Feeling good, being awsome.

Jahaop, då verkar det vara klart och betalt. Underbart, en pojkdröm är uppfylld och jag har svårt att greppa det. Det blir mest ett löjligt flin och en glad axelknyck. Kanske det blir mer emotionellt senare? Säkert.

Snart är skolan slut och det känns grymt. Men ännu vet jag inte om det blir lov eller om det blir några extraveckor i lkpg. Det löser sig framåt dagarna här. Hultsfred kan komma i kläm och det suger ju. Hur som helst blir det midsommar hos FA och jag har stora förväntningar. Det känns bra i magen när jag tänker på det. Måste bara kolla upp hur det blir med mat och annat sådant trams.

I övrigt känns allt möjligt ganska bra. Jag är emotionellt avtrubbad (vilket är en fördel i mitt fall), jag har en skön sommar att se fram emot oavsett hur den utvecklas och allting är oerhört harmoniskt!

Just det, jag måste ju bara rekommendera världens näst bästa humorserie. Green Wing förtjänar en ordentlig koll av alla oss som gillar brittisk torr humor. Det är som sagt torr brittisk humor med en freakish touch. Tänk er The Office möter Arrested Development. Det är fantastiskt kul och jag har redan utvecklat en förkärlek för den psykotiska/sociopatiska Sue White. Varför dras jag alltid till Sociopater/psykopater i filmer och TV-serier?

Lite jobbiga filmklipp från Green Wing som jag tänkte slänga in här för er att kolla in:

1. Fett rolig scen från säsong 2:
http://www.youtube.com/watch?v=PiQkVhHYR2A
2. Hopplock av den världsbästa TV-serie-sociopaten Sue White:
http://www.youtube.com/watch?v=op3VWN5dEd0

Farewell to the fairground.

Sommaren börjar nu så smått veckla ut sig, och det känns rätt schysst. Hulstfred vecka 28, lumpen-återträff veckan innan och sen blir det hasta mañana. Det blir lagom för mig, lite välbehövd vila måste man ju ändå få in i schemat!

Helgen var rätt schysst, med en godkänd utekväll i Halmstad. Dessutom har jag lyckats fixa studentpresent till bror min och träffat min kära SN. Idag har jag botat min bakfylla med en rejäl kaffemage. Kanske inte jättesmart, känner jag nu. Men vad gör det när ultrakanonfilmer som "Freaky Friday" går på tv?

Fotbollens utveckling på det svenska nationella planet igårkväll var ju tråkig men oerhört väntad. Well, tack Danmark, nu slipper man slösa massa sommartimmar på fotboll nästa år. Vi hade väl ändå åkt ur i kvarten som vanligt.

Efter att ha börjat läsa bloggar mer frekvent nu än tidigare så känner jag att mitt bloggupplägg är lämpligt. Jag orkar inte med att skriva för mycket, och det känns som att det finns bloggar därute som innehåller en massa text mest för sakens skull. Det tycker jag personligen är ganska tråkigt.

Snart är det X2000-resa upp till skolan igen. Jag har att välja mellan att kolla på min nya TV-serie-drog "Green Wing" eller göra den där Förbannade Engelska-Läxan™. Ni som känner mig vet nog varthän det barkar...

When panic grips your body, and your heart's a humminbird!

Bra skit!

And on the lazy days the dogs dissolve and drain away.

Ikväll var det en hemtenta som skulle skrivas. Detta ackompanjerades med improviserad spritfest och musikavnjutning i korridoren. Fantastiskt trevligt var det, ni borde prova! Inget gör er hemtenta bättre och roligare att läsa än en stadig småfylla och god musik i fint sällskap!

Annars är kursen avslutad i och med denna hemtenta som lämnas in imorgon (förutsatt att man blir godkänd, vilket känns lite tveksamt hos vissa, beroende på alkoholpåverkan), och nu är det bara en kurs kvar innan vårt sena sommarlov tar sin början. Det känns bra, men samtidigt lite tråkigt eftersom många av mina närmare vänner här på skolan försvinner till Linköping på fredag.

I dagarna avslutades Millenium-trilogin och en enorm Salander-abstinens infinner sig. Vad ska jag nu läsa? Förslag mottages tacksamt! Imorgon blir det fys, (kanske engelska om jag pallar gå på den) och presentköp till min lillebror som snart tar studenten. Jag har lite tankar om vad som ska inhandlas, men kan inte riktigt spika något förrän jag varit inne i stan och kollat in sortiment och butiker.

I veckan har jag förresten för första gången någonsin fått höra att jag har en snygg kropp och är vältränad och dessutom av flera personer, oberoende av varandra. Jag är inte den som är speciellt ytlig och så men det är ju alltid kul att höra, särskilt när det är första gången. Året på skolan verkar ha haft avsedd effekt även fysiskt! Skönt med lite självförtroende-boost då och då, även om jag som sagt inte ser mig själv som speciellt ytligt lagd...

Our bodies get bigger but our hearts get torn up.

Just nu mår jag fan väldigt bra. Mitt "riktiga" jag är tillbaka, och det känns som att inget kan stoppa mig. Det är fantastiskt och inget kan komma ivägen. Oavsett vilka trevande händer som rör vid varandra, oavsett vilka blickar som möts, oavsett vilka åsikter som växlas, så mår jag oförtjänt bra.

Eller kanske är det faktiskt förtjänt? Jag känner nog att det är så, ändå. Jag har mått dåligt ganska länge och nu är det läge för något nytt. Världen är some awsome shit och jag finns mitt i det. Det är min tur att att bara njuta och hänga på.
Inget kan komma emellan mig och allt awsome shit.

I helgen var det karlbergs dag och det var najs. Det är alltid kul att visa upp vad man gör och gå runt och kolla in andra sköna grejer. I veckan är det examination och jag orkar inte bry mig för fem öre. Min nyvunna whattefack-mentalitet kommer fram i ljuset, och jag gillar't!

Sex saker att glädjas över (utan inbördes ordning):

1. American Psycho/Patrick Bateman

Världens kanske bästa filmpsykopat och kanske skönaste psykopatfilm måste man slå ett ordentlig slag för med jämna mellanrum. Den som inte uppskattar Christian Bales Bateman och filmens twistade upplägg är själv inte helt rätt funtad. Jag tackar mig själv för att jag äntligen har köpt filmen, nu måste jag genast fixa boken.

2. Valkyrie

Kritik har riktats mot filmen som beskriver mordkomplotten mot Hitler 1944. Det sägs att den är utdragen, något grå och intetsägande. Men vad gör det när det är ett kostymdrama som saknat motstycke på senare år? Jag citerar Alexander Bard "Säga vad man vill om nazisterna, men de klädde sig snyggt!" Sen kommer jag dessutom alltid vara en sucker för Tom Cruise, oavsett hur bäng han blir.

3. SJ:s kaffe

Kaffet som serveras i Bistron på X2000 håller hög klass och funkar utmärkt i alla lägen. Där borde många kaffeserverare snegla lite extra. Behöver jag nämna att jag dessutom åtnjuter gratis kaffe på tåget? Its a winning combo!

4. Att träffa gamla vänner

I fredags träffade jag en gammal vän som jag ganska nyligen har insett har haft stor betydelse i formandet av den person jag är idag. Tyvärr har kontakten brutits på senare år, men i torsdags fick vi möjlighet att sätta oss ner och prata igen. Det var väldigt fint och den känslan verkar vara ömsesidig! Mer sånt till folket!

5. Selektiv likgiltighet

Min selektiva likgiltighet (i nyktert tillstånd, ska tilläggas) är skön att kunna luta sig tillbaka mot. Det är en förmåga jag med viss möda har utvecklat genom åren, men ibland är lönen mödan värd. Som nu, där jag helt enkelt kan rycka på axlarna och skaka på huvudet åt flertalet saker som jag egentligen kanske borde må dåligt av. För A) Jag vet att jag är bättre än det där, B) Det är bara jag själv som mår illa av den där blyklumpen i magsäcken, och C) För ärligt talat vem fan orkar med mina sub-problem?

6. Lisbeth Salander/Millenium-böckerna

Om Patrick Bateman är världens skönaste fiktiva psykopat så är Lisbeth Salander Sveriges skönaste fiktiva psykopat. Punkt. Jag kan inte slita ögonen från böckerna och letar nu frenetiskt efter den tredje boken. Lisbeth har framkallat grov sömnbrist här, för vem pallar sova när man kan läsa ett kapitel till? Att Noomi Rapace gestaltar Salander med den äran i första filmen är helt underbart. Det är nog ganska låga odds på att det blir en guldbagge kastad åt det hållet.

She makes sure you saw her.

Idag har jag bränt strandsatt tid i Huvudstaden med hjälp av lite gym (ja, kroppen är snart helt kry!), men framförallt städning. Här uppe på tredje våning har det dammtorkats, dammsugits, sorterats, kastats och golvmoppats (x2). Jag finner något lugnande och kanske meditativt i att städa och göra fint. Framförallt så finns det definitivt något tillfredsställande i att kunna gå runt i ett nystädat rum. Kanske är det ett undermedvetet sätt att hantera en i övrigt rörig tillvaro?

Kanske det, även om min tillvaro de senaste veckorna har ordnat upp sig ganska ordentligt. Rörigt är det inte längre och det känns överlag ganska stabilt. Kortvecka nyss avklarad med bravur och imorgon lägrar en kort sväng i hstd för att senare dra upp på lite segelflyg i de småländska skogarna! Hoppas på bra väder så man kanske kan samla på sig några flygtimmar.

Jag måste förresten passa på att tipsa eventuella musiklyssnare om det här bandet som jag fick mig till livs för ett tag sedan; http://www.youtube.com/watch?v=E2YnDlEMXiU Väldigt bra, och resten av albumet är helt klart värt en lyssning eller två. Låten länkad ovan är lite speciell att lyssna på för mig. Texten är fan spot on och hela arrangemanget byggs sakta upp till ett jävla crescendo som visar sig vara ett antiklimax utan dess like. Oerhört vackert, men samtidigt ganska smärtsamt. Such is life!

Slutligen så kan ju nämnas att mitt nyårslöfte skall återupptas med omedelbar verkan. Nu blir det svårt snålt på energiuttaget för min del. Men vem försöker jag egentligen lura? Mig själv kanske främst, för det är en skön grundtanke och det får mig att må ännu bättre med mig själv. Det är ju ändå ett bra nyårslöfte som ligger väl i fas med vad årets skeenden har utvecklats till. Join the joyride!

There are roads left in both of our shoes.

Hemma från Italien så sitter jag nu på den värsta bonnabrännan som siktats norr om Salerno. Det är så grovt att det kan bli tal om att besöka solarie i syfte att lindra övergången mellan knaperstekt ansikte till tröj-blek bringa. Italien var annars riktigt grymt, kommer definitivt återvända fler gånger. Och då särskilt Rom, även om det bara blev en kväll och en natt där. Något som slår mig när jag nu besökt ännu ett Europeiskt land är fastställandet av hur fula man faktiskt är i andra länder än de skandinaviska. Det är ju både lite tragiskt och lite gött.

Framför mig väntar en kortvecka och sen en långhelg i Hstd. Jäkla skönt med både lång tid borta från hemmet och snart en bra tid borta från skolan. Det behövs. Distans är det som behövs till mångt och mycket och just nu känns det helt rätt.

• Top-3-saker jag funderar på just nu:

1. Hur blir nästa vår? blir det tyskland eller östergötland eller västergötland?
2. Varför blir jag alltid bara kompis med tjejer, trots att jag gör mitt bästa för att undvika det?
3. När ska förkylningen från helvetet släppa så min kropp slutar förfalla?

• Top-3-saker jag stör mig på just nu:

1. Tonåringar med små högtalare kopplade till sina mp3-spelare som spelar dålig musik i offentlighetens heliga tempel.
2. Idioten som själ huvudbonader här på skolans fester. Inklusive min.
3. SJ:s hemsida. Oerhört uselt.


Förresten, jag har typ 10 besökare om dagen, men aldrig några kommentarer.
Whataap with that? Don´t be a stranger!

Summer´s gonna take the pain away!

Då var veckan så gott som över och det har varit en vecka som verkligen inte har passerat obemärkt förbi. Jag tog äntligen tag i mitt ok och även om jag precis som förväntat blev nedskjuten och avsågad så känns det faktiskt riktigt bra. Nu slipper jag grubbla på det där mer. Nu kan jag skjuta bort det där på riktigt och försöka lägga energi på bra saker istället. Mitt glada jag har börjat titta fram igen och det är oerhört skönt, han har inte varit framme på ett bra tag.

Varför-frågan har såklart passerat min hjärnbark både en och två gånger och det tycker jag ändå att jag har rätt till att undra, särskilt med det oerhört definitiva besked jag fick som bara skrek ut en inbjudan till frågestund. Men samtidigt valde jag att inte gå den vägen. Jag orkar fan inte rota i det där mer, det är som det är nu och valet är gjort oavsett om jag förstår varför eller inte.

Sjukdom har slagit rot i min hals under veckan och på nytt påvisat hur snabbt jag känner mig degig och otränad. Det räcker med 4-5 dagars uppehåll från den dagliga motionen för att jag ska sitta och ta mig själv i bilringarna och må dåligt. Ser fram emot första löppasset på länge.

I fredags var det mässdans med Rockabilly-tema och det var riktigt kul enligt väl inslagen rutin. Kanske blev det någon spritdrink för mycket för igår var det betongkeps och sympatipittsa i Vasastan som gällde. Lördagen trodde jag skulle gå i lugnets tecken, men blev inringd tillsammans med några killar från slottet till en trevlig lägenhetsfest i Solna. Det var schysst och det är alltid lika trevligt att träffa folk man inte känner sen tidigare!

Idag har det varit lite shopping i Barkarby med boysen. En tröja, ett par badbyxor och en Fjällräven-väska lyckades jag knipa. Ikväll är det förberedelser för nattens bravader. Då bordar vi flyget till Italien där vi kommer att spendera 5 dagar i taktikens, solens, matens och vinets tecken. Lite rättvisa har jag lyckats hitta i livet ändå.


Allt är gott, och jag mår bättre nu än på väldigt länge. Tack för det!

Veckans Spotify-kung(Don´t mind the asfula video, lyssna på låten):

Let's see how smart you are when the canine come!

Rage Against the Machine har fått en väl avpassad revival™ här på laptopen. Det känns att det verkligen är på tiden att jag får höra in lite aggressiv, arg och intensiv musik. Musik är ju som ni alla vet en stor faktor i mitt liv och ett band som RAtM går ju ingen oberörd, så ej heller mig. Det är verkligen skönt att kunna få utlopp för en hel del uppdämd frustration.

Tack för det Spotify och Zack de la Rocha!



Annars har jag nu tagit tag i att läsa in mig på lite populärkulturella böcker som det pratas om i populärkulturmedia. Snabba Cash är nyss avklarad och knappt har juggedialekten lämnat mig förrän jag slänger mig in hos Mikael och Lisbeth i Män som hatar kvinnor. Eftersom laptopen inte har hängt med de senaste tågresorna av främst logistiska anledningar så har pocketboken blommat ut som ett bra substitut! Läsningen var ju en gång i tiden en stor del av min fritid, kanske kan jag lyckas locka tillbaka läslusten med lite SJ-stimulerad lästid?

Valborg spenderades i Lund i goda vänners lag. Det blir nog en repris nästa år, kanske med lite andra ingångsvärden, men gärna med samma sällskap! Hur som helst har jag till nästa besök fastställt att det går att sova i en garderob om behovet åter skulle infinna sig! Inga konstigheter, även om luftkvalitéten sjönk framåt småtimmarna...(!) Resten av helgen innefattade ett besök hos frisören, robinson och film hos CS och JB, läggning av tryckförban på mamma och segelflyg. Det var en schysst helg utan för stora pretantioner.

Hur veckan kommer utveckla sig återstår att se, jag inväntar allt annalkande med ett galet lugn. Det kommer oavsett vad som händer bli intressant. Tveklöst!

I started running but there's no one to run to!

Förra veckan nåddes jag av beskedet att jag var

preliminärt antagen. Det hela är så sjukt att jag haft svårt att greppa det. Det har börjat sjunka in så smått nu och det känns helt fantastiskt. Samtidigt så vågar jag inte fira fullt ut ännu, det är jag för erfaren för att göra. Jag tror inte på det helt och hållet förrän jag har ett papper i handen och sitter på ett flygplan söderut.

Men om jag nu skulle lyckas att korsa mållinjen den här gången så vore det något helt vansinnigt. Denna halvt tillbakahållna lycka som så smått börjar växa inom mig ackompanjeras av en tillfredsställelse av att jag äntligen bestämt mig för vad jag ska göra med mitt andra problem. Det kommer bli jobbigt och blottande, men whattefack, det får gå som det går, och det är just det som får mig att må bra. Det får fan gå som det går.

Spotify hittade en gammal skön power-rock-låt som jag alltid har skämts lite grann för att gilla, kanske för att jag tyvärr verkar ha utvecklats till något utav en musik-fascist, men här ska faktiskt bot råda och bättring ske! How far we've come med Matchbox 20 är lite oväntat det mycket passande soundtracket till mitt liv just nu. Lite desperat och forcerat, men ändå med någon sorts tillförsikt och känsla av att saker och ting kommer att reda ut sig.

Segelflygpremiären är avklarad och det är skönt att vara uppe i det blå igen, även om man kanske var lite ringrostig vid landningen. Jag skyller på den hårda och byiga sidvinden! Men i övrigt känns det väldigt bra och det har fölts av lördagsöl med boysen, och en hel del insikter som ovan har redovisats. Det är alltid skönt att kunna resonera med vänner med ett par öl innanför emo-tshirten!

MA drar till landet i Öst och jag håller tummarna för att det går fint. Hon är en oerhört fin tjej som jag vet kan ta hand om sig själv och som kommer lösa ut det hela. Men jag kommer ändå sända en tanke ditåt med jämna mellanrum. Kör hårt!



http://www.youtube.com/watch?v=Me6RERSLnB4&feature=related

Today it looks like night.

När hela världen står i gungning så är det förvånansvärt att man faktiskt kan finna ro i tillvaron.

Å ena sidan lever jag ett riktigt härligt liv med bra vänner både på skolan och där hemma, med mycket träning och stora möjligheter till det, med roliga saker att hitta på på fritiden, med intressanta ämnen att plugga och med ett allmänt bra och väldukat liv.

Å andra sidan närmar sig eventuellt mitt livs största vägskäl och jag vet verkligen inte alls vad jag vill. Det är så frustrerande att jag inte kan beskriva det i ord. Därtill ligger en latent osäkerhet i mig själv och det faktum att jag har (obesvarade, vad jag vet) starka känslor för världens härligaste tjej.

Dessutom så brottas man lite med det faktum att det hela är bara en enda stor radda av I-landsproblem, men som min kära vän PW sa; "Ett problem är ett problem om man uppfattar det som ett problem, oavsett kontext." Och ja, det ligger kanske något i det.

Nåväl, dessa två ytterliggheter kastar mig mellan en massa olika sinnestämningar hela tiden och helt utan förvarning. Givetvis blir man ganska lynnig och tudelad av det hela.

Men då och då, mitt uppe i allt det här, så stannar stormen upp och bereder en öppen, torr och säker väg rakt igenom, likt Moses och Röda havet, där jag ibland lyckas ta mig in. Där kan man få en stund att känna ett schysst och rättvist lugn. För någonstans kan jag känna att jag faktiskt förtjänar lite lugn och balans. Det vore fan rättvist.

A lead role in the cage.

Så är man uppe i mälardalen igen efter en längre helg i Prag med familjen. Väldigt trevligt och en riktigt schysst stad att stifta bekantskap med. Jag älskar kontraster och saker som balanserar på gränsen mellan dekis och framtidstro. Detta fick jag verkligen tillfredställt i Prag och kan väl egentligen illustreras bäst när jag i söndags satt på spårvagnen och tittade ut. På ena sidan av vägen låg ett totalt nedgånget och vandaliserat hus omgivet av taggtråd där någon hade hängt upp tvätt. Utanför rann en liten sorglig ursäkt till bäck, fylld med sopor. På andra sidan låg ett nybyggt affärskomplex där man i skyltfönstret gjorde reklam för Nintendo wii Fit. Whats not to like? Hur som helst, jag gillade som sagt verkligen Prag och kommer säkert återvända nån gång framöver.

