Airport surroundings

Ett planlöst irrande bland parfymstinkande butikshyllor, en blick på en av tusentals spritflaskors prislapp innan man inser att man ju ändå inte ska ha något. Glada leenden och blickar från snygga och välklädda försäljare blandas med stressade kostymer som småspringer till en gate långt, långt borta, och den återkommande skymten av vedervärdigt brunmönstrade LV-väskor i händerna på tonårsflickor med mjukisbyxor eller deras lite för solariestekta medelåldersmammor.

Godis, sprit, märkeskläder, parfymer, bil-lotterier, väskor, smycken och tobak så långt ögat når i det väl uttänkta upplägget av butiskområdet.
- Ingen skall kunna missa det fantastiska utbudet!
- Ingen skall notera att priserna inte är lägre!
- Alla ska hitta något att titta på, ta på, lockas av!

Någonstans mellan en fyra meter hög Jameson-reklamskylt, Versacebutiken och världens dyraste Whooper-meal stannar man upp, drar tillbaka den vänstra jackärmen och slänger en blick på sin älskade Casioklocka. Två timmar och trettio minuter kvar till avgång. Jahopp.


Man klagar inte på att det är sådant som fyller nästan 20 timmar av alla ens veckor under en lång tid framöver. Man skulle bara våga!

Men man reflekterar lite trött, och funderar kanske lite på vem som kommer att ge sig först.
Flygplatserna eller en själv?

Adventures in Solitude

Man ska inte skämta så mycket om saker man inte har en aning om. Det kan innebära att man jinxar fel saker i sin vardag. Det kan innebära att dessa småsaker som uttalas mellan frukost och förmiddagsrasten kraftigt påverkar hela Europas flygtrafik och därigenom resulterar i mångmiljardkonsekvenser för Europas befolkning och samlade näringsliv.

Då får man stå där och rulla basker och skämmas lite. Det är så jobbigt när sånt händer.

Vi är alltså kvar här nere för andra helgen i rad. Första helgen var en ”lär-känna-närområdet”-helg och inom ramen för vad som känns ok i min bok. Den här helgen är inte det och det kändes riktigt pissigt igår, när man slutligen var tvungen att acceptera det oundvikliga. Att ens liv bestäms av ett vulkanutbrott. Det känns lite stenålder. Eller så är det tvärtom.

Hur som helst så sitter man nu här några öl in i kvällen och inser återigen att det inte är något direkt partyställe man har hamnat på. Det är lite tråkigt, men spelar egentligen ingen större roll, det är inte därför jag är här. Just nu är det dock lite svårt att finna ro och mening i tillvaron. Jag lever i ett ständigt pluggande. Plugg innan lektion, plugg under lektion, plugg mellan lektioner och plugg på kvällen efter lektioner. Kanske kan man hinna med några stackars träningspass då och då. Tack gud för att jag har lyckats greppa en internetlina ut mot omvärlden. Annars, måste jag erkänna, så hade jag nog förr eller senare blivit galen. Så illa är det med dagens (äldre)ungdom.

Nåväl, det är ju bara en tre-månadersfas. Sen blir det värt all mental svett vi har lagt ner på allt det här.

Intill dess så får bland andra The New Pornographers, JayMay, Loney Dear, Depeche Mode och Deer Tick hålla mig sällskap, när dörren väl har stängts för dagen. Det gäller ju att välja sina studiekamrater.



Förresten, tar Euro slut snabbare än Kronor?

What's the point of doing anything, if you'll never notice?

I måndags emigrerade jag till grannlandet för nästa steg i min utbildning.

Det har varit en tsunami av nya intryck som sköljt över mig, så det är ännu svårt att uttala sig med precision om allt man upplever. Om några veckor har jag förhoppningsvis kommit in i det hela lite mer och kan kanske enklare beskriva vår tillvaro. Men visst känns det bra att ha kommit igång!

Har lite funderingar på att så småningom kanske börja skicka brev därifrån till folk jag bryr mig om. Det skickas för lite "fysisk post" nuförtiden, jag hade i alla fall tyckt det var kul om det då och då damp ner lite post i lådan där nere. Tidigare i helgen lade jag upp min adress på min facebook-profil, med en fåfäng tro på att någon skulle ta det på allvar.

Dessutom så försöker jag finna en direkt anledning i att åka hem varje helg, det är långa resor och jag vill att det skall kännas som att det är värt det på något vis. Men med tanke på utbildningens placering och utformning så kanske restiden är en mindre påverkande faktor i motivationen till att ta sig norrut varje fredag. Men det är enbart indirekta anledningar, saker som gör att jag vill därifrån, inte direkta anledningar som gör att jag vill hem till Sverige. Det känns som att det hade varit mycket softare på något vis. Mer rättfärdigande.


Det finns långt fler sådana här tankar i min skalle just nu. Allt är en enda oreda som dessutom skall samsas med nyvunnen kunskap och läxläsning. Förhoppningsvis lägger allt sådan här sig om några veckor.

Det kommer dröja ett tag innan jag är hemma nästa gång, men förhoppningsvis kommer vi lösa internetfrågan under de kommande dagarna. Vi får se!

Skämmes!

Alla har vi saker i vår vardag som vi skäms lite för att vi tycker om eller gör. Saker som kanske inte riktigt är okej i ens umgängeskrets, saker som kanske är hopplöst gammla eller något som inte direkt passar in i din egen självbild. Något som på något vis sticker ut och får dig att skämmas lite när du tänker på det. Alla har vi våra skäms-grejer. Jag tänkte outa två av mina:


Låten Higher med Idol-Erik.
Musikfascisten inom mig kräks av det här. Fy!? Varför måste jag alltid vrida upp volymen i bilen när den här drar igång på valfri radiokanal? Jag vet inte, men varenda gång slutar det i vrål-allsång på vägarna runt Halmstad. Jag skriksjunger med i refrängen och peppar inför gympasset som kommer. Efteråt känner man sig lite smutsig, men på sätt och vis nöjd. Man känner att man har sålt sin indie-pop-själ till kommersialismen, men stämbanden njöt varenda sekund. Så kan det gå. Den är ju faktiskt lite bra... ....Brrr..

Extreme Home Makeover.
Världens skrikigaste och mest omotiverat taggade programledare ,Ty Penningtonn, gör alla TV-tittares vardag lite mer obehaglig. Alla undrar vi vad f*n han håller på med. Dessutom är hela programmet en orgie i tillrättalagda amerikaniserade gullegull-sockervadds-lyckosagor. Ändå kan man inte slita sig när skiten har slängts igång och man myser motvilligt vid åsynen av alla nymöblerade rum från Sears. Förhoppningsvis vet ingen att man kollar på det, och framförallt hur ofta man "råkar hamna framför" TV:n när det börjar...

I never know anyone at the party, and I´m always the host.

Nu när jag är tvångsledig så har jag i stort fyra saker att göra på dagarna, förutom att städa, diska, tvätta och besöka vänner när de har möjlighet.

* It´s Always Sunny In Philadelphia

Efter Arrested Development trodde jag att det skulle dröja länge innan jag hittade en TV-serie som skulle få mig att skratta lika mycket. Det gjorde inte det, It´s Always Sunny In Philadelphia har tagit mig med storm och jag kan precis som vanligt när det gäller lysande TV-serier, inte slita mig.

Det kan vara en av de sjukaste (i kontexten "rolig") TV-serierna jag sett och karaktären Charlie är tamejfasen det bästa jag vet just nu. Fem säsonger skall plöjas innan emigreringen och jag är på god väg att nå det målet.

* Träning

Dödsintervallpass i backarna som leder upp till mitt hem, monsterpass på gymmet på galgberget eller längre löppass till havet och tillbaka. Äntligen har jag tid och lust till träning med ordentlig regelbundenhet. Träningsvärken är min vän och den obligatoriska bananen och glaset med Oboy’ efteråt, smakar bättre och bättre för varje gång.

* De Ovanliga och De Ovanliga 2

Man kan läsa böcker också, och när jag och mamma var på besök hos hennes moster så hittade jag två böcker i hennes bokhylla som jag fastnade för direkt och fick låna med mig hem. Två oerhört fascinerande böcker om människor som på olika sätt går mot strömmen, kör sitt eget race och ofta värdesätter friheten i livet högre än tryggheten i samhället.

Böckerna är alltså samlingar med intervjuer och berättelser om ett antal av dessa ovanliga människor, eller som många av dem brukar kallas av oss andra; ”Original”. Med de här böckerna kan jag bränna mycket tid utan att skämmas. De Ovanliga och De Ovanliga 2 kan verkligen rekommenderas!

* Överdrivna frukostrutiner

När man har gott om tid på sig har man också möjligheter att gotta till det lite extra för sig. Det ser jag till att göra så ofta jag kan. Ett exempel på sådan gottig frukost kan vara:
Väl förberedda mackor med olika pålägg och något extra, typ paprika/gurka/tomat. En god tallrik All-Bran med skivad banan. Färskpressad apelsinjuice och en ordentlig kopp kaffe. Så ska en riktig frukost se ut och just nu gör den faktiskt det nästintill på daglig basis!


Och sommarlovet det ångar som ni förstår vidare. Jag hade gärna gett mig ut och åkt någonstans eller rest till nått skönt ställe, men så blev det inte och nu sitter man här och väntar på helger som snart kommer och tänker på helger som nyss har passerat, samtidigt som emigrationen smyger sig allt närmre inpå.

Gonna rise up, find my direction magnetically!

Jag är ju inte mycket för det här med små korta inlägg, lite för sakens skull.

