A heart will always stay one day too long.

Ja, indien är död har det ju som sagt, sagts. Men jag är förälskad i The New Pornographers. "Challengers" är verkligen rätt just nu. Jag skiter faktiskt i Babyshambles nya, Doherty kan gå och dra en sil nånstans, gärna för mig. Han har spelat alla sina kort. Challengers är höstens album i min lilla bok.

Annars flyter väl livet på. Ångesten/abstinensen/saknaden efter framförallt lumpenpolarna, men delvis även vissa delar av stridsvagnstjänsten, kommer och går. Inget att göra åt, ska bli skönt att träffa folk hos Larsson den 17:e november! Det är helt absurt hur beroende man kan bli av enskilda människor. Aldrig upplevt något liknande.

Annars kan jag tycka att det är lite småkass när folk skiter i att svara på sms. Det händer titt som tätt och från många håll och knater. Inbjudningar svarar man på, även om man inte kan/vill komma, tänk på det!

Utgång i Halmstad har blivit ganska soft på sistone. Jag vet inte vad det är. En teori är ju att alla idioter i "min" ålder har flyttat härifrån (tyvärr även en hel del pärlor, ni vet vilka ni är), vilket i sin tur generar en ganska schysst "I don't give a fuck"-mentalitet hos mig. För jag gör verkligen inte det längre, synd bara att man inte kom på det tidigare, typ ettan på gymnasiet.

Den tredje statsmakten.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=701431

"Det är oavgjort i matchen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om vem som är bäst statsminister, enligt väljarna. Det visar Synovates mätning inför söndagskvällens tv-duell."

Underligt, jag trodde bara att det var Fredrik Reinfeldt som var statsminister i Sverige...

We aren't fools to fall in love, but let the "coupledom" die!

Jag insåg en sak igår.

Alla pratar i om saker och ting, alla skrattar och funderar, alla kommer med idéer och förslag.
Alla utom jag. Jag håller på att fasas ut, och det svider något fruktansvärt. Been there, done that, liksom.

Hur som helst svider det, och det värsta är egentligen att det, till syvende och sidst, inte finns någonting jag kan göra åt saken. Jag kan bara rida vågen och hoppas att pendeln slår tillbaka.

Under tiden lyssnar jag på:

http://www.thehiddencameras.com/html/home.html

Höst 2000.

Vill bara lite snabbt slå ett slag för min nya knarkserie. "Studio 60 on the Sunset Strip", är en dramakomedi skapad av Aaron Sorkin, mannen bakom min gamla trotjänare "The West Wing". Det märks tydligt att det är samma team bakom de båda serierna, och kanske är det därför jag fastnat för "Studio 60..." Huvudrollerna spelas av Matthew Perry, Amanda Peet och Bradley Whitford, tre skådespelare med många vita kulor i min påse.

Den rappa dialogen som jag älskade "The West Wing" för är kvar, men i ny miljö med nya skådespelare, men med samma gamla Whitford. Fantastiskt!

I saw you on TV Pablo, you were dressed like a girl.

Mitt liv är ganska bekvämt utstakat just nu.

0630 - Stig upp ur sängen.
0730 - Klampa in på jobbet.
1130 - Lunch.
1630 - Åk hem.
1700 - Titta på TV, sitt vid datorn, hjälp pappa med husbestyren.
2300 - Gå och lägg dig.
<------- Ja, ibland varierar jag förstås, och allt som oftast ingår ett fyspass i jobbet där på eftermiddagen. Men annars är det stiltje, en behglig sådan. Jag har ju vänner som inte klarar av sådant, men trivs man med jobbet, har helt ok helger och så, så funkar det ju. I alla fall för mig, och det är ju det som räknas.

Billie The Vision and The Dancers är väl det enda strukturerande musiklyssnandet just nu. Riktigt härlig ytpop, även om vissa låtar får mig att fullkomligt spy av just ytpop. BTVaTD balancerar på en full vattenkanna, och då och då rinner det faktiskt över, men jag nynnar glatt med i låtar som "I Saw You on TV" och "Absolutely, Salutely".

Dagens nyhetsskörd:

Globen lyser rosa mot bröstcancer

"Under hela oktober kommer arenans kvällssiluett att vara den här - rosa och med avsikt att föra medvetenheten till problemet bröstcancer."

Ja, men vad trevligt, ärligt. Frågan är om folk kommer bli mer medvetena om bröstcancer. Ärligt. Sånt här blir jag fruktansvärt trött på. Lägg pengarna på ordentlig forskning istället.

Han knockar kvinna blodig

"Exalterad av stämningen slänger han plötsligt ut sin gitarr i publiken – och träffar en kvinna i huvudet. "

Kan man egentligen klandra honom? Sven-Erik kände flytet, stämningen var på topp och just i det ögonblicket inser Sven att detta är fan så mycket Rock ´n Roll som han någonsin kommer att bli. Som en riktig Keith Richards beslutar han sig därför för att ge ett "fuck forever"-meddelande till publiken, och hivar ut guran i folkhavet. Någonstans där går allting väldigt fel.

För Rock ´n Roll-fasaden visar sig vara just en fasad. Hade Keith Richards slagit två kvinnor blodiga i huvudet med sin gitarr så inte hade en jävel brytt sig, kanske hade till och med kvinnorna varit en aning stolta, högst eventuellt hade de nog velat ligga med honom också. Det är nog få människor som skulle känna samma stolthet av att bli knockade av Sven-Erik Magnusson.

"– Vi redde ut det hela. Hon menade att vi om något år kanske kommer kunna se tillbaka på händelsen med glimten i ögat, säger han. "

Jag skäms ögonen ur mig av citatet ovan. Jag skäms för Sven-E:s skull när jag läser artikeln. Just för att det blev en artikel utav alltihop. Jag skäms.