Pre 2010.

När man kommer hem för jullov så finns det alltid många saker nerskrivna på ens "Att göra"-lista. Vänner att träffa, saker att köpa, ställen att besöka, grejer att göra, stunder att ta tillvara. Och jag måste säga att jag har levererat i år. Vänner har träffats (och ska träffas), saker har köpts, ställen har besökts, grejer har gjorts och stunder har tagits tillvara.

Nåväl;

CN har äntligen kommit hem till bekvämt avstånd och nu har jag äntligen fått träffa honom för första gången på över ett år. Mycket dejligt, det kommer bli mer av den varan! Alla andra kommer också hem och även det är såklart svårt skönt. JP, FP, MT, OK, OL och SE är väl de jag främst tänker på, men det finns såklart fler. Det är alltid lika kul att få hänga med er när möjligheten ges!

Julafton i Småland med släkten var som alltid mycket bra, även om jag i år körde personlig bottennotering i antal mottagna julklappar. Jag är absolut inte ledsen eller grinig för det, jag hade ju knappt önskat mig något, men det kändes ändå lite som en slutgiltig markering för min transformering från gammal ungdom till ung vuxen. "Inte en dag för tidigt" kanske några av er tänker, och så är det säkert. Men det känns ju ändå alltid lite när något gammalt oundvikligen försvinner och därmed ersätts av något nytt.

Hur som helst gav jag istället bort en massa bra saker, åt väldigt mycket god mat, och kände julstämning sent omsider sprida sig i kroppen. Trots en ovanligt låg stämningsnivå i kroppen under hela december kunde den helt enkelt inte motstå mormor och morfars jul. Så som den alltid har varit!

Juldagen var som vanligt. Löjligt massa folk på löjligt få ställen. Men det vägs ju upp av den överdådiga kanonad av kända ansikten som man springer på vid baren, på toaletten, på dansgolvet och utanför McDondalds. Oavsett vad man tycker om det hela (själv kan jag bli ganska trött på att alla faller in i gamla roller och normer när man kommer hem och stöter på (i ordets båda bemärkelser) sina gymnasiebekantskaper) så kommer nog Hemvändarfesten med stort H fortsätta leverera härliga återseenden år efter år.

Hemvändarveckornas största nyhet i min kvasivärld är införskaffandet av en ny mobil. En iPhone för att vara mer precis. Grejen/-erna med iPhone känner ni säkert till, men den största förändringen som mobilköpet har inneburit för mig är att jag numera går omkring med en mobil i fickan som aldrig stänger av sig, är pålitlig och aldrig krånglar. Jag tar, av gammal vana, fortfarande upp mobilen ibland för att kolla att den är på, fungerar och inte är i behov av en omstart. Helt i onödan. Vi får se hur lång tid det tar för mig att vänja mig vid fickteknologi som fungerar som den ska.

Snö. Skönt med snö i juletider och nyårstider. Det verkar dessutom som att naturen har repat sitt misstag med att smälta bort den första omgången, genom att i förrgår paniksnöa ner en hel del och direkt slå om till ett gäng minusgrader, med stabil prognos för den kommande dagarna. Mitt tappra försök till löprunda idag kommer nog inte upprepas innan snön är borta från gatorna, det blev mer träning för knä- och fotleder än för hjärta och lungor. Men det kanske är smällar man kan leva med om den vackra vinterdräkten ligger kvar några dagar fler än vanligt här på västkusten.

Imorgon är det nyårsfirande hos OK. Champagne skall drickas, bomber smällas och mat ätas.

Som sig bör!

I need a break and I need a vacation, take me away from the civilisation!

Idag när jag klev av T-banan, på väg hem efter ett besök på Östermalm, slogs jag av en fantastisk känsla, eller förnimmelse. Jag kände en genuin glädje sprida sig igenom kroppen, en glädje som inte gick att kontrollera eller binda. En glädje som var så äkta och ren att inget kunde stoppa den.

Under resten av min promenad hem till skolan så gick jag med ett brett flin över ansiktet och en fantastisk förnimmelse om att allting är, och kommer att vara, utmärkt. Samtidigt som detta sker spelas min nationalsång i iPoden, vilket med säkerhet förstärkte mina sinnesintryck. Rörstrandsgatan fram svävade jag som på moln, komponerad av en sjukt bortglömd låt. När jag sen passerar mittendelen av bron över essingeleden slängs en av Belle & Sebastians bästa låtar igång och min orgasm i lycka är fullbordad. Jag ställer mig vid ena räcket, tittar ut över trafiken och bara skrattar högt, oberörd av alla förbipasserande cyklister och flanörer. Jag är världens mittpunkt och allt är som det ska.

Denna känsla finns fortfarande kvar i mig och jag har bestämt mig nu. Borta är min bipolaritet. Borta är mina svackor, borta är min tvekan. Det enda som finns kvar är lycka, glädje, vilja och kärlek. Jag väljer att inte bry mig om de mörka delarna i livet, det finns så mycket annat som är bättre.

Vad som orsakade detta "genombrott" är oklart. Kanske var det att jag för första gången på väldigt länge, om så bara för en timme, fick träffa en av mitt livs viktigaste kvinnor. Kanske var det en naturlig motreaktion på all skit som kastats min väg. Kanske var det paret på tunnelbanan mellan rådmansgatan och odenplan som var helt uppslukade i varandra. Kanske var det all fin musik som strömmade genom mina öron och ut i blodet. Kanske var det en insikt i vilken fantastisk tid som skall komma min väg.

Kanske var det något, någonstans där emelllan.

Oavsett vilket så är jag barnsligt och genuint "lycklig" för första gången på länge.
Utan att definitivt kunna säga varför.

Det är bra för mig. Det är så här livet borde vara nu, då och sen. Tack.