Men nu gör jag ett undantag, mest för att trycka på att det just nu finns en låt som spelas alldeles för hårt på både Spotify och min iPod. Det är en av låtarna som figurerar i Into the Wild. En film som jag fullkomligt älskar, och som har ett helt fantastiskt soundtrack som är särskilt skrivet för just den filmen. Låten ger mig den där härliga känslan som bara vissa låtar kan ge. En känsla av förtröstan, framtidstro och hopp.

Filmen i sig berör mig något oerhört och hör verkligen till en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det därför som även låten och soundtracket i sin helhet ligger mig så varmt om hjärtat, men faktum kvartstår. Låten är underbar och filmen kan ses om och om igen.

"Låten" heter Rise och finns i YouTube-klippet ovan och hela albumet finns att lyssna på på Spotify här! (Där rekommenderas även låtarna Society och Hard Sun...)

Och slutligen, för att göra min insmugna topp-3-lista komplett så måste jag ju ändå nämna att världens tredje vackraste skådespelerska finns att beskåda i nämnda film.

Numero 200!

Post 2006 har fyllt tre år för någon vecka sedan och i samband med det passar jag nu på att göra mitt 200:e inlägg.

- Bra jobbat!
- Tack så mycket!

Halmstad har sedan vårtterminsstarten fått ett välkommet tillskott av sköna människor att umgås med och det känns riktigt bra. Saknaden av Sthlm-kamrater lindras i massor av möjligheten att ge sig upp till bostäderna på galgberget. Jag är väldigt glad och tacksam för det!

Igår var jag ute med säk-boysen(som de själva gärna kallar sig) och hade en väldigt rolig utekväll i Halmstad, tro det eller ej. Sent samma kväll påmindes jag desvärre om omständigheter i mitt liv som suger musten ur mig. Jag orkar inte längre. Från och med idag skall det bli ändring på det. Det är jag skyldig mig själv.


Imorse vaknade jag hos nämnda Säk-boys, i ett rum lånat av min gamla Sthlm-rumskamrat, och kom helt osökt att långsamt fundera lite kring något som de flesta av oss har någon sorts relation till. Bakfylla:

Man vaknar upp i en säng, morgonen efter en utekväll. Man mår kass, man dricker lite vatten ur vattenflaskan som man rutinerat har fyllt och placerat vid sängen innan man lagt sig kvällen innan. Man somnar om. Två timmar passerar snabbt förbi och man vaknar igen. Man mår lika dåligt som innan och man vill aldrig någonsin lämna sängen och därigenom behöva anstränga sin kropp eller knopp igen.

Men förr eller senare kommer den krassa verkligheten ikapp din kropp och knopp och du tvingas att med dina sista skälvande krafter ta dig ur din säng, ditt skyddande slott. Det tar emot, det är vidrigt och hela världen rubbas.

30 minuter och lite käk senare så är bakfyllan som tidigare höll dig i ett järngrepp oftast väldigt mycket lindrigare och märkbart på väg bort ur din sargade kropp.

Varför är det så?
Varför är det sängen, som just då upplevs som din enda livlina, som faktiskt hindrar dig från att må bättre?
Kanske är det ett fenomen som går att applicera på andra delar av ens liv. Kanske är det så att det som upplevs som tryggt, bekvämt och hemvant kanske är det som håller oss tillbaka från att fatta beslut som kanske på sikt kommer att få dig att må bättre? Hemmablindhet är väl ett begrepp som kan användas i ett sådant sammanhang.

Jag har själv de senaste månaderna jobbat hårt på att direkt göra och säga sådant som jag känner för, istället för att tänka efter för mycket på eventuella konsekvenser som det kan föra med sig. Även om det än så länge inte har givit särskilt mycket, så kan man kanske hoppas på att det någon gång kan leda mig mot något bättre, något nytt, något annat.

I´m taking a ride with my best friend.

Snooze-knappen på väckarklockan är ett klart tecken på mänsklighetens långsamma men oundvikliga förfall. Väckarklockan som sådan är ju annars en bra uppfinning som i många långa och trogna år har styrt upp människan och hennes leverne. Gott så. Men någonstans gick det väldigt fel, någonstans fanns det en lat pajsare som tyckte det var en bra idé att slänga på en funktion som väcker dig, men inte gör att du går upp, utan istället ligger kvar i sängen och till slut somnar om.

Väckarklockans hedersamma livsuppgift, att dra morgontrötta människor ur sängen på mornarna, degraderades genast till en kvasifunktion, nästan som ett hån mot dess gamla uppenbarelse. Att väcka människor och ge deras lata sida en möjlighet att slå irriterat med handen och vända sig till den kalla sidan av kudden. Mänsklighetens oundvikliga förfall illustreras bra med tanken på Snooze-funktionens sub-optimering av ett annars bra och funktionellt hjälpmedel i vår vardag.

Samtidigt kan jag, efter några veckors god erfarenhet,påstå att SleepCycle-applikationen till iPhone illustrerar motsatsen till nämnda förfall.

I helgen var det överraskningsfest för PW i Uppsala. Så fantastiskt roligt att få träffa lite klasskompisar från Sthlm igen, att få fira PW och att få träffa massa nytt folk i Uppsala! Veckan som nu har inletts fortsätter smidigt nog i samma stad med lite språkfostran. Och redan imorgon får jag åter träffa PW när jag och min kära flaxvän FL bjuder på Taco-, Öl- och OS-kväll!

Till helgen kanske jag lyckas traggla mig ner längs tre olika järnvägslinjer, varav två av dem har stått helt still i några dagar nu, och kanske kunna komma hem till hemmets lugna vrå. Det var ett tag sen nu.

Veckans TV-serie-bonanza
Veckans Soundtrack

Burn my body in a box.

Att leva i en kappsäck är både bra och dåligt. Låt oss fokusera på det som är bra; Man får möjligheten att se nya ställen, skaffa nya bekantskaper och träffa gamla bekantskaper! I veckan som gått har jag träffat både barndomsvännerna FP och MT och lumparpolaren JE. Kul som fasen och väldigt trevligt att få se gamla goda vänner som man inte har möjlighet att träffa så ofta. Bra häng!

Sen får man ju möjlighet att se sig om i olika städer i vårat avlånga land och det är alltid trevligt att vidga sina vyer lite grann. Efter Linköping är det Uppsala som står på tur. Sen blir det Karlskrona och Danmark. Ett sabla fläng!

OS-febern har nått mig och passar mitt nattugglande som handen i handsken, inga idrottsgrenar är sämre än någon annan och mitt idrottsintresse har ökat med flera hundra procent de senaste dagarna. Härligt med lite nagelbitande under några intensiva veckor!

Att kivas med läkare verkar bli min personliga paradgren framöver, tror inte det finns någon tävlingsklass i det, varken under Sommar- eller Vinter-OS. Synd, för jag börjar bli riktigt bra på den särskilda konst det är. En annan av mina paradgrenar verkar definitivt vara att missa alla-hjärtans dag. Fyra i rad! (...)

Veckans Soundtrack

Veckans Film (Starring; Jordens näst vackraste skådespelerska enligt undertecknad)

Enjoy the silence.

Förra fredagen var riktigt tung och det var första gången på länge som jag grät. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om folket jag levt tillsammans med i princip 24/7 i ett och ett halvt år, men jag nöjer mig med att konstatera att jag i fredags lämnade många fantastiska kamrater och en hel del människor som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Vi har kommit igång i Lkpg nu och den här veckan har varit fruktansvärt lugn, många hål i schemat som jag gärna hade spenderat på fysisk träning och andra sköna aktiviteter. Tyvärr har en brakförkylning satt stopp för allt sånt och änn värre har jag min årliga läkarundersökning imorgon. Eftersom den i grunden gör mig orolig så känns det inte så kul med igenproppade bihålor och annat skojsigt. Det är med kurr i magen som jag bäddar ner mig själv ikväll.
Måtte det gå vägen imorgon.

Ibland fylls jag av en tomhet som grundar sig i att mitt liv det närmaste året är väldigt inrutat men samtidigt fruktansvärt oklart. Det blir som ett bipolärt vakuum där ingenting får möjlighet att stanna en längre stund. Inget utrymme lämnas för mig att längta, inget i vardagen går att hålla fast vid. Då känns allting hopplöst och ensamt. Och ibland fylls jag av en mening och oerhörd glädje som grundar sig i att mitt liv har tagit mig dit jag är idag. Snart påbörjandes en svårt exklusiv utbildning. En pojkdröm är uppfylld och framtiden kommer att erbjuda ett stimulerande yrkesliv och någonting att utvecklas i.

Jag vill att den här pendlingen mellan två ytterligheter snart lägger sig till ro. Jag kommer inom en snar framtid att behöva lägga all energi på ett håll och fokusera på det som betyder något.


Veckans soundtrack
Veckans film

I see signs now, all the time. (De sista dagarna)

Veckans soundtrack


Nu börjar det närma sig. Det börjar bli dags för mig att ta mitt sletna pick och pack och rycka upp mina, i stort, välplacerade rötter och flytta vidare. Detta kommer att bli början på min stora vandringsresa genom Sverige och Europa, innan jag så småningom kanske slutligen stannar upp och slår ner mina rötter igen. För den gången.


Helgen som gick började mycket bra med premiärvisning av "Till Vildingarnas Land" (eller "Where The Wild Things Are") på fredagskvällen. En film jag otåligt väntat på sedan i våras. Den uppfyllde i princip mina förväntningar, även om jag gärna hade sett mer udd och mer drama. Men vad kan man förvänta sig av en film som i grunden baseras på en bilderbok för barn? Kanske mer, kanske mindre. Oavsett vilket så var det en fantastisk filmupplevelse som alla borde se till att få ta del av.

