"When you get what you want, but not what you need" sjunger Chris Martin för Coldplays räkning och det stämmer slående väl på mig just nu. För egentligen är väl allting fint. Bra jobb, underbara polare, jag har en massa att göra på fritiden och allt det där.
Men något som någon sa till mig i lördags punkterar allt. "Jag älskar dina kommentarer och skämt. Du förgyller verkligen alla fester!" Det är väl egentligen något man borde bli glad av och det blir jag verkligen. En komplimang som man ska ta som en komplimang, och det gör jag.
Men samtidigt cementerar denna komplimang omedvetet min nuvarande plats i livet. Jag är han som förgyller folks förfester med illa dold cynism och en vilja att fånga folks uppmärksamhet. När hamnade jag där, hur, och varför?
Under de senaste två månaderna har jag ställts inför många svåra beslut och prioriteringar. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag har agerat helt rätt inför varje problem och löst det så som jag önskat. Men inte har det hjälpt mig vidare, jag har aldrig ställts inför möjligheten att slå mig ur den biroll jag själv känner att jag spelar.
Jag är en pretentiös dramaqueen, det har jag tidigare erkännt. Jag är medveten om det och väljer aktivt att se bortom det här och fokusera på nuet och den kommande sommaren. Men samtidigt ligger den här känslan och skaver långt bak i hjärnbarken, en känsla som inte går att bli av med.
Och det känns som att jag aldrig kommer att få svaret på när jag hamnade där, hur, och varför.
