Wednesday evening love and joy!

For goodness sake, let us be young.

Wish I could speak in just one sweep, what you are and what you mean to me. Instead I mumble randomly, you stand by and enlighten me.

Med ojämna mellanrum så infinner sig en känsla av misantropi hos mig.

Jag tycker hemskt illa om att vara på det humöret. Man känner sig som en gammal bitter gubbe som inte tillför något vettigt till omgivningen. Det är skönt när det går över. Jag vet inte varför det är så, men det är i alla fall något jag har varit medveten om i flera år, kanske har det alltid varit en del av mig?

Samtidigt är det också ganska skönt att få utlopp för känslor och tankar som man annars inte tillåter sig att ge uttryck för. En ventil som kan vara ganska skön att öppna ibland. Precis som fysisk träning och ett gott skratt i goda vänners lag. Kanske behöver sinnet få sträcka lite på alla sina lemmar lite då och då!

Nåväl, mina misantropiska stunder är som tur är ganska få och kortvariga!

Snart är det uppsatsskrivande och jag kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär 3 gånger om dagen. Har jag valt rätt ämnesområde? Har jag en lämplig metod? Vilket analysmetod och teori ska jag använda för bäst/intressantast resultat? Är mina källor trovärdiga och tillräckliga?

Och. Så. Vidare.

Som tur är så är man ju inte ensam om dessa små bekymmer och som vanligt så blir allting lite enklare när man är flera!

Snön har äntligen försvunnit från Stockholm och med den det förbannade snöslasket. Jag tror att jag har beskrivit min avsky för huvudstadens unika variant på snöslask och jag ska inte tråka ut med ännu en repetition i hur och varför det är så unikt. Nog så. Med barmark i stan kan jag nu börja ge mig ut i löpspåret och dessutom kan man, under soliga dagar, ana en vår i antågande.

Äntligen!

Silent Shout är fortfarande oslagbart. Ett album som betyder väldigt mycket för mig, som aldrig blir gammalt och som aldrig har blivit utmanat eller ersatt. Det står för sig själv. Första spåret, i musikvideon ovan, är helt magiskt. Den triggar helt olika saker i mig, beroende på hur jag mår och vad jag gör. Oavsett vad den säger så slår den rakt in på djupet. Det är få låtar som har den effekten oavsett kontext.

Jag köpte en bok av Björn Ranelid på bokrean, ska bli intressant!

The city is my church.

Rough.