Igår hann jag med en snabb filmkväll med ER, MP och CS. ER är äntligen hemma efter hans 192 dagar utomlands. Riktigt schysst att han är hemma och väldigt trevligt att se honom igen! Fler vänner där hemma ger mig bara fler anledningar att åka ner!

Våren är här med allt vad det innebär. Vårkänslor har man väl egentligen inte fått i dess egentliga mening, trots det fantastiska vädret. Inte av det amorösa slaget alltså, den biten har jag ju redan lyckats med i förtid. Eller ja, lyckats och lyckats, känslorna finns ju absolut här men enligt något som börjar likna en apdålig rutin så verkar det bara vara just här som känslorna finns.

Om det nu finns känslor som kan kopplas till årstider så är jag väl egentligen mer en person som får höstkänslor och som älskar att ta fram filtar, kaffekoppen, filmer och bosätta mig i myssoffan. Men vår är ju grymt det med, absolut. Kläder blir snyggare, folk blir gladare, dagarna blir långa och ljusa och sommaren kommer närmare för varje kväll som går.

Idag fyller jag år och jag är fine med det. Jag är ett år bättre. Det är tisdag och allt är som vanligt. New Slang med The Shins varvas med Wish You Were Here av Pink Floyd. Att jag aldrig lär mig. Det är väl min last, skulle jag tro. Går sånt bort med stigande ålder?

Bara för att jag kan.

Äh, har varit lite heavy shit här på bloggen ett tag så här är två favoritklipp från Youtube som har potential att liva upp stämningen ordentligt!

This fear´s got a hold on me!

Alltså, såhär är det: Världens kanske roligaste TV-serie heter Arrested Development.

Arrested Development har lyckats glida förbi det svenska folkets medvetande mer eller mindre obemärkt, trots att det visats på svensk TV och varit tillgängligt för gratis och laglig beskådning på nätet under väldigt lång tid. I helgen fastnade jag, och som jag fastnade!

Serien handlar i stort om en oerhört (oerhört som i; "fruktansvärt asmycket") dysfunktionell familj och hur den äldste sonen försöker hålla den samman sedan deras far blivit arresterad för bedrägeri, mutbrott, svindleri, m.m. Det är en oerhört smart serie som är rolig på så många plan och är fylld med klockrena skådespelare som gör ett lysande jobb. Jag har redan plöjt igenom första säsongen och kan inte vänta på att få trycka nästa. Det är en serie som kan få mig att spontant börja skratta så mycket att det tåras i ögonen på mig, bara jag tänker på den. Så bra är det.

Om någon någonsin skulle bry sig om att lära sig mer om hur min humor är lagd så skulle jag rekommendera den här sidan:

http://arresteddevelopment.msn.com/

Där kan man se alla avsnitt i fullängd.

Bra!, sa Bill.

Fett bra!, sa Bull.

Annars så är Hultsfredsbiljetter bokade!
Annars ska jag till Prag på fredag!
Annars är mitt hjärta i bra skick och godkänt av både professorer och överläkare!
Annars så hoppar samma hjärta högt (och kaffet spills på skjortan...) av en liten vink och ett av de där fantastiska leendena!

..And I am listening to hear where you are!

Helgen var grym, mycket folk fick träffas, filmer sågs, kaffe dracks, bulls provsatts, födelsedagspresenter öppnades, skjorta köptes, hultsfred planerades och Arrested Development upptäcktes på riktigt.

Putte har köpt ett låtsasgevär som påminner om något nybyggarna sköt bisonoxe med på 1800-talet. Jag älskar det, inte för att jag tycker det är speciellt snyggt, utan mer för att det är så typiskt Putte. Jag får ett leende, om inte ett skratt, varj gång jag tänker på det och hur stört det egentligen är. Han vet inte var han ska sätta upp det, hans rumskamrat JB tycker inte om det alls och det passar inte riktigt in i möblemanget. Och därför älskar jag hela grejen.

Citat hämtat från gårdagen när detta gevär förevisades för mig:

"-Hur mycket har du betalat för det här?!
- Typ åttahundra, men det kostade från början tvåtusen!
- Bra, då har du ju tjänat tolvhundra....!"

Haha, jag dör! This is why they are my best friends!

Vidare hade jag en ny upplevelse igår. Jag pratade i telefon med en person i en stund som är lång med mina mått mätt (15-20 min?) utan att tycka det var obekvämt överhuvudtaget. Tvärtom var det riktigt trevligt och det känns skitbra. Är som många av er vet sedan tidigare inte direkt någon telefonmänniska. Jag avskyr telefoner egentligen, allt brukar kännas så stelt och det gör mig riktigt obekväm. Men igår var det raka motsatsen. Kanske beror det på vem man snackar med? Troligtvis.

Idag är essän färdigskriven och snart blir det tåg upp till Gbg för en ny undersökning innan kosan styr vidare upp mot Sthlm. Ödesmättat så det förslår, javisst. Men som någon sa till mig igår, det är bara att göra skiten. Ja, det är väl det.

Till sist kan jag inte låta bli att åter igen länka till denna löjligt vackra och lidesefullt skarpa låt. Det är inte första och kommer säkerligen inte att vara sista gången som ni erbjuds lyssna på den på den här bloggen. Det är en av de starkaste låtarna jag känner till och det går inte att lämnas oberörd av den:

We might die from medication but we sure killed all the pain.

Långhelg i hemstaden är aldrig fel, men smolk i bägaren kan inte undvikas tack vare en essä som måste skrivas. Vidare har jag fått ytterliggare bajs i maten genom att tvingas på en kompletterande undersökning i Göteborg på måndag. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen?!

Men imorgon är det återvändarfest hos MP och det kan ju vara lämpligt för att tränga bort alla jobbigheter. Det ska bli sweet att träffa folk igen, vissa var det väldigt längesen man såg röken av!

Två sköna saker, två jobbiga:

Sköna:
1. Solen tittar fram allt oftare, vilket värmer både kropp och själ. Våren tittar fram och med det gömmer sig vinterkläderna allt eftersom. Det är bra. Omedvetet mår man bättre och blir gladare, och det behöver man ju alltid. Det ger även hopp om att jag en dag framöver kommer att kunna bära min sedan länge inhandlade sommarjacka!

2. Att imorgonkväll få träffa alla polare som spridit ut sig över landet. En sorts lillejul revisisted fast utan all sån där påträngande megahauss. Det har alla möjligheter att bli fett!

Jobbiga:
1. Att undersökningshelvetet aldrig kan ta slut, extrainsatta UKG:er suger hårt och särskilt när de dimper ner i knäet utan förvarning eller framförhållning. Varför ska man alltid behöva kämpa i uppförsbacke? Varför duger inte förra årets resultat och varför kan man inte få någon förvarning?!

2. Att ta mod till sig och lägga ut sina känslor för världens härligaste tjej och få en negg tillbaka, med enda motiveringen på "varför?"-frågan varandes; "du är en jättefin, härlig och rolig kille...!"
Jaha?!? En motivering som man börjar bli ganska trött på att få höra, för det är ju inte första gången. Och det är ju för fasen ingen motivering, det är snarare en omotivering som endast skapar mer huvudbry och gör att man inte kan släppa det, trots att det var en dryg månad sedan. "Du är ful och luktar illa" hade nästan varit skönare att få höra... Seriöst.


Men låt oss nu njuta av den förträffliga musiken nedan och träda in i helgens dimma:

http://www.youtube.com/watch?v=ec5Cz0RDArk
http://www.youtube.com/watch?v=1YacSnjpGkk

Being best friends with all the witches!

Konserten igår var riktigt tajt, skönt tempo och bra låtlista. En fullträff, tack för det Franz Ferdinand! Ett bra crescendo på en väldigt härlig helg!

Kortvecka framför mig med lite mer praktisk inriktning, innan jag kan åka hem redan på onsdag för att skriva essä. Också göttigt med långhelg, att få vara hemma mer än 48 timmar är lätt värt, särskilt när det nu verkar bli apbra fest på lördagen!

Annars är det la ok. Jag är fortfarande heligt förbannad på mig själv för att jag hela tiden går i samma fälla. Jag verkar ju hittills inte ha tagit åt mig så himla mycket om hur spelet funkar och hur jag funkar i spelet. Kunskapen finns, men viljan att ge mig in i det är ständigt frånvarande. Och det slår ju bara tillbaka på mig själv hela tiden, att jag orkar?!

Kanske för att jag hela tiden tycker mig se tecken och signaler som säger annat? Kanske för att jag är naivt förtjust i tanken på lite känsloutbyte för en gångs skull? Jag vet inte, hur som helst är jag en mästare i emotionell självspäkning, so that's that.

Well, jag har ju mycket att se fram emot i alla fall, en Prag-resa med familjen, en Italien-resa med skolan och däremellan ännu ett av detta livs många märkliga besked som väntas dimpa ner i min brevlåda runt vecka 16... Jag är luttrad, jag höjer inte ett ögonbryn inför tanken på att ett ynka brev avgör min framtid. För vad kan man egentligen göra åt det?

Ingenting, därför tycker jag vi lyssnar lite på JayMay - One May Die So Lonely:

At least the heart of life is good.

I veckan var det ännu ett återbesök i Linköping, nästan exakt ett år sedan förra gången. Denna gång gick det däremot bättre och det känns riktigt bra, nu har jag gjort allt jag kan. Nu är jag tillfreds med mig själv och hela den grejen. Oavsett vilket besked jag får så kommer jag kunna gå vidare därifrån med ett leende på läpparna.

Ikväll är det Franz Ferdinand på Cirkus, så jädra sweet!

Burn me up and spread the parts.

Idag kom jag så äntligen till insikt. Egentligen har jag haft det på känn oerhört länge, men har envist och naivt valt att tro på motsatsen. Men idag var det oundvikligt på alla håll och kanter. Idag slängdes bevisen i mitt ansikte, så hårt att näsblodet var nära förestående. Idag fick jag verkligheten svart på vitt.

Yta är allt.

Så är det och så kommer det alltid att vara. Jag verkar vara något sen med denna insikt, men hädanefter är den även min, och ytan kommer att vara det viktigaste även för mig. Personlighet, djup och innehåll är inget jag längre kommer lägga någon vikt vid. Jag ser inget syfte med det längre, det har aldrig fungerat. Yta är allt.

Tiger lou - Horray Horray säger allt, som vanligt. Nu blir det fan inget mer på ett tag.

Can't you tell that it's well understood?

Det är typiskt att man ska gå och bli brakförkyld en vecka innan man ska hoppa in i massa medicinska tester. Riktigt dålig tajming, här missar jag ambitionen helt... Tenta imorgon och jag ska börja plugga idag, kanske. Eller ja, jag borde det. Vi får se. Jag är helt ointresserad och oengagerad.

Det har blivit mycket musik på sista tiden. Det är så jag funkar, när saker och ting är jobbiga och det är svårhanterat så sköljer jag ner det med tonvis av album. Det har blivit en del Elliot Smith den här gången, XO och New moon är grymma skivor!

Imorgon är det även fest här, med After-Ski-tema! Hoppas det blir dajligt.

Hittade ett vackert klipp med just Elliot Smith från Musikbyrån på Youtube. Håll till godo:

You Probably Couldn't See For The Lights But You Were Staring Straight At Me.

Jag gillar att:

* Jag kan säga vad jag tycker och känner, att jag inte begränsas av några obekväma spärrar eller sociala gränser. Att jag vet vad jag vill och ser hur jag kan åstadkomma det.

* Jag har vänner som vet vem jag är och kan lyssna på mig när jag är ledsen, arg och uppgiven, glad, exalterad och framåt. Att jag kan vara där för dem när de behöver det. Att de är min andra familj.

* Lyssna på musik och låta den omsluta mig. Att koppla den till situationer och känslor och alltid bära det med mig oavsett var eller när jag är.

Jag avskyr att:

* Behöva försvara mitt val av yrke. Att hela tiden behöva stå i skamvrån när andra kör över en, utan egentlig anledning eller grund.

* Vara så fruktansvärt naiv som jag tydligen är. Att tro att det finns fler än jag som kör med öppna kort.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Veckan som gick var väldigt intressant. Jag upplevde en oerhörd dipp, på gränsen till depression och utvalda delar av det går att utläsa ovan. Men med hjälp av lite skrikande, vänner och Arctic Monkeys (ja, de lever!) så har jag lyckats ta ett grepp om det. Ibland undrar man om det finns något man saknar eller om det hela tiden finns där, men som man missar. Ingen kan egentligen svara på det, men hur som helst så nådde jag någon typ av återvändsgränd. Nu får det f*n räcka. För om jag hade följt vägen hela sträckan in, vad hade hänt då?

Egentligen så vill jag väl bara ge uttryck för hopplöshet. Man kan inte göra speciellt mycket åt sin situation och det är det som är så förbannat svårt. Jag hatar att hela tiden vara måltavlan, jag har aldrig upplevt motsatsen!

Låt mig bjuda på låten som räddade min vecka. En oerhört sliten gammal goding, spelad åttahundra gånger för mycket, men som alltid räddar mig i stunder som dessa;

Turn me back into a pet.

Det är alltid skönt att få komma hem och skaka av sig allting, om så bara för 48 timmar. Att få prata ut med polare, gå ut på stan och träffa sina fyllebekantskaper, att få umgås med familjen och att få andas in lite lugn och ro. Man får tid att tänka, möjlighet att kontemplera och ro att vara ärlig mot sig själv.

Jag går alltid ut i skogen ovanför föräldrahemmet. Där har jag alltid hittat som handen i handsken och där finns alltid vad jag behöver. Vindens sus i löven och granbarren, ackompanjerat av mina steg mot stenskravlet i de gamla stenbrotten är onani för själen. Jag lyckas slicka såren efter mina senaste snedsteg, trycka bort det jobbiga och kliva in i musslan igen. Tröskeln har höjts ännu ett snäpp, jag har lärt mig och blivit en aning svårare att komma åt. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt.

Så nu är man i alla fall tillbaka i huvudstaden efter en skön tågresa med en fantastisk film (Garden State) på laptopen. Musslan är monterad och en ny skolvecka is on. Vad händer nästa helg?

Apropå Garden State så får vi väl bjuda på helgens soundtrack, en av världens vackraste låtar, ever:

Någon att förlita sig på.

Well, det finns alltid någon man kan falla tillbaka på när man sitter ensam på rummet och det är Sufjan. Har jag gjort rätt yrkesval? Hur kommer det gå i lkpg om några veckor? Är jag verkligen så dålig på att läsa av andra människor? När i hela h****** ska jag ha lite flyt för en gångs skull?!

Oavsett bekymmret så finns Sufjan alltid ett musklick bort, han vet vad som behövs.

Hela världen är så underbar, när man är korkad, tom och glad!

Jag har bara stora ord att använda om helgens vinterbal. Det var makalöst, det räcker nog med det. Det var längesen jag höll mig uppe till halv 8 på morgonen. Typ studenten var väl sist. Nåväl, det var en oerhört särskild kväll.

Krunegård sjunger i Jag är en Vampyr; "Det var skönt med ett dåligt svar". Ja, det är ganska slående, även om ordet dåligt borde bytas ut mot något annat, mer passande. Vilket vet jag inte, men känslan vet jag allt för väl. Det är väldigt tråkigt, men inte oväntat. Men det är bara att gilla läget, i'm used to it!

Jag borde väl egentligen lösa upp knutar här och där, men istället kollar jag på HIMYM, Scrubs och lyssnar på en lastmängd med indie-pop. När ska man växa upp? Aldrig. Istället slänger man en blick ut på den blaskiga snön, trycker igång en skön rulle och öppnar lantchipspåsen. Det är ju helg!

No, You Girls Never Know How You Make A Boy Feel!

Franz Ferdinands nya album är ett steg (modellen halvstort) mot electropopen, men deras bakåtlutade men ändå aggresiva "give a shit"-sound ligger kvar och kombinationen är en vinnare! Hittills är det "No You Girls" som spelas mest och högts på min ynkliga ursäkt till musikanläggning. Klockren text och fantastiskt beat, classic! Det har kommit en hel del dåliga skivsläpp på senaste tiden och jag är lättad över att FF faktiskt levererar. Jag inte kan bärga mig till den 21/3 och Cirkus, särskilt nu när sällskapet blir så angenämnt!

Min kommunikationsförmåga och läggning för löjlig överanalys vet ni långtida besökare om att jag tidigare har dömt ut här på bloggen. Here we go again, jag är kass på det. Särskilt när känslor är inblandade, men kan man göra något annat än att arbeta på det? Njeä, det kan man ju inte och i magen känns det ändå ganska bra, I'm improving (väldigt sakta och oerhört säkert...)!

Lund blev inte besökt den här helgen, får bli snart, datum är redan spikat. Ser väldigt mycket fram emot det! Istället var det en jättefin alla-jävlars-helg i halmstad med fantastiskt härligt sällskap, underbara hamburgare och impulsköpta DVD:er! Tack för det, en av de bästa helgerna på länge!

En ny vecka i sthlm inleds snart, utan en massa minusgrader och utan snö. Ska bli rätt skönt och till nästa helg är det bal. Awesome!

PS: Snart är jag ikapp staternas utsändningar av How I Met Your Mother. Hur ska jag klara av att vänta en hel vecka mellan varje avsnitt? (!!) DS.
PS2: Har ni tänkt på alla de stackars skådespelare som castas till roller enbart baserat på att de är fula eller på annat vis oattraktiva? (Typ Mikael Ceras mamma i Juno, eller McLovin i Superbad, osv.) Undrar hur det känns...? DS2.

Fast jag blundar kan jag inte sluta se.

Att uppleva riktig kyla är relativt få förunnat. De senaste två veckorna har jag däremot fått så det räcker för ett bra tag framöver, på ett ställe vid namn Arvidsjaur. Kyleffekt närmare 45 minusgrader, pulkdragning och skogsliv var såhär i efterhand intressant, men inget vidare när man var mitt uppe i det. Men alla erfarenheter är bra erfarenheter och så även denna. Kanske man tänker sig för innan man klagar på halmstads +3-gradiga "kyla" i fortsättningen?

Med högsta sannolikhet inte, eftersom den mänskliga hjärnan inte verkar vara speciellt intresserad av att lägga jobbiga stunder och erfarenheter på minnet. Tråkiga och jobbiga upplevelser verkar skjutas åt sidan vilket tyvärr ökar risken för att man sätter sig i samma situation igen. Det är en jobbig egenskap, men kanske nödvändig? Jag vill nog inte veta hur man hade mått om alla minnen, oavsett typ, var lika tydliga.

Helgen var egentligen tänkt att spendera hemma, men JP har fått mina tankar att vandra ner till Lund. Fest hos OK och ett schysst sätt att spendera alla hjärtans dag som jag faktiskt höll på att glömma även i år (blev bryskt påmind av Facebook). Där har ni höjden av singellivet, att glömma bort alla hjärtans dag. Jag har två sådana på mitt samvete. Tragiskt? Njaeeäa, kanske lite sorgligt mest.

Franz Ferdinand spelar på Cirkus den 21:a Mars och jag hoppas på trevligt sällskap!

Gold teeth and a curse for this town.

I måndags rymde jag och blev så till slut fångad, doppad och nersöpen. Nersöpen så till den milda grad att jag fick dras med en två-dagars bakfylla. Allting ska ju upplevas för första gången någon gång och det känns ju skönt såhär i efterhand att just det är avklarat. Men själva rymningen var aslajbans.

Sen har väl resten av veckan varit riktigt seg och det känns skönt att det lackar mot helg. Tyvärr så kommer ju helgen också ta slut och kulminera att jag på måndag står i Arvidsjaur och fryser extremiteter av mig. Jag avskyr kyla och utsikterna ser ju inte direkt goda ut för att en tropisk varmfront kommer svepa in över det norrländska inlandet...

Klassen är nere i en down-period just nu känner jag. Ingen vill göra något, alla låser in sig och är allmänt lama. Detta är illa tajmat med mig som sällan är just down och jag söker mig istället till andra klasser för att få min sociala dos. Det är ju tur att man, till skillnad från en del andra, har sett till att bygga ett kontaktnät utanför korridoren.

