In poverty, my love, we have everything.

Äras den som äras bör.

Jag tycker väldigt mycket om Jesper Rönndahl. Kanske mest av alla radiohumorister. Hans program, shower, sketcher och annat är alltid precis i linje med vad jag tycker är bra och roligt. Jag lyssnade tidigare alltid på programmet Pang Prego, men gav upp det rätt snabbt när Jesper och hans crew byttes ut, till förmån för några andra som jag inte ens lärde mig namnet på.

Nu har ett nytt program på P3 sett dagens ljus, och efter två program är jag redan såld. Institutet heter programmet, Jesper Rönndahl är en av programledarna och man pratar om vetenskap och forskning och närmar sig olika svåra frågor på ett lättsamt vis. Sjukt bra. Smart humor och intressanta fakta, exakt så som jag vill ha det paketerat!

16 dagar!

Det har blivit mycket arg och/eller intensiv proletärmusik på sistone. Jag kan inte påstå att jag kan placera mig själv särskilt väl på någon specifik del av den politiska skalan, men musiken på vänsterkanten svänger och det med råge. Jag är ju främst en textlyssnare, vilket gör att jag som bekant breder ut mig ordentligt mellan musikgenrerna. Det finns en charm när Asta Kask sjunger om patriarkatet och Promoe sjunger om skjutna riksbankschefer. En charm som högermusiker knappast skulle kunna finna. Man kan liksom inte stå emot en textrad som;

- En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land!

Det går bara inte att inte tycka att det är förstklassig ordlek och textskriveri.

Förresten, det måste vara ett tecken på att man vuxit upp när alla fester i samband med större högtider nuförtiden är väl planerad och organiserade. Midsommar står närmast för dörren och allt är som upplagt för en förträfflig kväll. Hela paketet är ordnat alldeles förträffligt, till skillnad från några år sen. Omensäjjer.

Det är vidare bara att inse att staden jag fortfarande är skriven i, innebär att en viss musik blir väldigt väl framträdande under juni, juli och augusti. Gyllene Tider är en vanligt återkommande sommarplåga som bär med sig ett intressant fenomen. Jantelagen i Sverige finns även i Halmstad, vilket innebär att de flesta inte vill lyssna på "Gyllene" på förfesten. Men på ett märkligt sätt dyker det alltid upp både två, tre och åtta låtar i förfestens spellista och av någon outgrundlig(?) så kan alla låttexterna till samtliga låtar. Det måste vara något som ingår i var Halmstadspojk och -flickas uppfostran...!

Själv är det samma sak. Eller ja, det var så. Men på senare år har jag slutat hyckla, något jag försöker göra så lite som möjligt nuförtiden. Gyllene Tider har ännu sin plats på sommarens alla tillställningar, bilradios, stränder och förfester. Defintivt!

Det var ju inte så här vi sa när det begav sig vad jag vill minnas, men den nya given är ytterst uppfattad. Inga oklarheter alls. Jag tror mig veta varför du vill ha det såhär.

Jag ska inte göra någon besviken.

There´s people thinking they know something now.

Så har jag då äntligen fått se The Kings Speech. Jag försökte hopplöst rycka i den tråden några gånger i vintras när den fortfarande gick på bio, men fick inget gehör hos någon. Man verkade dra likhetstecken mellan "engelska kungahuset" och "tråkig" och var inte alls intresserade av kostymdrama med Colin Firth. Det får väl ses som deras förlust. De är väl en fin filmupplevelse fattigare, helt enkelt.

Jag älskar filmer som slänger mig mellan alla ytterligheter, mellan skämskudden, tårkanalen och gapskrattet. Det är också väldigt njutbart att få se favoriten Helena Bonham Carter i en "vanlig" roll, hon spelar ju annars mest kufiska och extrema roller.

En annan film som jag smugit kring lite grand är The Kids Are Alright, som jag också fick se i helgen. Samma sak där. Underbara spänningar och känslostormar. Jag njuter i fulla drag av filmer där man hela tiden balanserar på gränsen till total katastrof. Som Match Point, till exempel.

Snart är ännu en vecka avverkad. Snart är det midsommar. Snart är det examensbal. Snart är det vingceremoni. Snart kan jag vända blad!

.

Och mitt cyniska hjärta flimrar.

Såhär i studenttider så måste man ju ändå lägga upp en av mina favoritsånger av Kent, den påminner mig på så många olika vis om månaderna innan och efter vår studentexamen. Det var fem år sen nu. Ibland känns det som en evighet sedan, ibland som om det var förra året.

På många vis var jag en helt annorlunda person på den tiden. Av naturliga skäl utvecklas man och växer med tiden som går. Vissa saker återkommer alltid, om än i ny skepnad, vissa saker kommer aldrig tillbaka. Jag undrar vad jag hade tyckt om jag träffat mig själv, anno 2006? Har jag blivit som jag ville?

Man kan bara hoppas att man blir bättre med tiden, mer vidsynt, djupbottnad och breddad.

I svaga stunder känns det tyvärr inte alltid så.

Något som inte förändras är hur ljuvligt det är i mina hemtrakter på sommaren. Avnjuter ännu en långhelg tack vare den tyska pingsthelgen och jag trivs alldeles förträffligt med det. Hur skall jag kunna fungera i en stad utan ett hav runt knuten? Jag har mina tvivel.

30 dagar kvar. (I need a break and I need a vacation!)

En gammal indie-klassiker som aldrig skall glömmas bort. Alltid upplyftande, alltid aktuell!

Annars är det mesta varmt och klibbigt, dagarna försvinner i ett enda moln av skit som skall göras, planeras och glömmas bort.

De kommande veckorna är avgörande för mycket och jag har slutat bekymra mig, jag behöver en paus, lite semester, omge mig med människor som jag älskar och bara få lite lugn och ro från allt. Som pablo sa.

Men egentligen så har jag det rätt bra, när allt kommer omkring!

Doctor doctor, please...!

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag förstått att jag har en knivskarp förmåga att minnas datum för olika händelser i mitt liv väldigt tydligt. Troligtvis bättre än genomsnittsvensken. När jag börjar rabbla datum och till dessa tillhörande händelser så låter jag för mig själv som något utav ett psykfall, alltså försöker jag undvika att påvisa denna kunskap i sociala sammanhang, för att inte riskera att skrämma folk eller göra mig själv till åtlöje.

Det är något med siffrorna och hur de kopplas till minnesbilder som verkar tilltala mitt sinne. Det känns så i alla fall när jag försöker visualisera processen som ligger bakom.

Låt mig bjuda på några enkla smakprov:

Den 14:e juli 2003 bröt jag armen i en fotbollsmatch.

Den 10:e december 2009 hade afghanistanstyrkan FS17 medaljceremoni.

Den 30:e maj 2004 spelade Metallica på Ullevi.

Den 7:e augusti 2006 ryckte jag in i lumpen.

Den 3:e februari 2007 avlivade vi vår älskade katt.

Den 11:e juni 2010 var vi på en oväntad Teddybears-konsert.

Den 28:e februari 2008 ryckte mina soldater in.

Den 28:e juni 1997 åkte jag på min första solsemester.

Den 17:e maj 2005 tog jag körkort (samma dag som Sanna!)

Den 25:e oktober 2010 flög jag ensam i en helikopter för första gången.

Den 15:e juli 2007 kom vi hem från Turkiet.

...Och så vidare plus. Jag vet inte varför eller hur, bara att.

Jag avleder eran annalkande "creepy"-känsla med att avsluta här och slänga in en fantastisk låt!