Allt på en och samma gång.

För mig är...

- ...den akademiska världen ibland ganska svårnavigerad. Jag vet vad jag vill säga och att det är rätt, men jag kan inte styrka det i bevis eller med källhänvisning. Detta faktum innebär att jag inte kommer att uppnå tillräcklig nivå för ett "bra" betyg. Ett jävla I-landsproblem egentligen, men likväl något jag kämpar med.

- ...Thåströms nygamla, men ändå fantastiska, låt Fanfanfan stört applicerbar på mig. Varför valde jag för en ganska lång tid sedan den enkla vägen för att på avstånd må dåligt, när jag kunde välja den svåra vägen för att på avstånd må bra? Det fanns säkert några vettiga förklaringar, men just nu är det svårt att finna relevansen i mina gamla argument. Hursomhelst, Fanfanfan slår mig rakt där det känns, Fanfanfan!

- ...fysisk träning en oas. Även om det känns pissigt när jag pinar min kropp på alla möjiga uttänkta och provokativa vis så vet jag att det är för att jag mår jävligt bra efteråt. För att jag kan ta den där pocornsskålen med gott samvete, för att jag kan ta det där fystestet med lite stolthet.

- ...det märkligt hur vissa saker ur mitt gamla liv kan lämna mig helt likgiltig medans nya företelser kan göra mig gråtfärdig. Och tvärtom. Kanske är det det som kallas utveckling, kanske är det det som kallas nostalgi.

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan, det skulle varit du! Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två. Fanfanfan, det skulle varit du!

Jag och några verb.

Jag vill att sommaren ska starta om så man får en chans att hänga lite mer på stranden, dricka lite mer öl och sköna drinkar, hänga lite mer på Caféet och träffa lite fler polare och ytliga bekantskaper. Tiden räcker aldrig till. Särskilt inte om man som jag får semester först i augusti, när högsäsongen är över och folk börjar montera ner sina sommarkulisser och så sakteliga återvänder tillbaka till sina respektive verkligheter.

Jag tycker verkligen att det är på tiden att jag klipper mig. Kanske något att ta tag i under veckan.

Jag ska om mindre än ett år inleda en utbildning som leder till en pojkdröm jag haft sen jag kunde stå. Det är helt absurt och samtidigt oerhört verkligt. Kommer det bli som jag alltid trott? Kommer det bli en besvikelse? Kommer jag klara av de krav som kommer ställas på mig? Kommer jag trivas? Frågorna är många, svaren få, och inga powerpoint-presentationer i världen kan lugna den latenta oro som hela tiden gnager min hjärnbark.

Jag måste träna mer än jag gjort den här sommaren. Vad är syftet med att träna året om, om man ändå ska kasta bort allt på några månaders slappande? Idag inleds återtagandet genom att ge mig ut på berget och bita tag i dess fruktade löpspår.

Jag borde ta tag i den där uppsatsen som egentligen skulle ha skrivits under sommaren och som ska lämnas in om inte allt för många veckor. Jag finner stor tröst i att alla andra på skolan verkar ha gjort samma prioriteringar som jag.

Jag ser helst att glin som, med små behändiga mini-högtalare kopplade till sin mp3-spelare, skränar ut sin skitmusik på tågstationer, busshållsplatser och andra offentliga lokaler och utrymmen tar tag i sina liv och slutar förpesta min vardag. (*Puh* Det var skönt att få ur sig.)

Jag är återigen imponerad av fenomenet "Ullared". Det är ett sjukt ställe som borde bevistas lite då och då, för att passivt (om inte aktivt) bevittna kapitalismens seger över individens pengabörs. Och för att kolla på roliga människor som tycker det är en bra idé att köpa 60 tandkrämstuber åt gången. Och kvitton längre än SJ:s tågköer...