Girlpower!

Jag läste väldigt mycket böcker förr. Redan som 14-åring började jag plöja igenom hela Tom Clancys Ryan/Clark-serie. De som inte är riktigt bevandrade i Clancys bokkonst kan snabbt upplysas om att det är politiska thrillers som aldrig landar under 700 sidor. Lite mastigt för en 14-åring kan tyckas, men jag köttade på. Sen kom ju hela Sagan om Ringen-hypen och där tryckte jag 4 böcker genom ögonen och efter det hela Hamilton- och Arn-serien.

Sen fick jag nog. Jag hade förläst mig, blev helt läsallergisk och vägrade läsa en bok på ett par år. Sedan dess har det blivit några dokumentära böcker som fallit mig ganska bra i smaken, som den historiegeek jag är. Lite Napoleon här, lite Yom Kippur där och såklart några sidor om Falkland.

Men nu har jag provat ett nytt grepp. Sen nyår har jag läst två Marian Keyes-böcker(Vattenmelonen och Änglar). Hör och häpna, undertecknad har alltså, med nöje, läst två böcker för nyskilda 35-åriga kvinnor! Jag vet inte riktigt varför, men jag har lätt att identifiera mig med huvudrollerna i dessa girlpowerböcker och det är inte utan lite lätt röda kinder som jag erkänner att jag utan svårigheter kan dra igenom två-tre kapitel innan sänglampan släcks på kvällarna.



Omväxling förnöjer!

Oh laughing man, what have you won?

Idag var det lite självtest på 3 km. I grov motvind och lätt duggregn lyckades jag klocka in mig själv på 12 minuter blankt. Det är hur skönt som helst, och stärker min självbild. Träning ger verkligen resultat och det märks att det blivit mycket av den varan i år jämfört med mina 11 månader som lumpare. Men milen känns inte helt stabil ännu, trots att jag lyckades med den på 46 minuter på löpbandet. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak. Nåväl, mitt träningsprogram fram till vecka 12 är ju ganska bra upplagt så det grejar sig nog.

Igår lyckades jag hitta en mp3-version av Sufjans The Lakes of Canada-cover och min iPod känns änn mer oövervinnerlig, det är riktigt bra nyheter i min kvasivärld.

Jag saknar en tjej att hålla om.

There, I said it. Det känns väldigt motsträvigt och svårt att skriva ner det grått på svart, men det är faktiskt så. Det är nog till stor del det som egentligen håller mig nere, men i syfte att trycka ner sådana svaga sidor från min självbild så projicerar jag istället ångesten på vad som ska ske vecka 12.

Det är ganska tungt när tjejer hela tiden säger att jag är helfin kille som definitivt kommer hitta någon, när jag aldrig gör det. Det är väl inte min kopp tee helt enkelt, och det är ju tråkigt. Den sista tiden har jag gett upp tron på att det ska ske och gått och blivit lite bitter. Det är också tråkigt, men man är ju realist. Blöh.

Förresten, en krönika jag har sugit på hela hösten. Några tankeställare, lite feelgood och lite av det motsatta.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2812&a=723163

Ända sedan mitt musikaliska uppvaknande i gymnasiet så är det nog så här jag jobbar. Jag klistrar fast låtar och album till olika känslor och upplevelser och lever ofta genom min iPod. Det är tryggt, mysigt och lite kul. Men samtidigt är det patetiskt och skapar ofta en uns av självförakt. Nåväl, det kommer nog fortsätta ett tag till och jag är ganska van vid det här laget, både vid mys, trygghet och självförakt.

Neon Bible

We Won't Need Legs To Stand

Ångestens berg och dalbana rullar vidare och i början av veckan fick jag ett ganska bra besked ändå må sägas, blandat med lite skit. Vi är bara runt 10-15 pers kvar i struten nu, vilket ger ganska schyssta odds. Däremot kommer vi alla bli tvungna att genomföra en komplett medicinsk undersökning igen, vilket innebär två dagars tester och vecka 8, år 2007, all over.

.

Igår sprang jag 5 km på 21 minuter, vilket känns riktigt bra, träningen ger resultat. Nu ska jag lägga nån vecka på intervallträning för att bygga hjärtmuskel och mjölksyretålighet. Träningslusten är verkligen tillbaka med besked! Dessutom är en stor del av mitt vanliga sötsug som bortblåst, vilket bådar gott inför Beach ´08.

.

Den här veckan har mina duvungar varit lediga, vilket har inneburit en ganska bekväm arbetssituation. Mycket fys, planering och förberedelser. Samt långhelg som börjar nu.

.

Göttigt!

.

Till helgen kan man ju fråga sig vad som händer, det gör jag.

Klasskamp!

Är det någon mer än jag som har tänkt på att i princip all frukt i alla butiker som någonsin har sålt frukt, är av "klass 1". Det är så sjukt sällan butiker säljer "klass 2"-frukt att de lika gärna kan spara sig besväret med att skriva ut klasstillhörigheten.

Jag kan tycka att det är lite irriterande att gå förbi fruktavdelningen och få "klass 1" uppkört i fejjan vart jag än vänder blicken. För nu har jag fått det här på skallen, neurotiskt och bra!


Sockerkaka och Vänner, ja tack!



Dagens Tävling:

Ta en bild på en "klass 2"-frukt, med tillhörande märkning och länka i en kommentar till det här inlägget. Det skulle kännas bra.

Ironi?

Såhär dagen efter en fest så ångrar man ju knappast att man köpte den där Vänner-boxen.

Igår var det inflyttningsfest hos P/R och det var hejdundrande tillställning med en hel del nya bekantskaper. Allting blir alltid lite schysstare med nya ansikten och nytt nagellack!

Idag var det självständighetsdeklaration i Kosovo. Man firar att man förklarat sig självständiga från Serbien och utropat sig som en fristående stat.

Är det då inte lite ironiskt att folkmassorna på gatorna i Pristina viftar med Albanska och Amerikanska flaggor?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=743781

He giveth, and he taketh away.

Ja, det var ju bra att jag inte haussade det hela, så som många av mina välmenande vänner, arbetskamrater och släktingar gjorde. Jag vet verkligen att de alla menar väl, men jag vet alldeles för väl hur det känns att bära den här typen av ångest, och helt plötsligt är den där igen. Jag hann knappt känna lättnad. Jag behövde inte stålsätta mig igen, det tar ett tag att släppa sådana spänningar.

För idag visade det sig att det fortfarande är trettiotalet sökande som konkurrerar om de få utbildningsplatserna, och läkarundersökningen jag ska upp på är av utslagningskaraktär.

Jag har levt med ett ok på mina axlar sedan Januari 2007 och den mentala terrorn det innebär kommer att fortsätta ett tag till.

"Then they splashed into the deep blue sea, it was a wonderful splash!"

Idag fick jag en alla hjärtans dag-present som hette duga. Jag fick ett positivt besked om min ansökan till drömjobbet. Nu återstår bara en sista läkarundersökning innan jag tagit steget över tröskeln. Just nu står jag och balanserar oroligt.

För mina känslor kring det här ämnet är oerhört splittrade. Å ena sidan är jag överlycklig, nu kan jag nästan ta på allting som jag så länge drömt om. Det är en helt surrealistisk känsla som gör det svårt för mig att visa hur glad jag faktiskt är. Jag kan inte greppa det.

Dessutom vet jag att ju högre upp jag låter mig bäras upp på rosa moln, desto djupare blir fallet om jag skulle ställa till det för mig på läkarundersökningen. Dessutom gillar jag inte att sälja mjölken innan kon är skjuten, det är lite väl, hur ska jag uttrycka mig....Själväckellureriblähä.


I tisdags köpte jag för övrigt en alla hjärtans dag-present till mig själ i förväg, eftersom jag förutsatte att ingen annan skulle göra det. ALLA tio säsongerna av Vänner, paketerade i en stilfull svart box-förpacknings-grej. Resten av mitt livs alla sjuklingsperioder är räddade, jag ångrar ingenting, jag älskar den och vill ha många barn med den.

Världens bästa impulsköp.

As I went down in the river to pray.

Ja, då borde det vara läge för ett besked kan man tycka.

Nu när slutet på väntan närmar sig så känns det bara allt mer avlägset och det är väl så jag brukar funka. Jag är inte direkt världsmästare i att haussa. Det slår lätt över då.

Nu känner jag att jag behöver ett besked så jag kan fortsätta med livet, vare sig det är i ena riktningen eller någon annan. 3 månaders sträckbänk är jobbigt även om man har annat att tänka på om dagarna.

You Samberg, whats crackin'?!

Jag sitter här och myser för fulla drag med en nynedladdad Soundtrack-album från en av min favoritfilmer, O Brother, Where art Thou?. Det finns inte mycket att klaga på med andra ord.

Igår var det melodifestival. Återigen tittar jag bara för att se folk skämma ut sig och att se Luuk/Gustafsson i högform. Det är faktiskt lite småtrevligt en lördagkväll när man inte har börjat hälla i sig rusdrycker. I övrigt tänker jag inte kommentera resultat, artister eller skandaler. Det får Aftonpravda och Sexpressen sköta. Jag konstaterar nöjt att programmet har förvandlats ttill något tittbart.

Andy Samberg är min nya kärlek, han är helt klart den vassaste amerikanska komikern just nu, och allt han gör är riktigt bra. Jag kan inte låta bli att återigen slänga upp två Youtube-länkar;

http://www.youtube.com/watch?v=w-4hREK3yt4

http://www.youtube.com/watch?v=47U8PjB3YGI

Snack Attack, Motha Fucka!

PS: Insåg att http://post2006.blogspot.com firar ett år på webben. Det firas som sig bör med lite extra bloggande!

Onani är sex med någon man verkligen älskar.

Inledningsvis vill jag återkoppla till mitt förra inlägg med en ny artikel från DN.se.


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=741083


Man står väl alltid sig själv närmast, eller hur? Detta verkar gälla oavsett geografisk eller etnisk tillhörighet. Frågan är hur nästa regering kommer att se ut, och hur länge Putin kommer hålla sig i kulisserna med styrdonet tätt tryckt mot handflatan.


Nu har beväringsmannen legat inne i två veckor, och jag tycker allting är skitkul. Mitt jobb har knappast blivit tråkigare, plötsligt har jag "riktiga" saker att göra, att planera inför och att hjälpa till med. I syfte att bibehålla lite distans till soldaterna har jag "hemligifierat" mitt internet-alter ego. Facebooken är låst för vänner, alla namn är borttagna från sidor och bloggen är lite mer dunkel än tidigare. Vi får se hur länge det håller.

I helgen blir det utgång som det verkar just nu. Peyron ringde och kollade vad som händer, tydligen är Tingvall hemma i byn och då får man ju ställa upp!

Igår var det fika med Noaksson, och det tycker vi ju alltid om. Nästa gång är det hon som bjuder, mitt fikaläge är alltså riktigt göttigt med andra ord!