I övrigt så har förutsättningarna för min utbildning och framtid ändrats på nytt, både här på skolan, ute i det riktiga livet och för den utbildning jag har sökt. Att få känna trygghet, stabilitet och en känsla för vad som komma skall är inte någon förunnat i den här delen av Sverige.

Bäst låt just nu?
The Shins - New Slang, definitivt. Dov och uppsluppen nedstämdhet när det är som vackrast.

Poor old Granddad, he spoke of women's ways.

Föregående helg fick jag bekräftat att det första av mina nyårslöften verkar ligga rätt i både tid och rum. Varför lägga energi på känslor och uppvaktning av det motsatta när man ändå inte får något tillbaka?

Neä, usch. Efter en väl godkänd tenta och en nyligen inlämnad hemtenta så är det ganska gyt att kunna luta sig tillbaka och bara känna lugnet en kort stund. Då finns ju möjligheten att öva på mitt andra nyårslöfte. Ackorden börjar sitta och fingerfärdigheterna ökar. Det enda orosmomentet är mina grovt ömmande fingrar. Well, det är väl en vanesak, I guess.

Mitt tredje nyårslöfte går ganska bra. Hittills har jag lyckats undgå en hel del frestelser, men ibland är man svag för suget.

Till helgen kommer brorsan upp på besök och det kommer blir riktigt kul!
Och på måndag flyr jag. Det ni!

lite avskrivning. skönt och välbehövligt.

Top 3, Saker-jag-stör-mig-på-just-nu:

1. Snöslasksrester Ni vet sånt som följer med skor in i affärer, bussar, tunnelbanenedgångar, osv. Så oerhört vidrigt, smutisgt och kläggigt. Det är alltid äckelbrunt, stenigt och ofta blandat med lite salt.

2. Folk som bär byxor som är för långa, vilket innebär att man går sönder byxans baksida med hälen. Oerhört fult och vansinnigt irriterande. Särskilt om man kombinerar med snöslask och snöslasksrester. Köper man verkligen byxor för att kunna ta sönder dem?

Har ingen hört talas om att vika upp?! Det här är egentligen inget jag bara stör mig på just nu, det här ligger nog på min ständiga stör-lista. Hela grejen fascinerar mig verkligen, hur gör man när byxan är så sönder att hela kanten håller på att lossna? Slänger man dem? Syr man ihop det?

Jag fattar ingenting, och verkligen inte vad det är som gör att folk lägger ner en massa pengar på att par schyssta jeans för att bara någon dag senare slita sönder dem mot gatsten och asfalt. Kan man inte bara köpa en storlek kortare från början? Gah!

3. Personer som pratar med varandra på engelska, trots att de kan svenska. Det är ok om någon utav er inte behärskar det svenska språket, men inte ok om läget är det motsatta. Det är oerhört irriterande när folk har så dåligt ordförråd att de inte kan ge varandra komplimanger, retas, diskutera eller tjabba lite allmänt utan att slänga in olika engelska fraser, uttryck och meningar HELA TIDEN.
Fy på er, ni står på min lista.

this death helps life survive!

Efter den nya terminens första vecka sitter jag nu strandad i Stockholm av en del olika anledningar, utan möjlighet till fysisk aktivitet, fest eller dylik förnöjelse. Jag har en del skolarbete som skulle behöva göras, men jag kommer inte orka, istället kommer jag aktivt välja bort det till förmån för filmtittande, datorhängande, skitsnackande och matätande.

Strandsättningen kombinerat med min insikt i hur dålig självdisciplin jag just nu besitter har hittills genererat viss ångest, men sen som svar på tal så slängde Spotify nyss igång Jocasta med mina älsklingar Noah and the Whale och allting blev plötsligt så enkelt.


F*ck Yea, det är helg!

The Quiz, del 2.

1. Hur gammal är du om fem år?
Närmare 30 än 20.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Min familj och snart CS och JB.
3. Hur lång är du?
178 lagoma centimetrar. Not to long, not to short.
4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Del av film: Day after Tomorrow (så oerhört tråkig, gick efter 25 mins)
Hel film: Juno (gotta love it!).
5. Vem ringde du senast?
Bruschan.
6. Vem ringde dig senast?
Bulan.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
20090102 - 14:02
Gott nytt år *****! Skall bli kul att ses igen!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms, jag är oerhört dålig på att prata i telefon... Alltså verkligen helkass. Jag fruktar telefonsamtal
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Väldigt gifta.
10. När såg du senast din mamma?
Hela dagen, i princip.
11. Vilken ögonfärg har du?
Blåish.
12. När vaknade du i dag?
Lite innan elva. Lovtider får mig alltid att vända på dygnet, oerhört jobbigt.
13. Vilken är din favoritjulsång?
Se tidigare inlägg.
14. Vilken är din favoritplats?
I en skön soffa, med några kuddar, en filt och en bra rulle på TV:n. Ev. kompletterat med lite tilltugg och bra sällskap.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Där det är kallt och blött.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Jag vill inte ens tänka åt det hållet.
17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Aliens, tack vare något vetenskapens värld-program som jag, såhär i efterhand, kanske inte borde ha sett.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Sorgligt värre så var det nog nått Youtube-klipp eller så.
19. Hur stor är din säng?
Tillräckligt. Eller ja, neä. Har två och de tar alltid slut åt något håll.
20. Har du stationär eller bärbar dator?
Laptop är king. Särskilt på tåg.
21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Det beror på dagsformen.
22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två är standard.
23. Hur många landskap har du bott i?
2½.
24. Vilka städer har du bott i?
De som läst lite här vet. Precis som med jullåten.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Det beror helt på årstid och väder, men något jag avskyr över allt annat avseende fötter är att ha på mig skor utan strumpor. Alltså verkligen, och jag har, vad jag vet, ännu inte träffat någon annan som har samma issue.
26. Är du social?
Det sägs att jag är social och utåtriktad, jag är beredd att hålla med. Det är grymt bra för det mesta, men kan vara till ens nackdel då och då.
27. Vilken är din favoritglass?
Alla glassar har sin charm, men på sommaren måste jag säga Twister, även om det inte är en "riktig" glass.
28. Vilken är din favoritefterrätt?
Chokladpudding och grädde. Mormor har skadat mig.
29. Tycker du om kinamat?
Det blev lite för mycket av den varan i våras, men ja, det funkar.
30. Tycker du om kaffe?
Ja. Det är mycket lämpligt med en kopp då och då.
31. Vad dricker du till frukost?
Mjölk och/eller sliskigt juice-substitut.
32. Sover du på någon särskild sida?
Den kalla sidan. Oavsett var!
33. Kan du spela poker?
Jag kan tillräckligt mycket för att kunna dölja min okunskap om vissa delar.
34. Tycker du om att mysa/kela?
Det beror på med vem. Men generellt är jag för att mysa/kela.
35. Är du en beroendemänniska?
Nja, beroende av mänskligt sällskap isåfall.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Några lumparpolare om jag minns rätt...
37. Vill du ha barn?
Inte just nu, tack. Kanske sen.
38. Kan du några andra språk än svenska?
Jo, men inga balla. Typ engelska och lite tyska. Go figure...!
39. Har du någonsin åkt ambulans?
Inte "på riktigt".
40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Så länge havstemperaturen håller sig under 22 grader så stannar jag uppe (vilket brukar innebära typ 2 svenska havsdopp på hela sommaren). Jag har blivit en sån oerhörd badkruka de senaste åren. Menmen, no big loss.
41. Vad spenderar du helst pengar på?
Kläder och film.
42. Äger du dyrbara smycken?
Inte direkt. Äger jag några smycken alls?
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Just nu; Scrubs.
44. Kan du rulla med tungan?
Ja, men bara ett varv.
45. Vem är den roligaste människan du känner?
TL från klassen ligger bra till just nu. CN är också väldigt underhållande att ha att göra med!
46. Sover du med gosedjur?
Please, no!
47. Vad har du för ringsignal?
Noah and The Whale - Jocasta (Det där sköna crescendot i slutet).
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Inte jag, kanske mina föräldrar?
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Min sletna ursäkt till mobiltelefon.
50. Flirtar du mycket?
Nej. Eller kanske, men inte tydligt. Eller bra heller för den delen.
51. Kan du byta olja på bilen?
Jepp. Och byta däck. Och fylla på spolarvätska. Och lite andra sköna moves.
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Så rock n´roll är jag inte. Jag har kört förbi några såna övervakningskameror i för hög fart nån gång, men helt utan uppsåt.
53. Vilken var den senaste boken du läste?
Jenna Jamesons självbiografi. Förvånansvärt bra, välskriven och intressant.
54. Läser du någon dagstidning?
Jojomen. Typ DN och SvD.
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nope, men månadstidning. Finns det några seriösa veckotidningar? Tips mottages gärna.
56. Dansar du i bilen?
Hur gör man det? (Allvarligt?)
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
P3.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Anteckningar inför tentan, har inte hållit i en penna sen dess.
59. När var du i kyrkan senast?
Midnattsmässa på julafton. Dålig präst, dåliga psalmer. En liten besvikelse faktiskt, hade hoppats på mer av Svenska Kyrkan.
60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Zoegas-Jakob.
61. Hur många par skor äger du?
9-10? Ingen vidare koll där direkt
62. Har du något speciellt kännetecken?
Jag hörs nog lite mer än jag skulle vilja.
63. Samlar du på något?
Sköna kommentarer som jag ytterst sällan får användning för.

Post 2008

Ännu ett år har gått och jag sätter mig ner i soffan här hemma och går återigen igenom ett års sms-skörd. Året har varit väldigt händelserikt, något man lätt glömmer bort visade det sig. Att spara ett års sms är riktigt intressant och tar man sig väl tid att läsa igenom allt så får man en väldigt skön recap av de senaste tolv månaderna.

Jag hade ett fantastiskt jobb i våras, jag hade en underbar sommar med sol, stranden, fester och allt som hör därtill, jag har fått en massa nya vänner och tyvärr tappat någon, jag har flyttat till storstan och påbörjat en fantastiskt givande utbildning.

Jag har blivit ett år bättre och det känns faktiskt riktigt härligt att stå på startlinjen inför 2009. Ett oskrivet blad ligger framför oss och det finns inget som just nu känns bättre!

