Aldrig ensam, alltid ensam här.

Jag ville först döda Robert. "Fan, varför skulle han ta med mig till det här stället?!"
Jag hade hamnat på en kräftskiva dit folk tog sina barn, hundar och pratade arbetsliv och parkettgolv. Jag och Robert var jätteyngst och jag kände inte en själ. Det barkade snabbt utför.

Men något hände, ytliga bekantskaper skapades, snapsar dracks, barn somnade och helt plötsligt hade allting svängt till att bli en av de skönaste förvärmarna jag varit på. Det var oerhört kul och värmde lite i sinnet, både av snaps och av insikt. Insikt om att livet inte slutar vid 30, barnafödande eller amorteringar på lånet. Det kanske är därför jag aldrig kan sluta att titta på Vänner? Någon sorts hopp om livet och framtiden kanske. Kanske också för att jag inte kan sluta tycka att Chandler och Phoebe är bäst.

Till slut ville jag krama Robert. Jag kramade Robert.

Ångestklimaxen avväger annars varandra här nere. Förra veckans tenta blev godkänd, denna veckans tenta är på G och jag skulle kunna plugga jättemycket till den. Någon sorts håglöshet har då och då kommit över mig den senaste veckan/veckorna. Borde träna, men orkar inte, känner mig onyttig och tjock, pallar därför inte träna. Borde plugga, orkar inte, sitter vid datorn, får ångest inför mängden plugg, pallar därför inte plugga. Och så vidare.
Någon borde ta tag i min kropp åt mig, just nu verkar jag inte vara kapabel till det.

Oktober gör snart sitt intåg, och det innebär att vi har varit här i sex månader. Nio kvar!


Innelista:

* Min återupptäckt av Jonathan Johanssons sköna höstlåt.

* Långkalsonger och underställ.

* Norrlandsgatan.

* Dagarna går fortare än någonsin.


Utelista:

* Tysk matkultur.

* Föräldrar som skaffar Facebook. Inte okej!

Can I have it like that?

Sommarens inläggsskörd har varit skral, det medger jag. Överlag har det blivit längre och längre mellanrum mellan mina inlägg. Det beror delvis på att jag just nu har mycket annat att lägga fokus på, och viktigare saker att plöja ner min tid i. Dessutom har jag som sagt blivit väldigt trött på mig själv på sistone, men det är (också) som sagt ett helt annar inlägg. Nåja, jag tänker i alla fall fortsätta att skriva här, även om frekvensen kommer ligga på denna nivån ett tag framöver!

Mitt livs helger är att likna vid oaser, en plats att andas, njuta, dricka och älska på. Veckorna är väl inte helt tokiga heller, det är resandet på söndagarna som tar livsgnistan ur mig. Jag är så trött på alla flugplatser, alla köer, alla lätt avtorkbara väntsoffor, alla själsdödande Tax Free-affärer. Jag orkar inte mer. Men helgerna gör det så värt det, särskilt om man får träffa Dig. De helgerna glömmer man enkelt bort sin söndagsångest.

Annars känns det mest som att vi utbildas i att undvika att dö eller på andra sätt skada oss allvarligt. Men det är å andra sidan oerhört kul, så där ska jag inte klaga. Dessutom har jag verkligen kommit in i ett träningsstim som snart matchar min tid som BFA. Skönt och bra!

Något som min snart 4 terminer långa utbildning, den aldrig bedarrande valhetsen och min allmänna livssituation på nytt har gjort mig medveten om, är hur symbolhandlingar och signaleffekter påverkar oss och vår vardag. Det är något som alltid har amatörintresserat mig och jag ser det överallt. Hur någon väljer att säga något på ett visst sätt, hur en chef uttrycker sig, vilka bilder en tidning ackompanjerar sina reportage med, vad man väljer att visa upp för andra och vad man håller för sig själv, vilken färg man skriver texten i och vilka tidningar man låter ligga framme.
Men vet man själv vilka symbolhandlingar man utför? Förstår man själv vilka signaleffekter man skickar ut i den sociala etern? Jag tror inte alltid det, och det är väl det som gör allt så svårt, så spännande, så jobbigt och så roligt.