What´s broke and what´s not.

Såhär efter juldagen kan vi ju återigen konstatera att löjligt många hemvändare går att träffa på kort tid. Vidare kan vi ju också påstå att detta faktum gör just juldagen till en av årets kanske trevligaste sammankomster!

Tyvärr innebär också juldagen FULLPACKADE uteställen. Alla försök till dans eller rytmisk rörelse förvandlas till kampsport och brottning, vilket i slutändan leder till irritation, svettningar och eventuella kramper. Låt oss också konstatera följande saker som den stora majoriteten ibland gör sig skyldig till (inklusive jag själv);

1. Man hälsar på känningar för att skapa sig ett gott samvete.
2. Man undviker känningar för att bibehålla ett gott samvete.
3. Man känner ingen och alla(se punkt 1 och 2).

Just detta gör mina upplevelser och intryck av juldagen ganska tydliga. Det är fantastiskt kul att se gamla utflyttade vänner igen, men Halmstads oerhörda ytlighet väcks fort ur sin slummer och blomstrar åter, trots minusgraderna ute.

Vore det kanske inte enklare om alla bara var ärliga med vad man tyckte och kände, med vilka man brydde sig om och vilka man kan dansa förbi? Om alla bara visade lite öppenhet och värme mot de man bryr sig lite extra om och slutade ge falska ryggdunkar åt sådana som ändå inte behöver det? Jag vet inte, det vore kanske en omöjlig värld att leva i, men kanske enklare...?

Jag hade kul hur som helst och det kan ingen ta ifrån mig. Gamla och nya vänner träffades, dans dansades, groggar groggades och musik lyssnades. Dessutom fick jag vid slutet av kvällen chansen att prata lite med en av mina favoritkvinnor, i en taxi någonstans väster om Nissan. Det är alltid oerhört kul att få lite SW-energi!

Happy christmas you arse, I pray God it´s our last!

God Jul alla vänner och obekanta!

Enligt den unga traditionen här på Post 2006 så slänger vi upp världens bästa och vackraste julsång, The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York. Carolas julevangelium, släng dig i väggen, here´s something real!

How should I stay calm when panic lies just ahead?

Alltså, hemma och det är trevligt. Framförallt är det vansinnigt gyt att träffa alla återvändande vänner igen och att se sin familia. Men idag när jag gick på stan och julstressade så insåg jag att jag faktiskt inte är speciellt "glad", utan att kunna säga varför. Det är konstigt för jag brukar vanligtvis älska julen, jag är vanligtvis en glad prick och jag är hemma i flera veckor nu och har möjlighet att träffa en massa ovanligt folk, men jag är ändå inte "glad" som jag annars tycker att jag brukar vara.

Det är inte så att jag är motsatsen, dvs. ledsen, utan jag är mest en axelryckning. "Ptja", liksom. Mycket underligt*, men inget som upprör mig. Ptja, liksom.

Men det finns saker att se fram emot givetvis och som förhoppningsvis kan slita mig ur det här axelryckningsträsket;
-Stan med CS imorgon.
-Jul i Småland med släkten.
-Juldagen i ett rus och vimlande med massa gamla känningar.
-Nyår, med tillhörande traditioner.

Just det, i mellandagarna ska det ju även köpas lackskor (eller fancy läderskor, inte bestämt mig där...) och sys gardiner. Ja, gardiner. Jag har slutligen tröttnat på att mina solblekta, fisblåa ursäkter till gardiner sunkar ner mitt annars ganska trivsamma och orange-röda studentrum.
Dessutom måste jag köpa Juno på DVD för att det är årets film-kärlek och Leaving on a Mayday är ju riktigt bra efter en lyssning eller två!
(Jag måste verkligen sluta stänga av en ny skiva efter endast två och en halv låt!)



*Eller kanske inte förresten, men det är ett helt annat inlägg...

Tell your friends Im losing touch!

Att terminen precis har slutat och att vi är fria i några veckor verkar ha passerat obemärkt förbi. Kanske beror det hela på att vi inte har haft någon ordentlig avslutning, ett antiklimax efter tentan igår eftermiddags. Hur som helst så är det ingen skön semesterkänsla som infinner sig, utan snarare en lakonisk "jaha?"-känsla. Kanske behöver jag komma hem till västkusten för att förstå det hela på riktigt, det kanske är enklare där än i en nästan öde studentkorridor?

Nåväl, idag har det varit riktigt duktigt härikring. Det har storstädats med dammtorkning, förnsterputs, golvmoppning och mattvätt. Dessutom har hyllor sorterats, papper satts in i sina pärmar och massa onödigt skräp slängts. Det finns inte mycket som tillfredställer mitt ordningssinne lika mycket som ett nystädat rum. Problemet är bara att lika skönt som jag tycker det är med lite ordning omkring mig, lika dålig är jag på att se till att det är så.

Imorgon är det Uppsala och nationsfest på programmet, tillsammans med några klasskompisar, vilket ska bli kul. Har aldrig sett Uppsala och det är alltid soft att prova nya saker!

Och snart är det jul, med allt vad det innebär! Jag har i hela mitt liv varit en julnörd, i år har det tyvärr kommit lite på skam, vilket innebär att jag blir tvungen att väga upp det under en mer intensiv period nästa vecka!


Justja, jag måste ju passa på att slå ett slag för musikens framtid som redan är här. Spotify!

www.spotify.com

Ett oerhört skönt, enkelt och bra musikprogram som är helt lagligt och kostnadsfritt om man vill. Blev hookad på det här av CN när han var här uppe för några veckor sen och jag är fast. Funderar till och med på att utöka mitt användande till att betala månadsavgift. Men det får nog vänta till jag sitter på fast uppkoppling utan begränsningar...

I hear the good girls die.

Respekten för gamle Gurra W sköt i höjden hos mig igår när jag för första gången fick se klippet när han dodgar de två irakiska skorna som kastades mot hans amerikanska nylle. J*vlar i taket sicken reaktionsförmåga gubben har! Kanske är han van vid det här laget och helt enkelt har övat upp sina skills över tid? Hur som helst, massa med props till presidenten!

Vidare intresserar jag mig lite grann för det här nya dejtingprogrammet som syftar till att hitta en pojkvän till det kaos som heter Linda Rosing. Eller ja, det är väl inte programmet i sig som intresserar mig. Det är väl mer vad det är för snubbar som faktiskt anmäler sig till programmet.

"Alla som är sugna på ett förhållande med en botoxad och allmänt förstörd B-kändis som spelat in mjukporr räcker upp en hand!"

Jag slår vad om att Linda kommer få det svårt med att hitta en vettig karl bland alla pappskallar som tycker att deltagande i ett dylikt program är en bra idé...

Tentan närmar sig med stormsteg, jag har resignerat.
Julklappar är köpta, jag är nöjd.
Nyår är kirrat, jag är lättad.
Insikter faller i mitt knä, jag tackar och tar emot.

Slutligen, Day & Age är fasen det stabilaste albumsläppet i år. Många tycker det är mediokert, men jag hävdar envist motsatsen, riktigt fräscht faktiskt!

sthlm081212.

Ibland känner jag att jag inte riktigt orkar till. Jag känner mig uttänjd på alla håll och kanter och att jag alltid har tagit på mig lite för mycket för mitt eget bästa. Det gäller allt från vänner, tjejer, skolan och fritiden och framförallt dessa i kombination med varandra. Att jag aldrig ger mig själv lite lugn och ro förbryllar mig och gör mig bitsk och torr.

Som med årets nyårsfirande till exempel. Det finns ingenstans att hålla festen och jag erbjuder mig att kolla med husmor om det kanske skulle gå att anordna hemma hos mig. Jag gör detta och får negativt besked. Det negativa beskedet förmedlas ut till övriga, men verkar inte mottas ordentligt, för helt plötsligt ringer det folk man inte hört av på länge, facebook-grupper startas och det känns som att jag, trots att jag de facto inte kan ha det hemma hos mig, helt har tappat kontrollen över händelseutvecklingen. Kanske man borde hålla käften nästa gång, precis som många andra. Det blir ju lite enklare då. Men vem ska då vara med och ta tag i saker?

I alla fall, i såna fall blir jag bitsk och torr, trots att det i grund och botten är mitt eget fel. Nåväl, jag måste lära mig hålla käften och säga stopp till mig själv.

I vilket fall som helst är mitt liv en enda stor röra nu med FET-tentan över huvudet med för lite pluggande bakom ryggen, lite trixiga tjej-storys, studentkårsarbete och lille-julsfix. Jag känner mig tunn och utspädd, vilket hindrar mig från att njuta av julen, en happening jag annars vördar starkt.

Problemet när jag blir såhär utspädd är att jag inte tar tag i någonting. Istället slänger jag igång Spotify och spelar Kungen och slänger på mina skygglappar. Det är dåligt, men ni skulle se mina Kungen-skills!

Kanske kvällens festligheter på slottet kan lösa ut en och annan knut på repet?

Looking better, shining brighter, when you don´t.

Man måste ju älska folk med självdistans:

http://www.youtube.com/watch?v=4z_6UfkQ-c0

Efetr en måttligt nykter helg med lite sömn men med trevligt sällskap så inleds nu ytterliggare en skolvecka och det innebär också ytterliggare en vecka närmare tentan som vi alla går omkring och har ont i magen inför.

You´re singin' the songs, thinkin' this is the life!

Jag förstår faktiskt inte allt jidder om SJ och hur dåliga de är. Jag har i princip aldrig varit med om en enda försening, och då åker jag mer tåg än medelsvensson. Allting är väl bäddat för en, X2000 är softa uppehållsplatser och det går relativt fort. Det enda som kan vara en nagel i ögat är väl biljettpriserna. Det ska inte vara billigare att ensam köra bil från Hstd till Sthlm än att åka tåg. I alla fall inte om man som jag tycker att det borde minskas lite på utsläppen och att det här med lite miljömedvetenhet är ganska okej.

Just nu sitter vi här uppe med en kurs som är ganska omfattande och invecklad. Föreläsningarna är oerhört bra och intressanta, men man vet inte hur högt ribban ligger och var våra lärare har satt ambitionsnivån, så med viss ångest går man och väntar på tentan om 3 veckor. Men sen är det fett jullov!

Snön kom och gick ganska fort och ptja, jag klagar väl inte egentligen. Bara jag slipper slask-is i tre veckor och lömska halkbanor lite här och där.

CN var här förra helgen och hälsade på nu lagom till att han drar iväg ett bra tag. Det var redigt najs och skönt att få ses innan han på nytt försvinner ut i världen. Till sist kan vi ju konstatera att mina klädköp sällan är välgrundade. I helgen powerköpte jag en vintage-sommarjacka, lagom till att snön började falla.
"-Smart", sa Bill.
"-Billigt!", sa Bull.

creating a radio played just for two

Att sitta på ett X2000, med Nick Drake i hörlurarna är oerhört fridfullt och något som alla borde prova påom man får chansen. Hans gitarr hade fått mig att missa min station, om det inte hade varit så att den hade varitslutmålet för hela tåget. Well, det finns ju tunnelbanor, pendeltåg och annat att praktisera stationsmissning på, för förr eller senare lär det hända.

Plötsligt hade man skapat ett nytt liv, med nya vänner och nya prioriteringar och tankar. Jag menar inte att jag sagt upp mina gamla, jag har bara lagt till lite extra, för det smärtar att komma hem till Halmstad och inse att stan aldrig mer kommer att vara densamma och att det har runnit väldigt mycket vatten under broarna. Men samtidigt som det smärtar så är det skönt för det medger också att jag kan skapa en hemstad som jag själv vill ha den och att många friktioner som tidigare hämmade mig inte längre står i min väg. Som tur är finns det ju ankare hemma i form av familjen, men främst CS och JB, utan dem hade jag haft svårt att motivera 8 timmars tågfärd om helgerna.

Neutral Milk Hotel har brusat ur mina högtalare konstant den senaste tiden och jag älskar alltihop. In The Aeroplane Over The Sea kan vara ett av de mest kompletta indiealbumen någonsin och oavsett hur trött, ledsen, glad eller arg jag är så kan jag alltid sätta på Two Headed Boy och känna.

Förresten, jag vill bara passa på att tacka lite grann till er som läser bloggen, det är väldigt kul och smickrande att det finns folk som faktiskt intresserar sig för vad jag skriver tillräckligt mycket för att hoppa in här då och då. Ni är sköna!

Mobilmeckärminvardag

Well, efter lite meck med min kära skittelefon kan jag nu bjuda på en halvkass bild av hur min egenhändigt fixade tavla ser ut. Håll till godo, själv är jag asnöjd!

Inget, vanligt, jobbigt, helg.

Helgen har varit ganska flitig med alltifrån shopping, sitesajjing, träning, fest och tvättning/strykning/städning. En schysst kavaj har inhandlats, tillsammans med ett par byxor, en slapp t-shirt och ännu en scarf. Dessutom har jag fixat en tavla, ett inramat collage, bestående av mina favoritalbum, för att pynta mina annars så tråkiga väggar som går i 70-tals-anstalts-färg.

Jag har varit här uppe nu i tre veckor i sträck och trivs väldigt bra med det, även om det verkligen känns att man saknar sina nära och kära hemma i halmstad, men det är ju normalbilden för alla andra studenter så jag klagar inte direkt.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, sjunger Krunegård i den tråkigaste låten som finns på hans album och som dessutom har blivit singel. Men oavsett hur kass den är så stämmer det ju, något jag är oerhört medveten om just nu. Att jag aldrig lär mig hur människor funkar och hur man ska spela spelet. Well, jag är ganska övertygad om att jag aldrig mer kommer att begå samma misstag och det kan man ju se som något positivt. Jag hoppas bara att jag inte har bränt alla mina broar.

För övrigt är fyllesamtal till folk man annars inte skulle prata med bland det värsta som finns och något som folk borde upphöra med ögonabums. Jag skäms ögonen ur mig, trots att det inte är jag som har klantat till det.

Just nu är det ledarskapskurs i skolan och det är roten till många intressanta och provocerande diskussioner. Det är väldigt kul och skönt till en viss gräns, sen blir det bara ansträngt och obekvämt, vilket leder till att jag, konflikträdd som jag är, stänger öronen och fokuserar på något helt annat. Det är något som jag aktivt jobbar med att få bort och det går framåt.

You´re so cool!

Låt mig fortsätta bjuda på klassiska filmscener i brist på annat. Jag försöker undvika att skriva träningsplanering och individutvecklingsplan och sitter istället och kollar på en gammal klassiker med en cast att dö för, vars soundtrack alltid ger mig sockerdricka i magen och kanske en och annan blöt vrå i ögat. Tarantino dödar alltid mig!

The beauty and the beast.

Jag har på senare tid insett och accepterat att jag är en känslomänniska som väldigt starkts drivs av mina känslor och på gott och ont låter mig påverkas av dem. Detta ger sig uttryck i att jag exempelvis lätt får känslor för andra människor, jag är lätt att peppa upp och jag är ganska ryckig i hur jag är och upplevs från stund till annan på grund av det.

Det är i sig inget fel i det och jag tror att jag lärt mig att använd amig utav det på rätt sätt, men ibland skulle det vara skönt att bara kunna stänga av det och vara pragmatisk när tillfället så kräver. Men det kan man ju inte och tur är väl det. För det är kanske just känslor som gör oss till något utöver ett djur i mängden?

Hur som helst, onsdag och torsdag spenderades i skogen där vi gick omkring med massa utrustning och packning och genomförde en massa tunga fysiska moment. Utöver detta regnade det konstant, en timmes sömn tilldelades under upplevelsens 36 timmar och jag brände drygt 12000 kcal, men lyckades bara trycka i mig ungefär 4000. Detta har nu resulterat i en öm och stel kroppshydda som nu måste återhämtas över helgen. Detta skall göras med skolarbete, film och myskläder.

Men givetvis fick man ju ut något positivt av denna nedbrytning av kroppen. För psyket har stärkts, man är mer medveten om hur man är som människa och vilka åtgärder som krävs för att man skall överleva en sådan miljö. Och återigen fick jag en bekräftelse på att jag är en känslomänniska och hur jag ska betee mig utefter den egenskapen. Och det är ju inte så tokigt. Jag undrar hur många andra högskoleutbildningar som erbjuder sina elever liknande insikter och upplevelser?


Veckans album:

1. The Postal Service - Give Up
2. Elliot Smith - XO
3. Markus Krunegård - Markusevangeliet

Well, we might die from medication, but we sure killed all the pain.

Snart är min första kurs slut och innevarande vecka är examinationsvecka. På onsdags är första kursen slut och på måndag börjar nästa.

Det är inte utan att man undrar hur det skulle vara att gå någon annan linje, att bo i någon annan stad och lära känna några andra kompisar. Det är väl naturligt skulle jag tro och egentligen inget som avskräcker mig från att fortsätta på den utstakade vägen. Men det får en att tänka till och det är viktigt, tror jag i alla fall.

Hur som helst trivs jag snuskigt bra och det är skönt att kunna ta sig hem på helgerna, även om prioriterings-symptomet från värnpliktens permissions-helger är tillbaka. "Så mycket att göra, så lite tid" är snarare regel än undantag och ibland känner man sig väldigt uttänjd, men det är inget problem, snarare en lyx och jag håller min mun stängd!

Att bli populärkulturellt upphetsad är jag bra på, och när det bara dimper ner nya album och artister i knäet på mig, samtidigt som både Californication och Entourage smäller igång igen, så kan det knappast bli bättre. Eller jo, det kan det. Sin City 2 är på ingång och jag har stora förväntningar. Sin City innehåller den vackraste filmscenen jag känner till och kan vara en av mina top-3-filmer. Att Max Payne också är på väg gör mig helt sockerdrickig i hela kroppen.

In other news så har jag fått grönt ljus från samtlig instanser på att söka en gång till. Snart är det intervjudags. Vi får se, den här gången är det som sagt mer for the fuck of it och jag har valt att inte bli bitter, trots det faktum att min hörsel inte var för dålig. Men bitter är jag för ung för att bli på riktigt och jag väljer att ta det en sak i taget. Om det inte blir något den här gången heller så har jag iaf mitt på det torra ändå.

Som sagt, vi får se, under tiden vi väntar så tänkte jag bjuda er på tidigare nämnda favoriscen ur världens kanske bästa "film-noir-skurk-och-snygga-brudar-med-stora-vapen"-film. Kanske också en av världens bästa filmer öht. Håll till godo:

Oh, let´s leave it to the wolves.

Nu är hösten verkligen här, träden har visserligen inte gått åt det bruna hållet ännu, men det finns där i luften. Regnet i huvudstaden är egentligen bara ett enda konstant dis och mina polotröjor har smygit fram ur garderoben. Hösten är en fin årstid, jag gillar det ruggiga och mjuggiga, så jag klagar väl egentligen inte.



Noah & The Whale är äntligen på plats i iPod och dator, som jag har jobbat för att få hem dem efter att ha hört de för första gången tidigare i våras. Detta är nästa lyssna-sönder-projekt. Basta. Jag rekommenderar starkt låten 05:30 in i videon, en låt jag redan terroriserat folk på msn med.

Conor Oberst's sommarplatta är även den nedtankad och man känner igen sig. Eller ja, man känner igen sig, men man känner också att mycket av det som han har varit har glidit bort. Borta är den ångestfyllda tonåringen och framme är den något mer vuxna och mognade mannen. Vilket inte är konstigt egentligen och jag köper det, till skillnad från en hel del andra. Men visst, till del så hade man väl gärna haft lite ångest även här...


Jag hoppas på en riktig höst med filtar, mys och allt sånt.

En vecka på Thess Hwita och Berga.

Så sitter man här i slottet och softar. Veckan som gick handlade om självutveckling och det var oerhört givande. Vi kördes ut i skogen och bodde ensamma under en gran i två dygn, utan kontakt med omvärlden i form av mobiler, böcker, osv.

Syftet var att vi skulle tänka och skriva kring några givna frågeställningar. Det var två annorlunda dygn som definitivt fick mig att tänka till på mig själv och min roll i allt. Sånt behövs då och då och är något som jag hoppas att vi kommer att få möjlighet till fler gånger.

Igår var det utgång och party, vilket innebär att man nu sitter och tar det piano här hemma. Jag har ledigt på onsdag, vilket förhoppningsvis innebär möjlighet till att dra sig in till stan och shoppa lite. Dessutom måste jag besöka Ikea och skaffa lite grejs!

Don´t second guess your feelings, you were right from the start.

Jag har valt att slänga ut en ansökan en sista gång, mest för att skapa ro i sinnet. Denna gången går jag in med en mer avspänd inställning och känner väl mer att det mest är "For the fuck of it", liksom. Vi får se hur det går, antingen så går det vägen eller så gör det inte det. Oavsett vilket så känner jag väl att jag kommer att få ett ordentligt closure på det hela.

Annars går livet vidare och jag trivs med det grundläggande, vänner, skola och allmän situation. Det som skrämmer mig mest är väl egentligen att en dag känna känslan av att ha gått vidare och kanske vetskapen av att någon annan också har gjort det.

Well, det är ju knappast munkar i Tibet, barnfamiljer i Tbilisi eller torskar i Kattegatt det här, så det ska nog gå bra till slut.

Dessutom måste jag tanka Conor Oberst nya, men det är snålt med torrents alltså. Vidare kommer dessutom ett nytt Franz Ferdinand-album och i September drar en nya säsong av Entourage in över USA. Fina fisken är väl inte helt fel uttryck?

Ikväll ska jag och Johan gå och se Arn. Synd att man inte castade Reese Witherspoon i någon schysst roll, det hade blivit småfränt, eller hur? ;-)

Slående aktualitet

Jag inleder dagens inlägg med två oerhört intressanta (men enligt vissa tråkiga) artiklar ur helgens internettrafik.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=816842

http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article357759/Ryska-signaler.html


Ja, helt plötsligt känns mitt val av utbildningsinriktning ganska aktuell.


Veckan upp i huvudstaden var bra och skön att ha fått gjord. Jag har pendlat mellan skitnöjd och smått deprimerad, av olika anledningar. Men sådant löser sig på sikt, det vet jag om. Det känns skönt och bar med möjligheten att ta sig hem på helgerna. Det känns bra med det mesta faktiskt, bo på ett slott, tre mål bra mat om dagen, ett grymt gym att använda och 2 stationer från centrum. Det finns alla möjligheter att det här blir riktigt bra

The hard part.

Imorgon börjar det. Imorgon lämnar jag mångt och mycket bakom mig och startar om på nytt. Det ska bli skönt, det ska bli roligt. Det kommer att bli svårt.

I lördags var det kräftskiva hos mig, tillsammans med 24 andra glada själar firade vi sommarens slut och ett nytt års början. Det var fint och passande. Jag känner mig nöjd.

I fredags slutade jag mitt jobb. Jag kommer sakna alla, arbetskamrater och soldater. Men jag vet samtidigt att detta inte är slutet. Detta är början.

Dagens Tips

Happy we are when we choose to wear the blindfold.

Efter 4 veckors semester i sådär-väder så tvingas man gå till jobbet igen, iförd svarta läderkängor och hårdimpregnerade kläder, lagom till solen väljer att verkligen visa upp sig. Det är helt oerhört segt. Jag vill bara att det fina vädret ska försvinna från jordens yta, eftersom det inte kom för två veckor sedan. Just nu tycker jag inte att det är "skönt med sol" och jag HATAR att sitta i en svart bil som har stått stilla i 8 timmar i 31 graders värme.

Måndagsklubben ikväll vet jag inte om jag egentligen vill gå till. Vi får se, blir iaf nyktert eftersom jag ska gå upp tidigt imorgon för att därefter spendera hela dagen på ett öppet fält utan skugga. SMHI varnar för rekordvärme, vilket känns oerhört fint. Jag menar, det gäller ju att njuta av solen nu, snart är det höst och rusk!

INTE TILLRÄCKLIGT SNART!

Generation Kill

Det är alltid fräscht med nya TV-serier och HBO har nu dragit igång ännu en fet mini-serie. Generation Kill skildrar ett gäng marinkårssoldater under Irak-krigets första 40 dygn. 7 avsnitt a´ ~1 timme skall sändas och Alexander Skarsgård spelar en av huvudrollerna.

Det är en sevärd serie på många plan, dels för oss som har varit eller är i det militära. Livet skildras oerhört nära och realistiskt, utan några försköningar och någon romantism. Därför är det också intressant för folk som inte varit med om något liknande, att se Generation Kill. Man får en inblick i hur det kan vara.

Dessutom är den rapp och kaxig i sin dialog och bilden är smutsig och intressant. En fullträff helt enkelt! HBO levererar gång på gång.

Vända blad

Det har dröjt av mellan inläggen nu. Jag saknar att skriva i bloggen, men jag saknar samtidigt riktig motivation att göra det. Om det beror på att sommaren medför en massa andra saker att göra, är jag inte förvånad.

Halmstad på sommaren är alltid intressant och staden lever upp i några månader. Kompisar flyttar hem, turister flyttar hit, nattklubbar öppnar, uteserveringar frodas, folk är snygga och natten är kort. Det känns som att jag kommer att lämna stan i rättan tid, ungefär samtidigt som turisterna gör samma sak.

För i Augusti flyttar jag till Stockholm och påbörjar min utbildning på Karlbergs slott. Det ska bli sjukt roligt och skönt, att flytta till Stockholm och från Halmstad. Att möta nya människor, nya miljöer och nya utmaningar är alltid roligt och jag känner verkligen att det här är helt rätt för mig. Visst, det blev ingen pilot av mig på det spåret, men möjligheterna finns fortfarande kvar och det jag ska ägna mig åt nu är också ett fantastiskt jobb.

Jag var med om ett ganska obekvämt möte för någon helg sedan, och det påminde verkligen mig om att jag agerade helt rätt och sköt ut mig ur situationen i helt rätt tid. Ibland är det skönt att kunna bevisa för sig själv att man har gjort något rätt.

Stuck in reverse. Could it be worse?

"When you get what you want, but not what you need" sjunger Chris Martin för Coldplays räkning och det stämmer slående väl på mig just nu. För egentligen är väl allting fint. Bra jobb, underbara polare, jag har en massa att göra på fritiden och allt det där.

Men något som någon sa till mig i lördags punkterar allt. "Jag älskar dina kommentarer och skämt. Du förgyller verkligen alla fester!" Det är väl egentligen något man borde bli glad av och det blir jag verkligen. En komplimang som man ska ta som en komplimang, och det gör jag.

Men samtidigt cementerar denna komplimang omedvetet min nuvarande plats i livet. Jag är han som förgyller folks förfester med illa dold cynism och en vilja att fånga folks uppmärksamhet. När hamnade jag där, hur, och varför?

Under de senaste två månaderna har jag ställts inför många svåra beslut och prioriteringar. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att jag har agerat helt rätt inför varje problem och löst det så som jag önskat. Men inte har det hjälpt mig vidare, jag har aldrig ställts inför möjligheten att slå mig ur den biroll jag själv känner att jag spelar.

Jag är en pretentiös dramaqueen, det har jag tidigare erkännt. Jag är medveten om det och väljer aktivt att se bortom det här och fokusera på nuet och den kommande sommaren. Men samtidigt ligger den här känslan och skaver långt bak i hjärnbarken, en känsla som inte går att bli av med.

Och det känns som att jag aldrig kommer att få svaret på när jag hamnade där, hur, och varför.

Verkligheten biter till då och då.

Jag har ett erkännande. Det är riktigt löjligt, en aning övermoget och något omotiverat kanske, men någon gång måste man ju ta tag i det och kanske är det kanske inte en så dum idé ändå`

Jag har börjat pensionsspara. There, I said it. Det är inte vidare mycket pengar vi snackar om som jag lägger undan i månaden och det är inte speciellt pretentiöst alls, men det är ändå ett första steg mot långvårdens senildemensavdelning och det kan man ju tycka vad man vill om. Själv har jag inga problem med det alls och ser bara fördelarna, medans en del som får höra om det ryggar tillbaka. Well, gjort är gjort och någon gång måste man väl växa upp. Lite grann i alla fall.

Tankarna glider oupphörligen iväg sedan lördagskväll, det är välbekant underbart men också en rågad smula obehagligt.


Idag blev en värnpliktig från ett förband i Stockholmstrakten så illa skottskadad, under en övning med skarp ammunition, att han avled. Olyckor händer ju så lätt, men det här är helt ofattbart, sånt här får aldrig hända, såna här olyckor kan aldrig få tillåtas att hända.
Det griper mig lite extra hårt eftersom jag själv genomfört liknande övningar när jag gjorde lumpen och själv varit delansvarig för liknande övningar med "mina" soldater nu under våren. Man får sig en tankeställare om vad det är sysslar med på dagarna, vilket kan vara välbehövligt. Men kostnaden för dessa tankar är aldrig värd det.

Ligament, minisker, korsband och brosk.

Jag ska alltid vara pessimistisk, men det kanske är något jag har lärt mig de hårda vägen vad vet jag. Göteborgsvarvet var faktiskt oväntat kul och överraskande "enkelt", trots att jag förutspådde jordens undergång i fredags. Jag kände mig jämnstark längs alla 21 kilometrarna och jag kände mig inte alls jättedassig efteråt. Det märks att man har ganska god kondition nuförtiden helt enkelt.

En del småkrämpor i knän, leder och muskelgrupper får man ju givetvis kämpa sig igenom nu såhär i efterhand, men det var nog bannemej värt det. Nästa år ska jag slå min tid, 1:49:52. Jojomen. Och som alltid var det helt underbart att återse sina kära lumparpolare!

Veckan som kommer blir ganska mycket kvällstjänst, till statens nytta. Lite försöksverksamhet och sådant skall genomföras, och jag sitter längst ut på linan som en spakapa utan kvalificerade arbetsuppgifter. Någonstans måste man ju börja...

Vidare har man blivit ganska ordentligt sugen på Way Out West, nu när man sett att Franz Ferdinand ska spela knappt en månad innan nya albumet ska komma. Wei! Men nu är ett samlingsalbum med Vivaldi nertankat. Här ska det lyssnas på smäktande stråkar!

Nu får det vara nog!

Förresten måste ju slå ett slag för den här hemsidan som jag snubblade över:

www.nufardetvaranog.se


För det får det ju faktiskt, vara nog alltså.

Att springa, att leva, att ta stryk.

Imorgon är det Göteborgsvarvet och jag kunde nog inte vara mer osugen. Egentligen så borde jag vara taggad. Jag har aldrig haft bättre kondition och så, men bara tanken på 21 kilometer på asfalt, omspringandes tusentals tjockisar (startgrupp 16 är väl inte direkt atletgruppen...) är väl inte direkt roande.

Nåväl, det ska bli riktigt fint att träffa några av folket igen och kanske känna sig nöjd med sig själv efter målgång.

Uteserveringssäsongen är i full gång och jag har gått ut starkt med tre besök på lika många dagar i veckan. Det bådar gott!

Death Cabs nya är väl mer eller mindre en besvikelse faktiskt. Vad hände där egentligen, var detta verkligen det bästa som Gibbard kunde trycka fram? Jag förstår inte riktigt faktiskt.


Någon frågade mig vilket ord som var det vackraste jag visste, jag bad om tid att fundera på det för att jag skulle kunna ge ett bra svar. Frågan har visat sig mycket svårare än jag trodde, och någon får nog vänta lite längre, det finns ju så många bra ord att välja mellan!

No subtle men...

Jahop, helgen var min "dränka-sina-sorger-i-ansenliga-mängder-alkohol"-helg och det lyckades jag med förhållandevis bra. Dagen efter var bakfull enligt rutin och min fader erbjöd mig möjligheten att ångra gårdagskvällen med en hel dags grävande i trädgården under gassande sol.

Jag har ännu inte riktigt greppat min situation fullt ut tror jag, och det kommer nog ta ett tag innan jag kan sätta punkt för den här perioden som kännetecknas av lätt nedstämdhet. Men som min chef sa igår; "Nu gäller det att du grämer dig ett tag och bearbetar det här, så att du förr eller senare kan komma till ett ställe där du kan sätta punkt för det här och gå vidare i livet."

Det låter ganska bra, det är nog viktigt att jag verkligen tillåter mig själv att vara ledsen för det här, så att jag får ut det ordentligt ur systemet.

Igår fick jag ett brev från min sökta skola om vilken inriktning jag eventuellt skulle vara intresserad av vid en eventuell antagning till programmet jag har sökt. Så att de kunde ge mig en preliminär placering. Det var oerhört många försäkringar från deras sida om att ingenting var säkert och att allting var tillfälligt. Jag kommer nog vänta med att skicka in mina önskemål tills jag har fått se lite mer indikationer på hur det kommer att se ut i min bransch framöver.

Till helgen är det Göteborgsvarvet och jag hade inte kunnat vara mer otaggad än vad jag är. Det kommer bli oerhört tråkigt, men det kommer givetvis bli jättefint att träffa mina lumparpolare igen.

Mina, ben, knän och rygg är ju vana vid grusspår, så 21 km på hård asfalt kommer att bli intressanta...

Get drönk, get crönnk get faaacked app!

I torsdags fick jag i alla fall köra lite stridsvagn och rikta lite torn. Det var ju liiite plåster på såren, men i övrigt så är det en behärskad depression som är resultatet av besked jag mottog via telefon i onsdags.

Ikväll skall mina sorgers dränkas, måttligt fövisso, jag måste ju ha krafter att sola med under morgondagen, men ja, det är ett senare problem.

The Ice is Getting Thinner.

Idag fick jag så äntligen besked, ett besked jag inte hade hoppats på.

Jag blev inte antagen till Helikopterpilotutbildningen, och allt jag gått igenom sedan min ansökan trycktes ner i brevlådan för ett år sedan har varit förgäves. Eller ja, inte helt och hållet, jag har lärt mig ännu mer om hur man skall vara vid anställningsintervjuer, jag har lärt mig ännu mer om hur det är att bli testad på allt möjligt, och jag har lärt mig att vänta. Men det är en klen tröst.

Jag är självklart besviken som fan och det känns oerhört tungt. Men det tyngsta med hela den här historien är att jag nu kommer att behöva förklara minst 1500 gånger för 1500 personer att jag inte kom in på utbildningen jag tjatat om sen förra sommaren och varför det är så. Varje gång det tas upp kommer det kännas som ett knivstick i sidan, en liten påminnelse om att min enda egentliga livsdröm nu har åkt på två megasmällar.

Samtidigt, jag spände bågen och nådde jävligt långt. Längre än de flesta faktiskt.

Idag har jag laddat hem Death Cab for Cuties nya album och det kan eventuellt skänka en liten tröst i alla fall. Det märker vi efter några lyssningar.

Skit!

Someone told me not to cry!

Det är något med kanadensare som gör mig lite extra varm i hjärtat. The Hidden Cameras har jag ju nämnt tidigare, precis som Arcade Fire. Fybubblan vad jag mår bra i bröstet när jag ser/hör den här videon. Det är fan euforins variant på minimjölken.


Att just den här spelningen är den första efter Bowies hjärtoperation gör bara det hela ännu mer älskvärt.

Här ska sprängas!

Ja, dagen var en dag i ett explosivt tecken. Mitt ute i ödemarken sköt, sprängde och pangade vi en himla massa. Det var ju riktigt roligt och lärorikt, och snabbt gick tiden ute i skogen. Givetvis låg solen på ganska ordentligt och snart lade sig en blossande röd färg över hals, nacke, läppar och näsa. Morgondagen och övermorgonen skall jag också spenderas utomhus, så det kan nog vara på sin plats att börja skicka på lite solskyddsfaktor över mina nakna kroppsdelar.

Efter en snabb kvällsmat och packning så bar det av mot Squashhallen för min veckovis återkommande dust mot OL.
Kvällens match var löjligt jämn och det var två trötta kroppar som chillade i bastun fram till halv nio-snåret.

Tanken var att jag skulle kolla på 100 höjdares säsongsavslutning, men det blir bara för outhärdligt för mig när man för ihop Sveriges värsta karaktärer med USA:s. Jag lyckades stå ut i 3 minuter innan mitt pekfinger självmant ändrade kanal. Mitt pekfinger avskyr pinsamheter, särskilt på TV.

Cumulus Humilis

Efter en helg uppe i Feringe kan man bara konstatera att flygsäsongen är här för att stanna. Jädrans vilka göttiga flygturer det har blitt.

Tre starter, totalt 3½ timmars flygning och en maxhöjd på 1400 meter. Tackartackar!

Veckan som kommer blir en fin vecka, men mycket pangande och en del nostalgi. På torsdag ska jag få klättra på en pansartanks igen!

Breaks over!

Jaha, då var min paus från bloggvärlden bruten för den här gången. Jag vet inte varför jag passivt valde att inte skriva något på ett tag. Jag kände väl att det behövdes, och det gjorde det. Men nu får det vara slut på dumheterna.

Sen ni senast hörde av mig har det hänt lite av varje. Jag har varit i Oslo och hälsat på CN, jag har fyllt år, jag har köpt löjligt mycket kläder inför sommaren, jobbet har fortsatt med oförminskad styrka, kära OL och CS är hemma från sina resor. Och nej, jag har ännu inte fått några besked om min utbildning. Jag är något irriterad över det, och ämnar åtgärda bristen på information nån gång nästa vecka. Dessutom har flygsäsongen inletts och jag hyser stora förhoppningar om att helgen kommer bära med sig en hel del flygande.

Vidare har jag slagit personligt rekord på milen, en ganska blodigt kuperad bana på galgberget utgjorde prövningen och jag gick i mål på ofattbara 41:56. Ysch så nöjt det känns i magen!

Igår var det vårfest på mässen, vilket var ritkigt trevligt. Det är alltid kul att få slänga på sig lite finare kläder och det här var första gången för mig att bära en guldbeprydd uniform, med skärmmössa, vita handskar, guldbälte och allt.

Lloyd!!!!11

Jag saknar Ari!
Jag saknar Entourage!

Oh, you are the roots!

Gymnasiet betydde enormt mycket för mig. Jag kom äntligen bort från min instängda och fastkedjande grundskola där alla var fast i samma roller sedan 6-årsgruppen, jag upplevde nya miljöer och jag fick nya vänner. Allt det här formade mig till den människan jag är idag, oceaner skiljer 2008-mig från den jag var då jag tog mina första steg bland de som kom att bli NvNv3C.

Vissa säger såhär i efterhand att gymnasiet mest var jobbigt och något de inte saknar eller kan se tillbaka på med speciellt mycket glädje, men det kan jag inte hålla med om. Gymnasiet betydde enormt mycket för mig och jag vågar inte ens tänka på vem jag skulle vara idag om jag inte omgetts av de vänner och kompisar som jag genomlevde alla oändliga biologi-, matte-, och fysik-lektioner med. Många av mina gamla klasskamrater är personer jag kommer att värdesätta under resten av mitt liv. De var med och skapade det riktiga mig, de tryckte ut min verkliga personlighet ur mitt grundskole-skal och för det är jag evigt tacksam.

Att komma till den smärtsamma insikten att några av dessa vänner aktivt väljer att inte vara en del av mitt liv längre, gör mig väldigt förbryllad och ledsen i ögat.

Jag är smärtsamt medveten om att jag själv inte har hört av mig speciellt ofta den sista tiden, men faktum är att jag har gjort det med jämna mellanrum och det svider oerhört mycket när man inte ens kan få en bekräftelse på att man har nått fram. För som jag skrev tidigare, det här är personer jag räknar till mina närmaste vänner, oavsett om de vill vara en del av mig eller inte, och som jag har väldigt mycket att tacka för.

Utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Utan dem hade jag säkerligen inte varit intresserad av kläder, utan dem hade jag inte varit musikintresserad, utan dem hade jag inte varit lika förtjust i vardagsdiskussioner, utan dem hade jag troligtvis inte varit lika öppen för andras åsikter och tankar, och utan dem hade jag inte skrivit den här bloggen.

Därför blir jag förbryllad och ledsen i ögat. Någonting fattas mig.

The only way into the sun is walking, but you'd rather run.

Ja, då är det snart dags. About time, om ni frågar mig. Jag försöker lägga all oro bakom mig nu och gå in stenhårt för det här nu.

Jag måste verkligen nämna årets hittills bästa musiktankning, JayMay. Tack för headsupen, kära MA, det var välbehövligt!

iPod:en har börjat spela på sista refrängen, min kära vän är snart borta ur mitt liv och det är inom kort läge att börja leta efter en ersättare. Frågan är om jag ska fortsätta att hålla mig inom Apples bekväma (och cleana) ramar, eller om jag vågar tänka utanför lådan. Det är något som får ge sig, förslag mottages gärna!

.

CN är påväg hem nästa vecka och efter det ska jag göra en längre visit uppe hos honom under min lediga vecka. Great Success! Har verkligen väntat på lite ordentlig CN-tid, vilket nu verkar vara på intåg, fantastiskt förträffligt!

Like a waiter, hating the rich but taking their tips.

Att-göra-lista för helgen:

- Köpa ansiktscreme och -peeling, check.
- Bastubad mot förkylningen, check.
- Springa femman i högt tempo, check.
- Köpa vitaminpiller, dubbelcheck

Det har varit en nyttig helg, men framförallt en dyr helg. I fredags var det först kombinerad lunch och köprunda med CW, som är hemma ett tag nu. Efter asiatisk lunch (jag är trött på den här stadens sketna lunchutbud) skulle jag köpa vitaminer för att tanka kroppen inför förestående prövningar och för att driva förkylningsdemonerna ur kroppen. Det blev en burk mega-super-piller som jag efter ett tags funderande dömde ut som suspekta och eventuellt inte riktigt lyckade att ha i kroppen vid en läkarundersökning. Så jag drog inom apoteket och köpte en snällare variant istället (vitamineral). Den suspekta burken får väl öppnas vid tillfälle.

Samma kväll när jag och ER skulle hyra film, blev det inte bara en hyrfilm för oss, utan även tre köp-DVD för mig. Min filmhög börjar arta sig och när nu The Boondock Saints äntligen är en del av den, tillsammans med Fight Club och SAW, börjar en tillfredställelsens skimmer lägga sig över min filmhylla. Det enda som för tillfället fattas mig är nog egentligen American Beauty.

Igår var en snabbvisit på stan planerad. Endast ansiktsprodukter (peel/cleanser och cremé) skulle inhandlas, vilket slutade med att jag kom hem med (utöver nämnda produkter):

* Ett par helsvarta (lite tråkiga) sneakers som jag snabbt fixade till med vita skosnören.
* Ett par ljusblå Elvine-byxor med riktigt schyssta helvita sömmar.
*En ljus-/mörkblå sjal från newdesign.dk, som matchar byxorna.

Det är skönt, för nu börjar jag få min garderob där jag vill ha den, så nu kan jag äntligen påbörja finliret och småpillet. I love it! Men det blev inte en billig helg och nu måste jag skära ner på mina utgifter, för ni förstår nog mycket väl att min statliga lön inte riktigt matchar mina utgifter alla gånger.

Mellan alla utgifter har jag ju också lyckats med konststycket att klämma in lite socialt umgänge, i fredags med både CW och ER som sagt, och en lördagskväll med JB, OK och FP. Alkohol är inget jag tänker syssla med heller nu inför undersökningarna.



Lite mumma är det ju att både The Kooks, Johnossi och Franz Ferdinand är påväg med nya album, Franz släpper väl inte förrän efter sommaren, men det bådar ändå gott. Vågar man hoppas på The Strokes? Tveksamt.

l, cm, km, kg, cl, m/s, Nm.

Dag 3 (både helikopterpilot och pilot)
Flygmedicinska tester genomförs vid Flygmedicinska utbildningssektionen /Antagningsundersökning, Linköping och då ingår:

- kropps-, delmåtts- och underhudsfettmätning
- blodprov och urinprov
- arbets-EKG på cykel med bestämning av maximal syreupptagningsförmåga
- hjärt-lungröntgen
- andningsfunktionsprov innefattande metacholin- och torrluftsprovokation för att utesluta eventuell allergi/astma
- hjärnfunktionstest så kallat EEG
- muskelstyrkemätning (mage, rygg, ben, hand, nacke och hals)
- ögonläkarundersökning
- öronläkarundersökning
- allmän flygmedicinsk läkarundersökning
- hjärtspecialistundersökning
- tandläkarundersökning
- Coopertest (löpning 3 km maxtid 12.45 minuter för helikopterpilot)

Girlpower!

Jag läste väldigt mycket böcker förr. Redan som 14-åring började jag plöja igenom hela Tom Clancys Ryan/Clark-serie. De som inte är riktigt bevandrade i Clancys bokkonst kan snabbt upplysas om att det är politiska thrillers som aldrig landar under 700 sidor. Lite mastigt för en 14-åring kan tyckas, men jag köttade på. Sen kom ju hela Sagan om Ringen-hypen och där tryckte jag 4 böcker genom ögonen och efter det hela Hamilton- och Arn-serien.

Sen fick jag nog. Jag hade förläst mig, blev helt läsallergisk och vägrade läsa en bok på ett par år. Sedan dess har det blivit några dokumentära böcker som fallit mig ganska bra i smaken, som den historiegeek jag är. Lite Napoleon här, lite Yom Kippur där och såklart några sidor om Falkland.

Men nu har jag provat ett nytt grepp. Sen nyår har jag läst två Marian Keyes-böcker(Vattenmelonen och Änglar). Hör och häpna, undertecknad har alltså, med nöje, läst två böcker för nyskilda 35-åriga kvinnor! Jag vet inte riktigt varför, men jag har lätt att identifiera mig med huvudrollerna i dessa girlpowerböcker och det är inte utan lite lätt röda kinder som jag erkänner att jag utan svårigheter kan dra igenom två-tre kapitel innan sänglampan släcks på kvällarna.



Omväxling förnöjer!

Oh laughing man, what have you won?

Idag var det lite självtest på 3 km. I grov motvind och lätt duggregn lyckades jag klocka in mig själv på 12 minuter blankt. Det är hur skönt som helst, och stärker min självbild. Träning ger verkligen resultat och det märks att det blivit mycket av den varan i år jämfört med mina 11 månader som lumpare. Men milen känns inte helt stabil ännu, trots att jag lyckades med den på 46 minuter på löpbandet. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak. Nåväl, mitt träningsprogram fram till vecka 12 är ju ganska bra upplagt så det grejar sig nog.

Igår lyckades jag hitta en mp3-version av Sufjans The Lakes of Canada-cover och min iPod känns änn mer oövervinnerlig, det är riktigt bra nyheter i min kvasivärld.

Jag saknar en tjej att hålla om.

There, I said it. Det känns väldigt motsträvigt och svårt att skriva ner det grått på svart, men det är faktiskt så. Det är nog till stor del det som egentligen håller mig nere, men i syfte att trycka ner sådana svaga sidor från min självbild så projicerar jag istället ångesten på vad som ska ske vecka 12.

Det är ganska tungt när tjejer hela tiden säger att jag är helfin kille som definitivt kommer hitta någon, när jag aldrig gör det. Det är väl inte min kopp tee helt enkelt, och det är ju tråkigt. Den sista tiden har jag gett upp tron på att det ska ske och gått och blivit lite bitter. Det är också tråkigt, men man är ju realist. Blöh.

Förresten, en krönika jag har sugit på hela hösten. Några tankeställare, lite feelgood och lite av det motsatta.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2812&a=723163

Ända sedan mitt musikaliska uppvaknande i gymnasiet så är det nog så här jag jobbar. Jag klistrar fast låtar och album till olika känslor och upplevelser och lever ofta genom min iPod. Det är tryggt, mysigt och lite kul. Men samtidigt är det patetiskt och skapar ofta en uns av självförakt. Nåväl, det kommer nog fortsätta ett tag till och jag är ganska van vid det här laget, både vid mys, trygghet och självförakt.

Neon Bible

We Won't Need Legs To Stand

Ångestens berg och dalbana rullar vidare och i början av veckan fick jag ett ganska bra besked ändå må sägas, blandat med lite skit. Vi är bara runt 10-15 pers kvar i struten nu, vilket ger ganska schyssta odds. Däremot kommer vi alla bli tvungna att genomföra en komplett medicinsk undersökning igen, vilket innebär två dagars tester och vecka 8, år 2007, all over.

.

Igår sprang jag 5 km på 21 minuter, vilket känns riktigt bra, träningen ger resultat. Nu ska jag lägga nån vecka på intervallträning för att bygga hjärtmuskel och mjölksyretålighet. Träningslusten är verkligen tillbaka med besked! Dessutom är en stor del av mitt vanliga sötsug som bortblåst, vilket bådar gott inför Beach ´08.

.

Den här veckan har mina duvungar varit lediga, vilket har inneburit en ganska bekväm arbetssituation. Mycket fys, planering och förberedelser. Samt långhelg som börjar nu.

.

Göttigt!

.

Till helgen kan man ju fråga sig vad som händer, det gör jag.

Klasskamp!

Är det någon mer än jag som har tänkt på att i princip all frukt i alla butiker som någonsin har sålt frukt, är av "klass 1". Det är så sjukt sällan butiker säljer "klass 2"-frukt att de lika gärna kan spara sig besväret med att skriva ut klasstillhörigheten.

Jag kan tycka att det är lite irriterande att gå förbi fruktavdelningen och få "klass 1" uppkört i fejjan vart jag än vänder blicken. För nu har jag fått det här på skallen, neurotiskt och bra!


Sockerkaka och Vänner, ja tack!



Dagens Tävling:

Ta en bild på en "klass 2"-frukt, med tillhörande märkning och länka i en kommentar till det här inlägget. Det skulle kännas bra.

Ironi?

Såhär dagen efter en fest så ångrar man ju knappast att man köpte den där Vänner-boxen.

Igår var det inflyttningsfest hos P/R och det var hejdundrande tillställning med en hel del nya bekantskaper. Allting blir alltid lite schysstare med nya ansikten och nytt nagellack!

Idag var det självständighetsdeklaration i Kosovo. Man firar att man förklarat sig självständiga från Serbien och utropat sig som en fristående stat.

Är det då inte lite ironiskt att folkmassorna på gatorna i Pristina viftar med Albanska och Amerikanska flaggor?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=743781

He giveth, and he taketh away.

Ja, det var ju bra att jag inte haussade det hela, så som många av mina välmenande vänner, arbetskamrater och släktingar gjorde. Jag vet verkligen att de alla menar väl, men jag vet alldeles för väl hur det känns att bära den här typen av ångest, och helt plötsligt är den där igen. Jag hann knappt känna lättnad. Jag behövde inte stålsätta mig igen, det tar ett tag att släppa sådana spänningar.

För idag visade det sig att det fortfarande är trettiotalet sökande som konkurrerar om de få utbildningsplatserna, och läkarundersökningen jag ska upp på är av utslagningskaraktär.

Jag har levt med ett ok på mina axlar sedan Januari 2007 och den mentala terrorn det innebär kommer att fortsätta ett tag till.

"Then they splashed into the deep blue sea, it was a wonderful splash!"

Idag fick jag en alla hjärtans dag-present som hette duga. Jag fick ett positivt besked om min ansökan till drömjobbet. Nu återstår bara en sista läkarundersökning innan jag tagit steget över tröskeln. Just nu står jag och balanserar oroligt.

För mina känslor kring det här ämnet är oerhört splittrade. Å ena sidan är jag överlycklig, nu kan jag nästan ta på allting som jag så länge drömt om. Det är en helt surrealistisk känsla som gör det svårt för mig att visa hur glad jag faktiskt är. Jag kan inte greppa det.

Dessutom vet jag att ju högre upp jag låter mig bäras upp på rosa moln, desto djupare blir fallet om jag skulle ställa till det för mig på läkarundersökningen. Dessutom gillar jag inte att sälja mjölken innan kon är skjuten, det är lite väl, hur ska jag uttrycka mig....Själväckellureriblähä.


I tisdags köpte jag för övrigt en alla hjärtans dag-present till mig själ i förväg, eftersom jag förutsatte att ingen annan skulle göra det. ALLA tio säsongerna av Vänner, paketerade i en stilfull svart box-förpacknings-grej. Resten av mitt livs alla sjuklingsperioder är räddade, jag ångrar ingenting, jag älskar den och vill ha många barn med den.

Världens bästa impulsköp.

As I went down in the river to pray.

Ja, då borde det vara läge för ett besked kan man tycka.

Nu när slutet på väntan närmar sig så känns det bara allt mer avlägset och det är väl så jag brukar funka. Jag är inte direkt världsmästare i att haussa. Det slår lätt över då.

Nu känner jag att jag behöver ett besked så jag kan fortsätta med livet, vare sig det är i ena riktningen eller någon annan. 3 månaders sträckbänk är jobbigt även om man har annat att tänka på om dagarna.

You Samberg, whats crackin'?!

Jag sitter här och myser för fulla drag med en nynedladdad Soundtrack-album från en av min favoritfilmer, O Brother, Where art Thou?. Det finns inte mycket att klaga på med andra ord.

Igår var det melodifestival. Återigen tittar jag bara för att se folk skämma ut sig och att se Luuk/Gustafsson i högform. Det är faktiskt lite småtrevligt en lördagkväll när man inte har börjat hälla i sig rusdrycker. I övrigt tänker jag inte kommentera resultat, artister eller skandaler. Det får Aftonpravda och Sexpressen sköta. Jag konstaterar nöjt att programmet har förvandlats ttill något tittbart.

Andy Samberg är min nya kärlek, han är helt klart den vassaste amerikanska komikern just nu, och allt han gör är riktigt bra. Jag kan inte låta bli att återigen slänga upp två Youtube-länkar;

http://www.youtube.com/watch?v=w-4hREK3yt4

http://www.youtube.com/watch?v=47U8PjB3YGI

Snack Attack, Motha Fucka!

PS: Insåg att http://post2006.blogspot.com firar ett år på webben. Det firas som sig bör med lite extra bloggande!

Onani är sex med någon man verkligen älskar.

Inledningsvis vill jag återkoppla till mitt förra inlägg med en ny artikel från DN.se.


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=741083


Man står väl alltid sig själv närmast, eller hur? Detta verkar gälla oavsett geografisk eller etnisk tillhörighet. Frågan är hur nästa regering kommer att se ut, och hur länge Putin kommer hålla sig i kulisserna med styrdonet tätt tryckt mot handflatan.


Nu har beväringsmannen legat inne i två veckor, och jag tycker allting är skitkul. Mitt jobb har knappast blivit tråkigare, plötsligt har jag "riktiga" saker att göra, att planera inför och att hjälpa till med. I syfte att bibehålla lite distans till soldaterna har jag "hemligifierat" mitt internet-alter ego. Facebooken är låst för vänner, alla namn är borttagna från sidor och bloggen är lite mer dunkel än tidigare. Vi får se hur länge det håller.

I helgen blir det utgång som det verkar just nu. Peyron ringde och kollade vad som händer, tydligen är Tingvall hemma i byn och då får man ju ställa upp!

Igår var det fika med Noaksson, och det tycker vi ju alltid om. Nästa gång är det hon som bjuder, mitt fikaläge är alltså riktigt göttigt med andra ord!

Björnen sover?

Jag är väl inte den som är den, men vafan, nu börjar det nästan bli lite obekvämt i den säkerhetspolitiska kostymen. Samtidigt som vår försvarsmakt står mitt i en djup ekonomisk kris tack vare konsekvensblinda politiker och monetärt handikappade generaler, står detta att läsa i dagens DN;



http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=738549



Vad vill den där Putin egentligen, och vad fan sysslar han med? Finns det inte bättre saker att lägga pengar på i det landet?

Live from New York, it´s Saturday Night!

Jag försöker se Saturday Night Live så ofta jag kan, antingen runt midnatt på lördagar, eller runt lunchtid på söndagar. Det verkar jag vara ganska ensam om. Många (i Sverige) tycker humorn är sådär och att sketcherna känns ganska ihophaffsade. Men det är ju det som är grejen! SNL-gänget har bara drygt 6 dagar på sig att få ihop ett entimmasprogram, varje vecka, månad efter månad, för att varje lördag genomföra showen live inför flera hundra miljoner tittare. Det är den nerven, den ständigt närvarande känslan av nära förestående felsägningar och "screw-ups", som får mig att vecka efter vecka bänka mig.Det är TV as good as it gets.

Förra veckan var Avril Lavigne musikgäst. Jag väntade mig ett hyffsat live-framträdande á hennes musikvideor, men istället stod där en ganska spak och stel kanadensiska som stod bakom sin mick och sjöng om någons girlfriend som hon inte gillade. Usch och fy för sånt.

Då var Björk framförande i det senaste programmet av det mer genuina slaget.

Imorgon börjar mitt jobb på riktigt, och jag är så redo jag kan bli. Veckor av förberedelser har haft effekt. Det ska bli fantastiskt kul.

My little mouth, my winter lungs.

Sufjan Stevens, vad kan man säga egentligen? Han har allt man kan önska sig, och han träffar rakt in i ryggmärgen. Om jag bara hade fått lyssna på en och samma låt resten av livet, hade jag utan tvekan valt hans cover på "The Lakes of Canada". Tack Calle för att du visade mig det här klippet på juldagsmorgonen när vi bakfyllesurfade. Jag var väl inte riktigt kapabel just då att verkligen förstå just hur satans bra den här låten är. Tack för det!

The Lakes of Canada funkar att lyssna på när man är ledsen, glad, arg, trött, pigg, om det är sommar, om det är vinter, om du är nykär, om du är kärlekslös, om du precis fått ett jobb eller om du har blivit utslängd på gatan.

Det finns någon sorts melodramatisk tråd i hans röst och låtens uppbyggnad som verkligen skär rakt igenom alla typer av känslor, sinnen och upplevelser. Och allting ackompanjerat av hans älskvärt schizofrena banjo.

Det är just sådana låtar som denna som gör att man inte kan göra annat än att älska honom och hans livsverk.

Like blade, but without the glory.

Jag vet, ännu ett latmansinlägg i bloggen. Just nu är det många bud och lite att göra åt det. Övningsplaner ska skrivas, säkerhetsanalyser skall färdigställas, förkylningar ska läkas och jag har bedömt brutit både käke och lillfinger.

Allt är bara toppen!

I'm a sailor peg, and I lost my leg!

Ja, herregud va!

Igår blev vi inte insläppta på Morfars.

"-Det är 21 här", sa den fjunige vakten i brun mössa och tillhörande halsduk under den högt uppdragna jackan.

Vi skrattade åt honom, knöt näven i jackfickan och gick därifrån. 200 meter längre bort började vi snacka skit om honom. Är man svensk så är man.

86:orna styr den här stans åldersgränser alltså. 87:orna kommer aldrig riktigt känna sig helt självklara i Halmstads uteliv. Inte på samma sätt som 86:orna i alla fall.

.

Ikväll är det film med Noaksson, Elofsson och Petterson. Wei!

Bear with me

Jaja, jag vet att det har blivit mycket filminlägg nu på sistone, men det finns ju så mycket godbitar!


En favorit i repris:

Is Europe a country?

För en vecka sedan fick min famor en stroke. Farmor har alltid varit en "järnlady" som cyklat från sin bostad på öster hem till oss, bara för att se om vi är hemma, hon har deltagit på friskis och svettis gympa trots att det var några år sen hon fyllde 80, och hon tar väl hand om sin sommarstuga.

Det kom lite som ett uppvaknande, och en gnagande skuldkänsla dyker upp. Just på grund av att hon alltid har varit så självgående så har man kanske försummat att finnas där för henne. "Hon klarar sig själv" osv.

Nu har det blivit dags att omvärdera den inställningen.


Dagens mest politiskt inkorrekta uttalande (följt av förklarande filmklipp):

Vissa människor borde inte ha rösträtt.

Invasion after invasion.

Egentligen hade jag kunnat göra som många andra, slänga in en skum bild, citera tre meningar från en obskyr låt och vara lite emo. Det har sin charm, det skall medges, men så charmig är inte jag idag(någonsin?).

.

José Gonzales "In Our Nature" är fantastisk, och i princip den ända musik jag hittills lyssnat på i år. Jag älskar "nytt", och för tillfället finns det mycket att börja rota i, i min "ny musik"-mapp. Utöver José (som snart tas ur mappen), hittar vi bl.a. Kathy Diamond, M.I.A, Cold War Kids, Feist och Arcade Fire. Jag tackar för alla bidrag till min ständigt växande mp3-samling!

.

Min kondition har tagit en mega-smäll av julledigheten, så nu gäller det att snabbt ge sig ut i löparspåren igen, innan julflottet känner sig alltför bekvämt.

.

Under julledigheten har jag fått överraskande mycket respons på mitt bloggande, och det är ju givetvis hur kul som helst, och en morot för mig att kanske skriva lite oftare.

.

En tomhet infinner sig då och då, när man inser att man inte längre är önskvärd hos dig, en av ens närmsta vänner. Jag hade köpt det rakt av om du hade sagt som det var, förklarade varför. Denna totala tystnad gör mig bara frustrerad och ledsen.

Marriage: A suicide pact of individuality

http://www.hopeisemo.com/node/1117



Kan man göra annat än älska henne?

Jag skrattar! *Ironically*

Post 2007

2007 var ett bra år.
Mycket hände, mycket passerade, mycket upplevdes som små milstolpar påväg mot det som vi alla kallar resten av livet.

Kamraterna, vännerna. Året innebar en omvärdering av ordet kamratskap. Att veta att minst tjugo pers ställer upp för dig när du behöver det, är en känsla som är få förunnad. Jag kan inte fortsätta här utan att nämna min besättning. Friberg, Ursin och Larsson. Utan er hade mitt år varit mycket fattigare. Fattigare på glädje, fattigare på bekymmer ;-) Jag kommer aldrig glömma er.

När det kommer till mina vänner har jag både gått plus och minus känns det som. Oskar och Calle är två givna vinnare. Det känns riktigt bra. Vad som känns mindre bra är när folk, istället för att bara säga det rakt ut, försöker glida in i ett mörkt hörn och hoppas att man glömmer bort dem. Istället för att bara rakt ut säga vad de känner, skapar de förrvirring och osäkerhet. Ska jag höra av mig för att visa att jag verkligen vill umgås och spendera tid med dem, eller ska jag hålla käften för att det är det jag tror att de vill? Slutar de höra av sig för att de tror att jag inte bryr mig om dem, eller för att de skiter i vilket? Öppna kort är alltid bäst, glöm inte det.

Kvinnoåret började lovande med underbara L. En trevande dejt blev till flera. Mer än så blev det inte, jag insåg efterhand att det bara var jag som hörde av mig. Antingen var hon länets blygaste tjej, landskapets mest traditionalistiska tjej, eller så var hon helt enkelt inte speciellt intresserad. Det senare kändes troligast och det hela rann ut i sanden eftersom jag på prov slutade att höra av mig, och utan att hon dämde i bäcken genom att själv höra av sig. Jag hatade mig själv för det.

Senare kom fantastiska M. Hon var intresserad, jag var intresserad. Hon ville, jag ville. Men det gick inte, av många anledningar. Det var ett beslut jag tog och som jag själv kan ha ifrågasatt vid tillfälle, men ett beslut är ett beslut och det får jag (och ska jag) stå för.

Sen har vi den outgrundliga kvinnan. En kvinna jag har en kluven relation till. Å ena sidan är vi goda vänner, å andra sidan är hon en gammal kärlek som jag inte glömmer i första taget. Den fina balans jag byggt upp mellan dessa två ytterligheter rubbades av henne. Hon kom för nära och jag bet ifrån. Vissa minnen är fruktansvärt obekväma och till viss del kan jag känna att jag kanske handlade fel, men samtidigt inte. Den outgrundliga kvinnan gör sig ständigt påmind.

I juletid raderade jag alla mottagna och skickade meddelanden på min mobiltelefon. Innan det skedde läste jag igenom alltsammans. Ett helt års historia i digital form raderades från mitt samvete. Det kändes skönt, och får nog bli en återkommande tradition vid årsslutet. Ett nytt år, en ren sida.

Turkiet restes det till och tur var väl det. När ni arma stackare fick regndroppe efter regndroppe i huvudet, låg jag med 11 polare nere i Alanya och smörjde in oss i solskyddsfaktor 25. I två veckor. Man tackar.

Min strävan att få ratta flygetyg fick sig en kanonskjuts framåt under året. Jag tog mig längre i JAS-piloternas uttagningstratt än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på och det känns egentligen inte speciellt bittert att jag föll på målsnöret. Nya möjligheter tornar ju upp sig runt krönet, och snart är månader av ångest över, snart får jag beskedet.

Under hösten har jag jobbat med något jag tycker om, jag har kunnat gå till jobbet i princip varje dag utan ångest eller vånda. Utöver de dagar jag har varit tvungen att springa fälttest eller liknande dvs. Om beskedet om min pilotkarriär är negativt, finns det en stor risk att jag fortsätter med det jag gör nu. Så bra trivs jag.

2007 var på många vis ett år som överglänste 2006 på flera punkter.
2008 har alla förutsättningar för att bli ett minst lika bra år.