Aldrig ensam, alltid ensam här.

Jag ville först döda Robert. "Fan, varför skulle han ta med mig till det här stället?!"
Jag hade hamnat på en kräftskiva dit folk tog sina barn, hundar och pratade arbetsliv och parkettgolv. Jag och Robert var jätteyngst och jag kände inte en själ. Det barkade snabbt utför.

Men något hände, ytliga bekantskaper skapades, snapsar dracks, barn somnade och helt plötsligt hade allting svängt till att bli en av de skönaste förvärmarna jag varit på. Det var oerhört kul och värmde lite i sinnet, både av snaps och av insikt. Insikt om att livet inte slutar vid 30, barnafödande eller amorteringar på lånet. Det kanske är därför jag aldrig kan sluta att titta på Vänner? Någon sorts hopp om livet och framtiden kanske. Kanske också för att jag inte kan sluta tycka att Chandler och Phoebe är bäst.

Till slut ville jag krama Robert. Jag kramade Robert.

Ångestklimaxen avväger annars varandra här nere. Förra veckans tenta blev godkänd, denna veckans tenta är på G och jag skulle kunna plugga jättemycket till den. Någon sorts håglöshet har då och då kommit över mig den senaste veckan/veckorna. Borde träna, men orkar inte, känner mig onyttig och tjock, pallar därför inte träna. Borde plugga, orkar inte, sitter vid datorn, får ångest inför mängden plugg, pallar därför inte plugga. Och så vidare.
Någon borde ta tag i min kropp åt mig, just nu verkar jag inte vara kapabel till det.

Oktober gör snart sitt intåg, och det innebär att vi har varit här i sex månader. Nio kvar!


Innelista:

* Min återupptäckt av Jonathan Johanssons sköna höstlåt.

* Långkalsonger och underställ.

* Norrlandsgatan.

* Dagarna går fortare än någonsin.


Utelista:

* Tysk matkultur.

* Föräldrar som skaffar Facebook. Inte okej!