On the night shift.

När man sitter själv efter en fysisk och mentalt ansträngande dag "på jobbet", alla har stängt dörren till sina rum och varken plugg eller träning är något alternativ som sysselsättning, så är datorn den enda portalen hemåt, den enda kanalen för att, med bloggar och facebooks hjälp, försöka upprätthålla en sorts länk hem till nära och kära.

Jag har alltid varit intresserad av att se skeenden, orsak och verkan, att analysera vad som händer vid olika handlingsalternativ och så vidare. Det är ofta väldigt bra i det yrke jag har valt och i livet i stort. Man kan ofta välja rätt väg i livet och i avgörande ögonblick. Det är däremot ganska dåligt när man på kvällarna sitter ensam vid datorn, inte har något sällskap eller något annat för sig.

Allting på skärmen blir orimiligt stort och betydelsefullt, småsaker blåses upp i någon sorts märklig rundgång och slutsatser man tror sig dra av denna rundgång visar sig ibland vara helt fel och skeva. Så har det ibland blivit här nere i exilens land. Jag saknar de som står mig nära. På något vis verkar jag ha trott att datorn kan hjälpa mig att vara närvarande i min frånvaro.

Jag tycker inte om mig själv när jag bli sån och jag tycker verkligen inte om att det kan drabba andra än mig själv.

Därför får det bli slut på sånt nu. Jag måste sluta försöka leva mitt liv på distans, sluta försöka nå omöjligheter genom den där portalen. Inse att saker och ting sker här och nu, inte där och sen!

För 90% av min tid så är jag ju faktiskt den personen. Det borde vara 100% av tiden.

Basta!

We are biding our time, for these myths to unwind.

Under förra veckan släppte en sjukt tung sten från mitt bröst. En sten som jag släpat på i ett drygt år. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde slutligen upp med mig och min sten. Jag visste att det var oundvikligt, om inte annars för att överhuvudtaget kunna fortsätta med min utbildning. Men som allt man känner djup ångest inför så har jag bara skjutit det framför mig, i ett fåfängt sätt att se på det som ett "senare problem".

Förra veckan var det senare, och det gick bra. Fruktansvärt skönt. Ni som känner mig vet hur mycket det betyder för mig.

Jag känner mer och mer hur skönt det ska bli att återvända till Sverige på en permanent basis. Att åter få en fast punkt i tillvaron, äntligen flytta hemifrån på riktigt, att kunna hitta på saker på kvällarna och återskapa mitt gamla jag igen. Denna fasta punkt kommer till att börja med bli Linköping som det ser ut nu, och det hade verkligen kunnat vara sämre, fantastiska vänner från min utbildning och barndom finns i närheten och det är ändå en stad som kan erbjuda lite mer än den håla jag just nu bränner upp mitt livs bästa dagar i. Det kan inte bli annat än bra!

Och idag kände jag glädje i luften.

Darkness is a harsh term, dont you think?

- "Herregud, skaffa en ny skiva att lyssna på!"
- "Jag försöker, men det är svårt när de enda som fungerar som substitut är en Depeche Mode-skiva från 80-talet och några EP:s av en folkkille från dalarna..."