitarren i bakgrunden som sakta men säkert maler på.
• Death Cab for Cutie - Soul Meets Body Typ tvåan och delar av trean i gymnasiet. Death Cab upptäcktes, MSN användes, tankar och förhoppningar byggdes, uppfylldes och sprack, om vart annat.
• Noah and The Whale - Jocasta Första hösten i Stockholm. Ett av mina fortsatta favoritalbum. En låt som verkligen innebar mitt definitiva intåg i "indie-folk"-musikens underbara värld!
• The Strokes - Heart in a Cage En sjukt bra drivsparkarlåt som användes alldeles för mycket förra året. Drivorna var stora och sparkar fanns det gott om.
• The Tough Alliance - Koka Kola Veins Avslutningen i 2:an några sjukt bra sommardagar och -veckor som följde. Den här härliga låten för mig tillbaka till en tid då allting var enkelt, solblekt och tillräckligt billigt. Så här i efterhand är musikvideon rätt kul också.Depec
• Depeche Mode - Everything Counts September. Kalla stenar under lågskor. Dörrar öppnas och stängs, vågar jag ta steget? Sjukt bra hångellåt förresten.
• The Killers - Read My Mind I bilen till Halmstad flygplats, även denna gång i September. Låten hade sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, men det gjorde inget. Den är perfekt och är det fortfarande. Bäst-före-datumet är som bortblåst, 'cause I don´t shine if you don´t shine!
• White Lies - Death 2009. Kanske mitt favoritår hittills. Detta är låten som får symbolisera allt. Och gör det med den äran.
• Neutral Milk Hotel - Two-headed Boy Ett studentrum någonstans i centrala Stockholm. Jag står och intensivskriker i takt med den här låten, tillsammans med en något äldre vän. I våra högerhänder håller vi varsitt glas whiskey och vi känner att vi aldrig tidigare har varit närmre varandra än just då. Det är ett fint möte som kommer skapa en vänskap som inte ger sig i första taget. Dessutom är det en bra låt att avsluta listan med. Desperation, glädje, naivitet och vilja. En satans vilja.

Bubblare:

Mumford and Sons - Winter Winds Varför? Därför! =)

Arcade Fire - Sprawl II Fruktansvärt fängslande låt som snart är inpräntad i mina tyska väggar och Uppländska hörlurar. Visste inte om jag skulle länka Live- eller albumversionen, så jag bjuder på båda!

Det finns så många fler låtar som kunde funnits med här. Men antingen så är det bortglömda för tillfället, eller så har jag inte orkat med mer. Jag är trött och måste gå och lägga mig nyss.

Imorgon hem till Halmstad och så. Happ, hopp.

I balans och lite mer därtill!

Ibland känner man flytet. Det gjorde jag idag. Jag ställdes inför en saftig prövning, under övervakning av en väldigt erfaren man på området som jag skulle examineras i. Drygt två timmar varade pärsen och efteråt kunde jag pusta ut. Jag hade aldrig tidigare upplevt samma fokus, samma flyt, samma känsla av "här och nu" som jag gjorde idag. Det var extremt skönt och tillfredsställande. Jag vet ju att jag egentligen är bra, det var skönt att kunna bekänna den färgen när det gällde.

Efter ett skönt löppasss firas detta lite stillsamt i en ensam korridor tillsammans med tre sillmackor, två Krombacher, en liten påse Cashewnötter och mina favoritvänner Phoebe Buffay och Chandler Bing. Det förtjänar jag!

Och imorgon är det höstvinter i Uppsala. Happy-smiley-insert-here!

Your beauty trumps my doubt!

Under oss brer det mörka intet ut sig. Här och där lyser samhällen upp det mörka och formar oaser av ljus. "Fasten Seatbelts"-skylten tänds och klaffarna fälls sakta ut, ackompanjerat av det dova bullret. Ännu en helg får sitt avslut och en ny vecka tar vid.

Jag lever ett väldigt märkligt liv just nu. Det består av så många faktorer, påverkbara och opåverkbara att jag vet inte vad jag ska göra eller tänka för att få ordning på allt. Märkligt är inte likställt med dåligt. Dåligt har jag det inte. Rent objektivt så kan man nog säga att jag nog har det rätt så bra.

