Like a father to impress, like a mothers mourning dress.

Jaha, då har man skaffat Facebook dårå. Usch, världens mest ostrukturerade community, men ack så beroendeframkallande! Vi får se hur länge det håller i sig den här gången.


I helgen var jag i Göteborg och förlustade mig med mina gamla war-buddies, Broberg, Tenggren och Andersson. Var riktigt trevligt att träffa folket igen! (Även om uttrycket Bro's before Hoe's som vanligt inte verkar gälla för Broberg...)


Tre vanliga dagar, lediga dessutom, väntar nu. Riktigt skönt att få loda omkring här hemma utan målk, krav och syften, medans alla andra sliter för brödfödan. Sen blir det två arbetspass på torsdag och fredag innan helgen kommer, med efterlängtat besök norrifrån!

Maria flyttade upp till Stockholm i tisdags. Jag vet inte, i ärlighetens namn, vad jag egentligen tycker om det. Självklart så är jag helglad för hennes skull, juristlinjen är få förunnat och jag är övertygad om att hon kommer fixa det, men samtidigt så kommer jag sakna henne. Halmstad blev ännu något tunnare förra veckan.


Neä, nu ska jag nog kolla på några avsnitt "Family Guy" innan jag käkar frukost. Eller blir det lunch?

Någon sa att indien är död. Kanske det, men jag tjuvlyssnar ändå på "New Pornographers" och "Billie the Vision and the Dancers", och hoppas på bättre tider.

Oh, you are the roots that sleep beneath my feet...

Jag är han som:

- hela tiden säger till sig själv att det är dags att ta upp träningen, men som aldrig gör det.
- aldrig blir så full att han inte kan ta ansvar för sig och andra, och som stör sig på det.
- tycker det är jobbigt att säga att han tyckte om lumpen.
- gärna ser en skräckfilm för mycket än en för lite.
- oftast är väldigt öppen för nya människor, men samtidigt oerhört fördomsfull. Och är okej med det.
- vill vara emo, men inte orkar med det i längden.
- inte sagt som det är till sitt livs hittills största kärlek. Men varit nära.
- kan bli för ärlig ibland, särskilt när alkohol finns i bilden.
- hatar sig själv för tiden han spenderar framför datorn.
- har insett att kärlek inte är något för honom, det blir ju bara knas ändå.
- ofta pratar alldeles för mycket.
- smygläser bilddagböcker, bloggar och annat krafs, och får en adrenalinkick av det.
- köper alldeles för mycket film.
- precis som tjejer, analyserar allting alldeles för mycket, vilket brukar ställa till en massa oreda.
- som inte längre tycker det är speciellt soft med stranden.

Working keeps me sane, I know.

Inatt kunde jag inte sova.
Med iPoden i öronen låg jag och bara tänkte på ingenting. Det sker oftare och oftare nuförtiden.
Jag vet inte vad det beror på.
Är det tjejen jag haft med mig länge som det inte blev något med?
Är det tjejen jag haft med mig länge men som det blev något med för sent?
Är det osäkerhet inför framtiden?
Är det att två av mina bästa vänner har stuckit från stan, varav jag kunde följt med en av dem?
Är det vantrivsel på jobbet?
Är det den gnagande känslan av obestämd tomhet?

Neä, jag vänder mig i sängen, bytar till en svalare del av kudden och höjer volymen när Snook - Inga Problem spelas.

The hardest part was letting go, not taking part.

För exakt ett år sedan hade vi tagit våra första staplande steg på kaserngården, och satt oss att sy vår uniform. Det fick mig att minnas att jag under hela hösten skrev "blogg" på lunarstorm, ett inlägg per vecka, med sammanfattningar om vad jag varit med om uppe i västgötaland. Här kommer en tillbakablick och favorit i repris. Mitt första inlägg, skrivet dagen innan inryck, och mitt andra inlägg, skrivet efter mina två första veckor i grönt. Ni som var med kommer med all säkerhet känna igen er... Detta är "intressanta" minnen. Kommer, som det ser ut nu, köra hela "Mitt liv som grön" i repris allteftersom varje inlägg passerar ettårsdatumet, enligt begäran från en del folk.

Mitt liv som grön, prolog.
Sön 6 aug 2006
22:49

Sådär, klockan är strax innan 11 på kvällen. Imorgon bär det av till
Skövde. Dagen jag väntat på i typ 2 år är snart här. Känns helmysko, kan knappt
förstå. Tåget går 0800 från hemstaden, framme i Skövde, efter litet byte i GBG,
runt 1120. Sen är man en lumpare, en militär. En grönklädd snubbe som går i takt
och skriker högt.

Jag hoppas det blir bra, eller iallafall att jag kommer trivas. Det är
egentligen det viktigaste, att man hamnar med bra människor. Det kan göra vilken
skittjänst som helst uthärdlig. Stridsvagn skulle jag ligga på sa de. Sen vilken
befattning det blir, vettifasen. Men jag siktar högt, dumt vore väl
annars.

Det som känns konstigast är väl egentligen att nu börjar ett helt annat
sätt att leva. Glöm allt jag gjort de senaste året, nu är det nya mallar, regler
och förhållningssätt. Det kommer nog bli kämpigast, att anpassa sig.

