Oh my morning's coming back, the whole world's waking up.

Morgonens osubtila besked innebar att jag satt på jobbet i morse med en klump i magen och värk i bröstet. Men ibland kan ens prioriteringslista förskjutas och förändras på ett ögonblick. När jag cyklade hem idag var det helt andra saker som snurrade i mitt huvud. Nu sitter jag här hemma i min soffa och är mest glad över att vara vid liv. Sån´t är livet, i guess.

There are roads left in both of our shoes.

• Äntligen har min förkylning släppt och jag slipper vakna upp med andnöd och jobbiga ansiktsljud som sällskap. Jag kan träna ordentligt och även prestera 100 när det gäller under de dagliga passen.

• Flygglädjen har återigen infunnit sig. Fantastiskt skönt och befriande att kunna se fram emot det som ens dagar går ut på! Att susa fram i 260 knyck över Östergötlands kogar som fullkomligen brinner i höstens alla färger är oslagbart!

• Årets höst är outstanding på många vis. Och snart är det vår!

• Mumford & Sons släppte nytt för några veckor sedan, vilket såklart har gjort hösten änn mer höstig. Babel är ett jäkligt stabilt album som kan lyssnas igenom från första till sista låten många gånger om. Det är inget Sigh No More, men ingen ko på isen, det var ju knappast vänta att det skulle gå att överträffa det.

• American Horror Story. Kanske det? 

• Downton Abbey går in på säsong 3 och efter 4 avsnitt får jag nog säga att de håller uppe tempot och den oslagbara stilen. Bidrar också till stark höst-feeling!

• Bloggandet funkar rätt bra i punktform. Passar min dåliga kombination av bloggsug och utlämningsolust. Något att lägga på minnet!

• Senaste helgen var den bästa på länge för mig. Fan vad den behövdes. Den har behövts länge! =)

Veckans musikvideo presenteras av Ben Gibbard. Precis som en hel del annat viktigt i livet så faller man alltid tillbaka till vissa fasta punkter från förr. Soul Meets Body och Death Cab for Cutie är en av dem. Vackert, starkt och pirr i magen!

You princes of Main, you kings of New England.

Det är egentligen ganska enkla saker som man verkligen behöver. Man behöver känna sig mätt. Man behöver känna sig trygg. Man behöver känna glädje i vardagen och nöjet av vänners sällskap. Man behöver känna äkta värme och närhet av en annan människa som helt oförklarligt ger det till dig. Och ibland behöver man bara slänga på en snyftfilm och gråta en skvätt, om så bara för att rensa systemet.

Dåså.

Jag ska försöka ge det här ett nytt försök. Vatten under broarna, ett uppdämt behov av att skriva och en känsla av att jag en gång mådde ganska bra av att blogga ligger till grund för det. Jag gillar att uttrycka mig i skrift, jag gillar det definitiva, det linjära, i en textmassa. Jag ska dessutom försöka ta tag i artikeln jag ska skriva i höst och kanske fortsätta lite på det där sidoprojektet som en gång påbörjades men som aldrig fortsatt med den fart jag skulle önska.

Äntligen är min kappsäck uppackad för ett bra tag framöver. Nu är det här jag ska vara och här jag ska bo. Utbildningen tar dock aldrig slut. Att sitta i en lektionssal och bli matad är en paradgren för oss, en paradgren som jag tyvärr inte är särskilt bra på.

Någonstans i Tyskland började jag nicka till på lektionspass och det har bara fortsatt sen dess. Jag skäms ögonen ur mig men kan inte undvika det. Jag skäms och känner mig urusel inför läraren. Kaffe har aldrig haft en uppiggande effekt på mig och eftersom det i princip är det enda uppiggande medlet som vi har att tillgå så finns det inte så mycket man kan göra åt det. Jag hoppas verkligen det blir bättre framöver.

Avsaknaden av kärlek i mitt liv (utöver vänner och familj förstås) fortsätter att vara närvarande och släpper inte greppet om mig. Det är riktigt jobbigt. Jag känner uppriktigt att jag inte förtjänar det stingande tankekletet som kommer krypande om kvällarna när man sitter själv framför TV:n. Men det är en känsla av ensamhet som bara till del är reell. Här i min nya hemstad finns nu så många goda vänner och jag ÄR inte ensam på det absoluta viset. Linköping är en grym stad och med alla de möjligheter som min bekantskapskrets erbjuder så har jag sällan en lugn stund. Det är skönt!