Några har föreslagit att jag borde byta namn på bloggen, men neä. Jag trivs med Post 2006, av många anledningar. Framförallt för att 2006 var en vändpunkt för mig på så många olika plan. Det symbolvärdet i att allting slutade och började 2006 är en ständig påminnelse om var jag kommer ifrån, var jag är och vart jag är påväg.

Nåväl, välkommna till 2009, inget är omöjligt!

What´s broke and what´s not.

Såhär efter juldagen kan vi ju återigen konstatera att löjligt många hemvändare går att träffa på kort tid. Vidare kan vi ju också påstå att detta faktum gör just juldagen till en av årets kanske trevligaste sammankomster!

Tyvärr innebär också juldagen FULLPACKADE uteställen. Alla försök till dans eller rytmisk rörelse förvandlas till kampsport och brottning, vilket i slutändan leder till irritation, svettningar och eventuella kramper. Låt oss också konstatera följande saker som den stora majoriteten ibland gör sig skyldig till (inklusive jag själv);

1. Man hälsar på känningar för att skapa sig ett gott samvete.
2. Man undviker känningar för att bibehålla ett gott samvete.
3. Man känner ingen och alla(se punkt 1 och 2).

Just detta gör mina upplevelser och intryck av juldagen ganska tydliga. Det är fantastiskt kul att se gamla utflyttade vänner igen, men Halmstads oerhörda ytlighet väcks fort ur sin slummer och blomstrar åter, trots minusgraderna ute.

Vore det kanske inte enklare om alla bara var ärliga med vad man tyckte och kände, med vilka man brydde sig om och vilka man kan dansa förbi? Om alla bara visade lite öppenhet och värme mot de man bryr sig lite extra om och slutade ge falska ryggdunkar åt sådana som ändå inte behöver det? Jag vet inte, det vore kanske en omöjlig värld att leva i, men kanske enklare...?

Jag hade kul hur som helst och det kan ingen ta ifrån mig. Gamla och nya vänner träffades, dans dansades, groggar groggades och musik lyssnades. Dessutom fick jag vid slutet av kvällen chansen att prata lite med en av mina favoritkvinnor, i en taxi någonstans väster om Nissan. Det är alltid oerhört kul att få lite SW-energi!

Happy christmas you arse, I pray God it´s our last!

God Jul alla vänner och obekanta!

Enligt den unga traditionen här på Post 2006 så slänger vi upp världens bästa och vackraste julsång, The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York. Carolas julevangelium, släng dig i väggen, here´s something real!

How should I stay calm when panic lies just ahead?

Alltså, hemma och det är trevligt. Framförallt är det vansinnigt gyt att träffa alla återvändande vänner igen och att se sin familia. Men idag när jag gick på stan och julstressade så insåg jag att jag faktiskt inte är speciellt "glad", utan att kunna säga varför. Det är konstigt för jag brukar vanligtvis älska julen, jag är vanligtvis en glad prick och jag är hemma i flera veckor nu och har möjlighet att träffa en massa ovanligt folk, men jag är ändå inte "glad" som jag annars tycker att jag brukar vara.

Det är inte så att jag är motsatsen, dvs. ledsen, utan jag är mest en axelryckning. "Ptja", liksom. Mycket underligt*, men inget som upprör mig. Ptja, liksom.

Men det finns saker att se fram emot givetvis och som förhoppningsvis kan slita mig ur det här axelryckningsträsket;
-Stan med CS imorgon.
-Jul i Småland med släkten.
-Juldagen i ett rus och vimlande med massa gamla känningar.
-Nyår, med tillhörande traditioner.

Just det, i mellandagarna ska det ju även köpas lackskor (eller fancy läderskor, inte bestämt mig där...) och sys gardiner. Ja, gardiner. Jag har slutligen tröttnat på att mina solblekta, fisblåa ursäkter till gardiner sunkar ner mitt annars ganska trivsamma och orange-röda studentrum.
Dessutom måste jag köpa Juno på DVD för att det är årets film-kärlek och Leaving on a Mayday är ju riktigt bra efter en lyssning eller två!
(Jag måste verkligen sluta stänga av en ny skiva efter endast två och en halv låt!)



*Eller kanske inte förresten, men det är ett helt annat inlägg...

Tell your friends Im losing touch!

Att terminen precis har slutat och att vi är fria i några veckor verkar ha passerat obemärkt förbi. Kanske beror det hela på att vi inte har haft någon ordentlig avslutning, ett antiklimax efter tentan igår eftermiddags. Hur som helst så är det ingen skön semesterkänsla som infinner sig, utan snarare en lakonisk "jaha?"-känsla. Kanske behöver jag komma hem till västkusten för att förstå det hela på riktigt, det kanske är enklare där än i en nästan öde studentkorridor?

Nåväl, idag har det varit riktigt duktigt härikring. Det har storstädats med dammtorkning, förnsterputs, golvmoppning och mattvätt. Dessutom har hyllor sorterats, papper satts in i sina pärmar och massa onödigt skräp slängts. Det finns inte mycket som tillfredställer mitt ordningssinne lika mycket som ett nystädat rum. Problemet är bara att lika skönt som jag tycker det är med lite ordning omkring mig, lika dålig är jag på att se till att det är så.

Imorgon är det Uppsala och nationsfest på programmet, tillsammans med några klasskompisar, vilket ska bli kul. Har aldrig sett Uppsala och det är alltid soft att prova nya saker!

Och snart är det jul, med allt vad det innebär! Jag har i hela mitt liv varit en julnörd, i år har det tyvärr kommit lite på skam, vilket innebär att jag blir tvungen att väga upp det under en mer intensiv period nästa vecka!


Justja, jag måste ju passa på att slå ett slag för musikens framtid som redan är här. Spotify!

www.spotify.com

Ett oerhört skönt, enkelt och bra musikprogram som är helt lagligt och kostnadsfritt om man vill. Blev hookad på det här av CN när han var här uppe för några veckor sen och jag är fast. Funderar till och med på att utöka mitt användande till att betala månadsavgift. Men det får nog vänta till jag sitter på fast uppkoppling utan begränsningar...

I hear the good girls die.

Respekten för gamle Gurra W sköt i höjden hos mig igår när jag för första gången fick se klippet när han dodgar de två irakiska skorna som kastades mot hans amerikanska nylle. J*vlar i taket sicken reaktionsförmåga gubben har! Kanske är han van vid det här laget och helt enkelt har övat upp sina skills över tid? Hur som helst, massa med props till presidenten!

Vidare intresserar jag mig lite grann för det här nya dejtingprogrammet som syftar till att hitta en pojkvän till det kaos som heter Linda Rosing. Eller ja, det är väl inte programmet i sig som intresserar mig. Det är väl mer vad det är för snubbar som faktiskt anmäler sig till programmet.

"Alla som är sugna på ett förhållande med en botoxad och allmänt förstörd B-kändis som spelat in mjukporr räcker upp en hand!"

Jag slår vad om att Linda kommer få det svårt med att hitta en vettig karl bland alla pappskallar som tycker att deltagande i ett dylikt program är en bra idé...

Tentan närmar sig med stormsteg, jag har resignerat.
Julklappar är köpta, jag är nöjd.
Nyår är kirrat, jag är lättad.
Insikter faller i mitt knä, jag tackar och tar emot.

Slutligen, Day & Age är fasen det stabilaste albumsläppet i år. Många tycker det är mediokert, men jag hävdar envist motsatsen, riktigt fräscht faktiskt!

sthlm081212.

Ibland känner jag att jag inte riktigt orkar till. Jag känner mig uttänjd på alla håll och kanter och att jag alltid har tagit på mig lite för mycket för mitt eget bästa. Det gäller allt från vänner, tjejer, skolan och fritiden och framförallt dessa i kombination med varandra. Att jag aldrig ger mig själv lite lugn och ro förbryllar mig och gör mig bitsk och torr.

Som med årets nyårsfirande till exempel. Det finns ingenstans att hålla festen och jag erbjuder mig att kolla med husmor om det kanske skulle gå att anordna hemma hos mig. Jag gör detta och får negativt besked. Det negativa beskedet förmedlas ut till övriga, men verkar inte mottas ordentligt, för helt plötsligt ringer det folk man inte hört av på länge, facebook-grupper startas och det känns som att jag, trots att jag de facto inte kan ha det hemma hos mig, helt har tappat kontrollen över händelseutvecklingen. Kanske man borde hålla käften nästa gång, precis som många andra. Det blir ju lite enklare då. Men vem ska då vara med och ta tag i saker?

I alla fall, i såna fall blir jag bitsk och torr, trots att det i grund och botten är mitt eget fel. Nåväl, jag måste lära mig hålla käften och säga stopp till mig själv.

I vilket fall som helst är mitt liv en enda stor röra nu med FET-tentan över huvudet med för lite pluggande bakom ryggen, lite trixiga tjej-storys, studentkårsarbete och lille-julsfix. Jag känner mig tunn och utspädd, vilket hindrar mig från att njuta av julen, en happening jag annars vördar starkt.

Problemet när jag blir såhär utspädd är att jag inte tar tag i någonting. Istället slänger jag igång Spotify och spelar Kungen och slänger på mina skygglappar. Det är dåligt, men ni skulle se mina Kungen-skills!

Kanske kvällens festligheter på slottet kan lösa ut en och annan knut på repet?

Looking better, shining brighter, when you don´t.

Man måste ju älska folk med självdistans:

http://www.youtube.com/watch?v=4z_6UfkQ-c0

Efetr en måttligt nykter helg med lite sömn men med trevligt sällskap så inleds nu ytterliggare en skolvecka och det innebär också ytterliggare en vecka närmare tentan som vi alla går omkring och har ont i magen inför.

You´re singin' the songs, thinkin' this is the life!

Jag förstår faktiskt inte allt jidder om SJ och hur dåliga de är. Jag har i princip aldrig varit med om en enda försening, och då åker jag mer tåg än medelsvensson. Allting är väl bäddat för en, X2000 är softa uppehållsplatser och det går relativt fort. Det enda som kan vara en nagel i ögat är väl biljettpriserna. Det ska inte vara billigare att ensam köra bil från Hstd till Sthlm än att åka tåg. I alla fall inte om man som jag tycker att det borde minskas lite på utsläppen och att det här med lite miljömedvetenhet är ganska okej.

Just nu sitter vi här uppe med en kurs som är ganska omfattande och invecklad. Föreläsningarna är oerhört bra och intressanta, men man vet inte hur högt ribban ligger och var våra lärare har satt ambitionsnivån, så med viss ångest går man och väntar på tentan om 3 veckor. Men sen är det fett jullov!

Snön kom och gick ganska fort och ptja, jag klagar väl inte egentligen. Bara jag slipper slask-is i tre veckor och lömska halkbanor lite här och där.

CN var här förra helgen och hälsade på nu lagom till att han drar iväg ett bra tag. Det var redigt najs och skönt att få ses innan han på nytt försvinner ut i världen. Till sist kan vi ju konstatera att mina klädköp sällan är välgrundade. I helgen powerköpte jag en vintage-sommarjacka, lagom till att snön började falla.
"-Smart", sa Bill.
"-Billigt!", sa Bull.

creating a radio played just for two

Att sitta på ett X2000, med Nick Drake i hörlurarna är oerhört fridfullt och något som alla borde prova påom man får chansen. Hans gitarr hade fått mig att missa min station, om det inte hade varit så att den hade varitslutmålet för hela tåget. Well, det finns ju tunnelbanor, pendeltåg och annat att praktisera stationsmissning på, för förr eller senare lär det hända.

Plötsligt hade man skapat ett nytt liv, med nya vänner och nya prioriteringar och tankar. Jag menar inte att jag sagt upp mina gamla, jag har bara lagt till lite extra, för det smärtar att komma hem till Halmstad och inse att stan aldrig mer kommer att vara densamma och att det har runnit väldigt mycket vatten under broarna. Men samtidigt som det smärtar så är det skönt för det medger också att jag kan skapa en hemstad som jag själv vill ha den och att många friktioner som tidigare hämmade mig inte längre står i min väg. Som tur är finns det ju ankare hemma i form av familjen, men främst CS och JB, utan dem hade jag haft svårt att motivera 8 timmars tågfärd om helgerna.

Neutral Milk Hotel har brusat ur mina högtalare konstant den senaste tiden och jag älskar alltihop. In The Aeroplane Over The Sea kan vara ett av de mest kompletta indiealbumen någonsin och oavsett hur trött, ledsen, glad eller arg jag är så kan jag alltid sätta på Two Headed Boy och känna.

Förresten, jag vill bara passa på att tacka lite grann till er som läser bloggen, det är väldigt kul och smickrande att det finns folk som faktiskt intresserar sig för vad jag skriver tillräckligt mycket för att hoppa in här då och då. Ni är sköna!

Mobilmeckärminvardag

Well, efter lite meck med min kära skittelefon kan jag nu bjuda på en halvkass bild av hur min egenhändigt fixade tavla ser ut. Håll till godo, själv är jag asnöjd!

Inget, vanligt, jobbigt, helg.

Helgen har varit ganska flitig med alltifrån shopping, sitesajjing, träning, fest och tvättning/strykning/städning. En schysst kavaj har inhandlats, tillsammans med ett par byxor, en slapp t-shirt och ännu en scarf. Dessutom har jag fixat en tavla, ett inramat collage, bestående av mina favoritalbum, för att pynta mina annars så tråkiga väggar som går i 70-tals-anstalts-färg.

Jag har varit här uppe nu i tre veckor i sträck och trivs väldigt bra med det, även om det verkligen känns att man saknar sina nära och kära hemma i halmstad, men det är ju normalbilden för alla andra studenter så jag klagar inte direkt.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, sjunger Krunegård i den tråkigaste låten som finns på hans album och som dessutom har blivit singel. Men oavsett hur kass den är så stämmer det ju, något jag är oerhört medveten om just nu. Att jag aldrig lär mig hur människor funkar och hur man ska spela spelet. Well, jag är ganska övertygad om att jag aldrig mer kommer att begå samma misstag och det kan man ju se som något positivt. Jag hoppas bara att jag inte har bränt alla mina broar.

För övrigt är fyllesamtal till folk man annars inte skulle prata med bland det värsta som finns och något som folk borde upphöra med ögonabums. Jag skäms ögonen ur mig, trots att det inte är jag som har klantat till det.

Just nu är det ledarskapskurs i skolan och det är roten till många intressanta och provocerande diskussioner. Det är väldigt kul och skönt till en viss gräns, sen blir det bara ansträngt och obekvämt, vilket leder till att jag, konflikträdd som jag är, stänger öronen och fokuserar på något helt annat. Det är något som jag aktivt jobbar med att få bort och det går framåt.

You´re so cool!

Låt mig fortsätta bjuda på klassiska filmscener i brist på annat. Jag försöker undvika att skriva träningsplanering och individutvecklingsplan och sitter istället och kollar på en gammal klassiker med en cast att dö för, vars soundtrack alltid ger mig sockerdricka i magen och kanske en och annan blöt vrå i ögat. Tarantino dödar alltid mig!

The beauty and the beast.

Jag har på senare tid insett och accepterat att jag är en känslomänniska som väldigt starkts drivs av mina känslor och på gott och ont låter mig påverkas av dem. Detta ger sig uttryck i att jag exempelvis lätt får känslor för andra människor, jag är lätt att peppa upp och jag är ganska ryckig i hur jag är och upplevs från stund till annan på grund av det.

Det är i sig inget fel i det och jag tror att jag lärt mig att använd amig utav det på rätt sätt, men ibland skulle det vara skönt att bara kunna stänga av det och vara pragmatisk när tillfället så kräver. Men det kan man ju inte och tur är väl det. För det är kanske just känslor som gör oss till något utöver ett djur i mängden?

Hur som helst, onsdag och torsdag spenderades i skogen där vi gick omkring med massa utrustning och packning och genomförde en massa tunga fysiska moment. Utöver detta regnade det konstant, en timmes sömn tilldelades under upplevelsens 36 timmar och jag brände drygt 12000 kcal, men lyckades bara trycka i mig ungefär 4000. Detta har nu resulterat i en öm och stel kroppshydda som nu måste återhämtas över helgen. Detta skall göras med skolarbete, film och myskläder.

Men givetvis fick man ju ut något positivt av denna nedbrytning av kroppen. För psyket har stärkts, man är mer medveten om hur man är som människa och vilka åtgärder som krävs för att man skall överleva en sådan miljö. Och återigen fick jag en bekräftelse på att jag är en känslomänniska och hur jag ska betee mig utefter den egenskapen. Och det är ju inte så tokigt. Jag undrar hur många andra högskoleutbildningar som erbjuder sina elever liknande insikter och upplevelser?


Veckans album:

1. The Postal Service - Give Up
2. Elliot Smith - XO
3. Markus Krunegård - Markusevangeliet

Well, we might die from medication, but we sure killed all the pain.

Snart är min första kurs slut och innevarande vecka är examinationsvecka. På onsdags är första kursen slut och på måndag börjar nästa.

Det är inte utan att man undrar hur det skulle vara att gå någon annan linje, att bo i någon annan stad och lära känna några andra kompisar. Det är väl naturligt skulle jag tro och egentligen inget som avskräcker mig från att fortsätta på den utstakade vägen. Men det får en att tänka till och det är viktigt, tror jag i alla fall.

Hur som helst trivs jag snuskigt bra och det är skönt att kunna ta sig hem på helgerna, även om prioriterings-symptomet från värnpliktens permissions-helger är tillbaka. "Så mycket att göra, så lite tid" är snarare regel än undantag och ibland känner man sig väldigt uttänjd, men det är inget problem, snarare en lyx och jag håller min mun stängd!

Att bli populärkulturellt upphetsad är jag bra på, och när det bara dimper ner nya album och artister i knäet på mig, samtidigt som både Californication och Entourage smäller igång igen, så kan det knappast bli bättre. Eller jo, det kan det. Sin City 2 är på ingång och jag har stora förväntningar. Sin City innehåller den vackraste filmscenen jag känner till och kan vara en av mina top-3-filmer. Att Max Payne också är på väg gör mig helt sockerdrickig i hela kroppen.

In other news så har jag fått grönt ljus från samtlig instanser på att söka en gång till. Snart är det intervjudags. Vi får se, den här gången är det som sagt mer for the fuck of it och jag har valt att inte bli bitter, trots det faktum att min hörsel inte var för dålig. Men bitter är jag för ung för att bli på riktigt och jag väljer att ta det en sak i taget. Om det inte blir något den här gången heller så har jag iaf mitt på det torra ändå.

Som sagt, vi får se, under tiden vi väntar så tänkte jag bjuda er på tidigare nämnda favoriscen ur världens kanske bästa "film-noir-skurk-och-snygga-brudar-med-stora-vapen"-film. Kanske också en av världens bästa filmer öht. Håll till godo:

Oh, let´s leave it to the wolves.

Nu är hösten verkligen här, träden har visserligen inte gått åt det bruna hållet ännu, men det finns där i luften. Regnet i huvudstaden är egentligen bara ett enda konstant dis och mina polotröjor har smygit fram ur garderoben. Hösten är en fin årstid, jag gillar det ruggiga och mjuggiga, så jag klagar väl egentligen inte.



Noah & The Whale är äntligen på plats i iPod och dator, som jag har jobbat för att få hem dem efter att ha hört de för första gången tidigare i våras. Detta är nästa lyssna-sönder-projekt. Basta. Jag rekommenderar starkt låten 05:30 in i videon, en låt jag redan terroriserat folk på msn med.

Conor Oberst's sommarplatta är även den nedtankad och man känner igen sig. Eller ja, man känner igen sig, men man känner också att mycket av det som han har varit har glidit bort. Borta är den ångestfyllda tonåringen och framme är den något mer vuxna och mognade mannen. Vilket inte är konstigt egentligen och jag köper det, till skillnad från en hel del andra. Men visst, till del så hade man väl gärna haft lite ångest även här...


Jag hoppas på en riktig höst med filtar, mys och allt sånt.

En vecka på Thess Hwita och Berga.

Så sitter man här i slottet och softar. Veckan som gick handlade om självutveckling och det var oerhört givande. Vi kördes ut i skogen och bodde ensamma under en gran i två dygn, utan kontakt med omvärlden i form av mobiler, böcker, osv.

Syftet var att vi skulle tänka och skriva kring några givna frågeställningar. Det var två annorlunda dygn som definitivt fick mig att tänka till på mig själv och min roll i allt. Sånt behövs då och då och är något som jag hoppas att vi kommer att få möjlighet till fler gånger.

