Jag är väl inte den som är den, men vafan, nu börjar det nästan bli lite obekvämt i den säkerhetspolitiska kostymen. Samtidigt som vår försvarsmakt står mitt i en djup ekonomisk kris tack vare konsekvensblinda politiker och monetärt handikappade generaler, står detta att läsa i dagens DN;
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=738549
Vad vill den där Putin egentligen, och vad fan sysslar han med? Finns det inte bättre saker att lägga pengar på i det landet?
torsdag, januari 31, 2008
söndag, januari 27, 2008
Live from New York, it´s Saturday Night!
Jag försöker se Saturday Night Live så ofta jag kan, antingen runt midnatt på lördagar, eller runt lunchtid på söndagar. Det verkar jag vara ganska ensam om. Många (i Sverige) tycker humorn är sådär och att sketcherna känns ganska ihophaffsade. Men det är ju det som är grejen! SNL-gänget har bara drygt 6 dagar på sig att få ihop ett entimmasprogram, varje vecka, månad efter månad, för att varje lördag genomföra showen live inför flera hundra miljoner tittare. Det är den nerven, den ständigt närvarande känslan av nära förestående felsägningar och "screw-ups", som får mig att vecka efter vecka bänka mig.Det är TV as good as it gets.
Förra veckan var Avril Lavigne musikgäst. Jag väntade mig ett hyffsat live-framträdande á hennes musikvideor, men istället stod där en ganska spak och stel kanadensiska som stod bakom sin mick och sjöng om någons girlfriend som hon inte gillade. Usch och fy för sånt.
Då var Björk framförande i det senaste programmet av det mer genuina slaget.
Imorgon börjar mitt jobb på riktigt, och jag är så redo jag kan bli. Veckor av förberedelser har haft effekt. Det ska bli fantastiskt kul.
Förra veckan var Avril Lavigne musikgäst. Jag väntade mig ett hyffsat live-framträdande á hennes musikvideor, men istället stod där en ganska spak och stel kanadensiska som stod bakom sin mick och sjöng om någons girlfriend som hon inte gillade. Usch och fy för sånt.
Då var Björk framförande i det senaste programmet av det mer genuina slaget.
Imorgon börjar mitt jobb på riktigt, och jag är så redo jag kan bli. Veckor av förberedelser har haft effekt. Det ska bli fantastiskt kul.
tisdag, januari 22, 2008
My little mouth, my winter lungs.
Sufjan Stevens, vad kan man säga egentligen? Han har allt man kan önska sig, och han träffar rakt in i ryggmärgen. Om jag bara hade fått lyssna på en och samma låt resten av livet, hade jag utan tvekan valt hans cover på "The Lakes of Canada". Tack Calle för att du visade mig det här klippet på juldagsmorgonen när vi bakfyllesurfade. Jag var väl inte riktigt kapabel just då att verkligen förstå just hur satans bra den här låten är. Tack för det!
The Lakes of Canada funkar att lyssna på när man är ledsen, glad, arg, trött, pigg, om det är sommar, om det är vinter, om du är nykär, om du är kärlekslös, om du precis fått ett jobb eller om du har blivit utslängd på gatan.
Det finns någon sorts melodramatisk tråd i hans röst och låtens uppbyggnad som verkligen skär rakt igenom alla typer av känslor, sinnen och upplevelser. Och allting ackompanjerat av hans älskvärt schizofrena banjo.
Det är just sådana låtar som denna som gör att man inte kan göra annat än att älska honom och hans livsverk.
The Lakes of Canada funkar att lyssna på när man är ledsen, glad, arg, trött, pigg, om det är sommar, om det är vinter, om du är nykär, om du är kärlekslös, om du precis fått ett jobb eller om du har blivit utslängd på gatan.
Det finns någon sorts melodramatisk tråd i hans röst och låtens uppbyggnad som verkligen skär rakt igenom alla typer av känslor, sinnen och upplevelser. Och allting ackompanjerat av hans älskvärt schizofrena banjo.
Det är just sådana låtar som denna som gör att man inte kan göra annat än att älska honom och hans livsverk.
måndag, januari 21, 2008
Like blade, but without the glory.
Jag vet, ännu ett latmansinlägg i bloggen. Just nu är det många bud och lite att göra åt det. Övningsplaner ska skrivas, säkerhetsanalyser skall färdigställas, förkylningar ska läkas och jag har bedömt brutit både käke och lillfinger.
Allt är bara toppen!
söndag, januari 20, 2008
I'm a sailor peg, and I lost my leg!
Ja, herregud va! Igår blev vi inte insläppta på Morfars.
"-Det är 21 här", sa den fjunige vakten i brun mössa och tillhörande halsduk under den högt uppdragna jackan.
Vi skrattade åt honom, knöt näven i jackfickan och gick därifrån. 200 meter längre bort började vi snacka skit om honom. Är man svensk så är man.
86:orna styr den här stans åldersgränser alltså. 87:orna kommer aldrig riktigt känna sig helt självklara i Halmstads uteliv. Inte på samma sätt som 86:orna i alla fall.
.
Ikväll är det film med Noaksson, Elofsson och Petterson. Wei!
lördag, januari 19, 2008
Bear with me
Jaja, jag vet att det har blivit mycket filminlägg nu på sistone, men det finns ju så mycket godbitar!
En favorit i repris:
En favorit i repris:
Is Europe a country?
För en vecka sedan fick min famor en stroke. Farmor har alltid varit en "järnlady" som cyklat från sin bostad på öster hem till oss, bara för att se om vi är hemma, hon har deltagit på friskis och svettis gympa trots att det var några år sen hon fyllde 80, och hon tar väl hand om sin sommarstuga.
Det kom lite som ett uppvaknande, och en gnagande skuldkänsla dyker upp. Just på grund av att hon alltid har varit så självgående så har man kanske försummat att finnas där för henne. "Hon klarar sig själv" osv.
Nu har det blivit dags att omvärdera den inställningen.
Dagens mest politiskt inkorrekta uttalande (följt av förklarande filmklipp):
Vissa människor borde inte ha rösträtt.
Det kom lite som ett uppvaknande, och en gnagande skuldkänsla dyker upp. Just på grund av att hon alltid har varit så självgående så har man kanske försummat att finnas där för henne. "Hon klarar sig själv" osv.
Nu har det blivit dags att omvärdera den inställningen.
Dagens mest politiskt inkorrekta uttalande (följt av förklarande filmklipp):
Vissa människor borde inte ha rösträtt.
tisdag, januari 08, 2008
Invasion after invasion.
Egentligen hade jag kunnat göra som många andra, slänga in en skum bild, citera tre meningar från en obskyr låt och vara lite emo. Det har sin charm, det skall medges, men så charmig är inte jag idag(någonsin?).
.
José Gonzales "In Our Nature" är fantastisk, och i princip den ända musik jag hittills lyssnat på i år. Jag älskar "nytt", och för tillfället finns det mycket att börja rota i, i min "ny musik"-mapp. Utöver José (som snart tas ur mappen), hittar vi bl.a. Kathy Diamond, M.I.A, Cold War Kids, Feist och Arcade Fire. Jag tackar för alla bidrag till min ständigt växande mp3-samling!
.
Min kondition har tagit en mega-smäll av julledigheten, så nu gäller det att snabbt ge sig ut i löparspåren igen, innan julflottet känner sig alltför bekvämt.
.
Under julledigheten har jag fått överraskande mycket respons på mitt bloggande, och det är ju givetvis hur kul som helst, och en morot för mig att kanske skriva lite oftare.
.
En tomhet infinner sig då och då, när man inser att man inte längre är önskvärd hos dig, en av ens närmsta vänner. Jag hade köpt det rakt av om du hade sagt som det var, förklarade varför. Denna totala tystnad gör mig bara frustrerad och ledsen.
torsdag, januari 03, 2008
Post 2007
2007 var ett bra år.
Mycket hände, mycket passerade, mycket upplevdes som små milstolpar påväg mot det som vi alla kallar resten av livet.
Kamraterna, vännerna. Året innebar en omvärdering av ordet kamratskap. Att veta att minst tjugo pers ställer upp för dig när du behöver det, är en känsla som är få förunnad. Jag kan inte fortsätta här utan att nämna min besättning. Friberg, Ursin och Larsson. Utan er hade mitt år varit mycket fattigare. Fattigare på glädje, fattigare på bekymmer ;-) Jag kommer aldrig glömma er.
När det kommer till mina vänner har jag både gått plus och minus känns det som. Oskar och Calle är två givna vinnare. Det känns riktigt bra. Vad som känns mindre bra är när folk, istället för att bara säga det rakt ut, försöker glida in i ett mörkt hörn och hoppas att man glömmer bort dem. Istället för att bara rakt ut säga vad de känner, skapar de förrvirring och osäkerhet. Ska jag höra av mig för att visa att jag verkligen vill umgås och spendera tid med dem, eller ska jag hålla käften för att det är det jag tror att de vill? Slutar de höra av sig för att de tror att jag inte bryr mig om dem, eller för att de skiter i vilket? Öppna kort är alltid bäst, glöm inte det.
Kvinnoåret började lovande med underbara L. En trevande dejt blev till flera. Mer än så blev det inte, jag insåg efterhand att det bara var jag som hörde av mig. Antingen var hon länets blygaste tjej, landskapets mest traditionalistiska tjej, eller så var hon helt enkelt inte speciellt intresserad. Det senare kändes troligast och det hela rann ut i sanden eftersom jag på prov slutade att höra av mig, och utan att hon dämde i bäcken genom att själv höra av sig. Jag hatade mig själv för det.
Senare kom fantastiska M. Hon var intresserad, jag var intresserad. Hon ville, jag ville. Men det gick inte, av många anledningar. Det var ett beslut jag tog och som jag själv kan ha ifrågasatt vid tillfälle, men ett beslut är ett beslut och det får jag (och ska jag) stå för.
Sen har vi den outgrundliga kvinnan. En kvinna jag har en kluven relation till. Å ena sidan är vi goda vänner, å andra sidan är hon en gammal kärlek som jag inte glömmer i första taget. Den fina balans jag byggt upp mellan dessa två ytterligheter rubbades av henne. Hon kom för nära och jag bet ifrån. Vissa minnen är fruktansvärt obekväma och till viss del kan jag känna att jag kanske handlade fel, men samtidigt inte. Den outgrundliga kvinnan gör sig ständigt påmind.
I juletid raderade jag alla mottagna och skickade meddelanden på min mobiltelefon. Innan det skedde läste jag igenom alltsammans. Ett helt års historia i digital form raderades från mitt samvete. Det kändes skönt, och får nog bli en återkommande tradition vid årsslutet. Ett nytt år, en ren sida.
Turkiet restes det till och tur var väl det. När ni arma stackare fick regndroppe efter regndroppe i huvudet, låg jag med 11 polare nere i Alanya och smörjde in oss i solskyddsfaktor 25. I två veckor. Man tackar.
Min strävan att få ratta flygetyg fick sig en kanonskjuts framåt under året. Jag tog mig längre i JAS-piloternas uttagningstratt än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på och det känns egentligen inte speciellt bittert att jag föll på målsnöret. Nya möjligheter tornar ju upp sig runt krönet, och snart är månader av ångest över, snart får jag beskedet.
Under hösten har jag jobbat med något jag tycker om, jag har kunnat gå till jobbet i princip varje dag utan ångest eller vånda. Utöver de dagar jag har varit tvungen att springa fälttest eller liknande dvs. Om beskedet om min pilotkarriär är negativt, finns det en stor risk att jag fortsätter med det jag gör nu. Så bra trivs jag.
2007 var på många vis ett år som överglänste 2006 på flera punkter.
2008 har alla förutsättningar för att bli ett minst lika bra år.
Mycket hände, mycket passerade, mycket upplevdes som små milstolpar påväg mot det som vi alla kallar resten av livet.
Kamraterna, vännerna. Året innebar en omvärdering av ordet kamratskap. Att veta att minst tjugo pers ställer upp för dig när du behöver det, är en känsla som är få förunnad. Jag kan inte fortsätta här utan att nämna min besättning. Friberg, Ursin och Larsson. Utan er hade mitt år varit mycket fattigare. Fattigare på glädje, fattigare på bekymmer ;-) Jag kommer aldrig glömma er.
När det kommer till mina vänner har jag både gått plus och minus känns det som. Oskar och Calle är två givna vinnare. Det känns riktigt bra. Vad som känns mindre bra är när folk, istället för att bara säga det rakt ut, försöker glida in i ett mörkt hörn och hoppas att man glömmer bort dem. Istället för att bara rakt ut säga vad de känner, skapar de förrvirring och osäkerhet. Ska jag höra av mig för att visa att jag verkligen vill umgås och spendera tid med dem, eller ska jag hålla käften för att det är det jag tror att de vill? Slutar de höra av sig för att de tror att jag inte bryr mig om dem, eller för att de skiter i vilket? Öppna kort är alltid bäst, glöm inte det.
Kvinnoåret började lovande med underbara L. En trevande dejt blev till flera. Mer än så blev det inte, jag insåg efterhand att det bara var jag som hörde av mig. Antingen var hon länets blygaste tjej, landskapets mest traditionalistiska tjej, eller så var hon helt enkelt inte speciellt intresserad. Det senare kändes troligast och det hela rann ut i sanden eftersom jag på prov slutade att höra av mig, och utan att hon dämde i bäcken genom att själv höra av sig. Jag hatade mig själv för det.
Senare kom fantastiska M. Hon var intresserad, jag var intresserad. Hon ville, jag ville. Men det gick inte, av många anledningar. Det var ett beslut jag tog och som jag själv kan ha ifrågasatt vid tillfälle, men ett beslut är ett beslut och det får jag (och ska jag) stå för.
Sen har vi den outgrundliga kvinnan. En kvinna jag har en kluven relation till. Å ena sidan är vi goda vänner, å andra sidan är hon en gammal kärlek som jag inte glömmer i första taget. Den fina balans jag byggt upp mellan dessa två ytterligheter rubbades av henne. Hon kom för nära och jag bet ifrån. Vissa minnen är fruktansvärt obekväma och till viss del kan jag känna att jag kanske handlade fel, men samtidigt inte. Den outgrundliga kvinnan gör sig ständigt påmind.
I juletid raderade jag alla mottagna och skickade meddelanden på min mobiltelefon. Innan det skedde läste jag igenom alltsammans. Ett helt års historia i digital form raderades från mitt samvete. Det kändes skönt, och får nog bli en återkommande tradition vid årsslutet. Ett nytt år, en ren sida.
Turkiet restes det till och tur var väl det. När ni arma stackare fick regndroppe efter regndroppe i huvudet, låg jag med 11 polare nere i Alanya och smörjde in oss i solskyddsfaktor 25. I två veckor. Man tackar.
Min strävan att få ratta flygetyg fick sig en kanonskjuts framåt under året. Jag tog mig längre i JAS-piloternas uttagningstratt än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på och det känns egentligen inte speciellt bittert att jag föll på målsnöret. Nya möjligheter tornar ju upp sig runt krönet, och snart är månader av ångest över, snart får jag beskedet.
Under hösten har jag jobbat med något jag tycker om, jag har kunnat gå till jobbet i princip varje dag utan ångest eller vånda. Utöver de dagar jag har varit tvungen att springa fälttest eller liknande dvs. Om beskedet om min pilotkarriär är negativt, finns det en stor risk att jag fortsätter med det jag gör nu. Så bra trivs jag.
2007 var på många vis ett år som överglänste 2006 på flera punkter.
2008 har alla förutsättningar för att bli ett minst lika bra år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)