Konserten igår var riktigt tajt, skönt tempo och bra låtlista. En fullträff, tack för det Franz Ferdinand! Ett bra crescendo på en väldigt härlig helg!
Kortvecka framför mig med lite mer praktisk inriktning, innan jag kan åka hem redan på onsdag för att skriva essä. Också göttigt med långhelg, att få vara hemma mer än 48 timmar är lätt värt, särskilt när det nu verkar bli apbra fest på lördagen!
Annars är det la ok. Jag är fortfarande heligt förbannad på mig själv för att jag hela tiden går i samma fälla. Jag verkar ju hittills inte ha tagit åt mig så himla mycket om hur spelet funkar och hur jag funkar i spelet. Kunskapen finns, men viljan att ge mig in i det är ständigt frånvarande. Och det slår ju bara tillbaka på mig själv hela tiden, att jag orkar?!
Kanske för att jag hela tiden tycker mig se tecken och signaler som säger annat? Kanske för att jag är naivt förtjust i tanken på lite känsloutbyte för en gångs skull? Jag vet inte, hur som helst är jag en mästare i emotionell självspäkning, so that's that.
Well, jag har ju mycket att se fram emot i alla fall, en Prag-resa med familjen, en Italien-resa med skolan och däremellan ännu ett av detta livs många märkliga besked som väntas dimpa ner i min brevlåda runt vecka 16... Jag är luttrad, jag höjer inte ett ögonbryn inför tanken på att ett ynka brev avgör min framtid. För vad kan man egentligen göra åt det?
Ingenting, därför tycker jag vi lyssnar lite på JayMay - One May Die So Lonely:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar