...and the heart beats in its cage.

Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.

Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.

Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.

En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.

Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.

Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".

Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.

Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.

Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.

Det är ju nyttigt.

Allt på en och samma gång.

För mig är...

- ...den akademiska världen ibland ganska svårnavigerad. Jag vet vad jag vill säga och att det är rätt, men jag kan inte styrka det i bevis eller med källhänvisning. Detta faktum innebär att jag inte kommer att uppnå tillräcklig nivå för ett "bra" betyg. Ett jävla I-landsproblem egentligen, men likväl något jag kämpar med.

- ...Thåströms nygamla, men ändå fantastiska, låt Fanfanfan stört applicerbar på mig. Varför valde jag för en ganska lång tid sedan den enkla vägen för att på avstånd må dåligt, när jag kunde välja den svåra vägen för att på avstånd må bra? Det fanns säkert några vettiga förklaringar, men just nu är det svårt att finna relevansen i mina gamla argument. Hursomhelst, Fanfanfan slår mig rakt där det känns, Fanfanfan!

- ...fysisk träning en oas. Även om det känns pissigt när jag pinar min kropp på alla möjiga uttänkta och provokativa vis så vet jag att det är för att jag mår jävligt bra efteråt. För att jag kan ta den där pocornsskålen med gott samvete, för att jag kan ta det där fystestet med lite stolthet.

- ...det märkligt hur vissa saker ur mitt gamla liv kan lämna mig helt likgiltig medans nya företelser kan göra mig gråtfärdig. Och tvärtom. Kanske är det det som kallas utveckling, kanske är det det som kallas nostalgi.

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan, det skulle varit du! Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två. Fanfanfan, det skulle varit du!