..And I am listening to hear where you are!

Helgen var grym, mycket folk fick träffas, filmer sågs, kaffe dracks, bulls provsatts, födelsedagspresenter öppnades, skjorta köptes, hultsfred planerades och Arrested Development upptäcktes på riktigt.

Putte har köpt ett låtsasgevär som påminner om något nybyggarna sköt bisonoxe med på 1800-talet. Jag älskar det, inte för att jag tycker det är speciellt snyggt, utan mer för att det är så typiskt Putte. Jag får ett leende, om inte ett skratt, varj gång jag tänker på det och hur stört det egentligen är. Han vet inte var han ska sätta upp det, hans rumskamrat JB tycker inte om det alls och det passar inte riktigt in i möblemanget. Och därför älskar jag hela grejen.

Citat hämtat från gårdagen när detta gevär förevisades för mig:

"-Hur mycket har du betalat för det här?!
- Typ åttahundra, men det kostade från början tvåtusen!
- Bra, då har du ju tjänat tolvhundra....!"

Haha, jag dör! This is why they are my best friends!

Vidare hade jag en ny upplevelse igår. Jag pratade i telefon med en person i en stund som är lång med mina mått mätt (15-20 min?) utan att tycka det var obekvämt överhuvudtaget. Tvärtom var det riktigt trevligt och det känns skitbra. Är som många av er vet sedan tidigare inte direkt någon telefonmänniska. Jag avskyr telefoner egentligen, allt brukar kännas så stelt och det gör mig riktigt obekväm. Men igår var det raka motsatsen. Kanske beror det på vem man snackar med? Troligtvis.

Idag är essän färdigskriven och snart blir det tåg upp till Gbg för en ny undersökning innan kosan styr vidare upp mot Sthlm. Ödesmättat så det förslår, javisst. Men som någon sa till mig igår, det är bara att göra skiten. Ja, det är väl det.

Till sist kan jag inte låta bli att åter igen länka till denna löjligt vackra och lidesefullt skarpa låt. Det är inte första och kommer säkerligen inte att vara sista gången som ni erbjuds lyssna på den på den här bloggen. Det är en av de starkaste låtarna jag känner till och det går inte att lämnas oberörd av den:

We might die from medication but we sure killed all the pain.

Långhelg i hemstaden är aldrig fel, men smolk i bägaren kan inte undvikas tack vare en essä som måste skrivas. Vidare har jag fått ytterliggare bajs i maten genom att tvingas på en kompletterande undersökning i Göteborg på måndag. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen?!

Men imorgon är det återvändarfest hos MP och det kan ju vara lämpligt för att tränga bort alla jobbigheter. Det ska bli sweet att träffa folk igen, vissa var det väldigt längesen man såg röken av!

Två sköna saker, två jobbiga:

Sköna:
1. Solen tittar fram allt oftare, vilket värmer både kropp och själ. Våren tittar fram och med det gömmer sig vinterkläderna allt eftersom. Det är bra. Omedvetet mår man bättre och blir gladare, och det behöver man ju alltid. Det ger även hopp om att jag en dag framöver kommer att kunna bära min sedan länge inhandlade sommarjacka!

2. Att imorgonkväll få träffa alla polare som spridit ut sig över landet. En sorts lillejul revisisted fast utan all sån där påträngande megahauss. Det har alla möjligheter att bli fett!

Jobbiga:
1. Att undersökningshelvetet aldrig kan ta slut, extrainsatta UKG:er suger hårt och särskilt när de dimper ner i knäet utan förvarning eller framförhållning. Varför ska man alltid behöva kämpa i uppförsbacke? Varför duger inte förra årets resultat och varför kan man inte få någon förvarning?!

2. Att ta mod till sig och lägga ut sina känslor för världens härligaste tjej och få en negg tillbaka, med enda motiveringen på "varför?"-frågan varandes; "du är en jättefin, härlig och rolig kille...!"
Jaha?!? En motivering som man börjar bli ganska trött på att få höra, för det är ju inte första gången. Och det är ju för fasen ingen motivering, det är snarare en omotivering som endast skapar mer huvudbry och gör att man inte kan släppa det, trots att det var en dryg månad sedan. "Du är ful och luktar illa" hade nästan varit skönare att få höra... Seriöst.


Men låt oss nu njuta av den förträffliga musiken nedan och träda in i helgens dimma:

http://www.youtube.com/watch?v=ec5Cz0RDArk
http://www.youtube.com/watch?v=1YacSnjpGkk

Being best friends with all the witches!

Konserten igår var riktigt tajt, skönt tempo och bra låtlista. En fullträff, tack för det Franz Ferdinand! Ett bra crescendo på en väldigt härlig helg!

Kortvecka framför mig med lite mer praktisk inriktning, innan jag kan åka hem redan på onsdag för att skriva essä. Också göttigt med långhelg, att få vara hemma mer än 48 timmar är lätt värt, särskilt när det nu verkar bli apbra fest på lördagen!

Annars är det la ok. Jag är fortfarande heligt förbannad på mig själv för att jag hela tiden går i samma fälla. Jag verkar ju hittills inte ha tagit åt mig så himla mycket om hur spelet funkar och hur jag funkar i spelet. Kunskapen finns, men viljan att ge mig in i det är ständigt frånvarande. Och det slår ju bara tillbaka på mig själv hela tiden, att jag orkar?!

Kanske för att jag hela tiden tycker mig se tecken och signaler som säger annat? Kanske för att jag är naivt förtjust i tanken på lite känsloutbyte för en gångs skull? Jag vet inte, hur som helst är jag en mästare i emotionell självspäkning, so that's that.

Well, jag har ju mycket att se fram emot i alla fall, en Prag-resa med familjen, en Italien-resa med skolan och däremellan ännu ett av detta livs många märkliga besked som väntas dimpa ner i min brevlåda runt vecka 16... Jag är luttrad, jag höjer inte ett ögonbryn inför tanken på att ett ynka brev avgör min framtid. För vad kan man egentligen göra åt det?

Ingenting, därför tycker jag vi lyssnar lite på JayMay - One May Die So Lonely:

At least the heart of life is good.

I veckan var det ännu ett återbesök i Linköping, nästan exakt ett år sedan förra gången. Denna gång gick det däremot bättre och det känns riktigt bra, nu har jag gjort allt jag kan. Nu är jag tillfreds med mig själv och hela den grejen. Oavsett vilket besked jag får så kommer jag kunna gå vidare därifrån med ett leende på läpparna.

Ikväll är det Franz Ferdinand på Cirkus, så jädra sweet!

Burn me up and spread the parts.

Idag kom jag så äntligen till insikt. Egentligen har jag haft det på känn oerhört länge, men har envist och naivt valt att tro på motsatsen. Men idag var det oundvikligt på alla håll och kanter. Idag slängdes bevisen i mitt ansikte, så hårt att näsblodet var nära förestående. Idag fick jag verkligheten svart på vitt.

Yta är allt.

Så är det och så kommer det alltid att vara. Jag verkar vara något sen med denna insikt, men hädanefter är den även min, och ytan kommer att vara det viktigaste även för mig. Personlighet, djup och innehåll är inget jag längre kommer lägga någon vikt vid. Jag ser inget syfte med det längre, det har aldrig fungerat. Yta är allt.

Tiger lou - Horray Horray säger allt, som vanligt. Nu blir det fan inget mer på ett tag.

Can't you tell that it's well understood?

Det är typiskt att man ska gå och bli brakförkyld en vecka innan man ska hoppa in i massa medicinska tester. Riktigt dålig tajming, här missar jag ambitionen helt... Tenta imorgon och jag ska börja plugga idag, kanske. Eller ja, jag borde det. Vi får se. Jag är helt ointresserad och oengagerad.

Det har blivit mycket musik på sista tiden. Det är så jag funkar, när saker och ting är jobbiga och det är svårhanterat så sköljer jag ner det med tonvis av album. Det har blivit en del Elliot Smith den här gången, XO och New moon är grymma skivor!

Imorgon är det även fest här, med After-Ski-tema! Hoppas det blir dajligt.

Hittade ett vackert klipp med just Elliot Smith från Musikbyrån på Youtube. Håll till godo:

You Probably Couldn't See For The Lights But You Were Staring Straight At Me.

Jag gillar att:

* Jag kan säga vad jag tycker och känner, att jag inte begränsas av några obekväma spärrar eller sociala gränser. Att jag vet vad jag vill och ser hur jag kan åstadkomma det.

* Jag har vänner som vet vem jag är och kan lyssna på mig när jag är ledsen, arg och uppgiven, glad, exalterad och framåt. Att jag kan vara där för dem när de behöver det. Att de är min andra familj.

* Lyssna på musik och låta den omsluta mig. Att koppla den till situationer och känslor och alltid bära det med mig oavsett var eller när jag är.

Jag avskyr att:

* Behöva försvara mitt val av yrke. Att hela tiden behöva stå i skamvrån när andra kör över en, utan egentlig anledning eller grund.

* Vara så fruktansvärt naiv som jag tydligen är. Att tro att det finns fler än jag som kör med öppna kort.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Veckan som gick var väldigt intressant. Jag upplevde en oerhörd dipp, på gränsen till depression och utvalda delar av det går att utläsa ovan. Men med hjälp av lite skrikande, vänner och Arctic Monkeys (ja, de lever!) så har jag lyckats ta ett grepp om det. Ibland undrar man om det finns något man saknar eller om det hela tiden finns där, men som man missar. Ingen kan egentligen svara på det, men hur som helst så nådde jag någon typ av återvändsgränd. Nu får det f*n räcka. För om jag hade följt vägen hela sträckan in, vad hade hänt då?

Egentligen så vill jag väl bara ge uttryck för hopplöshet. Man kan inte göra speciellt mycket åt sin situation och det är det som är så förbannat svårt. Jag hatar att hela tiden vara måltavlan, jag har aldrig upplevt motsatsen!

Låt mig bjuda på låten som räddade min vecka. En oerhört sliten gammal goding, spelad åttahundra gånger för mycket, men som alltid räddar mig i stunder som dessa;

Turn me back into a pet.

Det är alltid skönt att få komma hem och skaka av sig allting, om så bara för 48 timmar. Att få prata ut med polare, gå ut på stan och träffa sina fyllebekantskaper, att få umgås med familjen och att få andas in lite lugn och ro. Man får tid att tänka, möjlighet att kontemplera och ro att vara ärlig mot sig själv.

Jag går alltid ut i skogen ovanför föräldrahemmet. Där har jag alltid hittat som handen i handsken och där finns alltid vad jag behöver. Vindens sus i löven och granbarren, ackompanjerat av mina steg mot stenskravlet i de gamla stenbrotten är onani för själen. Jag lyckas slicka såren efter mina senaste snedsteg, trycka bort det jobbiga och kliva in i musslan igen. Tröskeln har höjts ännu ett snäpp, jag har lärt mig och blivit en aning svårare att komma åt. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt.

Så nu är man i alla fall tillbaka i huvudstaden efter en skön tågresa med en fantastisk film (Garden State) på laptopen. Musslan är monterad och en ny skolvecka is on. Vad händer nästa helg?

Apropå Garden State så får vi väl bjuda på helgens soundtrack, en av världens vackraste låtar, ever: