You´re singin' the songs, thinkin' this is the life!

Jag förstår faktiskt inte allt jidder om SJ och hur dåliga de är. Jag har i princip aldrig varit med om en enda försening, och då åker jag mer tåg än medelsvensson. Allting är väl bäddat för en, X2000 är softa uppehållsplatser och det går relativt fort. Det enda som kan vara en nagel i ögat är väl biljettpriserna. Det ska inte vara billigare att ensam köra bil från Hstd till Sthlm än att åka tåg. I alla fall inte om man som jag tycker att det borde minskas lite på utsläppen och att det här med lite miljömedvetenhet är ganska okej.

Just nu sitter vi här uppe med en kurs som är ganska omfattande och invecklad. Föreläsningarna är oerhört bra och intressanta, men man vet inte hur högt ribban ligger och var våra lärare har satt ambitionsnivån, så med viss ångest går man och väntar på tentan om 3 veckor. Men sen är det fett jullov!

Snön kom och gick ganska fort och ptja, jag klagar väl inte egentligen. Bara jag slipper slask-is i tre veckor och lömska halkbanor lite här och där.

CN var här förra helgen och hälsade på nu lagom till att han drar iväg ett bra tag. Det var redigt najs och skönt att få ses innan han på nytt försvinner ut i världen. Till sist kan vi ju konstatera att mina klädköp sällan är välgrundade. I helgen powerköpte jag en vintage-sommarjacka, lagom till att snön började falla.
"-Smart", sa Bill.
"-Billigt!", sa Bull.

creating a radio played just for two

Att sitta på ett X2000, med Nick Drake i hörlurarna är oerhört fridfullt och något som alla borde prova påom man får chansen. Hans gitarr hade fått mig att missa min station, om det inte hade varit så att den hade varitslutmålet för hela tåget. Well, det finns ju tunnelbanor, pendeltåg och annat att praktisera stationsmissning på, för förr eller senare lär det hända.

Plötsligt hade man skapat ett nytt liv, med nya vänner och nya prioriteringar och tankar. Jag menar inte att jag sagt upp mina gamla, jag har bara lagt till lite extra, för det smärtar att komma hem till Halmstad och inse att stan aldrig mer kommer att vara densamma och att det har runnit väldigt mycket vatten under broarna. Men samtidigt som det smärtar så är det skönt för det medger också att jag kan skapa en hemstad som jag själv vill ha den och att många friktioner som tidigare hämmade mig inte längre står i min väg. Som tur är finns det ju ankare hemma i form av familjen, men främst CS och JB, utan dem hade jag haft svårt att motivera 8 timmars tågfärd om helgerna.

Neutral Milk Hotel har brusat ur mina högtalare konstant den senaste tiden och jag älskar alltihop. In The Aeroplane Over The Sea kan vara ett av de mest kompletta indiealbumen någonsin och oavsett hur trött, ledsen, glad eller arg jag är så kan jag alltid sätta på Two Headed Boy och känna.

Förresten, jag vill bara passa på att tacka lite grann till er som läser bloggen, det är väldigt kul och smickrande att det finns folk som faktiskt intresserar sig för vad jag skriver tillräckligt mycket för att hoppa in här då och då. Ni är sköna!