Ja, det var ju bra att jag inte haussade det hela, så som många av mina välmenande vänner, arbetskamrater och släktingar gjorde. Jag vet verkligen att de alla menar väl, men jag vet alldeles för väl hur det känns att bära den här typen av ångest, och helt plötsligt är den där igen. Jag hann knappt känna lättnad. Jag behövde inte stålsätta mig igen, det tar ett tag att släppa sådana spänningar.
För idag visade det sig att det fortfarande är trettiotalet sökande som konkurrerar om de få utbildningsplatserna, och läkarundersökningen jag ska upp på är av utslagningskaraktär.
Jag har levt med ett ok på mina axlar sedan Januari 2007 och den mentala terrorn det innebär kommer att fortsätta ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar