So don't teach me a lesson, 'cause I've already learned.

En månad senare är det jul, jag har ledigt, snön ligger vit på taken och jag har helt plötsligt en väldig massa fritid och till det en massa roliga saker att hitta på.

Jag älskar julledigheterna nuförtiden. Alla kommer hem under några intensiva veckor, dagarna är fyllda av möten med gamla vänner över en film eller några koppar java. Kvällarna spenderas med utgång eller hemmahäng. Jag får min dos julafton i Småland som jag älskar så, och juldagen levererar årets intressantaste utgång, som alltid. Till detta skall läggas nyårsafton, mellandagar och efterdagar. Man kan ha det sämre.

.

Nu har jag skrivit ett stycke om allting fyra och en halv gång, helmarkerat och tryckt på "delete" fyra och en halv gång. Det känns helt enkelt för risigt. Nån gång ska jag dessutom orka skriva det där inlägget om det där jag nyss upplevde, som får mig att tro på mänskligheten. Men det får nog vänta ett tag till.

* Shoppat DVD. Office Space. 29:-. Inga konstigheter.

* Gym och bastu är najz.

* Att vakna av sig själv varje morgon är så förtjänat.

* Hur många låtar man än har för att rama in det man känner så fungerar det inte. Längre.

* Snö brukar på sikt innebära slask. Blandat med grus.

* Det är löjligt tillfredställande att fetta in sina vinterkängor så ofta man finner tillfälle.

A white blank page, and a swelling rage.

Efter ännu en dag i ett snordyrt datorspel och själsdödande lektioner, lite verklighetsflykt i form av ett gympass, samt mat och en Staropramen framför ett avsnitt Vänner, så upplever jag nu fritid för första gången på nästan en månad. Underligt. Däremot inte underligt att man har lidit av återkommande huvudvärk den senaste tiden. Särskilt när alla yttre omständigheter läggs på det som redan borde uppta all min tid. Men tentorna är i alla fall slut nu på ett tag. Skönt!

Helgerna och veckorna rasar förbi i en dundrande fart och snart är det jul och den mest välförtjänta ledigheten på mycket länge. Jag älskade julen förr, på senare år har jag inte riktigt hunnit med den, eller börjat så sent att jag aldrig riktigt funnit känslan innan det är över. Vi får se hur det blir i år...

Det tog inte lite mer än en vecka för min kära lillebror att få uppleva några av människans värsta sidor. Jag tänker så ofta på honom och hoppas att allt ska gå bra. Än så länge verkar han och hans kamrater leverera, vilket ju är bra och tryggt. Men där har vi ännu en anledning till att räkna dagarna till jul.

Mumford & Sons har inte bara gjort sommarens och höstens i särklass bästa låt, och förvinterns iPod-låt är redan här;

Not even once.

Aldrig ensam, alltid ensam här.

Just nu är det ganska visset, av sisådär sju olika anledningar (jag har räknat) och jag vill bara komma ifrån allting för en stund, för ett ögonblick. Problemet är att det inte hjälper att åka härifrån på helgerna, och det hjälper inte att åka hit på veckorna. Det har hittills bara blivit värre. Vad ska man ta sig till?

Varför inte prova att bita ihop, sluta gnälla och bara göra sin skit? Man kanske vänjer sig!

Det enda som kan få mig att gå ner i varv för ögonblicket, kanske den senaste månadens bästa Youtube-cover:

......Quit these pretentious things and just punch the clock.

Jag pallar fan inte med det här längre snart. Den här jävla bipolariteten står mig fanimig rakt upp över mina jävla öron.
Här på Post 2006 har vi en strikt "icke-svära"-policy. Men ibland måste man få göra undantag!


En kväll på Frankfurt International i närtid fick mig att skriva en lista. Den är absolut inte komplett, kronologisk eller rangordnad. Bara en samling av en del av de låtar som har betytt lite extra för mig de senaste 8 åren:

• Metallica - The Memory Remains Voxpop var TV-veckans kung. Fick mig att upptäcka musikens charm. Särskilt med den här fantastiska låten! Fick mig att köpa mitt första album.
• Ceasars Palace - Over Fore it Started Voxpop även här. Skolkataloger, hemtelefonnummer, 13 år(?). Hur som helst en fantastisk låt. Syntslingorna hemsöker mig ännu.
• Goo Goo Dolls - Slide Gymnasiet, typ slutet av ettan kanske? Kan inte riktigt relatera till något speciellt, men låten är det fortfarande gung i och nånstans här insåg jag nog kanske att det fanns något mer därute. Man får inte glömma Iris hellre. Förbannat bra, fortfarande.
• Bright Eyes - At the Bottom of Everything Upptäcktes på tåget från Stockholm till Skövde efter första testomgången. Plötsligt dök den här underbara låten upp i min iPod och mitt liv förändrades lite grann. Till det mycket bättre. Min nationalsång.
• Tiger Lou - The Wake/Horray Horray En av Sveriges bästa kraftdepparlåtar. Hittade på en skiva lånad av M, lämpligt nog. Lyssnad på alldeles för många gånger, fortfarande lika öm i bröstet när den drar igång. Särskilt gitarren i bakgrunden som sakta men säkert maler på.
• Death Cab for Cutie - Soul Meets Body Typ tvåan och delar av trean i gymnasiet. Death Cab upptäcktes, MSN användes, tankar och förhoppningar byggdes, uppfylldes och sprack, om vart annat.
• Noah and The Whale - Jocasta Första hösten i Stockholm. Ett av mina fortsatta favoritalbum. En låt som verkligen innebar mitt definitiva intåg i "indie-folk"-musikens underbara värld!
• The Strokes - Heart in a Cage En sjukt bra drivsparkarlåt som användes alldeles för mycket förra året. Drivorna var stora och sparkar fanns det gott om.
• The Tough Alliance - Koka Kola Veins Avslutningen i 2:an några sjukt bra sommardagar och -veckor som följde. Den här härliga låten för mig tillbaka till en tid då allting var enkelt, solblekt och tillräckligt billigt. Så här i efterhand är musikvideon rätt kul också.Depec
• Depeche Mode - Everything Counts September. Kalla stenar under lågskor. Dörrar öppnas och stängs, vågar jag ta steget? Sjukt bra hångellåt förresten.
• The Killers - Read My Mind I bilen till Halmstad flygplats, även denna gång i September. Låten hade sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, men det gjorde inget. Den är perfekt och är det fortfarande. Bäst-före-datumet är som bortblåst, 'cause I don´t shine if you don´t shine!
• White Lies - Death 2009. Kanske mitt favoritår hittills. Detta är låten som får symbolisera allt. Och gör det med den äran.
• Neutral Milk Hotel - Two-headed Boy Ett studentrum någonstans i centrala Stockholm. Jag står och intensivskriker i takt med den här låten, tillsammans med en något äldre vän. I våra högerhänder håller vi varsitt glas whiskey och vi känner att vi aldrig tidigare har varit närmre varandra än just då. Det är ett fint möte som kommer skapa en vänskap som inte ger sig i första taget. Dessutom är det en bra låt att avsluta listan med. Desperation, glädje, naivitet och vilja. En satans vilja.

Bubblare:

Mumford and Sons - Winter Winds Varför? Därför! =)

Arcade Fire - Sprawl II Fruktansvärt fängslande låt som snart är inpräntad i mina tyska väggar och Uppländska hörlurar. Visste inte om jag skulle länka Live- eller albumversionen, så jag bjuder på båda!

Det finns så många fler låtar som kunde funnits med här. Men antingen så är det bortglömda för tillfället, eller så har jag inte orkat med mer. Jag är trött och måste gå och lägga mig nyss.

Imorgon hem till Halmstad och så. Happ, hopp.

I balans och lite mer därtill!

Ibland känner man flytet. Det gjorde jag idag. Jag ställdes inför en saftig prövning, under övervakning av en väldigt erfaren man på området som jag skulle examineras i. Drygt två timmar varade pärsen och efteråt kunde jag pusta ut. Jag hade aldrig tidigare upplevt samma fokus, samma flyt, samma känsla av "här och nu" som jag gjorde idag. Det var extremt skönt och tillfredsställande. Jag vet ju att jag egentligen är bra, det var skönt att kunna bekänna den färgen när det gällde.

Efter ett skönt löppasss firas detta lite stillsamt i en ensam korridor tillsammans med tre sillmackor, två Krombacher, en liten påse Cashewnötter och mina favoritvänner Phoebe Buffay och Chandler Bing. Det förtjänar jag!

Och imorgon är det höstvinter i Uppsala. Happy-smiley-insert-here!

Your beauty trumps my doubt!

Under oss brer det mörka intet ut sig. Här och där lyser samhällen upp det mörka och formar oaser av ljus. "Fasten Seatbelts"-skylten tänds och klaffarna fälls sakta ut, ackompanjerat av det dova bullret. Ännu en helg får sitt avslut och en ny vecka tar vid.

Jag lever ett väldigt märkligt liv just nu. Det består av så många faktorer, påverkbara och opåverkbara att jag vet inte vad jag ska göra eller tänka för att få ordning på allt. Märkligt är inte likställt med dåligt. Dåligt har jag det inte. Rent objektivt så kan man nog säga att jag nog har det rätt så bra.

Men jag tror att jag gör det dåligt för mig själv. Jag tänker på fel sätt, jag försätter mig i fel situationer. Trots bättre vetande och invändningar från vänner och familj gör jag fel saker. Jag ser ofta saker ur fel perspektiv och jag lindar in mig själv i negativitet och dåliga tankar.

Det är läge att sluta med det nu. Jag måste våga vara lite naiv, glad och försöka se på mitt märkliga liv med ett annat par glasögon. Fan kan målas på en annan vägg, en annan gång!

Det här med att blogga har, som sagt, blivit för omständigt och komplicerat. Jag uppskattar fortfarande tanken med att blogga, men jag känner varken lust eller ork särskilt ofta. Framförallt inte samtidigt. Om lusten finns, tryter orken, och vice versa. Det känns som att det jag vill säga inte går att uttrycka på ett bra sätt, och att det jag inte vill säga måste få utlopp på något vis. Jag vet bara inte hur det ska gå till.


Innan sängen omfamnar mig;

Låt oss hoppas att helgens dödsfall inte var förgäves.
Låt oss hoppas att jag kan börja träna igen. Snart!
Låt oss hoppas på bättre väder i veckan så jag får något gjort, någon gång.
Låt oss hoppas på bättre väder till helgen. En hösthelg med min godbit. =)

Aldrig ensam, alltid ensam här.

Jag ville först döda Robert. "Fan, varför skulle han ta med mig till det här stället?!"
Jag hade hamnat på en kräftskiva dit folk tog sina barn, hundar och pratade arbetsliv och parkettgolv. Jag och Robert var jätteyngst och jag kände inte en själ. Det barkade snabbt utför.

Men något hände, ytliga bekantskaper skapades, snapsar dracks, barn somnade och helt plötsligt hade allting svängt till att bli en av de skönaste förvärmarna jag varit på. Det var oerhört kul och värmde lite i sinnet, både av snaps och av insikt. Insikt om att livet inte slutar vid 30, barnafödande eller amorteringar på lånet. Det kanske är därför jag aldrig kan sluta att titta på Vänner? Någon sorts hopp om livet och framtiden kanske. Kanske också för att jag inte kan sluta tycka att Chandler och Phoebe är bäst.

Till slut ville jag krama Robert. Jag kramade Robert.

Ångestklimaxen avväger annars varandra här nere. Förra veckans tenta blev godkänd, denna veckans tenta är på G och jag skulle kunna plugga jättemycket till den. Någon sorts håglöshet har då och då kommit över mig den senaste veckan/veckorna. Borde träna, men orkar inte, känner mig onyttig och tjock, pallar därför inte träna. Borde plugga, orkar inte, sitter vid datorn, får ångest inför mängden plugg, pallar därför inte plugga. Och så vidare.
Någon borde ta tag i min kropp åt mig, just nu verkar jag inte vara kapabel till det.

Oktober gör snart sitt intåg, och det innebär att vi har varit här i sex månader. Nio kvar!


Innelista:

* Min återupptäckt av Jonathan Johanssons sköna höstlåt.

* Långkalsonger och underställ.

* Norrlandsgatan.

* Dagarna går fortare än någonsin.


Utelista:

* Tysk matkultur.

* Föräldrar som skaffar Facebook. Inte okej!

Can I have it like that?

Sommarens inläggsskörd har varit skral, det medger jag. Överlag har det blivit längre och längre mellanrum mellan mina inlägg. Det beror delvis på att jag just nu har mycket annat att lägga fokus på, och viktigare saker att plöja ner min tid i. Dessutom har jag som sagt blivit väldigt trött på mig själv på sistone, men det är (också) som sagt ett helt annar inlägg. Nåja, jag tänker i alla fall fortsätta att skriva här, även om frekvensen kommer ligga på denna nivån ett tag framöver!

Mitt livs helger är att likna vid oaser, en plats att andas, njuta, dricka och älska på. Veckorna är väl inte helt tokiga heller, det är resandet på söndagarna som tar livsgnistan ur mig. Jag är så trött på alla flugplatser, alla köer, alla lätt avtorkbara väntsoffor, alla själsdödande Tax Free-affärer. Jag orkar inte mer. Men helgerna gör det så värt det, särskilt om man får träffa Dig. De helgerna glömmer man enkelt bort sin söndagsångest.

Annars känns det mest som att vi utbildas i att undvika att dö eller på andra sätt skada oss allvarligt. Men det är å andra sidan oerhört kul, så där ska jag inte klaga. Dessutom har jag verkligen kommit in i ett träningsstim som snart matchar min tid som BFA. Skönt och bra!

Något som min snart 4 terminer långa utbildning, den aldrig bedarrande valhetsen och min allmänna livssituation på nytt har gjort mig medveten om, är hur symbolhandlingar och signaleffekter påverkar oss och vår vardag. Det är något som alltid har amatörintresserat mig och jag ser det överallt. Hur någon väljer att säga något på ett visst sätt, hur en chef uttrycker sig, vilka bilder en tidning ackompanjerar sina reportage med, vad man väljer att visa upp för andra och vad man håller för sig själv, vilken färg man skriver texten i och vilka tidningar man låter ligga framme.
Men vet man själv vilka symbolhandlingar man utför? Förstår man själv vilka signaleffekter man skickar ut i den sociala etern? Jag tror inte alltid det, och det är väl det som gör allt så svårt, så spännande, så jobbigt och så roligt.

Summer skin.

Jag är skeptisk till Oskar Lindroos i nuvarande tappning. Men en av hans låtar fick mig att tänka på en sak.

När jag bodde i Stockholm fanns det en bro nära min skola. Under denna bron levde det förvånansvärt många kaniner i alla kulörer och storlekar. Likt sommarkatter hade de dumpats där av sina gamla ägare när de tröttnat.

Jag har aldrig förstått mig på fenomenet med sommarkatter, om det nu ens förekommer längre. Men uppenbarligen så förekommer i alla fall en variant av fenomenet i Stockholm. Vad är det för människor som sysslar med sånt? Man skaffar sig ett husdjur under några sommarmånader att mysa och gulla med, att roa sig med på stugan på landet, borta från ens riktiga hem. Detta fortsätter man med under sommarmånaderna tills verkligheten händer när hösten börjar och allting blir på riktigt. Man har ingen lust, förmåga eller egentlig vilja att behålla sin katt eller kanin, utan man lämnar den helt sonika bakom sig, under en bro eller utanför stugans dörr när Volvons motor varvar upp för hemfärden.

Folk som skaffar husdjur, oavsett grundanledning, borde noga tänka igenom vad det är de ger sig in på innan de slår till. Ett djur, en levande varelse, är inget man behandlar som vilket slit och släng som helst. Har man väl bestämt sig för att försöka sig på ett husdjur så har man också ett ansvar för att ta hand om det på bästa sätt. Det är så dags att komma på andra tankar några månader in i det hela.


I övrigt känner jag inte riktigt igen mig i mig själv längre. Det har jag väl egentligen inte gjort sen någon gång efter det att vi flyttade ifrån Stockholm. Men det blir nog ett helt annat inlägg. Eller kanske inte alls, om jag tänker efter. Jag är ganska trött och less på mig själv just nu. Tur att det finns helger, musik och stigspakar att roa sig med.

Enjoy the silence.

Jag älskar verkligen Depeche. Underbar musik, lysande texter. Ett band jag nån gång SKALL uppleva live. Arvika förra året missade jag tyvärr, men av giltiga skäl. Förhoppningsvis dyker det inte upp några sådana nästa gång tillfälle ges.

Ikväll skall jag på kräftskiva. Det kommer att bli rött, blött och sött. Trevligt sällskap finns såklart också med i bilden.

Se på mig nu, vad tycker du?

Låt mig inleda med något som kanske kan te sig något självförmätet och drygt, men det är inte riktigt den atmosfären jag vill lägga på resten av det här inlägget.

Jag har alltid haft det lätt för mig i skolor och på utbildningar. Jag har lätt för att lära och se sammanhang. Det har ofta varit en stor tillgång och fördel för mig, då jag inte har behövt plugga särskilt mycket och därmed kunnat lägga energi på annat. Jag är medveten om att alla inte har det så och att livet är orättvist på det sättet. Vi tilldelas olika kort ur kortleken, jag har bland annat blivit tilldelad "lära lätt"-kortet, men saknar några andra. Så är det.

Hur som helst, den utbildning som jag just nu genomför har inneburit att jag för första gången i mitt liv tvingas upp på en helt annan nivå studiekravsmässigt än vad jag tidigare har upplevt. Man förväntar sig att jag skall prestera på topp hela tiden, både på den teoretiska delen och den praktiska.

Det är självfallet väldigt mentalt belastande och frustrerande. Ibland upplever jag att jag gnäller lite för mycket på utbildningen till min närmaste omgivning, men det är bara den inbyggda latmasken som gör sig hörd. För det är samtidigt oerhört stimulerande, på en helt annan nivå än vad jag varit med om tidigare. Varje gång jag spänner fast mig i stolen, fäller ner visiret och tar fram checklistan så är det mer än full fokus som gäller. 105 % är vad som skall ut ur min kropp och hjärna. Och jag älskar det.

Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande utmaning och belastning. Ibland presterar jag dåligt, ibland presterar jag bra. Jag svär högt åt mig själv så att läraren rycker till och jag flinar som ett fån när något har gått min väg. Det är en helt ny tillfredsställelse jag får uppleva här, som utlöses av att ha klarat av ett moment som man kämpat med en längre tid.

Det jag just nu gör och får uppleva på dagarna är helt fantastiskt!

I drew a line for you, oh, what a thing to do.

Jag har aldrig varit ett jättefan av Coldplay direkt. Jag tror det beror på att en tjej jag var förtjust i i gymnasiet en gång sa att hon tyckte de var "tråkiga och så jälva mainstream". Så då tyckte jag såklart det med. Jag kan inte säga att jag är förtjust i henne längre, men hennes omedvetna prägling av mig sitter kvar, färskt i minnet. Jag är helt enkelt ingen Coldplay-kille. De gör ju bra låtar, men det är något som tar emot helt enkelt. Man är ju så formbar i gymnasiet... eh.

Nåväl. Jag har ändå smugit in några Coldplay-album på iPoden. Av en enkel anledning. De har gjort en hel del episka låtar som då och då, när man minst anar det och har Shuffle-mode på iPoden, genererar rejäla Coldplay-moments™. Ögonblick som slår ryggraden ur led. I söndags hade jag ett Coldplay-moment™. Någonstans i höjd med Falkenberg bjuder min röda metall-och-plast-vän på en av dessa mycket uppskattade ögonblick. De små samhällena susade förbi, de stora fälten bredde ut sig, då och då avbrutna av en skogsdunge eller hästhage. Kaffekoppen låg väl i min hand och den skrikande bebisen några platser framåt i vagnen var långt borta. Jag lät låten gå en gång till, sen stängde jag av iPoden för resten av tågresan. Det var bra så.




En skolvecka med dagar som börjar 04:50 och avslutas med sängläggning 21:20 är vad jag är inne i just nu. Och jag klagar inte, jag klagar inte alls.
Det är nu det börjar!

If you promise to stay conscious, I will try to do the same.

En av mina absoluta favoritklipp på Youtube. Det här är så bra på så många vis.





Även sena sommarkvällar kan innehålla mysfaktor.

Scare your son, scare your daughter.

Varför inte en modern klassiker?




Nästa vecka börjas det. Pirrigt!

Charles De Gaulle upplevdes i maxfart och jag har aldrig varit så nära att missa ett flyg. Det är märkligt hur kort transition time man får på en av Europas största flygplatser (som dessutom, enligt fransk tradition, är värdelöst skyltad), när jag ibland kan få spendera två timmar i Köpenhamn. En spänning i livet jag kan vara utan.

Höstmys i höst? Ja, gärna. Filtar, kaffe, varm chocklad, te, bullar, film, vindpinat regn på fönsterrutan, promenader från ICA i ordentliga jackor och vantar och skymning framåt femtiden! Men framförallt utan gnagande osäkerhet. För övrigt verkar nämnda höst redan ha börjat titta fram. Vart tog värmen vägen? Nåja, det kan kanske vara behagligt att slippa ta på sig långkalsonger och långärmat underställ, under en flamskyddad overall, i 35-gradig värme.

Oavsett om hösten har kommit eller inte så ska jag släpa mig till stranden idag. Förvisso inget strandväder, men det ska bli kul att träffa AA. Och kanske få till ett besök på After Beachen!

För övrigt måste jag nog börja bokföra mina utgifter. Alldeles för mycket pengar försvinner på skit. Skit som må vara välsmakande, men det är inte OK att nästan gå back varje månad på den inkomsten jag har. Förvisso har sommaren inneburit en del extra utgifter med resor och annat bös, men allvarligt talat, nu får det räcka.

What is simple in the moonlight, by the mornin' never is.

Fargo är en mycket bra film som jag sett alldeles för få gånger. Så fungerar jag. Jag tycker att filmupplevelsen förhöjs av att se en film flera gånger istället för att gå vidare med nästa. Det är därför jag bara köper filmer jag redan sett och det är därför många i min umgängeskrets småretar mig för att jag ibland har lite småautistisk koll på film och skådespelare. Jag tittar för mycket och spenderar alldeles för många timmar framför mina DVD-högar (som outtröttligt växer sig högre och högre).





Alltså, Fargo. En fantastisk film att påbörja avslutningen av mitt sommarlov med. Kaffe, jordgubbar och glass och JP nere i TV-källaren. Mycket bättre än så blir det inte här i föräldrahemmet. Så som det alltid har varit. Det är skönt att det fortfarande finns möjlighet till filmkväll i källaren med JP.

Kaffet är inte slut, JP har gått hem pga. jobb imorgonbitti och jag är inte mättad. Vi får se hur kvällen utvecklar sig, för jag har inget jobb att gå till imorgon. Bara ett tåg som avgår efter lunch.

Veckans senare del var som vanligt fantastiskt bra. Vädret var bättre än på hemmaplan tydligen, vilket känns fint. Och Mosebacke visade sig verkligen från sin bästa sida. Och pizza vid ån är så mycket bättre än vad det kanske borde vara. Jag älskar verkligen de senaste, och kommande, månadernas vistelser där uppe. Jag mår i alla fall väldigt bra av att vara där. Men de tar ju slut, det går ju inte att komma ifrån. Och så fort tåget lämnar perrongen så lägger det sig en kletig sakna-klump längst ner i maggropen som nån sorts dåligt icke-substitut för vad man känt de senaste dagarna. Den klumpen ömsom skriker, ömsom gnager tyst. Och det enda vettiga jag kan få ut av det, är att jag måste få ordning på det här. På hur det ska bli till hösten.

Imorgon är det tåg och flyg på nytt. Låt oss hoppas att en transition time på 35 minuter på Charles De Gaulle är tillräckligt för att ta mig dit jag ska. Annars kan det bli en intressant inledning på nästa fas i min utbildning!

Jag tror jag ska ladda min iPod lite extra, utifall att.

So let the memories be good for those who stay!

Jag måste ju ändå säga att semesterplaneraren som är ansvarig för vår semester, vem det nu är, har gjort ett ganska bra jobb ändå. Den tropiska värmen har gjort mycket nytta och hittills har lovet varit över förväntan. Igår fick jag dessutom oväntat spontanbesök av Logistikern med stort L. Kul!

Skövde blev faktiskt precis som mina förväntningar talade om. Det är sällan jag orkar hålla låda fram till morgonkvisten, men i Skövde tillsammans med killarna och tjejerna ur TJ så är det aldrig några svårigheter!

Mumford & Sons. Jo, jag tackar jag. Jag gillar ändå tanken på att jag dragits in i något sorts "Indie Folk"-träsk utan att jag märkt av det. Helt plötsligt sitter man här med några (många?) av sina favoritartister spelandes banjo, ståbas, elgitarr, synth och dragspel. Märkligt, men bra! Nedan har vi en fruktansvärt bra låt som, utan att behöva lyssna på texten, fyller en med så mycket värme och glädje. Jag uppskattar förvisso oftast texter mest i musiken jag lyssnar på. Men ibland behövs det inte. Dessutom är den tillhörande musikvideon fullkomligt lysande!

Snart ska jag prova på nattbuss. Det blir nog le spectacular! Om inte annat så är slutdestinationen alltid lika bra. Oavsett om snökaos, Stockholmsregn eller tropikvärme råder.

Turn me back into the pet, that I was when we met.

Jag har ett väldigt bra sommarlov just nu. Saker att göra på dagarna, kompisar att träffa och kvällar att utnyttja. Kommande helg beger jag mig till Skövde och nästa vecka är det åter Uppsala!

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är något som känns annorlunda och konstigt. Jag går hela tiden omkring och är otålig och ofokuserad. Infall kommer över mig och känns bra, men blir helt fel, även om det inte bara är jag som är att skylla. Men gud, vad jobbigt det känns. Troligtvis helt i onödan. Jag är så förutsägbar.

Sådana infall lägger jag (för) mycket tid och tankeverksamhet på, samtidigt som jag undviker att lösa ut förberedda saker som jag planerat för sommaren under hela våren.

Ikväll är det Björn Ranelid, till helgen är det VM-final, nästa vecka är det Johnossi. Det ÄR ju ett bra lov!



Men det här med att "blogga" har blivit alldeles för komplicerat, om ni frågar mig.

To drag the past out into the light.

Drottninggatan-favoriten Dave Stewart, hans låtar och framförallt hans TV-uppträdande slutar aldrig att fängsla mig. En sån där liten sak som jag saknar med Stockholm är att kunna gå ner för Drottninggatan och stanna upp under obestämd tid och bara lyssna.




Fy bövelen vad det känns, på alla möjliga sätt.
Den slår rakt igenom mig med full kraft och det funkar i alla lägen, situationer och skeden.

Like two atoms in a molecule!

Precis som alla andra drabbades jag också av värmeslag i hjärtgropen när jag satt framför TV:n i lördags. Jag har verkligen inte brytt mig särskilt mycket om det hela i förväg, och hamnade framför TV:n mer som en konsekvens av att jag inte hade något bättre för mig.

Under inledningen av sändningen så kände jag ångest när jag sakta men säkert insåg hur mycket brudgummen var på väg att ge upp för att få sin brud. Det är ju inget vanlit bröllop på det viset, utan i rutan framför mig skulle jag nu få sen en "man av folket" som skulle ge upp möjligheten till att ha ett efternamn, att få rösta och ha ett eget jobb. Dessutom vara en av Sveriges mest offentliga personer. Vad sa han själv att hans roll skulle bli efter det här? "Mitt jobb blir att vara ett stöd för kronprinsessan i hennes roll". "Arma stackare", tänkte man lite.

Sen kände jag mig lite påtvingat perverterad när jag satt där i min soffa och samtidigt, på första parkett, bevittnade hur vår lätt grånade kung lämnade över sin älskade dotter till brudgummen. Det här var ju deras privata stund, vem var jag att göra intrång i detta heliga? Ett uns av olust fyllde mig.

Motvillig perversion, olust och smygande ångest, alltså. Inte direkt en jättelyckad start på lördagseftermiddagen kanske. Men allt det där försvann snabbare än en konsonant på flamländska, samtidigt med glädjetårarna som snabbt torkades av brudgummens kind. Brudens svikande röst vid "...tills döden skiljer oss åt." och Björn Skiffs sång var spiken i kistan. Jag var såld och tårades ikapp med stora delar av kyrkan, Kungsträdgården och Sverige.

Allt var så vackert, varmt och fint. Det var äkta kärlek för alla att dela med brudparet och inget har någonsin var enklare.

Nu har dessa känslor självklart lagt sig en aning, sittandes vid Gate B34 på Schiphol, med en transitiontime på 2:10 timmar. Men minnet av en speciell lördagseftermiddag för svenska folket i allmänhet och för två personer i synnerhet ligger färskt kvar. Och med det även insikten om att det finns vissa saker här i livet som är värda att kämpa lite extra för, även om det då och då kan innebära smärta och uppoffringar. Det är i sådana sammanhang ett billigt pris.



Och så är man då tillbaka i de snart invända gängorna. Plugg, Tyskland, Nahkauf, öststatsgym, taxi buchholz, stridssäck2000, youtube, bryggkaffe, märkpenna och tuggummiburk.

• Denna veckan: 2 tentor, ingen svensk midsommar, men vi ska göra vårat bästa här nere.
• Nästa vecka: 2 tentor, Flight Suit-party, efterlängtad semestern!

Här kan alldeles för många låttexter citeras för att jag ska känna mig bekväm.

Femtontusen ovälkommna tankar och känslor konkurrerar för fullt med mina studieförsök, om det begränsade utrymmet i min hjärna.

Den dominerande känslan är nog just nu "Bortgjort fån". Ett bortgjort fån som fan borde ha vetat bättre och som borde ha anat oråd långt innan den där statusuppdateringen lästes på i iPhonen på flygbussen. Ett bortgjort fån som trodde att det faktiskt var lite på riktigt.

När jag sedan satt där på min avskilda plats på det södergående tåget och försökte tvinga i mig lite macka så insåg jag att jag verkligen behövde musik. Vad-fanjävla-somhelst, helst nyss, och ännu hellre på gränsen för vad trumhinnorna pallade med.
iPoden levererade en Krunegårdlåt som satt löjligt bra. Åkrarna och skogsdungarna passerade förbi, låten gick på repeat och mackan var knappt halväten när tunnelns mörker omslöt tåget. Jag slängde resten i papperskorgen innan jag klev av.

iPoden har alltid svar på allt. Men den botar inte magknip och svullna ögon. Den skapar ingen ordning i kaoset.

Transatlanticism

Att inte skriva ett inlägg på nästan en månad gör att jag omedvetet drar mig mer och mer att faktiskt göra det, ju längre tiden går. Kanske är det någon sorts ovilja att möta de förväntningar jag har på mig själv att producera ett bra inlägg som var värt den långa väntan, som ligger bakom. Vad ska man egentligen skriva om efter en månads uppehåll? Ska man sammanfatta? Ska man lite nonchalant fortsätta i samma spår?V

Vad göra?

Att göra; Jag hoppar rakt i och struntar i vilket, klockan är sen och iPoden är trött.

Yrkesmässigt hade vi en väldigt bra genomgång igår. Det var folk på besök som gav oss en del klarheter och oklarheter i en nära och avlägsen framtid. Förhoppningarna om ett aktivt och spännande yrkesliv verkar kunna näras ett tag till. Men som vanligt kunde man inte svara på den viktigaste frågan. Vilken fågel kommer jag lära känna, och var ska jag bo?

Studiemässigt så ångar det på. Ännu en tenta avklarad idag och det känns väl okej, mest för att ha den gjord. Kunde gått mycket bättre känns det spontan. Det är aldrig kul att lyssna på hur andra har svarat på olika frågor och inse att man har begått riktigt dåliga slarvfel och basala misstag. Som tur är så är lärarinnan i ämnet ganska överseende och snäll, så det går förhoppningsvis vägen.

De senaste två helgerna har varit fullkomligt lysande. Även om jag kräks introvert på mig själv när jag är "för på" när jag är med dig, svär åt min livssituation när jag måste vara "in your face" om en massa jobbigt, och bara skulle vilja ha möjligheten att göra och vara så mycket annat, så har veckorna aldrig gått fortare och helgerna sällan varit härligare, och det känns fruktansvärt bra. Tack!

Västkusten skall få sig ett ordentligt besök kommande helg och med det en bilfärd ner till min grymma lillebror och en fest med många grymma Sthlmskamrater. Det kunde ha varit en sämre helg. Sen blir det en rolig och intressant vecka i Berlin och Dresden, innan flyget går norrut, mot ESSA. Tack, Agneta!

Nå. Varför har jag då inte skrivit något på länge?

Jag kan skylla på pluggbelastning, men det gör jag inte.

Jag kan skylla på mitt usla "56k-modem", men den sparar jag.

Jag kan skylla på bristande motivation, men den är nog redan använd om jag minns rätt.

Jag skyller på att den senaste månaden har uppfyllt mig med viktigare, roligare och bättre saker att göra och tänka på.

Det tycker jag känns som en bra ursäkt, eller låt mig formulera det där ett snäpp vassare;

Det är en mycket bra anledning.

I wanna breathe that fire again!

Att bli fnitterfull med två andra svenskar och ett gäng tyskar som är sådär duktiga på att använda det engelska språket, ensamma sittandes i en riktigt tysk sylta, kan inte bli annat än lysande. Det var en bra kväll, det blir en lång och skön helg och snart inleds nästa vecka. Och vi är mer eller mindre klara med halva teoridelen. Oerhört skönt.


Här är en gammal låt som jag verkligen lyssnade sönder månaderna efter lumpen. Den betyder oerhört mycket för mig och den gör mig alltid lika glad. Jag insåg nyligen varför.




I don't mind if you don't mind 'cause I don't shine if you don't shine.

I hate this bridge and everything it makes me think of!

En mycket bra version av en mycket bra låt, en ganska bra fredagkväll som denna. Imorgon bil, imorgon Malmö!

The lights are on, but everyone's gone, and it´s cruel.

Nu har alldeles för många personer sagt till mig att jag borde skriva en bok eller något liknande för att jag ska sluta med att instinktivt trycka tillbaka det sug jag faktiskt burit på sedan gymnasiet, att få skriva något, skapa något, berätta något.
Kanske skulle man faktiskt ta tag i en liten livsdröm och sätta sig ner med papper och penna och se vad som händer? Men börjar man att aktivt tänka på det igen, efter en lång tids dvala, så blir det snart alldeles för mycket.

- Vad ska det handla om?
- Hur långt ska det bli?
- Vem skulle egentligen vilja läsa något som jag har skrivit?
- Ska man använda egna upplevelser, eller köra något helt taget ur det blå?

Och så vidare. Det slutar allt som oftast med att man känner en större längtan att återgå till sin sköna skapardvala än att faktiskt göra något åt saken. Saken som helt plötsligt har blivit alldeles för påträngande verklig och handfast. Det blir lätt alldeles för stort för att kunna greppa. Kanske man ska veta sin plats och hålla sig till sin fjuttiga blogg? Men ett aningen för stort frö såddes faktiskt förra helgen för att min författardröm enelt ska kunna återgå till sin bekväma dvala.
Vi får se.



Ett annat samtal förra helgen fick mig också att aktivt fundera på något som jag enligt rutin har undvikit att fundera på, på ett tag. Alla bär vi våra kors, saker som tynger en och saker som man inte kan släppa. Helt enkelt kors som måste bäras. Vissa kors bär man under kortare stunder, som en misslyckad tenta, andra saker bär man med sig mycket längre. Själv bär jag alltid på några kors, det gör vi nog alla. Det var i alla fall det som var någon sorts slutsats av det samtal som födde de här tankarna. Vissa kors är enkla att släppa till marken efter ett tag, vissa verkar aldrig vilja avsluta sin axelskavande vila.

Ett av mina äldsta och mest vindpinade kors är av det emotionella slaget. Det har jag länge försökt glömma och aktivt trycka bort ur mitt medvetande, av ren självbevarelsedrift.
Ofta genom den väl beprövade tekniken; "Fight fire with fire". "Genom att skapa andra emotionella band så kanske man på sikt upptäcker att det där andra försvinner", har varit min tes.

Det har funkat sådär, till inte alls, får härmed efter lång tid och alldeles för många tankecyklar, vara min slutsats. Genom helgens samtal insåg jag tyst för mig själv att det faktiskt är så landet ligger för mig och mitt kors. Det finns ingen anledning för mig att försöka längre, det är bara att acceptera att korset vilar väl på mina axlar och är kvar för att stanna. Jag är inte ledsen eller glad för det, för jag orkar helt enkelt inte. Jag nickar förstående åt mig själv och min situation och känner en sorts påminnande och fingerpekande uppgivenhet. Mina tappra försök att tränga bort en emotionell känsla med en annan fungerar helt enkelt pissdåligt.

Så är det och jag skulle nog tro att så kommer det att förbli. Sen får man tycka vad man vill om den saken.


I övrigt tycker jag väldigt mycket om Spotifys nya funktioner. Kul med lite nya grepp!
Har dragit ihop en lite mer "exklusivare"(nåja) variant av Deluxelistan med mina favoriter för tillfället. Låtar som just nu betyder något extra för mig och hjälper mig igenom alla eftermiddagar och kvällar här nere. Tysklandslistan känns helt rätt!

En gammal sköning, med oväntat dålig musikvideo, följde lika oväntat med på listan. Många minnen från skolavslutningsperioden i tvåan på gymnasiet där!

Något annat som åter seglat upp i kampen mot min laptops inbyggda högtalare är gamla kära Laakso! Särskilt Västerbron och I Can´t Stop. Och så smygmyser musikfascisten i mig lite inombords när man vet med sig att man lyssnade på Laakso innan Markus Krunegård blev vampyr med hela svenska folket. Det är de små segrarna(?) som räknas!

Slutligen måste jag dessutom säga att det känns OTROLIGT skönt att ha blivit godkänd på de två första tentorna, och dessutom i två av de mer krävande ämnena innan sommarens förnöjelser tar vid. Nu kan man ta det lugnt ikväll innan plugget för tisdagens tenta inleds imorgon. Ingen vila, ingen ro, men snart är vi förhoppningsvis där!

Airport surroundings

Ett planlöst irrande bland parfymstinkande butikshyllor, en blick på en av tusentals spritflaskors prislapp innan man inser att man ju ändå inte ska ha något. Glada leenden och blickar från snygga och välklädda försäljare blandas med stressade kostymer som småspringer till en gate långt, långt borta, och den återkommande skymten av vedervärdigt brunmönstrade LV-väskor i händerna på tonårsflickor med mjukisbyxor eller deras lite för solariestekta medelåldersmammor.

Godis, sprit, märkeskläder, parfymer, bil-lotterier, väskor, smycken och tobak så långt ögat når i det väl uttänkta upplägget av butiskområdet.
- Ingen skall kunna missa det fantastiska utbudet!
- Ingen skall notera att priserna inte är lägre!
- Alla ska hitta något att titta på, ta på, lockas av!

Någonstans mellan en fyra meter hög Jameson-reklamskylt, Versacebutiken och världens dyraste Whooper-meal stannar man upp, drar tillbaka den vänstra jackärmen och slänger en blick på sin älskade Casioklocka. Två timmar och trettio minuter kvar till avgång. Jahopp.


Man klagar inte på att det är sådant som fyller nästan 20 timmar av alla ens veckor under en lång tid framöver. Man skulle bara våga!

Men man reflekterar lite trött, och funderar kanske lite på vem som kommer att ge sig först.
Flygplatserna eller en själv?

Adventures in Solitude

Man ska inte skämta så mycket om saker man inte har en aning om. Det kan innebära att man jinxar fel saker i sin vardag. Det kan innebära att dessa småsaker som uttalas mellan frukost och förmiddagsrasten kraftigt påverkar hela Europas flygtrafik och därigenom resulterar i mångmiljardkonsekvenser för Europas befolkning och samlade näringsliv.

Då får man stå där och rulla basker och skämmas lite. Det är så jobbigt när sånt händer.

Vi är alltså kvar här nere för andra helgen i rad. Första helgen var en ”lär-känna-närområdet”-helg och inom ramen för vad som känns ok i min bok. Den här helgen är inte det och det kändes riktigt pissigt igår, när man slutligen var tvungen att acceptera det oundvikliga. Att ens liv bestäms av ett vulkanutbrott. Det känns lite stenålder. Eller så är det tvärtom.

Hur som helst så sitter man nu här några öl in i kvällen och inser återigen att det inte är något direkt partyställe man har hamnat på. Det är lite tråkigt, men spelar egentligen ingen större roll, det är inte därför jag är här. Just nu är det dock lite svårt att finna ro och mening i tillvaron. Jag lever i ett ständigt pluggande. Plugg innan lektion, plugg under lektion, plugg mellan lektioner och plugg på kvällen efter lektioner. Kanske kan man hinna med några stackars träningspass då och då. Tack gud för att jag har lyckats greppa en internetlina ut mot omvärlden. Annars, måste jag erkänna, så hade jag nog förr eller senare blivit galen. Så illa är det med dagens (äldre)ungdom.

Nåväl, det är ju bara en tre-månadersfas. Sen blir det värt all mental svett vi har lagt ner på allt det här.

Intill dess så får bland andra The New Pornographers, JayMay, Loney Dear, Depeche Mode och Deer Tick hålla mig sällskap, när dörren väl har stängts för dagen. Det gäller ju att välja sina studiekamrater.



Förresten, tar Euro slut snabbare än Kronor?

What's the point of doing anything, if you'll never notice?

I måndags emigrerade jag till grannlandet för nästa steg i min utbildning.

Det har varit en tsunami av nya intryck som sköljt över mig, så det är ännu svårt att uttala sig med precision om allt man upplever. Om några veckor har jag förhoppningsvis kommit in i det hela lite mer och kan kanske enklare beskriva vår tillvaro. Men visst känns det bra att ha kommit igång!

Har lite funderingar på att så småningom kanske börja skicka brev därifrån till folk jag bryr mig om. Det skickas för lite "fysisk post" nuförtiden, jag hade i alla fall tyckt det var kul om det då och då damp ner lite post i lådan där nere. Tidigare i helgen lade jag upp min adress på min facebook-profil, med en fåfäng tro på att någon skulle ta det på allvar.

Dessutom så försöker jag finna en direkt anledning i att åka hem varje helg, det är långa resor och jag vill att det skall kännas som att det är värt det på något vis. Men med tanke på utbildningens placering och utformning så kanske restiden är en mindre påverkande faktor i motivationen till att ta sig norrut varje fredag. Men det är enbart indirekta anledningar, saker som gör att jag vill därifrån, inte direkta anledningar som gör att jag vill hem till Sverige. Det känns som att det hade varit mycket softare på något vis. Mer rättfärdigande.


Det finns långt fler sådana här tankar i min skalle just nu. Allt är en enda oreda som dessutom skall samsas med nyvunnen kunskap och läxläsning. Förhoppningsvis lägger allt sådan här sig om några veckor.

Det kommer dröja ett tag innan jag är hemma nästa gång, men förhoppningsvis kommer vi lösa internetfrågan under de kommande dagarna. Vi får se!

Skämmes!

Alla har vi saker i vår vardag som vi skäms lite för att vi tycker om eller gör. Saker som kanske inte riktigt är okej i ens umgängeskrets, saker som kanske är hopplöst gammla eller något som inte direkt passar in i din egen självbild. Något som på något vis sticker ut och får dig att skämmas lite när du tänker på det. Alla har vi våra skäms-grejer. Jag tänkte outa två av mina:


Låten Higher med Idol-Erik.
Musikfascisten inom mig kräks av det här. Fy!? Varför måste jag alltid vrida upp volymen i bilen när den här drar igång på valfri radiokanal? Jag vet inte, men varenda gång slutar det i vrål-allsång på vägarna runt Halmstad. Jag skriksjunger med i refrängen och peppar inför gympasset som kommer. Efteråt känner man sig lite smutsig, men på sätt och vis nöjd. Man känner att man har sålt sin indie-pop-själ till kommersialismen, men stämbanden njöt varenda sekund. Så kan det gå. Den är ju faktiskt lite bra... ....Brrr..

Extreme Home Makeover.
Världens skrikigaste och mest omotiverat taggade programledare ,Ty Penningtonn, gör alla TV-tittares vardag lite mer obehaglig. Alla undrar vi vad f*n han håller på med. Dessutom är hela programmet en orgie i tillrättalagda amerikaniserade gullegull-sockervadds-lyckosagor. Ändå kan man inte slita sig när skiten har slängts igång och man myser motvilligt vid åsynen av alla nymöblerade rum från Sears. Förhoppningsvis vet ingen att man kollar på det, och framförallt hur ofta man "råkar hamna framför" TV:n när det börjar...

I never know anyone at the party, and I´m always the host.

Nu när jag är tvångsledig så har jag i stort fyra saker att göra på dagarna, förutom att städa, diska, tvätta och besöka vänner när de har möjlighet.

* It´s Always Sunny In Philadelphia

Efter Arrested Development trodde jag att det skulle dröja länge innan jag hittade en TV-serie som skulle få mig att skratta lika mycket. Det gjorde inte det, It´s Always Sunny In Philadelphia har tagit mig med storm och jag kan precis som vanligt när det gäller lysande TV-serier, inte slita mig.

Det kan vara en av de sjukaste (i kontexten "rolig") TV-serierna jag sett och karaktären Charlie är tamejfasen det bästa jag vet just nu. Fem säsonger skall plöjas innan emigreringen och jag är på god väg att nå det målet.

* Träning

Dödsintervallpass i backarna som leder upp till mitt hem, monsterpass på gymmet på galgberget eller längre löppass till havet och tillbaka. Äntligen har jag tid och lust till träning med ordentlig regelbundenhet. Träningsvärken är min vän och den obligatoriska bananen och glaset med Oboy’ efteråt, smakar bättre och bättre för varje gång.

* De Ovanliga och De Ovanliga 2

Man kan läsa böcker också, och när jag och mamma var på besök hos hennes moster så hittade jag två böcker i hennes bokhylla som jag fastnade för direkt och fick låna med mig hem. Två oerhört fascinerande böcker om människor som på olika sätt går mot strömmen, kör sitt eget race och ofta värdesätter friheten i livet högre än tryggheten i samhället.

Böckerna är alltså samlingar med intervjuer och berättelser om ett antal av dessa ovanliga människor, eller som många av dem brukar kallas av oss andra; ”Original”. Med de här böckerna kan jag bränna mycket tid utan att skämmas. De Ovanliga och De Ovanliga 2 kan verkligen rekommenderas!

* Överdrivna frukostrutiner

När man har gott om tid på sig har man också möjligheter att gotta till det lite extra för sig. Det ser jag till att göra så ofta jag kan. Ett exempel på sådan gottig frukost kan vara:
Väl förberedda mackor med olika pålägg och något extra, typ paprika/gurka/tomat. En god tallrik All-Bran med skivad banan. Färskpressad apelsinjuice och en ordentlig kopp kaffe. Så ska en riktig frukost se ut och just nu gör den faktiskt det nästintill på daglig basis!


Och sommarlovet det ångar som ni förstår vidare. Jag hade gärna gett mig ut och åkt någonstans eller rest till nått skönt ställe, men så blev det inte och nu sitter man här och väntar på helger som snart kommer och tänker på helger som nyss har passerat, samtidigt som emigrationen smyger sig allt närmre inpå.

Gonna rise up, find my direction magnetically!

Jag är ju inte mycket för det här med små korta inlägg, lite för sakens skull.

Men nu gör jag ett undantag, mest för att trycka på att det just nu finns en låt som spelas alldeles för hårt på både Spotify och min iPod. Det är en av låtarna som figurerar i Into the Wild. En film som jag fullkomligt älskar, och som har ett helt fantastiskt soundtrack som är särskilt skrivet för just den filmen. Låten ger mig den där härliga känslan som bara vissa låtar kan ge. En känsla av förtröstan, framtidstro och hopp.

Filmen i sig berör mig något oerhört och hör verkligen till en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det därför som även låten och soundtracket i sin helhet ligger mig så varmt om hjärtat, men faktum kvartstår. Låten är underbar och filmen kan ses om och om igen.

"Låten" heter Rise och finns i YouTube-klippet ovan och hela albumet finns att lyssna på på Spotify här! (Där rekommenderas även låtarna Society och Hard Sun...)

Och slutligen, för att göra min insmugna topp-3-lista komplett så måste jag ju ändå nämna att världens tredje vackraste skådespelerska finns att beskåda i nämnda film.

Numero 200!

Post 2006 har fyllt tre år för någon vecka sedan och i samband med det passar jag nu på att göra mitt 200:e inlägg.

- Bra jobbat!
- Tack så mycket!

Halmstad har sedan vårtterminsstarten fått ett välkommet tillskott av sköna människor att umgås med och det känns riktigt bra. Saknaden av Sthlm-kamrater lindras i massor av möjligheten att ge sig upp till bostäderna på galgberget. Jag är väldigt glad och tacksam för det!

Igår var jag ute med säk-boysen(som de själva gärna kallar sig) och hade en väldigt rolig utekväll i Halmstad, tro det eller ej. Sent samma kväll påmindes jag desvärre om omständigheter i mitt liv som suger musten ur mig. Jag orkar inte längre. Från och med idag skall det bli ändring på det. Det är jag skyldig mig själv.


Imorse vaknade jag hos nämnda Säk-boys, i ett rum lånat av min gamla Sthlm-rumskamrat, och kom helt osökt att långsamt fundera lite kring något som de flesta av oss har någon sorts relation till. Bakfylla:

Man vaknar upp i en säng, morgonen efter en utekväll. Man mår kass, man dricker lite vatten ur vattenflaskan som man rutinerat har fyllt och placerat vid sängen innan man lagt sig kvällen innan. Man somnar om. Två timmar passerar snabbt förbi och man vaknar igen. Man mår lika dåligt som innan och man vill aldrig någonsin lämna sängen och därigenom behöva anstränga sin kropp eller knopp igen.

Men förr eller senare kommer den krassa verkligheten ikapp din kropp och knopp och du tvingas att med dina sista skälvande krafter ta dig ur din säng, ditt skyddande slott. Det tar emot, det är vidrigt och hela världen rubbas.

30 minuter och lite käk senare så är bakfyllan som tidigare höll dig i ett järngrepp oftast väldigt mycket lindrigare och märkbart på väg bort ur din sargade kropp.

Varför är det så?
Varför är det sängen, som just då upplevs som din enda livlina, som faktiskt hindrar dig från att må bättre?
Kanske är det ett fenomen som går att applicera på andra delar av ens liv. Kanske är det så att det som upplevs som tryggt, bekvämt och hemvant kanske är det som håller oss tillbaka från att fatta beslut som kanske på sikt kommer att få dig att må bättre? Hemmablindhet är väl ett begrepp som kan användas i ett sådant sammanhang.

Jag har själv de senaste månaderna jobbat hårt på att direkt göra och säga sådant som jag känner för, istället för att tänka efter för mycket på eventuella konsekvenser som det kan föra med sig. Även om det än så länge inte har givit särskilt mycket, så kan man kanske hoppas på att det någon gång kan leda mig mot något bättre, något nytt, något annat.

I´m taking a ride with my best friend.

Snooze-knappen på väckarklockan är ett klart tecken på mänsklighetens långsamma men oundvikliga förfall. Väckarklockan som sådan är ju annars en bra uppfinning som i många långa och trogna år har styrt upp människan och hennes leverne. Gott så. Men någonstans gick det väldigt fel, någonstans fanns det en lat pajsare som tyckte det var en bra idé att slänga på en funktion som väcker dig, men inte gör att du går upp, utan istället ligger kvar i sängen och till slut somnar om.

Väckarklockans hedersamma livsuppgift, att dra morgontrötta människor ur sängen på mornarna, degraderades genast till en kvasifunktion, nästan som ett hån mot dess gamla uppenbarelse. Att väcka människor och ge deras lata sida en möjlighet att slå irriterat med handen och vända sig till den kalla sidan av kudden. Mänsklighetens oundvikliga förfall illustreras bra med tanken på Snooze-funktionens sub-optimering av ett annars bra och funktionellt hjälpmedel i vår vardag.

Samtidigt kan jag, efter några veckors god erfarenhet,påstå att SleepCycle-applikationen till iPhone illustrerar motsatsen till nämnda förfall.

I helgen var det överraskningsfest för PW i Uppsala. Så fantastiskt roligt att få träffa lite klasskompisar från Sthlm igen, att få fira PW och att få träffa massa nytt folk i Uppsala! Veckan som nu har inletts fortsätter smidigt nog i samma stad med lite språkfostran. Och redan imorgon får jag åter träffa PW när jag och min kära flaxvän FL bjuder på Taco-, Öl- och OS-kväll!

Till helgen kanske jag lyckas traggla mig ner längs tre olika järnvägslinjer, varav två av dem har stått helt still i några dagar nu, och kanske kunna komma hem till hemmets lugna vrå. Det var ett tag sen nu.

Veckans TV-serie-bonanza
Veckans Soundtrack

Burn my body in a box.

Att leva i en kappsäck är både bra och dåligt. Låt oss fokusera på det som är bra; Man får möjligheten att se nya ställen, skaffa nya bekantskaper och träffa gamla bekantskaper! I veckan som gått har jag träffat både barndomsvännerna FP och MT och lumparpolaren JE. Kul som fasen och väldigt trevligt att få se gamla goda vänner som man inte har möjlighet att träffa så ofta. Bra häng!

Sen får man ju möjlighet att se sig om i olika städer i vårat avlånga land och det är alltid trevligt att vidga sina vyer lite grann. Efter Linköping är det Uppsala som står på tur. Sen blir det Karlskrona och Danmark. Ett sabla fläng!

OS-febern har nått mig och passar mitt nattugglande som handen i handsken, inga idrottsgrenar är sämre än någon annan och mitt idrottsintresse har ökat med flera hundra procent de senaste dagarna. Härligt med lite nagelbitande under några intensiva veckor!

Att kivas med läkare verkar bli min personliga paradgren framöver, tror inte det finns någon tävlingsklass i det, varken under Sommar- eller Vinter-OS. Synd, för jag börjar bli riktigt bra på den särskilda konst det är. En annan av mina paradgrenar verkar definitivt vara att missa alla-hjärtans dag. Fyra i rad! (...)

Veckans Soundtrack

Veckans Film (Starring; Jordens näst vackraste skådespelerska enligt undertecknad)

Enjoy the silence.

Förra fredagen var riktigt tung och det var första gången på länge som jag grät. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om folket jag levt tillsammans med i princip 24/7 i ett och ett halvt år, men jag nöjer mig med att konstatera att jag i fredags lämnade många fantastiska kamrater och en hel del människor som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Vi har kommit igång i Lkpg nu och den här veckan har varit fruktansvärt lugn, många hål i schemat som jag gärna hade spenderat på fysisk träning och andra sköna aktiviteter. Tyvärr har en brakförkylning satt stopp för allt sånt och änn värre har jag min årliga läkarundersökning imorgon. Eftersom den i grunden gör mig orolig så känns det inte så kul med igenproppade bihålor och annat skojsigt. Det är med kurr i magen som jag bäddar ner mig själv ikväll.
Måtte det gå vägen imorgon.

Ibland fylls jag av en tomhet som grundar sig i att mitt liv det närmaste året är väldigt inrutat men samtidigt fruktansvärt oklart. Det blir som ett bipolärt vakuum där ingenting får möjlighet att stanna en längre stund. Inget utrymme lämnas för mig att längta, inget i vardagen går att hålla fast vid. Då känns allting hopplöst och ensamt. Och ibland fylls jag av en mening och oerhörd glädje som grundar sig i att mitt liv har tagit mig dit jag är idag. Snart påbörjandes en svårt exklusiv utbildning. En pojkdröm är uppfylld och framtiden kommer att erbjuda ett stimulerande yrkesliv och någonting att utvecklas i.

Jag vill att den här pendlingen mellan två ytterligheter snart lägger sig till ro. Jag kommer inom en snar framtid att behöva lägga all energi på ett håll och fokusera på det som betyder något.


Veckans soundtrack
Veckans film

I see signs now, all the time. (De sista dagarna)

Veckans soundtrack


Nu börjar det närma sig. Det börjar bli dags för mig att ta mitt sletna pick och pack och rycka upp mina, i stort, välplacerade rötter och flytta vidare. Detta kommer att bli början på min stora vandringsresa genom Sverige och Europa, innan jag så småningom kanske slutligen stannar upp och slår ner mina rötter igen. För den gången.


Helgen som gick började mycket bra med premiärvisning av "Till Vildingarnas Land" (eller "Where The Wild Things Are") på fredagskvällen. En film jag otåligt väntat på sedan i våras. Den uppfyllde i princip mina förväntningar, även om jag gärna hade sett mer udd och mer drama. Men vad kan man förvänta sig av en film som i grunden baseras på en bilderbok för barn? Kanske mer, kanske mindre. Oavsett vilket så var det en fantastisk filmupplevelse som alla borde se till att få ta del av.

Lördagen fylldes av så många saker. De rent materielistiska upplevelserna var först i kronologisk ordning. Under dagen köpte jag nya löparskor på Runner Store, samt införskaffade mig en efterlängtad Casio-klocka i 80-tals-retro-stil. Mycket bra, väl användning av julklappspengar!

Under sen eftermiddag var det dags för mig, BA, IN och IN:s kompis F att sätta oss ner i Dansens Hus och beskåda en electro-opera om Darwins lära, av The Knife. Fantastiskt, märkligt. Fantastisk märkligt. Vissa saker överraskade, vissa saker underraskade. Hur som helst var det en grym upplevelse och något att ta med sig under lång tid framöver. På kvällen var det födelsedagsfirande för kurskamraten OW och utgång på söder.

Utgången var bra, men sällskapet var bättre. Framåt fem-tiden slumrade jag slutligen in och förberedde mig på en söndag i ångestens tecken. Söndagen gjorde ingen besviken.

Och så började den här veckan, den sista veckan. Lådor har packats, en sista hemtenta har skickats in, ännu en biofilm har tittats på och vin har druckits. Imorgon är det lättningsmiddag, avslutningsfest och på torsdag är det överlämning till våra VFU-skolor. På fredag går tåget söderut vid 16-tiden. Så var det med det.

Jag har packat ner de senaste 18 månaderna i begagnade flyttkartonger. Snart är Stockholm en ledig stad, fri från mig och allt jag varit.

A man's best party happens when he dies.

Jag är han som:

- aldrig blir så full att han inte kan ta ansvar för sig själv och andra, och som stör sig på det.
- gärna ser en skräckfilm för mycket än en för lite.
- oftast är väldigt öppen för nya människor, men samtidigt oerhört fördomsfull. Och är okej med det.
- gillar tanken på att vara emo och är det i omgångar, men inte orkar med det i längden.
- i närtid har begått social och emotionell självspäkning.
- kan bli för ärlig ibland, särskilt när alkohol finns i bilden.
- hatar sig själv för tiden han spenderar framför datorn.
- har lovat sig själv att låta känslor gå före logiken. Det har fungerat illa, no surprise.
- ofta pratar alldeles för mycket och vid fel tillfällen och vet om det.
- köper alldeles för mycket film, men unnar sig det.
- analyserar allting alldeles för mycket, vilket brukar ställa till en massa oreda.
- som börjar bli lite trött på grönt.
- oroar sig för mycket om sin framtid.
- får höra att han sprider glädje till sina medmänniskor, och tycker det känns fint.
- är en hopplös romantiker, men inte har något för det eller ens vet varför.
- sätter The Darjeeling Limited framför Life Aquatic.
- borde plocka bort Fanfanfan ur sin Spotify-lista, men som inte kan.
- med stor framgång använder YouTube-filmer för att liva upp vardagen.
- kopplar enskilda låtar eller hela album till sådant som betyder något särskilt för honom.
- är alldeles för självkritisk.
- har onaturligt svårt för snöslask, framförallt när det blandat sig med gatsalt och grus.
- har hört att han är lik: 1. Elijah Wood, 2. Neil Patrick Harris, 3. Senaste Idol-Erik.
- tränar mest för att han måste och för att det inte finns så mycket annat att göra.
- har 98 t-shirts i sin garderob, men inte en enda svart kostym.
- inbillar sig att det finns folk som läser den här bloggen.
- måste sluta bry sig så jävla mycket.


Förresten, min något skämmiga favoritlåt just nu är den här. Orsaken till det är den här videon, som innehåller just den låten. Videon och låten(texten framförallt) får mig att känna vind i seglet och en stark vilja att bara göra det jag ska göra. Jag är den bästa människan som någonsin har levt, jag föddes för att ge!

Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.

Mina tågresor upp till Stockholm brukar allt som oftast ackompanjeras av en väl utvald film på min laptop. Idag var inget undantag och mellan Göteborg och Katrineholm (ungefär) så avnjöts en klassiker. Den ack så fantastiska Amelie från Montmartre. Vissa filmer gör mig alldeles varm inombords och Amelie från Montmartre är definitivt en utav dem. Ni som har sett den, se den igen. Ni som inte har sett den, se den omedelbums. En film som verkligen behövs nu när dygnen är som mörkast, minusgraderna kryper in i väggarna och snön yr.

För er Spotifyare där ute så finns det alldeles lysande soundtracket till nämnda rulle här!

Att vara tillbaka uppe i sitt lilla (i ordets rätta bemärkelse) rum på slottet känns faktiskt riktigt bra. Scream (en annan höjdarrulle, men kanske inte riktigt i Amelies klass...) har tittats på i pentryt tillsammans med en stadigt inkommande ström av återvändare och tillsammans har vi vänt ut och in på jullovets upplevelser över lite popcorn och nämnda rulle. Det är fint att se alla ansikten och höra alla röster igen.

Imorgon kör vi igång det sista rycket, nu ska jag packa upp det sista, hoppa in under duschmunstycket och förbereda kroppen för tredje terminens avslutande fyra veckor.

C'est!

...and the heart beats in its cage.

Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.

Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.

Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.

En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.

Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.

Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".

Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.

Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.

Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.

Det är ju nyttigt.

Post 2009

Att sammanfatta ett helt år såhär på en blogg är inte snutet ur näsan, men jag ska i alla fall ge det ett försök, så som jag brukar den här tiden på året. Självklart har det hänt mycket, både bra och dåliga, tråkiga och intressanta, roliga saker och saker jag gärna glömmer bort. Här följer i alla fall en lite uppräkning av några av de små och stora händelser i mitt 2009 som jag gärna delar med mig av;

* Arvidsjaur. Året inleddes med två veckors konstant frysning. Vi lärde oss att frysa. Jag frös.
* Vinterbalen. Fest, mat, dans, champagne och fest en hel helg med fint sällskap!
* Franz Ferdinand-konsert på Cirkus. Alltid glatt med livemusik i bra sällskap!
* Prag med La Familia. Skön stad som jag mer än gärna besöker igen.
* Beskedet. Med stort B. Livet fick en oväntad vändning via mobiltelefon på Stockholms centralstation!
* Valborg i Lund. Kul megafest med massa goda vänner. Trots lite sorg mitt på dagen och en därav framkallad pruttfylla så blev kvällen ändå riktigt rolig.
* Italien med skolan. Skolresor är roliga, särskilt när de utspelar sig i Liri-dalen och man har mina skolkamrater med sig!
* Skövdehelg. Återträff med lumparboys och -befäl. Grundlig fest på kvällen och innan dess några väl spenderade timmar i vår älskade stridsvagnssimulator!
* Sommar i Linköping. På många vis minst lika bra som semester där hemma.
* Hultsfred med Putte. Åkte dit på vinst och förlust. Svårt bra musik, sällskap och häng!
* Popaganda. Oväntat minifestival-inspel på södra södermalm, tidigt på terminen. Kul häng med bra folk!
* Garden Party. Alltid lika fint att ta sig en ordentlig svängom i sina finkläder!
* White Lies på Berns. Förträffligt, för mig 2009 års bästa band.
* Jullovet. Äntligen träffa stört mycket folk man inte sett på väldigt länge, fira julafton och nyår, iPhone-döden.

2009 var året då:

- Min yrkesframtid ändrades, till det bättre eller sämre återstår att se. Intressant blir det.
- Jag tänkte mycket på Afghanistan. Mest för andras del, lite för egen.
- Min hypokondri fick bekänna färg och jag nojjade över svininfluensan.
- Min riktiga Kaffe-förgiftning slutligen påbörjades.
- Jag lärde mig att man inte ska vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare.
- Jag oftare hade musik i bakgrunden än tystnad.

2010 har nyss börjat och inget är ännu givet, året är ett oskrivet blad. Det enda jag med säkerhet vet på förhand är att det för egen del kommer att bli en jädra utmaning, en ovanlig upplevelse och ett oerhört äventyr.

Året är ett oskrivet blad. Här ska skrivas!

PS: Just det, inga nyårslöften för mig tack. Vad är poängen egentligen, man bryter ju dem bara förr eller senare. DS.