Den 5:e september är det dags för första flygpasset! Jag kan knappt bärga mig att få slippa undan lektionssalen och starta igång turbinerna!

Då var jag igång igen, vi får se hur det går den här gången. Vad vill jag ha ut av en blogg, varför ska jag fortsätta, vem läser och varför? Det är bara några av de frågor som jag gnager på när det kommer till bloggandet. Jag vill fortsätta, men vet inte varför och i vilken riktning det kommer föra mig. Det gäller att ta rätt väg i korsningarna, annars kan det bli riktigt fult.

Längre har vi inte kommit!

Att åka hem över påskveckan har verkligen gjort mig väl. Alla möten, samtal och upplevelser har verkligen återuppväckt en känsla för vad som är viktigt för mig och var i livet jag står. Självklart förstärks det av det faktum att jag även har fyllt 25 år, halvvägs till 30, eller halvvägs till 50, beroende på hur man väljer att se på det.

Jag har många och fantastiska vänner och bekanta. Jag har hälsan, är vältränad och ganska klippsk i skallen. Jag har lyckats ta mig långt in i en utbildning som leder till det arbete som alltid har varit min pojkdröm. Jag bor i en fin lägenhet i en bra stad och jag har en familj som bryr sig om mig och alltid ställer upp. Jag kommer från en stad som är underbar att bo i på sommaren och jag studerar i en stad som bjuder på allt man kan tänka sig (Och är underbar om våren!). Det enda som egentligen fattas mig är någon att ge min kärlek till och någon att få kärlek av. I övrigt är allting väldigt bra. Tyvärr har jag inte förrän nu börjat se det tydligt. Det finns småskit i livet som gör det svårt att se skogen för alla träd.

Den här påskveckan och 25-årshelgen har på sätt och vis öppnat mina ögon lite grann. Inte så tokigt för 1300 spänn tur- och retur! ;-)

Därför blir det inte särskilt svårt att sätta sig på tåget ikväll. Nu börjar våren och sommaren, nu ska uppsatsen produceras, nu ska min sista termin bli grym!

The bitter winds are coming in.

I grunden är jag nog en agnostiker. Lite Svensson sådär. Om jag hade varit 20 år äldre hade jag säkerligen varit en av dem som släpper upp såna där ljuslyktor på nyårsafton, och så vidare.

Tanken på en Gud är överväldigande och lite skrämmande. Men samtidigt ganska trygg och lugnande. Jag vill tänka mig att det finns något som har lite koll sådär, men jag har svårt att tro att Fader Vår kan hjälpa mig på traven.

Hur som helst upplevde jag ett väldigt speciellt ögonblick för någon vecka sedan när en nära vän till mig som är oerhört troende, plötsligt reste sig upp mitt i ett samtal och sa till mig;

"- Ursäkta, men jag måste bara säga det här. Sedan några timmar tillbaka har jag känt väldigt starkt att det är något otrevligt och mörkt som kretsar kring dig eller något i din omedelbara närhet. Jag känner väldigt starkt att jag verkligen måste be en förbön för dig. Här och nu. Är det okej?"

Vad svarar man på det? Min vän hade aldrig tidigare uttryckt sig så här öppet och direkt om sin tro. Aldrig hade han tvingat på någon annan sin övertygelse om Fadern. Men här satt vi två, ensamma i ett av skolans pentryn och han kände så här starkt för sin sak. Han såg ärligt och tydligt plågad och bekymrad ut. Det var uppenbart att han till slut hade gett med sig efter ett antal timmars obehag.

"- Javisst." Sa jag direkt,

"- Det är klart att du ska be en förbön för mig om du känner så starkt för det." Tillade jag. Vi ställde oss båda upp, han la en hand på min axel och bad en kort men innerlig bön för att Fadern skulle vägleda mig och vaka över mig under mörka tider. När han var färdig stod vi stilla en stund, sen tackade jag så mycket för hans omtanke, han svarade med att han skulle fortsätta be under kvällen. Kände sig inte färdig, inte nöjd, inte tillfreds. Vi satte oss ner och plockade upp vårt samtal där vi avslutat det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det som skedde. Det var oväntat, obehagligt och oförklarligt. Samtidigt var det innerligt och äkta på något vis. Jag vet ärligt talat inte alls. Det jag upplevde är inget jag har berättat om för någon annan i vår omgivning, det är något som får stanna mellan oss.

