Skämmes!

Alla har vi saker i vår vardag som vi skäms lite för att vi tycker om eller gör. Saker som kanske inte riktigt är okej i ens umgängeskrets, saker som kanske är hopplöst gammla eller något som inte direkt passar in i din egen självbild. Något som på något vis sticker ut och får dig att skämmas lite när du tänker på det. Alla har vi våra skäms-grejer. Jag tänkte outa två av mina:


Låten Higher med Idol-Erik.
Musikfascisten inom mig kräks av det här. Fy!? Varför måste jag alltid vrida upp volymen i bilen när den här drar igång på valfri radiokanal? Jag vet inte, men varenda gång slutar det i vrål-allsång på vägarna runt Halmstad. Jag skriksjunger med i refrängen och peppar inför gympasset som kommer. Efteråt känner man sig lite smutsig, men på sätt och vis nöjd. Man känner att man har sålt sin indie-pop-själ till kommersialismen, men stämbanden njöt varenda sekund. Så kan det gå. Den är ju faktiskt lite bra... ....Brrr..

Extreme Home Makeover.
Världens skrikigaste och mest omotiverat taggade programledare ,Ty Penningtonn, gör alla TV-tittares vardag lite mer obehaglig. Alla undrar vi vad f*n han håller på med. Dessutom är hela programmet en orgie i tillrättalagda amerikaniserade gullegull-sockervadds-lyckosagor. Ändå kan man inte slita sig när skiten har slängts igång och man myser motvilligt vid åsynen av alla nymöblerade rum från Sears. Förhoppningsvis vet ingen att man kollar på det, och framförallt hur ofta man "råkar hamna framför" TV:n när det börjar...

I never know anyone at the party, and I´m always the host.

Nu när jag är tvångsledig så har jag i stort fyra saker att göra på dagarna, förutom att städa, diska, tvätta och besöka vänner när de har möjlighet.

* It´s Always Sunny In Philadelphia

Efter Arrested Development trodde jag att det skulle dröja länge innan jag hittade en TV-serie som skulle få mig att skratta lika mycket. Det gjorde inte det, It´s Always Sunny In Philadelphia har tagit mig med storm och jag kan precis som vanligt när det gäller lysande TV-serier, inte slita mig.

Det kan vara en av de sjukaste (i kontexten "rolig") TV-serierna jag sett och karaktären Charlie är tamejfasen det bästa jag vet just nu. Fem säsonger skall plöjas innan emigreringen och jag är på god väg att nå det målet.

* Träning

Dödsintervallpass i backarna som leder upp till mitt hem, monsterpass på gymmet på galgberget eller längre löppass till havet och tillbaka. Äntligen har jag tid och lust till träning med ordentlig regelbundenhet. Träningsvärken är min vän och den obligatoriska bananen och glaset med Oboy’ efteråt, smakar bättre och bättre för varje gång.

* De Ovanliga och De Ovanliga 2

Man kan läsa böcker också, och när jag och mamma var på besök hos hennes moster så hittade jag två böcker i hennes bokhylla som jag fastnade för direkt och fick låna med mig hem. Två oerhört fascinerande böcker om människor som på olika sätt går mot strömmen, kör sitt eget race och ofta värdesätter friheten i livet högre än tryggheten i samhället.

Böckerna är alltså samlingar med intervjuer och berättelser om ett antal av dessa ovanliga människor, eller som många av dem brukar kallas av oss andra; ”Original”. Med de här böckerna kan jag bränna mycket tid utan att skämmas. De Ovanliga och De Ovanliga 2 kan verkligen rekommenderas!

* Överdrivna frukostrutiner

När man har gott om tid på sig har man också möjligheter att gotta till det lite extra för sig. Det ser jag till att göra så ofta jag kan. Ett exempel på sådan gottig frukost kan vara:
Väl förberedda mackor med olika pålägg och något extra, typ paprika/gurka/tomat. En god tallrik All-Bran med skivad banan. Färskpressad apelsinjuice och en ordentlig kopp kaffe. Så ska en riktig frukost se ut och just nu gör den faktiskt det nästintill på daglig basis!


Och sommarlovet det ångar som ni förstår vidare. Jag hade gärna gett mig ut och åkt någonstans eller rest till nått skönt ställe, men så blev det inte och nu sitter man här och väntar på helger som snart kommer och tänker på helger som nyss har passerat, samtidigt som emigrationen smyger sig allt närmre inpå.

Gonna rise up, find my direction magnetically!

Jag är ju inte mycket för det här med små korta inlägg, lite för sakens skull.

Men nu gör jag ett undantag, mest för att trycka på att det just nu finns en låt som spelas alldeles för hårt på både Spotify och min iPod. Det är en av låtarna som figurerar i Into the Wild. En film som jag fullkomligt älskar, och som har ett helt fantastiskt soundtrack som är särskilt skrivet för just den filmen. Låten ger mig den där härliga känslan som bara vissa låtar kan ge. En känsla av förtröstan, framtidstro och hopp.

Filmen i sig berör mig något oerhört och hör verkligen till en av mina absoluta favoritfilmer. Kanske är det därför som även låten och soundtracket i sin helhet ligger mig så varmt om hjärtat, men faktum kvartstår. Låten är underbar och filmen kan ses om och om igen.

"Låten" heter Rise och finns i YouTube-klippet ovan och hela albumet finns att lyssna på på Spotify här! (Där rekommenderas även låtarna Society och Hard Sun...)

Och slutligen, för att göra min insmugna topp-3-lista komplett så måste jag ju ändå nämna att världens tredje vackraste skådespelerska finns att beskåda i nämnda film.

Numero 200!

Post 2006 har fyllt tre år för någon vecka sedan och i samband med det passar jag nu på att göra mitt 200:e inlägg.

- Bra jobbat!
- Tack så mycket!

Halmstad har sedan vårtterminsstarten fått ett välkommet tillskott av sköna människor att umgås med och det känns riktigt bra. Saknaden av Sthlm-kamrater lindras i massor av möjligheten att ge sig upp till bostäderna på galgberget. Jag är väldigt glad och tacksam för det!

Igår var jag ute med säk-boysen(som de själva gärna kallar sig) och hade en väldigt rolig utekväll i Halmstad, tro det eller ej. Sent samma kväll påmindes jag desvärre om omständigheter i mitt liv som suger musten ur mig. Jag orkar inte längre. Från och med idag skall det bli ändring på det. Det är jag skyldig mig själv.


Imorse vaknade jag hos nämnda Säk-boys, i ett rum lånat av min gamla Sthlm-rumskamrat, och kom helt osökt att långsamt fundera lite kring något som de flesta av oss har någon sorts relation till. Bakfylla:

Man vaknar upp i en säng, morgonen efter en utekväll. Man mår kass, man dricker lite vatten ur vattenflaskan som man rutinerat har fyllt och placerat vid sängen innan man lagt sig kvällen innan. Man somnar om. Två timmar passerar snabbt förbi och man vaknar igen. Man mår lika dåligt som innan och man vill aldrig någonsin lämna sängen och därigenom behöva anstränga sin kropp eller knopp igen.

Men förr eller senare kommer den krassa verkligheten ikapp din kropp och knopp och du tvingas att med dina sista skälvande krafter ta dig ur din säng, ditt skyddande slott. Det tar emot, det är vidrigt och hela världen rubbas.

30 minuter och lite käk senare så är bakfyllan som tidigare höll dig i ett järngrepp oftast väldigt mycket lindrigare och märkbart på väg bort ur din sargade kropp.

Varför är det så?
Varför är det sängen, som just då upplevs som din enda livlina, som faktiskt hindrar dig från att må bättre?
Kanske är det ett fenomen som går att applicera på andra delar av ens liv. Kanske är det så att det som upplevs som tryggt, bekvämt och hemvant kanske är det som håller oss tillbaka från att fatta beslut som kanske på sikt kommer att få dig att må bättre? Hemmablindhet är väl ett begrepp som kan användas i ett sådant sammanhang.

Jag har själv de senaste månaderna jobbat hårt på att direkt göra och säga sådant som jag känner för, istället för att tänka efter för mycket på eventuella konsekvenser som det kan föra med sig. Även om det än så länge inte har givit särskilt mycket, så kan man kanske hoppas på att det någon gång kan leda mig mot något bättre, något nytt, något annat.