Lördagen fylldes av så många saker. De rent materielistiska upplevelserna var först i kronologisk ordning. Under dagen köpte jag nya löparskor på Runner Store, samt införskaffade mig en efterlängtad Casio-klocka i 80-tals-retro-stil. Mycket bra, väl användning av julklappspengar!

Under sen eftermiddag var det dags för mig, BA, IN och IN:s kompis F att sätta oss ner i Dansens Hus och beskåda en electro-opera om Darwins lära, av The Knife. Fantastiskt, märkligt. Fantastisk märkligt. Vissa saker överraskade, vissa saker underraskade. Hur som helst var det en grym upplevelse och något att ta med sig under lång tid framöver. På kvällen var det födelsedagsfirande för kurskamraten OW och utgång på söder.

Utgången var bra, men sällskapet var bättre. Framåt fem-tiden slumrade jag slutligen in och förberedde mig på en söndag i ångestens tecken. Söndagen gjorde ingen besviken.

Och så började den här veckan, den sista veckan. Lådor har packats, en sista hemtenta har skickats in, ännu en biofilm har tittats på och vin har druckits. Imorgon är det lättningsmiddag, avslutningsfest och på torsdag är det överlämning till våra VFU-skolor. På fredag går tåget söderut vid 16-tiden. Så var det med det.

Jag har packat ner de senaste 18 månaderna i begagnade flyttkartonger. Snart är Stockholm en ledig stad, fri från mig och allt jag varit.

A man's best party happens when he dies.

Jag är han som:

- aldrig blir så full att han inte kan ta ansvar för sig själv och andra, och som stör sig på det.
- gärna ser en skräckfilm för mycket än en för lite.
- oftast är väldigt öppen för nya människor, men samtidigt oerhört fördomsfull. Och är okej med det.
- gillar tanken på att vara emo och är det i omgångar, men inte orkar med det i längden.
- i närtid har begått social och emotionell självspäkning.
- kan bli för ärlig ibland, särskilt när alkohol finns i bilden.
- hatar sig själv för tiden han spenderar framför datorn.
- har lovat sig själv att låta känslor gå före logiken. Det har fungerat illa, no surprise.
- ofta pratar alldeles för mycket och vid fel tillfällen och vet om det.
- köper alldeles för mycket film, men unnar sig det.
- analyserar allting alldeles för mycket, vilket brukar ställa till en massa oreda.
- som börjar bli lite trött på grönt.
- oroar sig för mycket om sin framtid.
- får höra att han sprider glädje till sina medmänniskor, och tycker det känns fint.
- är en hopplös romantiker, men inte har något för det eller ens vet varför.
- sätter The Darjeeling Limited framför Life Aquatic.
- borde plocka bort Fanfanfan ur sin Spotify-lista, men som inte kan.
- med stor framgång använder YouTube-filmer för att liva upp vardagen.
- kopplar enskilda låtar eller hela album till sådant som betyder något särskilt för honom.
- är alldeles för självkritisk.
- har onaturligt svårt för snöslask, framförallt när det blandat sig med gatsalt och grus.
- har hört att han är lik: 1. Elijah Wood, 2. Neil Patrick Harris, 3. Senaste Idol-Erik.
- tränar mest för att han måste och för att det inte finns så mycket annat att göra.
- har 98 t-shirts i sin garderob, men inte en enda svart kostym.
- inbillar sig att det finns folk som läser den här bloggen.
- måste sluta bry sig så jävla mycket.


Förresten, min något skämmiga favoritlåt just nu är den här. Orsaken till det är den här videon, som innehåller just den låten. Videon och låten(texten framförallt) får mig att känna vind i seglet och en stark vilja att bara göra det jag ska göra. Jag är den bästa människan som någonsin har levt, jag föddes för att ge!

Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.

Mina tågresor upp till Stockholm brukar allt som oftast ackompanjeras av en väl utvald film på min laptop. Idag var inget undantag och mellan Göteborg och Katrineholm (ungefär) så avnjöts en klassiker. Den ack så fantastiska Amelie från Montmartre. Vissa filmer gör mig alldeles varm inombords och Amelie från Montmartre är definitivt en utav dem. Ni som har sett den, se den igen. Ni som inte har sett den, se den omedelbums. En film som verkligen behövs nu när dygnen är som mörkast, minusgraderna kryper in i väggarna och snön yr.

För er Spotifyare där ute så finns det alldeles lysande soundtracket till nämnda rulle här!

Att vara tillbaka uppe i sitt lilla (i ordets rätta bemärkelse) rum på slottet känns faktiskt riktigt bra. Scream (en annan höjdarrulle, men kanske inte riktigt i Amelies klass...) har tittats på i pentryt tillsammans med en stadigt inkommande ström av återvändare och tillsammans har vi vänt ut och in på jullovets upplevelser över lite popcorn och nämnda rulle. Det är fint att se alla ansikten och höra alla röster igen.

Imorgon kör vi igång det sista rycket, nu ska jag packa upp det sista, hoppa in under duschmunstycket och förbereda kroppen för tredje terminens avslutande fyra veckor.

C'est!

...and the heart beats in its cage.

Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.

Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.

Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.

En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.

Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.

Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".

Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.

Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.

Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.

Det är ju nyttigt.

Post 2009

Att sammanfatta ett helt år såhär på en blogg är inte snutet ur näsan, men jag ska i alla fall ge det ett försök, så som jag brukar den här tiden på året. Självklart har det hänt mycket, både bra och dåliga, tråkiga och intressanta, roliga saker och saker jag gärna glömmer bort. Här följer i alla fall en lite uppräkning av några av de små och stora händelser i mitt 2009 som jag gärna delar med mig av;

* Arvidsjaur. Året inleddes med två veckors konstant frysning. Vi lärde oss att frysa. Jag frös.
* Vinterbalen. Fest, mat, dans, champagne och fest en hel helg med fint sällskap!
* Franz Ferdinand-konsert på Cirkus. Alltid glatt med livemusik i bra sällskap!
* Prag med La Familia. Skön stad som jag mer än gärna besöker igen.
* Beskedet. Med stort B. Livet fick en oväntad vändning via mobiltelefon på Stockholms centralstation!
* Valborg i Lund. Kul megafest med massa goda vänner. Trots lite sorg mitt på dagen och en därav framkallad pruttfylla så blev kvällen ändå riktigt rolig.
* Italien med skolan. Skolresor är roliga, särskilt när de utspelar sig i Liri-dalen och man har mina skolkamrater med sig!
* Skövdehelg. Återträff med lumparboys och -befäl. Grundlig fest på kvällen och innan dess några väl spenderade timmar i vår älskade stridsvagnssimulator!
* Sommar i Linköping. På många vis minst lika bra som semester där hemma.
* Hultsfred med Putte. Åkte dit på vinst och förlust. Svårt bra musik, sällskap och häng!
* Popaganda. Oväntat minifestival-inspel på södra södermalm, tidigt på terminen. Kul häng med bra folk!
* Garden Party. Alltid lika fint att ta sig en ordentlig svängom i sina finkläder!
* White Lies på Berns. Förträffligt, för mig 2009 års bästa band.
* Jullovet. Äntligen träffa stört mycket folk man inte sett på väldigt länge, fira julafton och nyår, iPhone-döden.

2009 var året då:

- Min yrkesframtid ändrades, till det bättre eller sämre återstår att se. Intressant blir det.
- Jag tänkte mycket på Afghanistan. Mest för andras del, lite för egen.
- Min hypokondri fick bekänna färg och jag nojjade över svininfluensan.
- Min riktiga Kaffe-förgiftning slutligen påbörjades.
- Jag lärde mig att man inte ska vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare.
- Jag oftare hade musik i bakgrunden än tystnad.

2010 har nyss börjat och inget är ännu givet, året är ett oskrivet blad. Det enda jag med säkerhet vet på förhand är att det för egen del kommer att bli en jädra utmaning, en ovanlig upplevelse och ett oerhört äventyr.

Året är ett oskrivet blad. Här ska skrivas!

PS: Just det, inga nyårslöften för mig tack. Vad är poängen egentligen, man bryter ju dem bara förr eller senare. DS.

Pre 2010.

När man kommer hem för jullov så finns det alltid många saker nerskrivna på ens "Att göra"-lista. Vänner att träffa, saker att köpa, ställen att besöka, grejer att göra, stunder att ta tillvara. Och jag måste säga att jag har levererat i år. Vänner har träffats (och ska träffas), saker har köpts, ställen har besökts, grejer har gjorts och stunder har tagits tillvara.

Nåväl;

CN har äntligen kommit hem till bekvämt avstånd och nu har jag äntligen fått träffa honom för första gången på över ett år. Mycket dejligt, det kommer bli mer av den varan! Alla andra kommer också hem och även det är såklart svårt skönt. JP, FP, MT, OK, OL och SE är väl de jag främst tänker på, men det finns såklart fler. Det är alltid lika kul att få hänga med er när möjligheten ges!

Julafton i Småland med släkten var som alltid mycket bra, även om jag i år körde personlig bottennotering i antal mottagna julklappar. Jag är absolut inte ledsen eller grinig för det, jag hade ju knappt önskat mig något, men det kändes ändå lite som en slutgiltig markering för min transformering från gammal ungdom till ung vuxen. "Inte en dag för tidigt" kanske några av er tänker, och så är det säkert. Men det känns ju ändå alltid lite när något gammalt oundvikligen försvinner och därmed ersätts av något nytt.

Hur som helst gav jag istället bort en massa bra saker, åt väldigt mycket god mat, och kände julstämning sent omsider sprida sig i kroppen. Trots en ovanligt låg stämningsnivå i kroppen under hela december kunde den helt enkelt inte motstå mormor och morfars jul. Så som den alltid har varit!