I grunden är jag nog en agnostiker. Lite Svensson sådär.

"Jag tror inte på Gud eller så, men nått kanske det finns ändå...?"

Wednesday evening love and joy!

For goodness sake, let us be young.

Wish I could speak in just one sweep, what you are and what you mean to me. Instead I mumble randomly, you stand by and enlighten me.

Med ojämna mellanrum så infinner sig en känsla av misantropi hos mig.

Jag tycker hemskt illa om att vara på det humöret. Man känner sig som en gammal bitter gubbe som inte tillför något vettigt till omgivningen. Det är skönt när det går över. Jag vet inte varför det är så, men det är i alla fall något jag har varit medveten om i flera år, kanske har det alltid varit en del av mig?

Samtidigt är det också ganska skönt att få utlopp för känslor och tankar som man annars inte tillåter sig att ge uttryck för. En ventil som kan vara ganska skön att öppna ibland. Precis som fysisk träning och ett gott skratt i goda vänners lag. Kanske behöver sinnet få sträcka lite på alla sina lemmar lite då och då!

Nåväl, mina misantropiska stunder är som tur är ganska få och kortvariga!

Snart är det uppsatsskrivande och jag kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär 3 gånger om dagen. Har jag valt rätt ämnesområde? Har jag en lämplig metod? Vilket analysmetod och teori ska jag använda för bäst/intressantast resultat? Är mina källor trovärdiga och tillräckliga?

Och. Så. Vidare.

Som tur är så är man ju inte ensam om dessa små bekymmer och som vanligt så blir allting lite enklare när man är flera!

Snön har äntligen försvunnit från Stockholm och med den det förbannade snöslasket. Jag tror att jag har beskrivit min avsky för huvudstadens unika variant på snöslask och jag ska inte tråka ut med ännu en repetition i hur och varför det är så unikt. Nog så. Med barmark i stan kan jag nu börja ge mig ut i löpspåret och dessutom kan man, under soliga dagar, ana en vår i antågande.

Äntligen!

Silent Shout är fortfarande oslagbart. Ett album som betyder väldigt mycket för mig, som aldrig blir gammalt och som aldrig har blivit utmanat eller ersatt. Det står för sig själv. Första spåret, i musikvideon ovan, är helt magiskt. Den triggar helt olika saker i mig, beroende på hur jag mår och vad jag gör. Oavsett vad den säger så slår den rakt in på djupet. Det är få låtar som har den effekten oavsett kontext.

Jag köpte en bok av Björn Ranelid på bokrean, ska bli intressant!

The city is my church.

Rough.

Post 2011.

Istället för att som vanligt summera året som gick så är det istället dags att blicka framåt. 2012 har redan börjat med höga toppar och djupa dalar och vi är bara lite mer än halvvägs igenom den första månaden. 2011 innebar väldigt mycket men har inte skildrats särskilt ingående här och det är rätt skönt därför ska det så förbli. Jag behövde nog det.

Nåväl. 2012 ska bli året då jag:

* Möter våren i Stockholm!

* Möter hösten i Linköping!

* Blir akademiskt examinerad!

* Uppskattar mig själv och äntligen slutar vara så självkritisk!

* Lär känna lite nya människor utanför bubblan!

* Fortsätter och fördjupar mitt nyvunna Crossfitberoende!

* Inte sätter en fot mer än nödvändigt i Tyskland!

* Och mycket mycket mer!

Den senaste veckan var tung med ytterliggare avskiljningar av kamrater som jag tycker väldigt mycket om. Hela förra veckan var blurrig och nu när dammet har lagt sig, tårar torkats och magknutar lösts upp, så sitter man ensam hemma på sin kammare och undrar; "Tänk om det hade varit jag?"

...Det finns inga särskilda förväntningar på 2012. Jag är säker på att det är ett gott tecken!

...Den varma känslan bakom ögonloben när man inser att han man lyssnade mest på i tonåren nu har gjort en låt med ett av banden man lyssnar mest på just nu. Bright Eyes + First Aid Kit = <3