Men jag tror att jag gör det dåligt för mig själv. Jag tänker på fel sätt, jag försätter mig i fel situationer. Trots bättre vetande och invändningar från vänner och familj gör jag fel saker. Jag ser ofta saker ur fel perspektiv och jag lindar in mig själv i negativitet och dåliga tankar.

Det är läge att sluta med det nu. Jag måste våga vara lite naiv, glad och försöka se på mitt märkliga liv med ett annat par glasögon. Fan kan målas på en annan vägg, en annan gång!

Det här med att blogga har, som sagt, blivit för omständigt och komplicerat. Jag uppskattar fortfarande tanken med att blogga, men jag känner varken lust eller ork särskilt ofta. Framförallt inte samtidigt. Om lusten finns, tryter orken, och vice versa. Det känns som att det jag vill säga inte går att uttrycka på ett bra sätt, och att det jag inte vill säga måste få utlopp på något vis. Jag vet bara inte hur det ska gå till.


Innan sängen omfamnar mig;

Låt oss hoppas att helgens dödsfall inte var förgäves.
Låt oss hoppas att jag kan börja träna igen. Snart!
Låt oss hoppas på bättre väder i veckan så jag får något gjort, någon gång.
Låt oss hoppas på bättre väder till helgen. En hösthelg med min godbit. =)

Aldrig ensam, alltid ensam här.

Jag ville först döda Robert. "Fan, varför skulle han ta med mig till det här stället?!"
Jag hade hamnat på en kräftskiva dit folk tog sina barn, hundar och pratade arbetsliv och parkettgolv. Jag och Robert var jätteyngst och jag kände inte en själ. Det barkade snabbt utför.

Men något hände, ytliga bekantskaper skapades, snapsar dracks, barn somnade och helt plötsligt hade allting svängt till att bli en av de skönaste förvärmarna jag varit på. Det var oerhört kul och värmde lite i sinnet, både av snaps och av insikt. Insikt om att livet inte slutar vid 30, barnafödande eller amorteringar på lånet. Det kanske är därför jag aldrig kan sluta att titta på Vänner? Någon sorts hopp om livet och framtiden kanske. Kanske också för att jag inte kan sluta tycka att Chandler och Phoebe är bäst.

Till slut ville jag krama Robert. Jag kramade Robert.

Ångestklimaxen avväger annars varandra här nere. Förra veckans tenta blev godkänd, denna veckans tenta är på G och jag skulle kunna plugga jättemycket till den. Någon sorts håglöshet har då och då kommit över mig den senaste veckan/veckorna. Borde träna, men orkar inte, känner mig onyttig och tjock, pallar därför inte träna. Borde plugga, orkar inte, sitter vid datorn, får ångest inför mängden plugg, pallar därför inte plugga. Och så vidare.
Någon borde ta tag i min kropp åt mig, just nu verkar jag inte vara kapabel till det.

Oktober gör snart sitt intåg, och det innebär att vi har varit här i sex månader. Nio kvar!


Innelista:

* Min återupptäckt av Jonathan Johanssons sköna höstlåt.

* Långkalsonger och underställ.

* Norrlandsgatan.

* Dagarna går fortare än någonsin.


Utelista:

* Tysk matkultur.

* Föräldrar som skaffar Facebook. Inte okej!

Can I have it like that?

Sommarens inläggsskörd har varit skral, det medger jag. Överlag har det blivit längre och längre mellanrum mellan mina inlägg. Det beror delvis på att jag just nu har mycket annat att lägga fokus på, och viktigare saker att plöja ner min tid i. Dessutom har jag som sagt blivit väldigt trött på mig själv på sistone, men det är (också) som sagt ett helt annar inlägg. Nåja, jag tänker i alla fall fortsätta att skriva här, även om frekvensen kommer ligga på denna nivån ett tag framöver!

Mitt livs helger är att likna vid oaser, en plats att andas, njuta, dricka och älska på. Veckorna är väl inte helt tokiga heller, det är resandet på söndagarna som tar livsgnistan ur mig. Jag är så trött på alla flugplatser, alla köer, alla lätt avtorkbara väntsoffor, alla själsdödande Tax Free-affärer. Jag orkar inte mer. Men helgerna gör det så värt det, särskilt om man får träffa Dig. De helgerna glömmer man enkelt bort sin söndagsångest.

