Somebody that I used to know

Det är märkligt hur mer information om ens utbildning, som egentligen är till för att peppa och tagga en inför det som väntar, kan få motsatt effekt.

Jag säger inte att jag inte vill göra det. Jag säger inte att jag inte ser fram emot det. Jag säger inte att jag inte tror att det kommer gå bra och bli fantastiskt. Jag säger att plötsligt infinner sig en ny klump i magen, som ersätter den senaste. Klumpen påminner mig om den väntande 15 månader långa sociala pausen, den påminner mig om de höga studiekraven och om de kulturkrockar som jag kommer möta.

Jag påminns särskilt om att mitt fantastiska liv uppe i den stora staden sakta men säkert är på väg att ta slut. Jag påminns i lika hög grad om att jag kommer att mista det dagliga och intensiva livet med mina kurskamrater, som jag trivs så fruktansvärt bra ihop med. Jag kommer mista den fantastiska världen som skapats här på denna lite särskilda skola.

Till syvende och sidst finns det väl egentligen bara en sak att göra; Fokusera på de bra sakerna som komma skall och ta med sig sina fina minnen i ett ordentligt bagage för framtiden.

Men det innebär ju inte att man inte kan må dåligt över att tvingas lämna allt fint bakom sig. Separationsångest ÄR okej.

Det har dröjt ett ganska bra tag sen mitt senaste inlägg. 12-13 dagar eller nått sånt. Det stör inte mig så mycket och jag hoppas att det inte stör er som eventuellt läser heller. Det här är en blogg som inte måste uppdateras dagligen, för jag är inte intresserad av att varje dag kräkas upp vad som har hänt mig de senaste timmarna. Jag känner mer att det är min grej att skriva ett inlägg när det trycker på och jag känner att jag har något vettigt och genomtänkt att säga. För mig funkar det bra.

Jag jobbar en del på min spotify-lista när jag har tid. Den börjar bli ganska diger och nu är det en ganska nöjsam upplevelse att slänga på den!

Try it, you´ll like it: Deluxe-listan

På fredag är det tenta, jag har gjort det till en tillfällig principsak att inte öppna tilldelad kurslitteratur inför nämnda tenta. Bra eller anus?

As a child I knew, that the stars could only get brighter.

Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.

Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.

Just nu:

• Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
• Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
• Är lite närhet kanske allt man behöver?
• Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
• Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.