A man's best party happens when he dies.

Jag är han som:

- aldrig blir så full att han inte kan ta ansvar för sig själv och andra, och som stör sig på det.
- gärna ser en skräckfilm för mycket än en för lite.
- oftast är väldigt öppen för nya människor, men samtidigt oerhört fördomsfull. Och är okej med det.
- gillar tanken på att vara emo och är det i omgångar, men inte orkar med det i längden.
- i närtid har begått social och emotionell självspäkning.
- kan bli för ärlig ibland, särskilt när alkohol finns i bilden.
- hatar sig själv för tiden han spenderar framför datorn.
- har lovat sig själv att låta känslor gå före logiken. Det har fungerat illa, no surprise.
- ofta pratar alldeles för mycket och vid fel tillfällen och vet om det.
- köper alldeles för mycket film, men unnar sig det.
- analyserar allting alldeles för mycket, vilket brukar ställa till en massa oreda.
- som börjar bli lite trött på grönt.
- oroar sig för mycket om sin framtid.
- får höra att han sprider glädje till sina medmänniskor, och tycker det känns fint.
- är en hopplös romantiker, men inte har något för det eller ens vet varför.
- sätter The Darjeeling Limited framför Life Aquatic.
- borde plocka bort Fanfanfan ur sin Spotify-lista, men som inte kan.
- med stor framgång använder YouTube-filmer för att liva upp vardagen.
- kopplar enskilda låtar eller hela album till sådant som betyder något särskilt för honom.
- är alldeles för självkritisk.
- har onaturligt svårt för snöslask, framförallt när det blandat sig med gatsalt och grus.
- har hört att han är lik: 1. Elijah Wood, 2. Neil Patrick Harris, 3. Senaste Idol-Erik.
- tränar mest för att han måste och för att det inte finns så mycket annat att göra.
- har 98 t-shirts i sin garderob, men inte en enda svart kostym.
- inbillar sig att det finns folk som läser den här bloggen.
- måste sluta bry sig så jävla mycket.


Förresten, min något skämmiga favoritlåt just nu är den här. Orsaken till det är den här videon, som innehåller just den låten. Videon och låten(texten framförallt) får mig att känna vind i seglet och en stark vilja att bara göra det jag ska göra. Jag är den bästa människan som någonsin har levt, jag föddes för att ge!

Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.

Mina tågresor upp till Stockholm brukar allt som oftast ackompanjeras av en väl utvald film på min laptop. Idag var inget undantag och mellan Göteborg och Katrineholm (ungefär) så avnjöts en klassiker. Den ack så fantastiska Amelie från Montmartre. Vissa filmer gör mig alldeles varm inombords och Amelie från Montmartre är definitivt en utav dem. Ni som har sett den, se den igen. Ni som inte har sett den, se den omedelbums. En film som verkligen behövs nu när dygnen är som mörkast, minusgraderna kryper in i väggarna och snön yr.

För er Spotifyare där ute så finns det alldeles lysande soundtracket till nämnda rulle här!

Att vara tillbaka uppe i sitt lilla (i ordets rätta bemärkelse) rum på slottet känns faktiskt riktigt bra. Scream (en annan höjdarrulle, men kanske inte riktigt i Amelies klass...) har tittats på i pentryt tillsammans med en stadigt inkommande ström av återvändare och tillsammans har vi vänt ut och in på jullovets upplevelser över lite popcorn och nämnda rulle. Det är fint att se alla ansikten och höra alla röster igen.

Imorgon kör vi igång det sista rycket, nu ska jag packa upp det sista, hoppa in under duschmunstycket och förbereda kroppen för tredje terminens avslutande fyra veckor.

C'est!

...and the heart beats in its cage.

Då var det snart dags att åter hoppa upp i X2000-sadeln och på nytt sätta tänderna i Stockholmsluften. Det kommer med all säkerhet att innebära många goda återseenden och en bra sista tid ihop med goda vänner. Det kommer nog tyvärr inte minska mitt kaffeintag, även om antalet uppstyrda "fikor" troligtvis kommer att nedgå kraftigt. Gott så.

Det har varit ett riktigt bra jullov, kanske det bästa på mycket länge och jag känner mig väldigt tillfreds med det. Det blev väl godkänt.

Jag har tagit för vana att ta promenader då och då, när det finns tid över. På senare tid har det också inneburit att jag har varit tvungen att trotsa ordentligt med snö och tunga minusgrader för att få min promenaddos. Att gå runt i samhället man växte upp i och kolla in sitt gamla dagis, fritids, ungdomsgård, grundskola, fotbollsklubbens klubbstuga och gamla kompisars hus, tar med en på en fantastisk resa i långtidsminnet.

En gång i tiden var det vår by, vår plats. Där man hade snorkoll på allt, kunde alla gator och platser och hängde tungt utanför Konsum och Preem. Idag är det inte vår by längre. Vi har flyttat därifrån, våra föräldrar har blivit gamla och våra platser och gator är någon annans. Livets cykel gäller även sådana saker som vem som hänger utanför Preem och vilka det är som går med barnvagnar. Idag är jag den där äldre killen man ibland såg i byn, som var hemma över sommaren eller jul. Man kände igen honom lite grann, men visste inget om honom och tyckte att han mest var i vägen, i vägen i vår by. Nu är vi dem, nu är våra föräldrar de gråa 50+:arna.

Det är ganska vackert, men också lite sorgset. Tiden går för fort.

Idag, under en av dessa promenader, drabbades jag lite av en återkommande peak i grämelsen över ett beslut jag fattade för drygt 2 år sedan. Ska jag vara ärlig så har den väl alltid funnits med mig sedan dess, men då och då tittar den fram lite extra, som för att säga hej. Och jag svär och påminner mig själv om att jag bara har mig själv att skylla och påminner mig själv om att "det för fan var 2 hela j*vla år sen".

Men det hjälper föga, som vanligt, och jag biter ihop, skyller mig själv och vrider upp volymen lite extra på The Strokes-Låten med stort L på iPoden och sparkar en snödriva på käften.

Man ska ju inte vara ledsen, man ska ju vara arg. Det är ju mycket nyttigare.

Med jämna mellanrum blir jag alltså arg på mig själv, anno november 2007, och det där j*vla beslutet.

Det är ju nyttigt.

Post 2009

Att sammanfatta ett helt år såhär på en blogg är inte snutet ur näsan, men jag ska i alla fall ge det ett försök, så som jag brukar den här tiden på året. Självklart har det hänt mycket, både bra och dåliga, tråkiga och intressanta, roliga saker och saker jag gärna glömmer bort. Här följer i alla fall en lite uppräkning av några av de små och stora händelser i mitt 2009 som jag gärna delar med mig av;

* Arvidsjaur. Året inleddes med två veckors konstant frysning. Vi lärde oss att frysa. Jag frös.
* Vinterbalen. Fest, mat, dans, champagne och fest en hel helg med fint sällskap!
* Franz Ferdinand-konsert på Cirkus. Alltid glatt med livemusik i bra sällskap!
* Prag med La Familia. Skön stad som jag mer än gärna besöker igen.
* Beskedet. Med stort B. Livet fick en oväntad vändning via mobiltelefon på Stockholms centralstation!
* Valborg i Lund. Kul megafest med massa goda vänner. Trots lite sorg mitt på dagen och en därav framkallad pruttfylla så blev kvällen ändå riktigt rolig.
* Italien med skolan. Skolresor är roliga, särskilt när de utspelar sig i Liri-dalen och man har mina skolkamrater med sig!
* Skövdehelg. Återträff med lumparboys och -befäl. Grundlig fest på kvällen och innan dess några väl spenderade timmar i vår älskade stridsvagnssimulator!
* Sommar i Linköping. På många vis minst lika bra som semester där hemma.
* Hultsfred med Putte. Åkte dit på vinst och förlust. Svårt bra musik, sällskap och häng!
* Popaganda. Oväntat minifestival-inspel på södra södermalm, tidigt på terminen. Kul häng med bra folk!
* Garden Party. Alltid lika fint att ta sig en ordentlig svängom i sina finkläder!
* White Lies på Berns. Förträffligt, för mig 2009 års bästa band.
* Jullovet. Äntligen träffa stört mycket folk man inte sett på väldigt länge, fira julafton och nyår, iPhone-döden.

2009 var året då:

- Min yrkesframtid ändrades, till det bättre eller sämre återstår att se. Intressant blir det.
- Jag tänkte mycket på Afghanistan. Mest för andras del, lite för egen.
- Min hypokondri fick bekänna färg och jag nojjade över svininfluensan.
- Min riktiga Kaffe-förgiftning slutligen påbörjades.
- Jag lärde mig att man inte ska vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare.
- Jag oftare hade musik i bakgrunden än tystnad.

2010 har nyss börjat och inget är ännu givet, året är ett oskrivet blad. Det enda jag med säkerhet vet på förhand är att det för egen del kommer att bli en jädra utmaning, en ovanlig upplevelse och ett oerhört äventyr.

Året är ett oskrivet blad. Här ska skrivas!

PS: Just det, inga nyårslöften för mig tack. Vad är poängen egentligen, man bryter ju dem bara förr eller senare. DS.