Annars känns det mest som att vi utbildas i att undvika att dö eller på andra sätt skada oss allvarligt. Men det är å andra sidan oerhört kul, så där ska jag inte klaga. Dessutom har jag verkligen kommit in i ett träningsstim som snart matchar min tid som BFA. Skönt och bra!

Något som min snart 4 terminer långa utbildning, den aldrig bedarrande valhetsen och min allmänna livssituation på nytt har gjort mig medveten om, är hur symbolhandlingar och signaleffekter påverkar oss och vår vardag. Det är något som alltid har amatörintresserat mig och jag ser det överallt. Hur någon väljer att säga något på ett visst sätt, hur en chef uttrycker sig, vilka bilder en tidning ackompanjerar sina reportage med, vad man väljer att visa upp för andra och vad man håller för sig själv, vilken färg man skriver texten i och vilka tidningar man låter ligga framme.
Men vet man själv vilka symbolhandlingar man utför? Förstår man själv vilka signaleffekter man skickar ut i den sociala etern? Jag tror inte alltid det, och det är väl det som gör allt så svårt, så spännande, så jobbigt och så roligt.

Summer skin.

Jag är skeptisk till Oskar Lindroos i nuvarande tappning. Men en av hans låtar fick mig att tänka på en sak.

När jag bodde i Stockholm fanns det en bro nära min skola. Under denna bron levde det förvånansvärt många kaniner i alla kulörer och storlekar. Likt sommarkatter hade de dumpats där av sina gamla ägare när de tröttnat.

Jag har aldrig förstått mig på fenomenet med sommarkatter, om det nu ens förekommer längre. Men uppenbarligen så förekommer i alla fall en variant av fenomenet i Stockholm. Vad är det för människor som sysslar med sånt? Man skaffar sig ett husdjur under några sommarmånader att mysa och gulla med, att roa sig med på stugan på landet, borta från ens riktiga hem. Detta fortsätter man med under sommarmånaderna tills verkligheten händer när hösten börjar och allting blir på riktigt. Man har ingen lust, förmåga eller egentlig vilja att behålla sin katt eller kanin, utan man lämnar den helt sonika bakom sig, under en bro eller utanför stugans dörr när Volvons motor varvar upp för hemfärden.

Folk som skaffar husdjur, oavsett grundanledning, borde noga tänka igenom vad det är de ger sig in på innan de slår till. Ett djur, en levande varelse, är inget man behandlar som vilket slit och släng som helst. Har man väl bestämt sig för att försöka sig på ett husdjur så har man också ett ansvar för att ta hand om det på bästa sätt. Det är så dags att komma på andra tankar några månader in i det hela.


I övrigt känner jag inte riktigt igen mig i mig själv längre. Det har jag väl egentligen inte gjort sen någon gång efter det att vi flyttade ifrån Stockholm. Men det blir nog ett helt annat inlägg. Eller kanske inte alls, om jag tänker efter. Jag är ganska trött och less på mig själv just nu. Tur att det finns helger, musik och stigspakar att roa sig med.

Enjoy the silence.

Jag älskar verkligen Depeche. Underbar musik, lysande texter. Ett band jag nån gång SKALL uppleva live. Arvika förra året missade jag tyvärr, men av giltiga skäl. Förhoppningsvis dyker det inte upp några sådana nästa gång tillfälle ges.

Ikväll skall jag på kräftskiva. Det kommer att bli rött, blött och sött. Trevligt sällskap finns såklart också med i bilden.

Se på mig nu, vad tycker du?

Låt mig inleda med något som kanske kan te sig något självförmätet och drygt, men det är inte riktigt den atmosfären jag vill lägga på resten av det här inlägget.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolor och på utbildningar. Jag har lätt för att lära och se sammanhang. Det har ofta varit en stor tillgång och fördel för mig, då jag inte har behövt plugga särskilt mycket och därmed kunnat lägga energi på annat. Jag är medveten om att alla inte har det så och att livet är orättvist på det sättet. Vi tilldelas olika kort ur kortleken, jag har bland annat blivit tilldelad "lära lätt"-kortet, men saknar några andra. Så är det.

Hur som helst, den utbildning som jag just nu genomför har inneburit att jag för första gången i mitt liv tvingas upp på en helt annan nivå studiekravsmässigt än vad jag tidigare har upplevt. Man förväntar sig att jag skall prestera på topp hela tiden, både på den teoretiska delen och den praktiska.

Det är självfallet väldigt mentalt belastande och frustrerande. Ibland upplever jag att jag gnäller lite för mycket på utbildningen till min närmaste omgivning, men det är bara den inbyggda latmasken som gör sig hörd. För det är samtidigt oerhört stimulerande, på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare. Varje gång jag spänner fast mig i stolen, fäller ner visiret och tar fram checklistan så är det mer än full fokus som gäller. 105 % är vad som skall ut ur min kropp och hjärna. Och jag älskar det.

Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande utmaning och belastning. Ibland presterar jag dåligt, ibland presterar jag bra. Jag svär högt åt mig själv så att läraren rycker till och jag flinar som ett fån när något har gått min väg. Det är en helt ny tillfredsställelse jag får uppleva här, som utlöses av att ha klarat av ett moment som man kämpat med en längre tid.

Det jag just nu gör och får uppleva på dagarna är helt fantastiskt!

I drew a line for you, oh, what a thing to do.

Jag har aldrig varit ett jättefan av Coldplay direkt. Jag tror det beror på att en tjej jag var förtjust i i gymnasiet en gång sa att hon tyckte de var "tråkiga och så jälva mainstream". Så då tyckte jag såklart det med. Jag kan inte säga att jag är förtjust i henne längre, men hennes omedvetna prägling av mig sitter kvar, färskt i minnet. Jag är helt enkelt ingen Coldplay-kille. De gör ju bra låtar, men det är något som tar emot helt enkelt. Man är ju så formbar i gymnasiet... eh.

Nåväl. Jag har ändå smugit in några Coldplay-album på iPoden. Av en enkel anledning. De har gjort en hel del episka låtar som då och då, när man minst anar det och har Shuffle-mode på iPoden, genererar rejäla Coldplay-moments™. Ögonblick som slår ryggraden ur led. I söndags hade jag ett Coldplay-moment™. Någonstans i höjd med Falkenberg bjuder min röda metall-och-plast-vän på en av dessa mycket uppskattade ögonblick. De små samhällena susade förbi, de stora fälten bredde ut sig, då och då avbrutna av en skogsdunge eller hästhage. Kaffekoppen låg väl i min hand och den skrikande bebisen några platser framåt i vagnen var långt borta. Jag lät låten gå en gång till, sen stängde jag av iPoden för resten av tågresan. Det var bra så.




En skolvecka med dagar som börjar 04:50 och avslutas med sängläggning 21:20 är vad jag är inne i just nu. Och jag klagar inte, jag klagar inte alls.
Det är nu det börjar!

If you promise to stay conscious, I will try to do the same.

En av mina absoluta favoritklipp på Youtube. Det här är så bra på så många vis.





Även sena sommarkvällar kan innehålla mysfaktor.

Scare your son, scare your daughter.

Varför inte en modern klassiker?




Nästa vecka börjas det. Pirrigt!

Charles De Gaulle upplevdes i maxfart och jag har aldrig varit så nära att missa ett flyg. Det är märkligt hur kort transition time man får på en av Europas största flygplatser (som dessutom, enligt fransk tradition, är värdelöst skyltad), när jag ibland kan få spendera två timmar i Köpenhamn. En spänning i livet jag kan vara utan.

Höstmys i höst? Ja, gärna. Filtar, kaffe, varm chocklad, te, bullar, film, vindpinat regn på fönsterrutan, promenader från ICA i ordentliga jackor och vantar och skymning framåt femtiden! Men framförallt utan gnagande osäkerhet. För övrigt verkar nämnda höst redan ha börjat titta fram. Vart tog värmen vägen? Nåja, det kan kanske vara behagligt att slippa ta på sig långkalsonger och långärmat underställ, under en flamskyddad overall, i 35-gradig värme.

