I wanna breathe that fire again!

Att bli fnitterfull med två andra svenskar och ett gäng tyskar som är sådär duktiga på att använda det engelska språket, ensamma sittandes i en riktigt tysk sylta, kan inte bli annat än lysande. Det var en bra kväll, det blir en lång och skön helg och snart inleds nästa vecka. Och vi är mer eller mindre klara med halva teoridelen. Oerhört skönt.


Här är en gammal låt som jag verkligen lyssnade sönder månaderna efter lumpen. Den betyder oerhört mycket för mig och den gör mig alltid lika glad. Jag insåg nyligen varför.




I don't mind if you don't mind 'cause I don't shine if you don't shine.

I hate this bridge and everything it makes me think of!

En mycket bra version av en mycket bra låt, en ganska bra fredagkväll som denna. Imorgon bil, imorgon Malmö!

The lights are on, but everyone's gone, and it´s cruel.

Nu har alldeles för många personer sagt till mig att jag borde skriva en bok eller något liknande för att jag ska sluta med att instinktivt trycka tillbaka det sug jag faktiskt burit på sedan gymnasiet, att få skriva något, skapa något, berätta något.
Kanske skulle man faktiskt ta tag i en liten livsdröm och sätta sig ner med papper och penna och se vad som händer? Men börjar man att aktivt tänka på det igen, efter en lång tids dvala, så blir det snart alldeles för mycket.

- Vad ska det handla om?
- Hur långt ska det bli?
- Vem skulle egentligen vilja läsa något som jag har skrivit?
- Ska man använda egna upplevelser, eller köra något helt taget ur det blå?

Och så vidare. Det slutar allt som oftast med att man känner en större längtan att återgå till sin sköna skapardvala än att faktiskt göra något åt saken. Saken som helt plötsligt har blivit alldeles för påträngande verklig och handfast. Det blir lätt alldeles för stort för att kunna greppa. Kanske man ska veta sin plats och hålla sig till sin fjuttiga blogg? Men ett aningen för stort frö såddes faktiskt förra helgen för att min författardröm enelt ska kunna återgå till sin bekväma dvala.
Vi får se.



Ett annat samtal förra helgen fick mig också att aktivt fundera på något som jag enligt rutin har undvikit att fundera på, på ett tag. Alla bär vi våra kors, saker som tynger en och saker som man inte kan släppa. Helt enkelt kors som måste bäras. Vissa kors bär man under kortare stunder, som en misslyckad tenta, andra saker bär man med sig mycket längre. Själv bär jag alltid på några kors, det gör vi nog alla. Det var i alla fall det som var någon sorts slutsats av det samtal som födde de här tankarna. Vissa kors är enkla att släppa till marken efter ett tag, vissa verkar aldrig vilja avsluta sin axelskavande vila.

Ett av mina äldsta och mest vindpinade kors är av det emotionella slaget. Det har jag länge försökt glömma och aktivt trycka bort ur mitt medvetande, av ren självbevarelsedrift.
Ofta genom den väl beprövade tekniken; "Fight fire with fire". "Genom att skapa andra emotionella band så kanske man på sikt upptäcker att det där andra försvinner", har varit min tes.

Det har funkat sådär, till inte alls, får härmed efter lång tid och alldeles för många tankecyklar, vara min slutsats. Genom helgens samtal insåg jag tyst för mig själv att det faktiskt är så landet ligger för mig och mitt kors. Det finns ingen anledning för mig att försöka längre, det är bara att acceptera att korset vilar väl på mina axlar och är kvar för att stanna. Jag är inte ledsen eller glad för det, för jag orkar helt enkelt inte. Jag nickar förstående åt mig själv och min situation och känner en sorts påminnande och fingerpekande uppgivenhet. Mina tappra försök att tränga bort en emotionell känsla med en annan fungerar helt enkelt pissdåligt.

Så är det och jag skulle nog tro att så kommer det att förbli. Sen får man tycka vad man vill om den saken.


I övrigt tycker jag väldigt mycket om Spotifys nya funktioner. Kul med lite nya grepp!
Har dragit ihop en lite mer "exklusivare"(nåja) variant av Deluxelistan med mina favoriter för tillfället. Låtar som just nu betyder något extra för mig och hjälper mig igenom alla eftermiddagar och kvällar här nere. Tysklandslistan känns helt rätt!

En gammal sköning, med oväntat dålig musikvideo, följde lika oväntat med på listan. Många minnen från skolavslutningsperioden i tvåan på gymnasiet där!

Något annat som åter seglat upp i kampen mot min laptops inbyggda högtalare är gamla kära Laakso! Särskilt Västerbron och I Can´t Stop. Och så smygmyser musikfascisten i mig lite inombords när man vet med sig att man lyssnade på Laakso innan Markus Krunegård blev vampyr med hela svenska folket. Det är de små segrarna(?) som räknas!

Slutligen måste jag dessutom säga att det känns OTROLIGT skönt att ha blivit godkänd på de två första tentorna, och dessutom i två av de mer krävande ämnena innan sommarens förnöjelser tar vid. Nu kan man ta det lugnt ikväll innan plugget för tisdagens tenta inleds imorgon. Ingen vila, ingen ro, men snart är vi förhoppningsvis där!