Tanken på en Gud är överväldigande och lite skrämmande. Men samtidigt ganska trygg och lugnande. Jag vill tänka mig att det finns något som har lite koll sådär, men jag har svårt att tro att Fader Vår kan hjälpa mig på traven.
Hur som helst upplevde jag ett väldigt speciellt ögonblick för någon vecka sedan när en nära vän till mig som är oerhört troende, plötsligt reste sig upp mitt i ett samtal och sa till mig;
"- Ursäkta, men jag måste bara säga det här. Sedan några timmar tillbaka har jag känt väldigt starkt att det är något otrevligt och mörkt som kretsar kring dig eller något i din omedelbara närhet. Jag känner väldigt starkt att jag verkligen måste be en förbön för dig. Här och nu. Är det okej?"
Vad svarar man på det? Min vän hade aldrig tidigare uttryckt sig så här öppet och direkt om sin tro. Aldrig hade han tvingat på någon annan sin övertygelse om Fadern. Men här satt vi två, ensamma i ett av skolans pentryn och han kände så här starkt för sin sak. Han såg ärligt och tydligt plågad och bekymrad ut. Det var uppenbart att han till slut hade gett med sig efter ett antal timmars obehag.
"- Javisst." Sa jag direkt,
"- Det är klart att du ska be en förbön för mig om du känner så starkt för det." Tillade jag. Vi ställde oss båda upp, han la en hand på min axel och bad en kort men innerlig bön för att Fadern skulle vägleda mig och vaka över mig under mörka tider. När han var färdig stod vi stilla en stund, sen tackade jag så mycket för hans omtanke, han svarade med att han skulle fortsätta be under kvällen. Kände sig inte färdig, inte nöjd, inte tillfreds. Vi satte oss ner och plockade upp vårt samtal där vi avslutat det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det som skedde. Det var oväntat, obehagligt och oförklarligt. Samtidigt var det innerligt och äkta på något vis. Jag vet ärligt talat inte alls. Det jag upplevde är inget jag har berättat om för någon annan i vår omgivning, det är något som får stanna mellan oss.
I grunden är jag nog en agnostiker. Lite Svensson sådär.
"Jag tror inte på Gud eller så, men nått kanske det finns ändå...?"