Juldagen var som vanligt. Löjligt massa folk på löjligt få ställen. Men det vägs ju upp av den överdådiga kanonad av kända ansikten som man springer på vid baren, på toaletten, på dansgolvet och utanför McDondalds. Oavsett vad man tycker om det hela (själv kan jag bli ganska trött på att alla faller in i gamla roller och normer när man kommer hem och stöter på (i ordets båda bemärkelser) sina gymnasiebekantskaper) så kommer nog Hemvändarfesten med stort H fortsätta leverera härliga återseenden år efter år.

Hemvändarveckornas största nyhet i min kvasivärld är införskaffandet av en ny mobil. En iPhone för att vara mer precis. Grejen/-erna med iPhone känner ni säkert till, men den största förändringen som mobilköpet har inneburit för mig är att jag numera går omkring med en mobil i fickan som aldrig stänger av sig, är pålitlig och aldrig krånglar. Jag tar, av gammal vana, fortfarande upp mobilen ibland för att kolla att den är på, fungerar och inte är i behov av en omstart. Helt i onödan. Vi får se hur lång tid det tar för mig att vänja mig vid fickteknologi som fungerar som den ska.

Snö. Skönt med snö i juletider och nyårstider. Det verkar dessutom som att naturen har repat sitt misstag med att smälta bort den första omgången, genom att i förrgår paniksnöa ner en hel del och direkt slå om till ett gäng minusgrader, med stabil prognos för den kommande dagarna. Mitt tappra försök till löprunda idag kommer nog inte upprepas innan snön är borta från gatorna, det blev mer träning för knä- och fotleder än för hjärta och lungor. Men det kanske är smällar man kan leva med om den vackra vinterdräkten ligger kvar några dagar fler än vanligt här på västkusten.

Imorgon är det nyårsfirande hos OK. Champagne skall drickas, bomber smällas och mat ätas.

Som sig bör!

I need a break and I need a vacation, take me away from the civilisation!

Idag när jag klev av T-banan, på väg hem efter ett besök på Östermalm, slogs jag av en fantastisk känsla, eller förnimmelse. Jag kände en genuin glädje sprida sig igenom kroppen, en glädje som inte gick att kontrollera eller binda. En glädje som var så äkta och ren att inget kunde stoppa den.

Under resten av min promenad hem till skolan så gick jag med ett brett flin över ansiktet och en fantastisk förnimmelse om att allting är, och kommer att vara, utmärkt. Samtidigt som detta sker spelas min nationalsång i iPoden, vilket med säkerhet förstärkte mina sinnesintryck. Rörstrandsgatan fram svävade jag som på moln, komponerad av en sjukt bortglömd låt. När jag sen passerar mittendelen av bron över essingeleden slängs en av Belle & Sebastians bästa låtar igång och min orgasm i lycka är fullbordad. Jag ställer mig vid ena räcket, tittar ut över trafiken och bara skrattar högt, oberörd av alla förbipasserande cyklister och flanörer. Jag är världens mittpunkt och allt är som det ska.

Denna känsla finns fortfarande kvar i mig och jag har bestämt mig nu. Borta är min bipolaritet. Borta är mina svackor, borta är min tvekan. Det enda som finns kvar är lycka, glädje, vilja och kärlek. Jag väljer att inte bry mig om de mörka delarna i livet, det finns så mycket annat som är bättre.

Vad som orsakade detta "genombrott" är oklart. Kanske var det att jag för första gången på väldigt länge, om så bara för en timme, fick träffa en av mitt livs viktigaste kvinnor. Kanske var det en naturlig motreaktion på all skit som kastats min väg. Kanske var det paret på tunnelbanan mellan rådmansgatan och odenplan som var helt uppslukade i varandra. Kanske var det all fin musik som strömmade genom mina öron och ut i blodet. Kanske var det en insikt i vilken fantastisk tid som skall komma min väg.

Kanske var det något, någonstans där emelllan.

Oavsett vilket så är jag barnsligt och genuint "lycklig" för första gången på länge.
Utan att definitivt kunna säga varför.

Det är bra för mig. Det är så här livet borde vara nu, då och sen. Tack.

Allt på en och samma gång.

För mig är...

- ...den akademiska världen ibland ganska svårnavigerad. Jag vet vad jag vill säga och att det är rätt, men jag kan inte styrka det i bevis eller med källhänvisning. Detta faktum innebär att jag inte kommer att uppnå tillräcklig nivå för ett "bra" betyg. Ett jävla I-landsproblem egentligen, men likväl något jag kämpar med.

- ...Thåströms nygamla, men ändå fantastiska, låt Fanfanfan stört applicerbar på mig. Varför valde jag för en ganska lång tid sedan den enkla vägen för att på avstånd må dåligt, när jag kunde välja den svåra vägen för att på avstånd må bra? Det fanns säkert några vettiga förklaringar, men just nu är det svårt att finna relevansen i mina gamla argument. Hursomhelst, Fanfanfan slår mig rakt där det känns, Fanfanfan!

- ...fysisk träning en oas. Även om det känns pissigt när jag pinar min kropp på alla möjiga uttänkta och provokativa vis så vet jag att det är för att jag mår jävligt bra efteråt. För att jag kan ta den där pocornsskålen med gott samvete, för att jag kan ta det där fystestet med lite stolthet.

- ...det märkligt hur vissa saker ur mitt gamla liv kan lämna mig helt likgiltig medans nya företelser kan göra mig gråtfärdig. Och tvärtom. Kanske är det det som kallas utveckling, kanske är det det som kallas nostalgi.

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan, det skulle varit du! Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två. Fanfanfan, det skulle varit du!

...And they´ll be placing fingers through the notches in your spine!

Hemma i hstd efter två ytterliggare veckor hemma i sthlm (ja, jag har två hem.) och det känns skönt. Skönt för att komma hem och träffa mina vänner, skönt för att komma ifrån det slott som ibland hatas och ibland älskas.

Skolan är inne i en "stampande" fas känns det som. Kursen vi har är ganska krävande, men samtidigt kan folk inte sluta fokusera på vad som händer om tre månader när alla åker ut på sitt praktikår. Det får till följd att många har svårt att koncentrera sig på vad som gäller här och nu och jag kan inte rå för att ibland dras med i det hela.

Well well, men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?

___________________________________________


* I torsdags fick vi lite svininfluensavaccin och i fredags var min kropp svårt kränkt. Kändes precis som att ha feber, fast utan att vara varm eller så. Idag är det mycket bättre så det var ju "no sweat".

* Idag är det fullproppat med saker att må bra av. Jag ska fika med SN och hennes kompis, jag ska kolla på Bröllopsfotografen med bror och ikväll blir det lite bärsa med Putte. Good times™!

* Idag är det bara 69 dagar kvar till den svenska premiären av Where the Wild Things Are. Glöm inte det!

* Igår tog jag äntligen tag i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Oerhört beroendeframkallande, skrämmande och mystisk. Tack för tipset och lånet EP, nu ska det bli läsa av!

* Veckans Youtube-film. Får min mage att hoppa lite extra där inne. Jag kan inte vänta, om ett år sitter man där framme om allt går som det ska!

Några funderingar kring H1N1(A):

* Varför klagar folk på vaccinet? Varför tvekar man? Hur många har dött av vaccinet? Hur många har dött av influensan? Go figure.

* Är det bara jag som tycker att viktiga befattningshavare i samhället, typ statsministrar, polischefer, osv. faktiskt borde få förtur för såna här saker som exempelvis vaccin mot pandemier? Är inte det ändå liiiiiiite smart, även i kära naiva Jante-Sverige?

* Varför är media så sjukligt hetsiga på de påstådda farorna med vaccinet? Var det inte exakt samma media som för bara några månader sedan i lika hög grad hetsade smittskyddsinstitut, företag, myndigheter och folkopinion till vansinne, att forcera fram ett influensavaccin för hela befolkningen? Borde man inte nöja sig nu när det är satt i rörelse? Eller är det kanske så att det säljer mer lösnummer att utnyttja folks osäkerhet, genom att helt plötsligt vända drevet 180 grader?


* Mediadrev eller inte, det är ändå något med allt som kretsar kring det här som gör mig lite sådär olustig. Är det det effektfullt valda namnet? Är det alla övertydliga statistiska kurvor över smittspridningen som inte går att värja sig ifrån? Är det att jag åker mycket tåg och tunnelbana? Är det att jag, på skolans uppmaning, tvättat händerna med alcogel inför varje måltid sedan slutet av augusti? Tur att vi inte gör som asiaterna och kör med munskydd á la tandläkaren. Ännu.


* Den där lätta febern, kombinerat med hosta, snorighet och lite oroligt i magen, var det influensan som kom och hälsade på tidigare? Isåfall, kan jag få mina pengar tillbaka?


* Hur mycket kommer "allmänheten" och media bry sig om det här om ytterliggare några månader?


* Vad blir nästa djur att namnge en influensa? Några bra förslag?

The line is drawn, this is England.

Ikväll är det en gul-trött upplyst X2000-vagn fram till midnatt.

Det är kaffe, det är This is England.
Det är långt ifrån seminarieförberedelser, måsten och krav.
Det är mitt kaffe, det är min film, det är min resa.

Basta.

Like brothers on a hotel bed.

Att komma hem efter två månader uppe i Estocholmo är skönt, men ganska ohäftigt och lite som att åka och besöka istället för att åka hem. Hade det inte varit för de sköna vänner som finns kvar i hemstan så hade det nog inte blivit något mer innan jul. Men nu finns det ju härliga och fina människor att träffa här nere, och då är det verkligen värt de tågresor som krävs!

Igår var det naturgodis och något som skulle kunna misstas som Idol-tittande hemma hos SN, tillsammans med henne och MS. Idag har det varit fika med CS i Halmstads nya dödskafé, tack för det! Härligt att få träffa er, ser fram emot nästa gång! Imorgon blir det födelsedagskalas, modell 1A, för fadren.

Nästa gång jag är hemma ska jag försöka att inte vara sjuk (thank god att det inte verkar vara svininfluensa i alla fall).

I onsdags var det White Lies på Berns med mina kära sjömän. Väldigt bra, och mina minnen från Hulstfred var inte vrängda av för mycket ljummen Sofiero-öl. De är bra live! Tack för det!

Just nu gäller:

• Elliot Smith - En av få artister som kan gå på repeat i min iPod utan att jag får apbryt.
• Min vinterjacka(!) - Jag blir mer och mer förtjust i den för varje vecka. Blå, snygg och bra.
• Alvedon - Oh yeeah. Febernedsättande? Check! Smärtstillande? Check!
• District 9 - En (bra) film jag såg på tåget igår. Förstår inte all kritik, riktigt skönt filmgrepp.

Och tydligen har man misstolkat den nya kursens studietempo och ambitionsnivå. Skit också, nu måste man verkligen ta tag i kragen för att det här inte ska gå på röven.

Hasta La Victoria Siempre!

Somebody that I used to know

Det är märkligt hur mer information om ens utbildning, som egentligen är till för att peppa och tagga en inför det som väntar, kan få motsatt effekt.

Jag säger inte att jag inte vill göra det. Jag säger inte att jag inte ser fram emot det. Jag säger inte att jag inte tror att det kommer gå bra och bli fantastiskt. Jag säger att plötsligt infinner sig en ny klump i magen, som ersätter den senaste. Klumpen påminner mig om den väntande 15 månader långa sociala pausen, den påminner mig om de höga studiekraven och om de kulturkrockar som jag kommer möta.

Jag påminns särskilt om att mitt fantastiska liv uppe i den stora staden sakta men säkert är på väg att ta slut. Jag påminns i lika hög grad om att jag kommer att mista det dagliga och intensiva livet med mina kurskamrater, som jag trivs så fruktansvärt bra ihop med. Jag kommer mista den fantastiska världen som skapats här på denna lite särskilda skola.

Till syvende och sidst finns det väl egentligen bara en sak att göra; Fokusera på de bra sakerna som komma skall och ta med sig sina fina minnen i ett ordentligt bagage för framtiden.

Men det innebär ju inte att man inte kan må dåligt över att tvingas lämna allt fint bakom sig. Separationsångest ÄR okej.

Det har dröjt ett ganska bra tag sen mitt senaste inlägg. 12-13 dagar eller nått sånt. Det stör inte mig så mycket och jag hoppas att det inte stör er som eventuellt läser heller. Det här är en blogg som inte måste uppdateras dagligen, för jag är inte intresserad av att varje dag kräkas upp vad som har hänt mig de senaste timmarna. Jag känner mer att det är min grej att skriva ett inlägg när det trycker på och jag känner att jag har något vettigt och genomtänkt att säga. För mig funkar det bra.

Jag jobbar en del på min spotify-lista när jag har tid. Den börjar bli ganska diger och nu är det en ganska nöjsam upplevelse att slänga på den!

Try it, you´ll like it: Deluxe-listan

På fredag är det tenta, jag har gjort det till en tillfällig principsak att inte öppna tilldelad kurslitteratur inför nämnda tenta. Bra eller anus?

Bulls on parade!

Jag vet inte vad det är, men jag kan fasen inte sluta lyssna på motherfucking N.W.A just nu. Och det känns jäkligt bra, lite som när jag är inne i mina RAtM-perioder. Lite ilska och aggressioner i lagom mängd mår man (väldigt) bra av, känner jag.


http://www.youtube.com/watch?v=uzMkk7XDOwc

Föräldrarna har varit på besök här uppe i helgen och det har varit himla trevligt. Skaparna skulle ju givetvis ränna runt på stan som sig bör och jag följde efter nästan hela tiden. Sen var det ju middag på kvällarna och i lördags var det musikal på kvällsschemat. Hairspray blev det och jag har fått mina ögon öppnade för ännu en underhållningsform. Live-musikal var oerhört häftigt, får bli mer sånt!

Idag har det vinkats av föräldrar, loppisen på Hötorget har återigen besökts och så även ett snabbt drop-in på gymmet. Snart är det dags att förgifta magsäcken med lite "fika" och kanske blir det en film ikväll. Är grovt sugen på att knäcka plasten på min nyinköpta Seven-dvd. Grymt bra film som det var grymt längesen man såg.


PS1: Hotmail är ett underskattat konversationsverktyg. Man blir alltid lika glad av att se att man fått post!
PS2: Nu börjar olika deadlines bränna mig därbak. Kanske läge att få tummen ur samma kroppsdel.
PS3: Proteinshakes är 5 gånger godare när de blandas med mjölk och inte med vatten.
PS4: Det är kanske för mycket begärt att ens rumskamrat ska städa våra gemensamma utrymmen nån gång då och då, när han knappt är här.
PS5: Jag har ungefär 10-15 unika besökare per dag. Ibland undrar man vilka ni är. Ibland är man ganska säker på att man vet.

Betraktelser såhär på natten mellan torsdag och fredag:

• Sällskap är jävligt underskattat. Ingen överraskning direkt, men det är för j*vla skönt att kunna avnjuta sällskap med andra människor i tid och otid. Två veckor i en ensam studentkorridor är inte kul.
• Man ska inte vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare. Som Ika Nord en gång sa, till en stor mängd barn, i ett barnprogram på TV, en gång i tiden.
• Att låta skolarbeten vänta till sista minuten är en framgångsfaktor för mig. Först då kan jag prestera. En deadline som ligger för långt fram i tiden passiviserar mig. Saker och ting måste hända nu och om en timme!
• Till helgen är det frisörsbesök och ett försök att inhandla en jacka passande årstiden och kanske ett par skodon på det. Ser fram emot en dag på stan i höstrusket!
• Återigen dyker La Roux upp på min musik-radar och lyser upp det som är mörkt i mitt liv. Fantastiskt!
• Tjejer är lika stora svin som tjejer säger att killar är när de blivit blåsta av nån snubbe. Så är det, alla är svin i olika mängd och när det passar dem. Jag är säkerligen inte ett dugg bättre.

Ett axplock ur 940:

• I måndags var det märkligt. Giftermål, avskiljning och födelsedagar.
• I tisdags var det härligt. Sockerdricka i hela kroppen!
• I onsdags var det möte med riksdagspolitiker. Bra eftersmak.
• I torsdags var det förkylningsträning. Det funkar!
• I fredags var det spontananmälning till donationsregistret. Sen köpte jag en kaffe.
• I lördags var det regn som slog sönder paraplyet. Och jag var en stolt storebror!
• I söndags var både skolarbetet och bakfyllan mindre än väntat.

Över allt svävar Depeche Mode-revivalen i mitt lilla rum, en vilja att hålla tillbaka mina satans känslor och en konstant, men ändå odefinierad, fundering över nästa år och vad det kommer bära med sig.

Just det, biljetter till White Lies-konserten och The Knife-musikalen är fixade och färdiga. Easy value!

If I had a second skin, I´d probably dress up in you.

Att påbörja vandrandet uppför trappstegen som leder till uthämtningen av G-delen för den där tentan du fruktade är i regel likställt med en pulshöjning från normalt promenadvärde på kanske 70 bpm till 130 på några sekunder, så fort du mentalt har insett vad du är på väg att göra.

Att känna svettningarna tränga igenom din skjorta och handdarrningarna tillta i styrka hjälper dig knappast i dina försök att tvinga dig själv att tänka kallt och acceptera det faktum att domen är nära. När du stiger in i rummet som enbart befolkas av din examinerande lärare och samtidigt uttalar din vilja att hämta ut skiten så kanske du känner en sorts tomhet, eller lättnad. För nu finns det ingen återvändo. Skönt för dig. Kanske fick du godkänt. Kanske inte.

Oavsett vilket så är just den mentala och fysiska avspänningen som du (kanske) känner när du tagit det slutliga språnget ut i den examinerade osäkerheten något alldeles underbart. Ta tillvara på den. Så borde du känna dig oftare, om inte alltid så i alla fall mer frekvent.

Den senaste tiden har jag upplevt ovan nämnda avspänning i ett flertal olika situationer både inom och utanför den akademiska delen av mitt liv och jag har reflekterat över att det faktiskt är just en sådan form av medveten likgiltighet som man i mångt och mycket borde bära med sig oftare i vardagen.

Kanske vore allting så mycket enklare då. För mig hade det varit det.

Everything counts in large amounts!

Det här får bli sista gången jag försöker mig på något sånt här. För nu orkar jag inte med att uppleva mig själv i sådana här situationer längre. Kan jag inte hantera sån här skit så ska jag inte stoppa näsan i det heller.

Veckan som väntar mig efter den här pågående tågresan är ännu något oklar. Dels för att jag slängts in i en ny utbildningsplan, dels för att jag själv inte har orkat ta reda på mer om vad det hela handlar om. Kanske läge att fixa lite veckoscheman och kursbeskrivningar? Har jag överhuvudtaget något att göra, eller börjar det hela nästa vecka? Ingen vet, särskilt inte jag.

Förresten, det verkar som att modevågen inte släpper sitt grepp om oss bloggare, kanske det vore en skön twist även här på Post 2006? Kanske borde jag ta lite fräscha bilder på mig själv i dagens outfit? Det vore alltid något, jag har ju ändå jävligt snygga kläder på mig i skolan dagligdags, och jag är övertygad om att min läsarskara är intresserade av hur jag ser ut till vardags. Håll ögonen öppna!

Det har blivit en del Depeche Mode på det senaste, så det är troligtvis det här som blir veckans soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=zuvTcQeVNF8

As a child I knew, that the stars could only get brighter.

Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.

Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.

Just nu:

• Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
• Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
• Är lite närhet kanske allt man behöver?
• Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
• Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.

If my life depended on it, I'd fuck Elvis.

Dåså. Efter att ha sett Notting Hill istället för att försöka sova, och på kuppen, enligt rutin, mått riktigt dåligt över mitt kärleksfattiga jävla icke-hollywoodliv så känns det på sin plats att ranka topp-3-filmintron.

1. Sin City: Världens bästa filmintro enligt moi. Den säger lite, den ger allt, den berör och den lämnar tittaren med en hel flora av känslor och upplevelser som är svåra att säga nej till. Det här är modern filmkonst i sitt absoluta, definitiva, esse.

2. Top Gun: Introt till filmen som ökade ansökningarna till stridspilotutbildningen med flera hundra procent när det begav sig. Maken till adrenalinpump och effekthöjare får man leta efter. Filmen som 1994 fick mig att förstå vad jag ville jobba med när jag blev stor. Kommer aldrig tappa sin magi.

3. Pulp Fiction: Tarantino kan sin skit. Han slänger tittaren rakt in i situationen, och alla förstår. "Nu jävlar blir det åka av". Det är sånt jag gillar. Inga konstigheter, nu kör vi. Livet borde vara lite mer som öppningsscenen i Pulp eller som i vilken annan valfri Tarantino-film. Raka rör.

Jahop, då har man skrubbat av sig lite av illamåendet från Notting Hill. Då var man tillbaka i vardagen igen. Ganska gött, ändå. Både att bli av med skitsnacket från en feelgood-film och att få bjuda på några kvalitet-scener. Not bad for a sunday night!

PS: http://www.youtube.com/watch?v=8YGlaL_-tRQ

Let's find some models for wives!

Då blir det inte mer alkohol förrän den 26:e. Känns som ett moget och bra beslut, som kanske tillsammans med min nya friskhet kanske kan leda till att det blir lite mer träningstid framöver. Samvetet ligger på minus just nu efter ett lite väl friskt leverne den senaste tiden. Mindre sånt, mer friskus!

I fredags var det mezzdans och det var sjukt bra som vanligt. Det innebar förvisso att inte många knop gjordes igår och att dagen idag också har varit ganska lugn. Har däremot fått mig en promenad och en kopp kaffe med mysigt sällskap. Lite oväntat och anspråkslöst. Mer sånt!

Så nu sitter man här med kaffe i magen, Spotify i öronen och letar saker att hitta på framöver. En konsert eller två hade inte suttit fel. Vi får se om det finns sällskap och biljetter att tillgå. Placebo och/eller White Lies känns ju ytterst lockande, Regina Spektor med, men det verkar vara slutsålt.

I övrigt har en hård studieomotivation sänkts ner över mig och resten av kursen känns det som. Kanske är det en kombination av dåligt ämne, återvändande från semester och utsikterna av vad som väntar ligger bakom det hela. Hur som helst så är det riktigt dåligt i studieväg just nu, och så här 5 dagar innan tentan har jag varken öppnat böckerna eller kollat i kursbeskrivningen efter de tyngdpunkter som kan förväntas på provet. Kanske löser det sig.

Och så lite musik från förra året som bubblar fram och piggar upp nu när hösten börjar närma sig;

We’ll comment on the decor and we’ll help the passer by.

Ibland frågar man sig själv om man verkligen är så cool med saker och ting som man utger sig för att vara. Kan man släppa de där svåra sakerna som man utåt säger sig ha lämnat bakom sig?

Hur ärlig är man egentligen mot sig själv?
Jag vill tro att jag faktiskt är ganska ärlig, att jag har en ganska god självskattning, att jag har rätt så schysst koll på hur jag funkar. Men hur kan man vara säker på det, egentligen?

Jag fick en fråga tidigare idag, gällande om jag släppt en del känslor jag hade i våras. Jag sa tveklöst "ja, det är inga konstigheter", och det står jag verkligen bakom. Men jag vet också att ibland svider det till lite för mycket för att det ska tillhöra normalbilden och dessa tillfällen får mig att fundera.

Är jag verkligen alltid ärlig mot mig själv? Är det kanske så att jag inte alls släppt den där känslan och att jag konstant bara trycker ner den, bakom en fasad av axelryckningar och halvbra skämt med tillhörande leenden? Eller är det helt enkelt så att vissa känslor är starkare än andra och att de ibland poppar upp för att säga hej och slå en på käften för att påminna en om vad som en gång var?

Oavsett vilket så kan man konstatera en sak. Känslor är "tricky business" och när det kommer till sån skit så kan man aldrig lita på sig själv till etthundra procent. Det är bara att köpa läget. Kanske är det fullgott att helt enkelt vara medveten om just den bristen. Kanske.


Annars:

• Är det skolarbete som just nu genomförs så fullkomligt utanför målsättningarna för hela ämnet att jag blir vansinnig. Jag kan inte finna vare sig ro eller motivation att göra ett bra jobb.
• Har jag mycket "nytt" i hörlurarna, och det är bra. Beirut, Bon Iver, Priscilla Ahn, The Decemberists, Rilo Kiley och We Are Scientists kör på för fullt. Gud såg att det var gott.
• Har mina sköna basgruppspolare skapat en proffsblogg! Bra skit!
• Uppskattar jag kvalitets-TV-serier som inte är längre än 12 avsnitt. Less is more!
• Har jag äntligen blivit av med en av mina största laster. Jag har slutat bitat på naglarna och varit bitfri i två veckor nu! Snyggt (både karaktärsmässigt och nagelbandsmässigt)!
• Dricker jag alldeles för mycket kaffe.

No one laughs at God in a hospital.

Att vara tillbaka här uppe är som väntat riktigt bra och jag valde att stanna kvar i helgen. Gick på loppis på Hötorget idag och det var najs. Har alltid haft något extra till övers för olika sorters loppisar och samlarmarknader. Det finns alltid någon skön pryl att spana in, märkliga människor att titta på och bra köp att upptäcka.

I fredags var det Popaganda på Södermalm. Kollade in Johnossi, El Perro Del Mar, Lykke Li och MGMT. Prisvärd minifestival och ett bra sällskap gjorde kvällen riktigt lyckad. Regnet på slutet var väl lite onödigt, men så är det.

En rosröd iPod nano väntar på mig därhemma. Äntligen! Har gått utan portabel musik ett riktigt bra tag nu och det är efterlängtat. Tyvärr innebär ju köpet att jag måste börja köra iTunes. Det är inte bra. Jag gillar Apples prylar, men gillar inte att de tvingar användarna att använda deras skitprogram och -format.

Svininfluensan gör mig Apnojig. Jag är lätt hypokondrisk och när jag nu sitter här med lätta feberkänslor och lite snor i näsan så ser jag den konstgjorda lungan på Karolinska uppenbara sig framför mig. Kanske är det en latent bakfylla efter 3 kvällars öldrickande, kanske är det regnet på ett regnjackesaknande Popaganda, eller kanske en helt vanlig förkylning. Oavsett vilket så känns det ganska pissigt.

Och så måste man hitta sig en baldejt i närtid. Någon sugen?

Jag och några verb.

Jag vill att sommaren ska starta om så man får en chans att hänga lite mer på stranden, dricka lite mer öl och sköna drinkar, hänga lite mer på Caféet och träffa lite fler polare och ytliga bekantskaper. Tiden räcker aldrig till. Särskilt inte om man som jag får semester först i augusti, när högsäsongen är över och folk börjar montera ner sina sommarkulisser och så sakteliga återvänder tillbaka till sina respektive verkligheter.

Jag tycker verkligen att det är på tiden att jag klipper mig. Kanske något att ta tag i under veckan.

Jag ska om mindre än ett år inleda en utbildning som leder till en pojkdröm jag haft sen jag kunde stå. Det är helt absurt och samtidigt oerhört verkligt. Kommer det bli som jag alltid trott? Kommer det bli en besvikelse? Kommer jag klara av de krav som kommer ställas på mig? Kommer jag trivas? Frågorna är många, svaren få, och inga powerpoint-presentationer i världen kan lugna den latenta oro som hela tiden gnager min hjärnbark.

Jag måste träna mer än jag gjort den här sommaren. Vad är syftet med att träna året om, om man ändå ska kasta bort allt på några månaders slappande? Idag inleds återtagandet genom att ge mig ut på berget och bita tag i dess fruktade löpspår.

Jag borde ta tag i den där uppsatsen som egentligen skulle ha skrivits under sommaren och som ska lämnas in om inte allt för många veckor. Jag finner stor tröst i att alla andra på skolan verkar ha gjort samma prioriteringar som jag.

Jag ser helst att glin som, med små behändiga mini-högtalare kopplade till sin mp3-spelare, skränar ut sin skitmusik på tågstationer, busshållsplatser och andra offentliga lokaler och utrymmen tar tag i sina liv och slutar förpesta min vardag. (*Puh* Det var skönt att få ur sig.)

Jag är återigen imponerad av fenomenet "Ullared". Det är ett sjukt ställe som borde bevistas lite då och då, för att passivt (om inte aktivt) bevittna kapitalismens seger över individens pengabörs. Och för att kolla på roliga människor som tycker det är en bra idé att köpa 60 tandkrämstuber åt gången. Och kvitton längre än SJ:s tågköer...

See, I´m stuck in a city, but I belong in a field!

* Jag har semester medans alla andra i klassen har börjat den nya terminen. Det känns oväntat märkligt och jag har de senaste dagarna verkligen insett hur mycket jag trivs där uppe och hur starkt jag saknar mina klasskamrater. Det är såklart skönt med semester här hemma och det är givetvis asnajs att kunna hänga med sina gamla polare här hemma under en längre tidsrymd änn knappt 48 timmar i veckan. Men det kommer också bli kul att återigen sätta sig på ett X2000 med riktning norrut.

* Att inte få svar på sms är faktiskt våldsamt irriterande. Vad fan är syftet med att inte svara?

* Regina Spektor äger Spotify just nu. Och Vampire Weekend. Och Yelle, verkligen Yelle.

* I sommar har det inhandlats en miniserie från HBO som jag länge funderat på, men aldrig har fått tummen ur att fixa. "From the Earth to the Moon" heter den, producerades under sent 90-tal och berättar historien om hur USA tog sig själva i kragen och åkte till månen på 60-talet. Stört snygg och gripande mini-serie i 12 delar som jag aldrig kommer att tröttna på. Serien var världens dyraste TV-serie under lång tid (tror att "Rome" har gått om?) och är riktigt gedigen.
http://www.youtube.com/watch?v=WhZhzt1rh7o
http://www.youtube.com/watch?v=R9p7Smy_6T4

* I veckan har jag varit nästan obehagligt händig. Jag har målat garage och husdörrar, jag har slängt ut en toastol och ett handfat och på måndag ska jag montera nya diton. Ibland lyckas man förvåna sig själv...

* Att blogga i punktform är behagligt, behändigt och bedårande. Eller hur?

* Hela mediadrevet om Afghanistan gör mig trött. Aldrig har så många mediapersoner utropat sig själva till säkerhetspolitiska experter som denna sommar. När kan vi få läsa lite ordentligt underbyggda texter i ämnet?

* Som jag skrev i förra inlägget så kommer det ta ett tag innan jag kan släppa "Låt den rätte komma in". Och det gör det verkligen, har sett filmen typ 5 gånger nu. Jag avgudar filmens atmosfär och riktigt myser mig igenom 1 timme och 40 minuters långsam svensk vinter.

* Avslutningsvis skulle jag vilja slänga in en film-trailer från Youtube som får det att pirra lite extra i mig. Jag ser verkligen fram emot hösten, en del på grund av "Where the Wild Things Are". Jag hoppas bara att filmen lever upp till känslan som trailern ingjuter i mitt bröst. Jag vet inte om det är den akustiska Arcade Fire-musiken, eller om det är något annat, men jag skymtar nästan tårar i ögonvrån bara av att se trailern. Det om något borde ju vara en indikation på att man borde bänka sig i bio-salongen framöver. Men vad vet jag, se själva och skapa er en egen uppfattning!
http://www.youtube.com/watch?v=RY-dXsR_ZFg

"Att fly är livet, men att dröja döden."

Det faller sig naturligt att det inte blir lika tätt mellan blogginläggen nu när det är sommar, semester och vackert väder. För vem orkar skriva något vettigt när det finns så mycket annat bra att hitta på?

Nu när min efterlängtade ledighet äntligen har tagit vid så har stranden till slut börjat få besök av mig och det är verkligen på tiden. Det är ju ändå på något sätt viktigt att man utnyttjar de fördelar som finns med att bo där man bor! Lite flygning har också hunnits med och min ekonomiska smärtgräns har snart nåtts på det området för i år. Som fattig (....) student så kan man ju inte riktigt sprätta pengar omkring sig längre...

Som sinnets motreaktion på det strålande vädret och sommarkänslorna här på västkusten så gick jag förra veckan helt ner mig i en bok och en film. Jag fick äntligen tummen ur och köpte "Låt den rätte komma in" och kunde inte slita mig från den. 48 timmar senare var den slutläst och jag låg i soffan helt matt, upprymd men ändå tom inombords.

Boken är helt fantastisk och kan vara den bästa bok jag läst. Jag såg till att fixa filmen också, som den DVD-nörd jag är, och den gjorde mig inte besviken. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan som "Låt den rätte komma in" framkallar på ett bättre sätt än just; "upprymd men ändå tom inombords". Ja, så är det. Verklighetens Halmstad i sommarbölja 2009 möter fiktionens Blackeberg under vargavinter 1981. Vackert. Så fruktansvärt vackert. Jag har inte hämtat mig ännu och det kommer nog ta ett bra tag innan jag kan släppa det här.

Maybe we are the damaged ones?

Okej, nu ställer jag frågan som alla normala människor inom åldersspannet 18-35 ställer sig, eller borde ställa sig. Vad i hela fridens namn har hänt med den musikkanal som en gång i tiden gick under namnet MTV? Var och när gick allting snett? Vem kan jag klandra och uppgivet men samtidigt ilsket fråga varför?

Ingen i sinna sinnes fulla bruk kan ju fortfarande hänga kvar på den kanalen i mer än 10 minuter utan att förklaras medicinskt retarderad.

Låt oss lite snabbt kolla in dagens TV-tablå för världens mest kända musikkanal:
_____________________________
Söndag 26 Juli, MTV:

06:00 MTV breakfastclub
07:00 Super pop
09:00 M is for music
10:00 MTV breakfastclub top 10
11:00 Rewind
12:00 Made
12:50 Made
13:45 Made
14:40 Made
15:30 Made
16:25 Made
17:20 Made
18:10 Made
19:05 My super sweet 16
19:30 Exiled
20:00 The City
20:25 Teen Cribs
20:50 50 cent - The money and...
21:45 From g's to gents
22:40 Fist of zen
23:05 Viva La Bam
23:30 Scarred
00:00 MTV Live at midnight
01:00 After hours
_____________________________

Denna sorgliga läsning ger alltså att mellan 12:00 och 00:00, de 12 timmar där de flesta människor faktiskt orkar slå på TV:n och kanske zappar in MTV, så blir det ingen musik alls från "Music Television". Det man får nöja sig med är meningslösa illa producerade program om skithögar till människor och deras ickeproblem och om..... Eller vänta nu. Det är faktiskt det enda som dessa tolv timmar handlar om. Och mellan alla dessa skitprogram om örkelmänniskor så matas man med lastbilslaster av reklam för Jamba och andra tveksamma mobiltjänster som folk tydligen gillar eftersom skräpet vägrar att gå i konkurs.

"Music Television" borde byta namn till "White Trash Television".
Då var det sagt.

Jag känner såklart att det är på sin plats att sätta mina I-landsproblem kopplade till MTV:s tveksamma existensberättigande i perspektiv till det som M och de andra där borta fick uppleva i helgen. Jag skulle såklart titta på MTV varje dag fram till november om det kunde garantera att du (och ni) slapp uppleva sådana situationer igen. Skönt att allting verkar ha gått väl i alla fall, bra jobbat! Här har du en som skickar iväg en tanke åt ditt håll lite då och då!

Vidare måste jag ändå bli lite positiv och passa på att haussa en film som har premiär i oktober. Jag har tidigare lovordat Smala Sussie och nu kommer alltså en liknande film av samma personer och med samma skådespelare. Helt lysande, varför ändra ett vinnande koncept? Här har ni en som kommer stå i biokö i höst!





Veckan som kommer blir den sista veckan i min kära overall innan tre veckors semester tar vid för att avslutas med ännu en resa upp till Stockholm och en fortsättning på min ganska angenäma verklighet där uppe. Man har det inte så tokigt ändå, MTV (eller WTTV?) till trots.

I keep waving at the taxis, they keep turning their lights off.

Mina två största irritationsmoment här i livet är:

A.) Att jag inte kan spela något instrument och B.) att jag inte kan odla ett ordentligt skägg. Inte alls några jättegrejer egentligen men likväl är det väl det jag grämer mig mest över.

Utöver det så finns det faktum att jag är för snäll och att jag bryr mig för mycket och för snabbt. Att vara snäll ger i princip aldrig några fördelar. Nice guys finish last, och det stämmer. Man borde kanske vara lite mer kall och svinig och skita i vad den där inre rösten säger till en. Det verkar ju funka för typ alla andra. Allting hade varit så mycket enklare då.

Äh, skit samma. Det är väl bara jag som tänker för mycket och har lyssnat på en Bright Eyes-låt för mycket. Kanske borde jag inte skriva något alls. Men det känns ändå som att det här är något jag vill ha ur mig, på sätt och vis så inbillar jag mig att allting blir lättare om jag får ner det i skrift. På sätt och vis så inbillar jag mig att jag har rätt, på sätt och vis så förstår jag att det är svårare än så.

Jag borde kanske sluta tänka på saker som jag egentligen borde ha släppt för länge sen, jag kanske borde förstå att loppen är löpta, att spelen är spelade.
Jag borde kanske sova på saken.
Det låter schysst. Det känns bra.

Relaxed? Yes, Im trying but this fear´s got a hold on me.

Då lider veckan mot sitt slut och det är dags att på något vis summera vad som hänt den senaste tiden.

Veckans vardagar spenderades ute i vår östra skärgård där lite bra-att-ha-utbildning varvades med grillning, solning, fotboll, bad och lite festande. Riktigt schysst vecka och om jag inte hade vetat bättre så skulle man kunna tro att jag har semester.

Helgen har snabbt gått förbi med fest hos ER på lördagskvällen vilket var riktigt kul, även om mitt konto kände av det ganska rejält då jag fick betala båda taxiresorna. Kanske man kan tillgodoräkna sig det senare i sommar? Vem vet. Hur som helst var det födelsedagsfirande för ER och SM med en massa härligt folk. Vår present gjorde succé och det var riktigt kul att se hur de båda födelsedagsbarnen blev genuint glada!

Tidigare under lördagen hängde jag med min homeboy JP och A. Första gången jag träffade A och det var riktigt trevligt! Bra tjej som är lätt att tycka om! Harry Potter-film avverkades och kanelbullar åts. Sweet!

Brorsan rycker snart in i lumpen och jag kan inte låta bli att hetsa honom hela tiden. Till del för att de är roligt att tetas med ens syskon, men kanske framförallt för att det väcker så många minnen inom mig och för att jag innerst inne gärna skulle vilja vara tillbaka i lumpen. Det var en enklare tid. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för honom, han är en stark och stabil kille som löser det mesta.

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag tycker om White Lies, deras album går från första till sista låt om och om igen på min dator och det är så satans starkt. Dramatisk och euforisk indierock med en mörk inramning, the way I like it! Vissa låtar får till och med ögonen att tåras, så bra är det!

Här är Spotify-länk till deras album för er som är intresserade:
http://open.spotify.com/album/7cqME0i4hbvwNEUpeJnH8V

____________________________________

För övrigt är det inte alltid positivt att läsa andras bloggar, man får lätt för sig saker och man undrar vad man ska tro egentligen. Man inser framförallt att det är viktigt hur man uttrycker sig på sin egen blogg, det är lätt att såra folk utan att vara medveten om det. Nått att tänka på!

I live on the right side, and sleep on the left.

Så sitter man i östergötland igen efter en vecka i småland och hultsfred. Festivalpremiären är således avklarad och det med bravur. Det var oerhört schysst. Musiken var riktigt bra och jag missade egentligen inga spelningar, sällskapet jag och Putte slöt upp med vid camp kangaroo var riktigt bra och mycket schyssta upplevelser skapades.

Visserligen var väl vädret inte riktigt på vår sida, men med lite gummistövlar någon regntät jacka och ett glatt humör så står man sig ganska bra, trots att leran växer exponentiellt i förhållande till den fallande vattenmängden!

Musiken var ju huvudanledningen till att jag åkte dit och då främst White Lies, Krunegård och The Killers. Att sedan Regina Spektor, Ice Cube, The Sounds, Dropkick Murphys, Franz Ferdinand, SMK, Kings of Leon, m.m. också uppträde var bara att fett bra plus!

Två smålistor av festivalen såhär en söndagskväll:

Bästa spelningar:

1. The Sounds - Jag känner mig lite som en 17-årig stureelev i början på 2000-talet, men det är ok. The Sounds knäckte allt, det är också ok. Jag är förvisso lite kär i Maja, men herregud, det var verkligen rocknroll rakt igenom. Fullt ös från början till slut och tätare live-uppträdande fanns inte att hitta under festivalens fyra speldagar.

2. White Lies - Här håller nog inte många med mig, White Lies är fortfarande ett relativt nytt band och vi var väl inte asmånga som kunde sjunga med i texterna. Men det var riktigt bra klass på det hela och jag bara älskar sångaren Harry McVeigh:s pojkaktiga utseende kombinerat med den dramatiska rösten. Tack EP för att du visade mig vägen till denna guldklimp i våras!


Skönaste upplevelser:

1. SMK:s flippade spelning - 60 minuters rent asflabb och panikdans. Stördare spelningar kommer jag nog vara tvungen att leta efter. Fantastiskt.

2. Ice Cube bringing westside to the woods - Ice Cube körde sin feta gangsta-rap i en småländsk skog framför tusentalet lerig och blöta ungdomar som är 19-ish, alltså 6 år yngre än Ice Cube:s karriär och låter alla avge Westside-eden och kör sköna dängor som "Fuck tha Police", "Stright outta Compton", osv. En lätt märklig upplevelse och samtidigt så fruktansvärt skön. If you´re scared motherfucker, go to church!


I veckan är det utflykt till kursgård som gäller, det blir soft. Och till helgen är det kalas anordnat av ER och SM, jag är redan peppad!

Och så bjuder vi på en lite youtube-film från White Lies konsert som spelades in typ 3 meter framför min plats i publiken. Ljudkvaliten är väl sådär, men det är likväl riktigt schysst!

Rotary!

Då har sommaren startat med några varma veckor i lkpg. Riktigt kul att få stifta bekantskap med stället och det framtida yrke jag seglar mot. Allting känns riktigt toppen och idag var det grädde på påskägget när vi fick flyga både jet och helikopter. Det var helt j*vla underbart och särskilt helikopterturen var fullkomligt lysande. Det är med uppriktig lycka jag ser på min yrkesframtid.

I min nära framtid så har jag lyckats få ledigt för att åka till Hultsfred med Putte och det kommer bli riktigt kul. Många bra band och ett bra sällskap lovar många Good Times™!

I Augusti blir det några veckor ledigt nu när min sommar plötsligt kastades om och jag får börja planera så smått för det. Vad kan vara schysst att hitta på då?

Bjuder er på en liten film som till del förklarar min helikopterupplevelse idag:

Feeling good, being awsome.

Jahaop, då verkar det vara klart och betalt. Underbart, en pojkdröm är uppfylld och jag har svårt att greppa det. Det blir mest ett löjligt flin och en glad axelknyck. Kanske det blir mer emotionellt senare? Säkert.

Snart är skolan slut och det känns grymt. Men ännu vet jag inte om det blir lov eller om det blir några extraveckor i lkpg. Det löser sig framåt dagarna här. Hultsfred kan komma i kläm och det suger ju. Hur som helst blir det midsommar hos FA och jag har stora förväntningar. Det känns bra i magen när jag tänker på det. Måste bara kolla upp hur det blir med mat och annat sådant trams.

I övrigt känns allt möjligt ganska bra. Jag är emotionellt avtrubbad (vilket är en fördel i mitt fall), jag har en skön sommar att se fram emot oavsett hur den utvecklas och allting är oerhört harmoniskt!

Just det, jag måste ju bara rekommendera världens näst bästa humorserie. Green Wing förtjänar en ordentlig koll av alla oss som gillar brittisk torr humor. Det är som sagt torr brittisk humor med en freakish touch. Tänk er The Office möter Arrested Development. Det är fantastiskt kul och jag har redan utvecklat en förkärlek för den psykotiska/sociopatiska Sue White. Varför dras jag alltid till Sociopater/psykopater i filmer och TV-serier?

Lite jobbiga filmklipp från Green Wing som jag tänkte slänga in här för er att kolla in:

1. Fett rolig scen från säsong 2:
http://www.youtube.com/watch?v=PiQkVhHYR2A
2. Hopplock av den världsbästa TV-serie-sociopaten Sue White:
http://www.youtube.com/watch?v=op3VWN5dEd0

Farewell to the fairground.

Sommaren börjar nu så smått veckla ut sig, och det känns rätt schysst. Hulstfred vecka 28, lumpen-återträff veckan innan och sen blir det hasta mañana. Det blir lagom för mig, lite välbehövd vila måste man ju ändå få in i schemat!

Helgen var rätt schysst, med en godkänd utekväll i Halmstad. Dessutom har jag lyckats fixa studentpresent till bror min och träffat min kära SN. Idag har jag botat min bakfylla med en rejäl kaffemage. Kanske inte jättesmart, känner jag nu. Men vad gör det när ultrakanonfilmer som "Freaky Friday" går på tv?

Fotbollens utveckling på det svenska nationella planet igårkväll var ju tråkig men oerhört väntad. Well, tack Danmark, nu slipper man slösa massa sommartimmar på fotboll nästa år. Vi hade väl ändå åkt ur i kvarten som vanligt.

Efter att ha börjat läsa bloggar mer frekvent nu än tidigare så känner jag att mitt bloggupplägg är lämpligt. Jag orkar inte med att skriva för mycket, och det känns som att det finns bloggar därute som innehåller en massa text mest för sakens skull. Det tycker jag personligen är ganska tråkigt.

Snart är det X2000-resa upp till skolan igen. Jag har att välja mellan att kolla på min nya TV-serie-drog "Green Wing" eller göra den där Förbannade Engelska-Läxan™. Ni som känner mig vet nog varthän det barkar...

When panic grips your body, and your heart's a humminbird!

Bra skit!

And on the lazy days the dogs dissolve and drain away.

Ikväll var det en hemtenta som skulle skrivas. Detta ackompanjerades med improviserad spritfest och musikavnjutning i korridoren. Fantastiskt trevligt var det, ni borde prova! Inget gör er hemtenta bättre och roligare att läsa än en stadig småfylla och god musik i fint sällskap!

Annars är kursen avslutad i och med denna hemtenta som lämnas in imorgon (förutsatt att man blir godkänd, vilket känns lite tveksamt hos vissa, beroende på alkoholpåverkan), och nu är det bara en kurs kvar innan vårt sena sommarlov tar sin början. Det känns bra, men samtidigt lite tråkigt eftersom många av mina närmare vänner här på skolan försvinner till Linköping på fredag.

I dagarna avslutades Millenium-trilogin och en enorm Salander-abstinens infinner sig. Vad ska jag nu läsa? Förslag mottages tacksamt! Imorgon blir det fys, (kanske engelska om jag pallar gå på den) och presentköp till min lillebror som snart tar studenten. Jag har lite tankar om vad som ska inhandlas, men kan inte riktigt spika något förrän jag varit inne i stan och kollat in sortiment och butiker.

I veckan har jag förresten för första gången någonsin fått höra att jag har en snygg kropp och är vältränad och dessutom av flera personer, oberoende av varandra. Jag är inte den som är speciellt ytlig och så men det är ju alltid kul att höra, särskilt när det är första gången. Året på skolan verkar ha haft avsedd effekt även fysiskt! Skönt med lite självförtroende-boost då och då, även om jag som sagt inte ser mig själv som speciellt ytligt lagd...