Neä, nu måste jag sova lite, sömn lär väl knappast vara något jag kan
gödsla med de kommande veckorna. Jag kikar väl in här med en lite update när jag
kommit hem för första gången.

Lev väl!

//Simon, snart grön, fjärilar i magen och glatt ovetandes om vad de
kommande veckorna bär med sig....

Mitt liv som grön, del 1. -"ÖKA!"
Fre 18 aug 2006
23:10

Jaha, så var de första två veckorna avklarade. Vet inte hur jag skall
beskriva allting. Ingen som inte själv har upplevt allt vad det innebär kan ens
förtå vad man går igenom, de som själva gjort det vet vad jag talar om.

Morgonfys 04:45, sjuka tidskrav, gormande befäl, detalstyrande av hela ens
vardag och obefintliga fritid, tjänst fram till 2-3 för att gå upp om 4 timmar
igen, exercis på en kaserngård som dallrar av hettan av sommarsolen, svetten,
uttröttningen, att konstant vara dödstrött men ändå förväntas prestera hundra,
stressätande av alla måltider. Hasning, ålning och krypning genom fält med
meterhögt gräs, tistlar och brännässlor. Stridshinderbana, marschera långt och
länge, skoskav och blodblåsor, njutningen av ett extra knäckebröd vid
utspisningen och en varm dusch sent på kvällen. Jag skulle kunna fortsätta ett
bra tag till, men låter det stanna vid det.

Det har varit väldigt jobbiga veckor helt enkelt, mycket möjligt de
jobbigaste två veckorna i hela mitt liv. Jag har lärt mig att uppskatta det
lilla i vardagen, jag har lärt mig att man klarar av mycket mer än vad man tror,
och jag har lärt mig att allting alltid kan vara värre än vad det är.

Nedan kommer jag nedteckna en del ord, fraser och uttryck som jag själv vill
spara för att kunna se tillbaka och minnas. Jag förväntar mig inte att ni kommer
att förstå.

"ÖKA!"

"FIPPLA PÅ!"

"MÖSSA PÅ!"

"MÖSSA AV!"

"Tid till detta...."

"Det är gott om tid"

"FEL!"

"Gott."

"GÖR OM!"

"Snärtigt!"

"Höger om!"

"Vänster om!"

"Helt om!"

"Framåt........MARSCH!"

"Rättning.... Vänster!"

"GiiiiivAAkt!!"

"Manöver"

"Ni är STRIDSVAGNSKOMPANIET, kommer ni försent och inte kan passa tiderna, så
DÖR folk! Alla väntar på stridsvagn när det smäller! Därför är det LIVSVIKTIGT
att ni alltid passar uppsatt tidsgräns, och detta börjar redan inne på kasern!
Kan ni inte det, så får vi öva tidspassning! Frågor på det?!......Nej det kan
det OMÖJLIGT VARA!"

"Ni må..."

"Två led, linje"

"Två täters gruppkolonn""

PÅ ANDRA SIDAN FÄLTET, MEDELST HASNING SKYDD!!""

FÖR FAN, QVIST! ÖKA, DU KOMMER DÖ OM DU LIGGER DÄR. GRANATERNA SLÅR NER RUNT
OMKRING DIG, KULORNA VINER OCH DINA KAMRATER SKRIKER! DU MÅSTE NER I SKYDD FÖR
HELVETE!"

Snart är det dags att åka upp igen, jag är inte sugen för fem öre. Men jag
hoppas att det blir lättare, att man anpassar sig så småningom. För övrigt
tackar jag alla som hört av sig på något vis. Bara några ord på mobilen när man
kommer hem efter midnatt, dyblöt, lerig och fullständigt utmattad, är helt
underbara. Ni vet vilka ni är.

Ja herregud, jah skäms nästan lite när jag läser det där. Det var verkligen en helt annan tid, och då hade man inte ens varit med om speciellt jobbiga saker...

The teenage queen, the loaded gun.

Lite relektioner såhär nu efter att verkligen ha gått ner mig som konsumtant.

* Taco-konsumtionen i den här byn är sjuklig. Det kan vara svårt att förstå, men var och varannan kund köper med sig något från santa marias eller el pasos sortiment.

* Pensionärer har en förkärlek för framförallt 500-lappar, men även en och annan 1000-lapp slinker med, till varje konsumtants förtret.

* Myten om att svenskar, till skillnad från resten av dont-give-shit-europa, oerhört pliktskyldigt alltid vänder streckkoderna mot läsaren i förväg för att hjälpa kassapersonalens arbete, är just en myt.

I övrigt har jag fått ett glädjande anställningsbesked. Skall jobba som elak fänrik på det lokala regementet ett år framöver, med början den 3:e september! Ska bli riktigt intressant och "skoj". Framförallt är det skönt med en kirrad inkomst, och säkrad höst. Däremot är det oerhört tungt att behöva tacka nej till Calles Oslo-erbjudande, det svider något oerhört att tappa Carl till Norge, hade behövt honom hemma i höst.

Idag var det asiatiskt och kulglass med Sofie, som helt oväntat blev erbjuden jobb under vårt lilla samkväm. Kul att ses, som alltid och härligt att prata med henne om allt möjligt. En härlig tjej som man vet att man alltid har roligt med!

Allt som kunde blivit är nu definitivt drop dead.