Oavsett om hösten har kommit eller inte så ska jag släpa mig till stranden idag. Förvisso inget strandväder, men det ska bli kul att träffa AA. Och kanske få till ett besök på After Beachen!

För övrigt måste jag nog börja bokföra mina utgifter. Alldeles för mycket pengar försvinner på skit. Skit som må vara välsmakande, men det är inte OK att nästan gå back varje månad på den inkomsten jag har. Förvisso har sommaren inneburit en del extra utgifter med resor och annat bös, men allvarligt talat, nu får det räcka.

What is simple in the moonlight, by the mornin' never is.

Fargo är en mycket bra film som jag sett alldeles för få gånger. Så fungerar jag. Jag tycker att filmupplevelsen förhöjs av att se en film flera gånger istället för att gå vidare med nästa. Det är därför jag bara köper filmer jag redan sett och det är därför många i min umgängeskrets småretar mig för att jag ibland har lite småautistisk koll på film och skådespelare. Jag tittar för mycket och spenderar alldeles för många timmar framför mina DVD-högar (som outtröttligt växer sig högre och högre).





Alltså, Fargo. En fantastisk film att påbörja avslutningen av mitt sommarlov med. Kaffe, jordgubbar och glass och JP nere i TV-källaren. Mycket bättre än så blir det inte här i föräldrahemmet. Så som det alltid har varit. Det är skönt att det fortfarande finns möjlighet till filmkväll i källaren med JP.

Kaffet är inte slut, JP har gått hem pga. jobb imorgonbitti och jag är inte mättad. Vi får se hur kvällen utvecklar sig, för jag har inget jobb att gå till imorgon. Bara ett tåg som avgår efter lunch.

Veckans senare del var som vanligt fantastiskt bra. Vädret var bättre än på hemmaplan tydligen, vilket känns fint. Och Mosebacke visade sig verkligen från sin bästa sida. Och pizza vid ån är så mycket bättre än vad det kanske borde vara. Jag älskar verkligen de senaste, och kommande, månadernas vistelser där uppe. Jag mår i alla fall väldigt bra av att vara där. Men de tar ju slut, det går ju inte att komma ifrån. Och så fort tåget lämnar perrongen så lägger det sig en kletig sakna-klump längst ner i maggropen som nån sorts dåligt icke-substitut för vad man känt de senaste dagarna. Den klumpen ömsom skriker, ömsom gnager tyst. Och det enda vettiga jag kan få ut av det, är att jag måste få ordning på det här. På hur det ska bli till hösten.

Imorgon är det tåg och flyg på nytt. Låt oss hoppas att en transition time på 35 minuter på Charles De Gaulle är tillräckligt för att ta mig dit jag ska. Annars kan det bli en intressant inledning på nästa fas i min utbildning!

Jag tror jag ska ladda min iPod lite extra, utifall att.

So let the memories be good for those who stay!

Jag måste ju ändå säga att semesterplaneraren som är ansvarig för vår semester, vem det nu är, har gjort ett ganska bra jobb ändå. Den tropiska värmen har gjort mycket nytta och hittills har lovet varit över förväntan. Igår fick jag dessutom oväntat spontanbesök av Logistikern med stort L. Kul!

Skövde blev faktiskt precis som mina förväntningar talade om. Det är sällan jag orkar hålla låda fram till morgonkvisten, men i Skövde tillsammans med killarna och tjejerna ur TJ så är det aldrig några svårigheter!

Mumford & Sons. Jo, jag tackar jag. Jag gillar ändå tanken på att jag dragits in i något sorts "Indie Folk"-träsk utan att jag märkt av det. Helt plötsligt sitter man här med några (många?) av sina favoritartister spelandes banjo, ståbas, elgitarr, synth och dragspel. Märkligt, men bra! Nedan har vi en fruktansvärt bra låt som, utan att behöva lyssna på texten, fyller en med så mycket värme och glädje. Jag uppskattar förvisso oftast texter mest i musiken jag lyssnar på. Men ibland behövs det inte. Dessutom är den tillhörande musikvideon fullkomligt lysande!

