Numero 200!

Post 2006 har fyllt tre år för någon vecka sedan och i samband med det passar jag nu på att göra mitt 200:e inlägg.

- Bra jobbat!
- Tack så mycket!

Halmstad har sedan vårtterminsstarten fått ett välkommet tillskott av sköna människor att umgås med och det känns riktigt bra. Saknaden av Sthlm-kamrater lindras i massor av möjligheten att ge sig upp till bostäderna på galgberget. Jag är väldigt glad och tacksam för det!

Igår var jag ute med säk-boysen(som de själva gärna kallar sig) och hade en väldigt rolig utekväll i Halmstad, tro det eller ej. Sent samma kväll påmindes jag desvärre om omständigheter i mitt liv som suger musten ur mig. Jag orkar inte längre. Från och med idag skall det bli ändring på det. Det är jag skyldig mig själv.


Imorse vaknade jag hos nämnda Säk-boys, i ett rum lånat av min gamla Sthlm-rumskamrat, och kom helt osökt att långsamt fundera lite kring något som de flesta av oss har någon sorts relation till. Bakfylla:

Man vaknar upp i en säng, morgonen efter en utekväll. Man mår kass, man dricker lite vatten ur vattenflaskan som man rutinerat har fyllt och placerat vid sängen innan man lagt sig kvällen innan. Man somnar om. Två timmar passerar snabbt förbi och man vaknar igen. Man mår lika dåligt som innan och man vill aldrig någonsin lämna sängen och därigenom behöva anstränga sin kropp eller knopp igen.

Men förr eller senare kommer den krassa verkligheten ikapp din kropp och knopp och du tvingas att med dina sista skälvande krafter ta dig ur din säng, ditt skyddande slott. Det tar emot, det är vidrigt och hela världen rubbas.

30 minuter och lite käk senare så är bakfyllan som tidigare höll dig i ett järngrepp oftast väldigt mycket lindrigare och märkbart på väg bort ur din sargade kropp.

Varför är det så?
Varför är det sängen, som just då upplevs som din enda livlina, som faktiskt hindrar dig från att må bättre?
Kanske är det ett fenomen som går att applicera på andra delar av ens liv. Kanske är det så att det som upplevs som tryggt, bekvämt och hemvant kanske är det som håller oss tillbaka från att fatta beslut som kanske på sikt kommer att få dig att må bättre? Hemmablindhet är väl ett begrepp som kan användas i ett sådant sammanhang.

Jag har själv de senaste månaderna jobbat hårt på att direkt göra och säga sådant som jag känner för, istället för att tänka efter för mycket på eventuella konsekvenser som det kan föra med sig. Även om det än så länge inte har givit särskilt mycket, så kan man kanske hoppas på att det någon gång kan leda mig mot något bättre, något nytt, något annat.