Igår var det utgång och party, vilket innebär att man nu sitter och tar det piano här hemma. Jag har ledigt på onsdag, vilket förhoppningsvis innebär möjlighet till att dra sig in till stan och shoppa lite. Dessutom måste jag besöka Ikea och skaffa lite grejs!

Don´t second guess your feelings, you were right from the start.

Jag har valt att slänga ut en ansökan en sista gång, mest för att skapa ro i sinnet. Denna gången går jag in med en mer avspänd inställning och känner väl mer att det mest är "For the fuck of it", liksom. Vi får se hur det går, antingen så går det vägen eller så gör det inte det. Oavsett vilket så känner jag väl att jag kommer att få ett ordentligt closure på det hela.

Annars går livet vidare och jag trivs med det grundläggande, vänner, skola och allmän situation. Det som skrämmer mig mest är väl egentligen att en dag känna känslan av att ha gått vidare och kanske vetskapen av att någon annan också har gjort det.

Well, det är ju knappast munkar i Tibet, barnfamiljer i Tbilisi eller torskar i Kattegatt det här, så det ska nog gå bra till slut.

Dessutom måste jag tanka Conor Oberst nya, men det är snålt med torrents alltså. Vidare kommer dessutom ett nytt Franz Ferdinand-album och i September drar en nya säsong av Entourage in över USA. Fina fisken är väl inte helt fel uttryck?

Ikväll ska jag och Johan gå och se Arn. Synd att man inte castade Reese Witherspoon i någon schysst roll, det hade blivit småfränt, eller hur? ;-)

Slående aktualitet

Jag inleder dagens inlägg med två oerhört intressanta (men enligt vissa tråkiga) artiklar ur helgens internettrafik.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=816842

http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article357759/Ryska-signaler.html


Ja, helt plötsligt känns mitt val av utbildningsinriktning ganska aktuell.


Veckan upp i huvudstaden var bra och skön att ha fått gjord. Jag har pendlat mellan skitnöjd och smått deprimerad, av olika anledningar. Men sådant löser sig på sikt, det vet jag om. Det känns skönt och bar med möjligheten att ta sig hem på helgerna. Det känns bra med det mesta faktiskt, bo på ett slott, tre mål bra mat om dagen, ett grymt gym att använda och 2 stationer från centrum. Det finns alla möjligheter att det här blir riktigt bra

The hard part.

Imorgon börjar det. Imorgon lämnar jag mångt och mycket bakom mig och startar om på nytt. Det ska bli skönt, det ska bli roligt. Det kommer att bli svårt.

I lördags var det kräftskiva hos mig, tillsammans med 24 andra glada själar firade vi sommarens slut och ett nytt års början. Det var fint och passande. Jag känner mig nöjd.

I fredags slutade jag mitt jobb. Jag kommer sakna alla, arbetskamrater och soldater. Men jag vet samtidigt att detta inte är slutet. Detta är början.

Dagens Tips

Happy we are when we choose to wear the blindfold.

Efter 4 veckors semester i sådär-väder så tvingas man gå till jobbet igen, iförd svarta läderkängor och hårdimpregnerade kläder, lagom till solen väljer att verkligen visa upp sig. Det är helt oerhört segt. Jag vill bara att det fina vädret ska försvinna från jordens yta, eftersom det inte kom för två veckor sedan. Just nu tycker jag inte att det är "skönt med sol" och jag HATAR att sitta i en svart bil som har stått stilla i 8 timmar i 31 graders värme.

Måndagsklubben ikväll vet jag inte om jag egentligen vill gå till. Vi får se, blir iaf nyktert eftersom jag ska gå upp tidigt imorgon för att därefter spendera hela dagen på ett öppet fält utan skugga. SMHI varnar för rekordvärme, vilket känns oerhört fint. Jag menar, det gäller ju att njuta av solen nu, snart är det höst och rusk!

INTE TILLRÄCKLIGT SNART!

Generation Kill

Det är alltid fräscht med nya TV-serier och HBO har nu dragit igång ännu en fet mini-serie. Generation Kill skildrar ett gäng marinkårssoldater under Irak-krigets första 40 dygn. 7 avsnitt a´ ~1 timme skall sändas och Alexander Skarsgård spelar en av huvudrollerna.

Det är en sevärd serie på många plan, dels för oss som har varit eller är i det militära. Livet skildras oerhört nära och realistiskt, utan några försköningar och någon romantism. Därför är det också intressant för folk som inte varit med om något liknande, att se Generation Kill. Man får en inblick i hur det kan vara.

Dessutom är den rapp och kaxig i sin dialog och bilden är smutsig och intressant. En fullträff helt enkelt! HBO levererar gång på gång.

Vända blad

Det har dröjt av mellan inläggen nu. Jag saknar att skriva i bloggen, men jag saknar samtidigt riktig motivation att göra det. Om det beror på att sommaren medför en massa andra saker att göra, är jag inte förvånad.

Halmstad på sommaren är alltid intressant och staden lever upp i några månader. Kompisar flyttar hem, turister flyttar hit, nattklubbar öppnar, uteserveringar frodas, folk är snygga och natten är kort. Det känns som att jag kommer att lämna stan i rättan tid, ungefär samtidigt som turisterna gör samma sak.

För i Augusti flyttar jag till Stockholm och påbörjar min utbildning på Karlbergs slott. Det ska bli sjukt roligt och skönt, att flytta till Stockholm och från Halmstad. Att möta nya människor, nya miljöer och nya utmaningar är alltid roligt och jag känner verkligen att det här är helt rätt för mig. Visst, det blev ingen pilot av mig på det spåret, men möjligheterna finns fortfarande kvar och det jag ska ägna mig åt nu är också ett fantastiskt jobb.

Jag var med om ett ganska obekvämt möte för någon helg sedan, och det påminde verkligen mig om att jag agerade helt rätt och sköt ut mig ur situationen i helt rätt tid. Ibland är det skönt att kunna bevisa för sig själv att man har gjort något rätt.

Stuck in reverse. Could it be worse?

"When you get what you want, but not what you need" sjunger Chris Martin för Coldplays räkning och det stämmer slående väl på mig just nu. För egentligen är väl allting fint. Bra jobb, underbara polare, jag har en massa att göra på fritiden och allt det där.

Men något som någon sa till mig i lördags punkterar allt. "Jag älskar dina kommentarer och skämt. Du förgyller verkligen alla fester!" Det är väl egentligen något man borde bli glad av och det blir jag verkligen. En komplimang som man ska ta som en komplimang, och det gör jag.

Men samtidigt cementerar denna komplimang omedvetet min nuvarande plats i livet. Jag är han som förgyller folks förfester med illa dold cynism och en vilja att fånga folks uppmärksamhet. När hamnade jag där, hur, och varför?

Under de senaste två månaderna har jag ställts inför många svåra beslut och prioriteringar. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag har agerat helt rätt inför varje problem och löst det så som jag önskat. Men inte har det hjälpt mig vidare, jag har aldrig ställts inför möjligheten att slå mig ur den biroll jag själv känner att jag spelar.

Jag är en pretentiös dramaqueen, det har jag tidigare erkännt. Jag är medveten om det och väljer aktivt att se bortom det här och fokusera på nuet och den kommande sommaren. Men samtidigt ligger den här känslan och skaver långt bak i hjärnbarken, en känsla som inte går att bli av med.

Och det känns som att jag aldrig kommer att få svaret på när jag hamnade där, hur, och varför.

Verkligheten biter till då och då.

Jag har ett erkännande. Det är riktigt löjligt, en aning övermoget och något omotiverat kanske, men någon gång måste man ju ta tag i det och kanske är det kanske inte en så dum idé ändå`

Jag har börjat pensionsspara. There, I said it. Det är inte vidare mycket pengar vi snackar om som jag lägger undan i månaden och det är inte speciellt pretentiöst alls, men det är ändå ett första steg mot långvårdens senildemensavdelning och det kan man ju tycka vad man vill om. Själv har jag inga problem med det alls och ser bara fördelarna, medans en del som får höra om det ryggar tillbaka. Well, gjort är gjort och någon gång måste man väl växa upp. Lite grann i alla fall.

Tankarna glider oupphörligen iväg sedan lördagskväll, det är välbekant underbart men också en rågad smula obehagligt.


Idag blev en värnpliktig från ett förband i Stockholmstrakten så illa skottskadad, under en övning med skarp ammunition, att han avled. Olyckor händer ju så lätt, men det här är helt ofattbart, sånt här får aldrig hända, såna här olyckor kan aldrig få tillåtas att hända.
Det griper mig lite extra hårt eftersom jag själv genomfört liknande övningar när jag gjorde lumpen och själv varit delansvarig för liknande övningar med "mina" soldater nu under våren. Man får sig en tankeställare om vad det är sysslar med på dagarna, vilket kan vara välbehövligt. Men kostnaden för dessa tankar är aldrig värd det.

Ligament, minisker, korsband och brosk.

Jag ska alltid vara pessimistisk, men det kanske är något jag har lärt mig de hårda vägen vad vet jag. Göteborgsvarvet var faktiskt oväntat kul och överraskande "enkelt", trots att jag förutspådde jordens undergång i fredags. Jag kände mig jämnstark längs alla 21 kilometrarna och jag kände mig inte alls jättedassig efteråt. Det märks att man har ganska god kondition nuförtiden helt enkelt.

En del småkrämpor i knän, leder och muskelgrupper får man ju givetvis kämpa sig igenom nu såhär i efterhand, men det var nog bannemej värt det. Nästa år ska jag slå min tid, 1:49:52. Jojomen. Och som alltid var det helt underbart att återse sina kära lumparpolare!

Veckan som kommer blir ganska mycket kvällstjänst, till statens nytta. Lite försöksverksamhet och sådant skall genomföras, och jag sitter längst ut på linan som en spakapa utan kvalificerade arbetsuppgifter. Någonstans måste man ju börja...

Vidare har man blivit ganska ordentligt sugen på Way Out West, nu när man sett att Franz Ferdinand ska spela knappt en månad innan nya albumet ska komma. Wei! Men nu är ett samlingsalbum med Vivaldi nertankat. Här ska det lyssnas på smäktande stråkar!