A white blank page, and a swelling rage.

Efter ännu en dag i ett snordyrt datorspel och själsdödande lektioner, lite verklighetsflykt i form av ett gympass, samt mat och en Staropramen framför ett avsnitt Vänner, så upplever jag nu fritid för första gången på nästan en månad. Underligt. Däremot inte underligt att man har lidit av återkommande huvudvärk den senaste tiden. Särskilt när alla yttre omständigheter läggs på det som redan borde uppta all min tid. Men tentorna är i alla fall slut nu på ett tag. Skönt!

Helgerna och veckorna rasar förbi i en dundrande fart och snart är det jul och den mest välförtjänta ledigheten på mycket länge. Jag älskade julen förr, på senare år har jag inte riktigt hunnit med den, eller börjat så sent att jag aldrig riktigt funnit känslan innan det är över. Vi får se hur det blir i år...

Det tog inte lite mer än en vecka för min kära lillebror att få uppleva några av människans värsta sidor. Jag tänker så ofta på honom och hoppas att allt ska gå bra. Än så länge verkar han och hans kamrater leverera, vilket ju är bra och tryggt. Men där har vi ännu en anledning till att räkna dagarna till jul.

Mumford & Sons har inte bara gjort sommarens och höstens i särklass bästa låt, och förvinterns iPod-låt är redan här;

Not even once.

Aldrig ensam, alltid ensam här.

Just nu är det ganska visset, av sisådär sju olika anledningar (jag har räknat) och jag vill bara komma ifrån allting för en stund, för ett ögonblick. Problemet är att det inte hjälper att åka härifrån på helgerna, och det hjälper inte att åka hit på veckorna. Det har hittills bara blivit värre. Vad ska man ta sig till?

Varför inte prova att bita ihop, sluta gnälla och bara göra sin skit? Man kanske vänjer sig!

Det enda som kan få mig att gå ner i varv för ögonblicket, kanske den senaste månadens bästa Youtube-cover: