Som utlovat

I samband med flygkaoset innan julveckorna förra året så hade jag anledning att ompröva mycket av det som jag tidigare ansåg om människan i allmänhet. Det blev två och ett halvt dygn av väntande, frustration och inställda flyg. Men det blev även en massa kortare och längre möten med en rad helt skilda människor. Möten som inte betydde någonting, och möten som var avgörande för resans fullbordande.

Nånstans i mitten av alla dessa möten, på Frankfurts flygplats om jag minns rätt, fick jag en snabb skymt igenom all frustration, irritation och ilska som fyllde terminalerna. Det jag såg var helt enkelt människor som hjälper och stöttar andra människor. Människor helt främmande för varandra gav stöd, hjälp och värme till varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det var förvisso ingen översvämning i Australien, inget jordskred i Brasilien eller hungersnöd i Somalia. Det var några flygplatser och I-landsmänniskor i Västeuropa som blev igensnöade och strandsatta.

Men likväl fanns det något där, en underliggande närhet mellan människor som alla var lika utlämnade åt, de till anonymitet slitna, terminalerna. Irritationen och ilskan övergick så småningom i någon sorts passiv acceptans för situationen, och det var som om det öppnade folk för varandra. Man hjälpte varandra i biljettköerna, man spred information längs bänkraderna, man överlät sin sittplats till de svagare och man delade jämnt av den mat och dryck som delades ut av flygbolagen.

Själv hade jag under dessa dygn sällskap av, bland andra, en 26-årig Schweizare, på väg att besöka sin långdistansflickvän i Karlstad, en 70-nånting man från London, som trots sin ålder ångade på som chef på ett investmentföretag, en 40-årig skotsk major från brittiska armén, som suttit i en stridsvagn under Irakinvasionen, en 20-årig Göteborgska som pluggade på college i Texas och äntligen var påväg hem till sin familj över jul. Alla hade de sina slutdestinationer och mål, och under några timmar var jag en del av deras resa, precis som de var en del av min.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, var avslutet finns att hitta. Det fanns så mycket jag ville säga, men nånstans på vägen så kände jag mig alldeles för pompös och präktig för att dra det vidare, för att avsluta resonemanget.

I grund och botten var det väl att mina få dygn som kringflackare och ett dussin människors 15-minutersbekant på några av Europas flygplatser, gav mig en lite starkare tro på det goda i människan. Det kan verkligen behövas ibland.

Jag har förresten börjat skriva. Jag borde dra något gammalt över mig.

Post 2010

2010 är året jag aldrig kommer att glömma. Inte för att det var särskilt bra, det har andra år varit. Kanske mer för att det ju var väldigt jobbigt, och det hände en hel del saker i mitt och andras liv som jag aldrig vill ha ogjort eller glömma. Det är lätt att falla in i negativa tankar när jag blickar tillbaka på de senaste tolv månaderna, det blir lätt så när det mesta som hänt under året har varit jobbigt, slitande, magondande, stressande och nedslående. Men det har även hänt en hel del väldigt bra saker, som därmed kommer i skymundan för allt det där andra.

Låt oss fokusera på det där i skuggan, det kanske kan hjälpa att göra något bra av 2010, och skapa något fint inför 2011.


- Emigrationen. Jag inledde min utbildning efter nästan 20 års väntan. Det kan ingen ta ifrån mig och mina kamrater, äntligen är vi på väg. Det ställer oss ständigt på kanten av vad vi klarar av, det är sällan avslappnat och casual, och det kommer att ge oss minnen för livet. Tyvärr innebär en sådan tillvaro att det allt som oftast är omöjligt att stanna upp och njuta av de fina stunder som ändå erbjuds. Jag tror att det kommer att bli enklare att se tillbaka på den här tiden med glädje till hösten, när lite distans finns till den här tiden. En av många saker att se fram emot under 2011!

- Norrlandsgatan. Det mesta är sagt i ämnet och bör vara något mellan oss, men det har såklart varit en stor del av mitt liv under 2010. Det har varit många fina och fantastiska stunder, och en del jobbiga och slitande stunder. På samma vis som med min emigration så tenderar alltid de jobbiga stunderna att överskugga de bra. Jag försöker även här att skjuta det åt sidan och försöka att enbart fortsätta minnas det bra, det fina. Allt är ju sagt och det är väl inte mer med det, men jag kommer alltid att bära Norrlandsgatan med mig och allt som hör därtill. Och något säger mig att jag inte har sett den där rödgråa dörren för sista gången.

- Separationen. Livet i Stockholm tog slut och flyttades ut till ett white trash-ställe på den Nordtyska slätten. Kontrasterna är uppenbara och överflödiga att ännu en gång återgå här på Post 2006. Men, man saknar ju utbudet, alla fantastiska vänner och de möjligheter som erbjöds. Man saknar att vara i Sverige, man saknar att alltid ha 60 goda vänner att besöka när man vill.

- Afghanistan. Aldrig förr har Afghanistan varit så närvarande hos mig. 2009 innebar förvisso väldigt mycket tankar åt det hållet, men 2010 toppade det ändå. Många oerhört nära och god vänner har varit i hetluften där nere under hela året, så även min lilla bror. Trots att man själv aldrig har varit där så kan man obskyrt mycket om platsen, namn på byar och hur vardagen ser ut där nere. Det är inge kul att gå omkring och oroa sig för sina nära hela tiden, och det verkar inte som att det kommer att avta framöver, även om 2011 kommer att bli ett lugnare år för mig som anhörig. Men man har fortfarande kompisar och vänner där nere, och vem vet, kanske hamnar man själv där så småningom.


Mitt 2011 har potential, det är snart bara 5 månader kvar till en av mina tre examensdatum, och kanske också det viktigaste. Jag kommer äntligen skaffa någon form av fast plats i tillvaron och kanske genom detta också få lite välbehövlig distans till min älskade men ack så slitna hemstad.

Och avslutningsvis, än en gång, låten som säger allt jag vill säga, år 2010. Winter winds med Mumford & Sons. Jag älskar dig.

(Spelas med fördel på aphögsta volym och med intensiv medsjungning!)





PS: Och jag ska försöka att bättra mig med bloggandet. Hösten har varit så intensiv på så många sätt att jag aldrig har känt mig motiverad eller sugen på att lägga energi på att lägga ord vid mina tankar och känslor. Förhoppningsvis så kan jag hitta tillbaka till den glädje som jag faktiskt en gång kände för mitt skrivande. Den där boken måste ju skrivas också, och då kan det ju sitta fint med lite skrivglädje...