Snart ska jag prova på nattbuss. Det blir nog le spectacular! Om inte annat så är slutdestinationen alltid lika bra. Oavsett om snökaos, Stockholmsregn eller tropikvärme råder.

Turn me back into the pet, that I was when we met.

Jag har ett väldigt bra sommarlov just nu. Saker att göra på dagarna, kompisar att träffa och kvällar att utnyttja. Kommande helg beger jag mig till Skövde och nästa vecka är det åter Uppsala!

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är något som känns annorlunda och konstigt. Jag går hela tiden omkring och är otålig och ofokuserad. Infall kommer över mig och känns bra, men blir helt fel, även om det inte bara är jag som är att skylla. Men gud, vad jobbigt det känns. Troligtvis helt i onödan. Jag är så förutsägbar.

Sådana infall lägger jag (för) mycket tid och tankeverksamhet på, samtidigt som jag undviker att lösa ut förberedda saker som jag planerat för sommaren under hela våren.

Ikväll är det Björn Ranelid, till helgen är det VM-final, nästa vecka är det Johnossi. Det ÄR ju ett bra lov!



Men det här med att "blogga" har blivit alldeles för komplicerat, om ni frågar mig.

To drag the past out into the light.

Drottninggatan-favoriten Dave Stewart, hans låtar och framförallt hans TV-uppträdande slutar aldrig att fängsla mig. En sån där liten sak som jag saknar med Stockholm är att kunna gå ner för Drottninggatan och stanna upp under obestämd tid och bara lyssna.




Fy bövelen vad det känns, på alla möjliga sätt.
Den slår rakt igenom mig med full kraft och det funkar i alla lägen, situationer och skeden.

Like two atoms in a molecule!

Precis som alla andra drabbades jag också av värmeslag i hjärtgropen när jag satt framför TV:n i lördags. Jag har verkligen inte brytt mig särskilt mycket om det hela i förväg, och hamnade framför TV:n mer som en konsekvens av att jag inte hade något bättre för mig.

Under inledningen av sändningen så kände jag ångest när jag sakta men säkert insåg hur mycket brudgummen var på väg att ge upp för att få sin brud. Det är ju inget vanlit bröllop på det viset, utan i rutan framför mig skulle jag nu få sen en "man av folket" som skulle ge upp möjligheten till att ha ett efternamn, att få rösta och ha ett eget jobb. Dessutom vara en av Sveriges mest offentliga personer. Vad sa han själv att hans roll skulle bli efter det här? "Mitt jobb blir att vara ett stöd för kronprinsessan i hennes roll". "Arma stackare", tänkte man lite.

Sen kände jag mig lite påtvingat perverterad när jag satt där i min soffa och samtidigt, på första parkett, bevittnade hur vår lätt grånade kung lämnade över sin älskade dotter till brudgummen. Det här var ju deras privata stund, vem var jag att göra intrång i detta heliga? Ett uns av olust fyllde mig.

Motvillig perversion, olust och smygande ångest, alltså. Inte direkt en jättelyckad start på lördagseftermiddagen kanske. Men allt det där försvann snabbare än en konsonant på flamländska, samtidigt med glädjetårarna som snabbt torkades av brudgummens kind. Brudens svikande röst vid "...tills döden skiljer oss åt." och Björn Skiffs sång var spiken i kistan. Jag var såld och tårades ikapp med stora delar av kyrkan, Kungsträdgården och Sverige.

Allt var så vackert, varmt och fint. Det var äkta kärlek för alla att dela med brudparet och inget har någonsin var enklare.

Nu har dessa känslor självklart lagt sig en aning, sittandes vid Gate B34 på Schiphol, med en transitiontime på 2:10 timmar. Men minnet av en speciell lördagseftermiddag för svenska folket i allmänhet och för två personer i synnerhet ligger färskt kvar. Och med det även insikten om att det finns vissa saker här i livet som är värda att kämpa lite extra för, även om det då och då kan innebära smärta och uppoffringar. Det är i sådana sammanhang ett billigt pris.



Och så är man då tillbaka i de snart invända gängorna. Plugg, Tyskland, Nahkauf, öststatsgym, taxi buchholz, stridssäck2000, youtube, bryggkaffe, märkpenna och tuggummiburk.

• Denna veckan: 2 tentor, ingen svensk midsommar, men vi ska göra vårat bästa här nere.
• Nästa vecka: 2 tentor, Flight Suit-party, efterlängtad semestern!

Här kan alldeles för många låttexter citeras för att jag ska känna mig bekväm.

Femtontusen ovälkommna tankar och känslor konkurrerar för fullt med mina studieförsök, om det begränsade utrymmet i min hjärna.

Den dominerande känslan är nog just nu "Bortgjort fån". Ett bortgjort fån som fan borde ha vetat bättre och som borde ha anat oråd långt innan den där statusuppdateringen lästes på i iPhonen på flygbussen. Ett bortgjort fån som trodde att det faktiskt var lite på riktigt.

När jag sedan satt där på min avskilda plats på det södergående tåget och försökte tvinga i mig lite macka så insåg jag att jag verkligen behövde musik. Vad-fanjävla-somhelst, helst nyss, och ännu hellre på gränsen för vad trumhinnorna pallade med.
iPoden levererade en Krunegårdlåt som satt löjligt bra. Åkrarna och skogsdungarna passerade förbi, låten gick på repeat och mackan var knappt halväten när tunnelns mörker omslöt tåget. Jag slängde resten i papperskorgen innan jag klev av.

iPoden har alltid svar på allt. Men den botar inte magknip och svullna ögon. Den skapar ingen ordning i kaoset.

Transatlanticism

Att inte skriva ett inlägg på nästan en månad gör att jag omedvetet drar mig mer och mer att faktiskt göra det, ju längre tiden går. Kanske är det någon sorts ovilja att möta de förväntningar jag har på mig själv att producera ett bra inlägg som var värt den långa väntan, som ligger bakom. Vad ska man egentligen skriva om efter en månads uppehåll? Ska man sammanfatta? Ska man lite nonchalant fortsätta i samma spår?V

Vad göra?

Att göra; Jag hoppar rakt i och struntar i vilket, klockan är sen och iPoden är trött.

Yrkesmässigt hade vi en väldigt bra genomgång igår. Det var folk på besök som gav oss en del klarheter och oklarheter i en nära och avlägsen framtid. Förhoppningarna om ett aktivt och spännande yrkesliv verkar kunna näras ett tag till. Men som vanligt kunde man inte svara på den viktigaste frågan. Vilken fågel kommer jag lära känna, och var ska jag bo?

Studiemässigt så ångar det på. Ännu en tenta avklarad idag och det känns väl okej, mest för att ha den gjord. Kunde gått mycket bättre känns det spontan. Det är aldrig kul att lyssna på hur andra har svarat på olika frågor och inse att man har begått riktigt dåliga slarvfel och basala misstag. Som tur är så är lärarinnan i ämnet ganska överseende och snäll, så det går förhoppningsvis vägen.

De senaste två helgerna har varit fullkomligt lysande. Även om jag kräks introvert på mig själv när jag är "för på" när jag är med dig, svär åt min livssituation när jag måste vara "in your face" om en massa jobbigt, och bara skulle vilja ha möjligheten att göra och vara så mycket annat, så har veckorna aldrig gått fortare och helgerna sällan varit härligare, och det känns fruktansvärt bra. Tack!

Västkusten skall få sig ett ordentligt besök kommande helg och med det en bilfärd ner till min grymma lillebror och en fest med många grymma Sthlmskamrater. Det kunde ha varit en sämre helg. Sen blir det en rolig och intressant vecka i Berlin och Dresden, innan flyget går norrut, mot ESSA. Tack, Agneta!

Nå. Varför har jag då inte skrivit något på länge?

Jag kan skylla på pluggbelastning, men det gör jag inte.

Jag kan skylla på mitt usla "56k-modem", men den sparar jag.

Jag kan skylla på bristande motivation, men den är nog redan använd om jag minns rätt.

Jag skyller på att den senaste månaden har uppfyllt mig med viktigare, roligare och bättre saker att göra och tänka på.

Det tycker jag känns som en bra ursäkt, eller låt mig formulera det där ett snäpp vassare;

Det är en mycket bra anledning.