Like brothers on a hotel bed.

Att komma hem efter två månader uppe i Estocholmo är skönt, men ganska ohäftigt och lite som att åka och besöka istället för att åka hem. Hade det inte varit för de sköna vänner som finns kvar i hemstan så hade det nog inte blivit något mer innan jul. Men nu finns det ju härliga och fina människor att träffa här nere, och då är det verkligen värt de tågresor som krävs!

Igår var det naturgodis och något som skulle kunna misstas som Idol-tittande hemma hos SN, tillsammans med henne och MS. Idag har det varit fika med CS i Halmstads nya dödskafé, tack för det! Härligt att få träffa er, ser fram emot nästa gång! Imorgon blir det födelsedagskalas, modell 1A, för fadren.

Nästa gång jag är hemma ska jag försöka att inte vara sjuk (thank god att det inte verkar vara svininfluensa i alla fall).

I onsdags var det White Lies på Berns med mina kära sjömän. Väldigt bra, och mina minnen från Hulstfred var inte vrängda av för mycket ljummen Sofiero-öl. De är bra live! Tack för det!

Just nu gäller:

• Elliot Smith - En av få artister som kan gå på repeat i min iPod utan att jag får apbryt.
• Min vinterjacka(!) - Jag blir mer och mer förtjust i den för varje vecka. Blå, snygg och bra.
• Alvedon - Oh yeeah. Febernedsättande? Check! Smärtstillande? Check!
• District 9 - En (bra) film jag såg på tåget igår. Förstår inte all kritik, riktigt skönt filmgrepp.

Och tydligen har man misstolkat den nya kursens studietempo och ambitionsnivå. Skit också, nu måste man verkligen ta tag i kragen för att det här inte ska gå på röven.

Hasta La Victoria Siempre!

Turn me back into a pet.

Det är alltid skönt att få komma hem och skaka av sig allting, om så bara för 48 timmar. Att få prata ut med polare, gå ut på stan och träffa sina fyllebekantskaper, att få umgås med familjen och att få andas in lite lugn och ro. Man får tid att tänka, möjlighet att kontemplera och ro att vara ärlig mot sig själv.

Jag går alltid ut i skogen ovanför föräldrahemmet. Där har jag alltid hittat som handen i handsken och där finns alltid vad jag behöver. Vindens sus i löven och granbarren, ackompanjerat av mina steg mot stenskravlet i de gamla stenbrotten är onani för själen. Jag lyckas slicka såren efter mina senaste snedsteg, trycka bort det jobbiga och kliva in i musslan igen. Tröskeln har höjts ännu ett snäpp, jag har lärt mig och blivit en aning svårare att komma åt. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt.

Så nu är man i alla fall tillbaka i huvudstaden efter en skön tågresa med en fantastisk film (Garden State) på laptopen. Musslan är monterad och en ny skolvecka is on. Vad händer nästa helg?

Apropå Garden State så får vi väl bjuda på helgens soundtrack, en av världens vackraste låtar, ever: