You with the sad eyes.

Don´t pass it on, when you know it´s wrong.

Fram till för några månader sedan hade jag lyssnat alldeles för lite på Soundtrack of Our Lives.

You´re just looking for a way out of here!

Jag har inte skrivit något på länge. En och en halv månad för att vara lite mer precis. Jag lockas i princip dagligen av tanken på att skriva här igen. Jag får även en del påtryckningar från alla möjliga håll, vilket såklart är smickrande.

Men grejen är att jag inte har så mycket vettigt att säga för tillfället. Jag lever ett bekvämt och behagligt liv, utan större bekymmer än att diskhögen växer sig alldeles för hög. Det är såklart väldigt skönt och så, men jag känner inte att det ger mig något att skriva en blogg om tråkig vardag. Det funkar inte för mig, jag vill att det ska gunga lite, åt det ena eller andra hållet, för att det ska ge mig någonting att lägga ner tid här. Och jag tror att ni som fortfarande läser, gör det för att ni får ut något av det jag skriver, vilket jag alltså gör bäst under sådana förhållanden.

Under hösten har jag hittat en ny hemstad, jag har lärt mig lite nya saker om livet i luften och jag har börjat skapa mig en ny vardag här. Det har gått relativt smärtfritt och harmoniskt, samtidigt som jag har blivit tvungen att växa upp ganska fort. Jag har gått från att vara en vuxen ungdom till att vara en ung vuxen. Dessutom har jag hittat mig själv i allt som hände förra året, inget är längre sådär oklart som jag ibland tyckte och jag känner mig numera i balans med allt det där som jag lät mig påverkas av alldeles för länge.

På det hela innebär det att det inte gungar särskilt mycket alls just nu, och därmed blir inläggsskörden ganska skral. Så kommer det nog förbli ett tag till.

Jag funderade ett tag på att lägga ner det här konceptet och starta något nytt. Snart är det femårsdag för Post 2006, och kanske är det läge att dra vidare och göra mig lite mer unplugged igen? Som Pre 2006? Kanske det. Kanske Post 2011? Vi får se.

Och så, självklart, det så oerhört obligatoriska Youtube-musikvideon....:

Nu; Matlagning och film med goda vänner!

Ber aldrig om ursäkt igen.

Jag har skrivit 5 olika inlägg idag, som egentligen bara rör sig i olika cirklar kring samma kärnfråga som väcktes av en "Human Factors"-lektion tidigare i veckan. En kärnfråga som jag nu ändå har beslutat mig för att inte bry mig om. Sak samma, eftersom jag numera har vissa principer. Jag fortsätter med mina andefattiga musikinlägg istället. Ett tag till.

Det är inte bara ensamt att bo själv, det är dyrt med. Men ibland är det skönt och behövligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men kanske det solitära ändå vinner över den ständiga gemenskapen i slutändan?

Och så var vi klara med teori för ett bra tag framöver. Vad ska man nu göra om dagarna?

Ännu en höst.

The best of the vanished marvels have gathered inside your door.

Jag behöver det här. Det är vad jag alltid har sagt till mig själv och alla andra. Jag måste få stå på egna ben, ta hand om mina egna problem och bli oberoende. Och jag är på god väg. Jag växer upp väldigt fort och jag har inte gjort mig själv besviken än så länge. Jag är bättre än väntat.

Det är inget konstigt med att bo själv i egen lya, att laga mat bara till sig själv själv, att söka upp vänner på andra sidan stan om så bara för en kaffe och att ta hand om alla sysslor helt på egen hand, utan sällskap. Men jag är ovan. Jag har alltid haft folk på bara en röstlängds avstånd från mig. Nu när jag stänger dörren efter mig, hemkommen efter ännu en arbetsdag, är jag istället helt ensam i min lägenhet, i en trappuppgång där jag inte känner någon.

Det är ovant, det är ensamt. Men jag behöver det här. Man vänjer sig!

Det var så att ögonen tårades.

Och allt det vackra fångades på samma filmsnutt.

Tack Arcade Fire, tack Popaganda, tack Youtube!

...och tack alla fänrikar.

I have wrapped up for you in some old autumn leaves

Det är alltid lika kul att gå på konserter. För det är lite det Way Out West är, man marknadsför sig som en festival, men det är ju inte det. Inte en festival såsom jag tolkar ordet och dess innebörd i alla fall. Folk är tokfräscha, nyduschade och vill inte sitta ner i gräset med risk för att få en gräsfläck på sina Filippa K-byxor.

Dessutom bad en man i 50-årsåldern mig och D under Tallest Man-spelningen att "dämpa oss, vi är ju faktiskt på konsert". Ungefär det är vad jag kommer minnas som negativt med WoW-2011. Alla fräscha människor, en sjukt tråkig publik och alla köer till allt. Vi fick köa för att komma in, köa för att äta, köa för att använda toaletterna, köa till scenen och köa för att komma hem.

Men det fanns såklart en massa bra saker med WoW. Sällskapet självklart, musiken såklart och allt däremellan! The Tallest Man on Earth var precis så överbra som jag hade hoppats, Explosions in The Sky var skitvackra och Noah and The Whale spelade rakt in i mig. Och så var det mycket annat bra änna. Se bl.a. nedan!

Nu har jag varit 031:a i exakt en vecka. Det är ensamt att bo själv. Jag är van att alltid ha vänner på armslängds avstånd, så är inte längre fallet. Det är jag, min TV och Facebook. Upphetsande. Det går nog över.

Ny spellista på Spotify under konstruktion förresten, äntligen ett nytt kapitel.

Kapitel 3

Nyinflyttad, mycket nytt, mycket bra, lite ensamt. Ska skriva lite om Way Out West-helgen vad det lider. Så länge bjuder jag på den här fantastiska låten av ett fantastiskt band, som jag hade glädjen att få se. En av många fina konsertupplevelser.

Om ni inte orkar Youtube så finns den på Spotify dessutom.

Eller jag vet ente...

...men det här är fan helt fantastiskt bra. Helt i min smak, riktigt dålig humor, ämnad för mig känns det som.

En vecka kvar till första arbetsdagen. Ska bli sketakul. Snart Way out West, också sketakul.

Lägenheten som jag har lagt mina händer på är helt fantastisk. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Det var många skepp i stan i helgen, mycket intressant men jag kan inget om båtar.

Det är skönt när svårsmälta insikter plötsligt faller på plats.

The Wire är tillbaka i mitt liv. Mycket bra beslut. Klapp på egen axel.

Weah!

Det är gjort.

Det är en tid av splittrade känslor. Å ena sidan hoppar jag nästan av glädje efter att ha besökt min nya hemstad och tillhörande lägenhet. Lägenheten som sådan är väldigt fin och läget är helt fantastiskt. Jag hade nog inte kunnat lyckats mycket bättre i det avseendet.

Sommaren har äntligen startat igång och nu är det snart dags för ännu ett varv till stranden, tillsammans med mina kompisar. Oerhört nice!

Men just som jag stod och gjorde i ordning strandväskan tidigare idag fick jag ett MMS av en av mina fd. kurskamrater från Stockholm, som fått exakt den befattningen som jag siktade på innan jag blev särskilt uttagen till särskilda arbetsuppgifter. Ett MMS föreställandes min gamla vagn från värnplikten, med våra besättningsnamn fortfarande målade på sidan. Gud vad det högg till, både av glädje och vemod. Jag saknar det där, jag vill återuppleva det där, och jag är vansinnigt avundsjuk på honom.

Samtidigt försöker jag intala mig själv att "Men för fan, det där är ju redan gjort!". För det är det ju faktiskt. Jag gjorde det på bästa tänkbara sätt, jag gjorde det väldigt bra och jag gjorde det under det sista utbildningsåret när det var inom en vettig organisatorisk och ekonomisk ram. Dagens verksamhet är ju inte i närheten av det vi gjorde då. Och man vill ju faktiskt ha kommit någonstans efter 3 år på skola, inte göra samma sak som jag gjorde i värnplikten för fem år sen. Och jag ska ju faktiskt åka ett annat fordon, som definitivt är minst lika coolt.

Men likväl, att jag ens behöver argumentera för min nuvarande situation pekar på något otrevligt. Något obekvämt. Gjorde jag rätt val? Den tvekan kommer nog alltid finnas där, lite grann i alla fall. Jag måste bara se till att glömma bort det där så väl som möjligt.

Det är gjort. Både valet och vagnsåkandet. Och i min nya befattning kanske jag slipper all j*vla lera och bandarbeten och vård till sent på kvällen och....

Nu; Stranden!

Way out of sync from the beginning.

Ibland är man alldeles för snabb för sitt eget bästa.

Hursomhelst:

När ska det bli bra väder egentligen?

Höger, vänster, om!

Examenshelg/-bal och tyskexamen. Mycket har hänt de senaste veckorna.

Helgen i Stockholm var helt fantastisk och kanske den roligaste festen jag någonsin varit på. Fullt ös och endast lycka och kärlek fram till morgongryningen och dopp i kanalen. Det är helt fantastiska människor som nu lämnar skolan för verkligheten. Jag är övertygad om att 216 kommer att göra ett bra avtryck i vår stora organisation.

Det bästa var att hela dagen, kvällen och natten höll en så hög nivå rakt igenom. Det var inget som gick snett, ingen gick över någon sorts gräns och allting höll en så hög nivå att det inte gick annat än att gå omkring med ett stort leende på läpparna hela kvällen. Avslutningen på dansgolvet vid fyratiden med 100 pers i en stor cirkel, allsångande "Stad i Ljus" var så vacker att många av oss skymtade en och annan tår i ett och annat öga!

Söndagen bjöd på städning, bakishäng och sista avveckling innan den sista uppställningen med KompC. Några sista visdomsord, och ett sista HVO. Mer vemodigt.

Examen i Tyskland var också något väldigt skönt och fantastiskt roligt. Ännu mer glädje, inget vemod alls. Just nu känner jag inte någon som helst saknad. Det kanske kommer sen, men å andra sidan så har jag ju så mycket att se fram emot nu under de kommande sommarveckorna och under den kommande hösten!

Planer för dödssommaren 2011:

* Navelskådning.

* Strandskådning.

* Måndagsklubben, uteserveringar och hemmafester!

* Uppflyttning till mitt nya liv.

* Way out West med Brunberg.

* Popaganda och Arcade Fire! (Sällskap sökes) (Gud vad längtar till att få se AF live!)

Vi får se hur mycket bloggande det blir till sommarn. Vi får se.

(BTW, nagelbitfri i 6 månader nu. FTW.)

In poverty, my love, we have everything.

Äras den som äras bör.

Jag tycker väldigt mycket om Jesper Rönndahl. Kanske mest av alla radiohumorister. Hans program, shower, sketcher och annat är alltid precis i linje med vad jag tycker är bra och roligt. Jag lyssnade tidigare alltid på programmet Pang Prego, men gav upp det rätt snabbt när Jesper och hans crew byttes ut, till förmån för några andra som jag inte ens lärde mig namnet på.

Nu har ett nytt program på P3 sett dagens ljus, och efter två program är jag redan såld. Institutet heter programmet, Jesper Rönndahl är en av programledarna och man pratar om vetenskap och forskning och närmar sig olika svåra frågor på ett lättsamt vis. Sjukt bra. Smart humor och intressanta fakta, exakt så som jag vill ha det paketerat!

16 dagar!

Det har blivit mycket arg och/eller intensiv proletärmusik på sistone. Jag kan inte påstå att jag kan placera mig själv särskilt väl på någon specifik del av den politiska skalan, men musiken på vänsterkanten svänger och det med råge. Jag är ju främst en textlyssnare, vilket gör att jag som bekant breder ut mig ordentligt mellan musikgenrerna. Det finns en charm när Asta Kask sjunger om patriarkatet och Promoe sjunger om skjutna riksbankschefer. En charm som högermusiker knappast skulle kunna finna. Man kan liksom inte stå emot en textrad som;

- En bankrånare är inte en som rånar en bank, en bankrånare är en bank som rånar ett land!

Det går bara inte att inte tycka att det är förstklassig ordlek och textskriveri.

Förresten, det måste vara ett tecken på att man vuxit upp när alla fester i samband med större högtider nuförtiden är väl planerad och organiserade. Midsommar står närmast för dörren och allt är som upplagt för en förträfflig kväll. Hela paketet är ordnat alldeles förträffligt, till skillnad från några år sen. Omensäjjer.

Det är vidare bara att inse att staden jag fortfarande är skriven i, innebär att en viss musik blir väldigt väl framträdande under juni, juli och augusti. Gyllene Tider är en vanligt återkommande sommarplåga som bär med sig ett intressant fenomen. Jantelagen i Sverige finns även i Halmstad, vilket innebär att de flesta inte vill lyssna på "Gyllene" på förfesten. Men på ett märkligt sätt dyker det alltid upp både två, tre och åtta låtar i förfestens spellista och av någon outgrundlig(?) så kan alla låttexterna till samtliga låtar. Det måste vara något som ingår i var Halmstadspojk och -flickas uppfostran...!

Själv är det samma sak. Eller ja, det var så. Men på senare år har jag slutat hyckla, något jag försöker göra så lite som möjligt nuförtiden. Gyllene Tider har ännu sin plats på sommarens alla tillställningar, bilradios, stränder och förfester. Defintivt!

Det var ju inte så här vi sa när det begav sig vad jag vill minnas, men den nya given är ytterst uppfattad. Inga oklarheter alls. Jag tror mig veta varför du vill ha det såhär.

Jag ska inte göra någon besviken.

There´s people thinking they know something now.

Så har jag då äntligen fått se The Kings Speech. Jag försökte hopplöst rycka i den tråden några gånger i vintras när den fortfarande gick på bio, men fick inget gehör hos någon. Man verkade dra likhetstecken mellan "engelska kungahuset" och "tråkig" och var inte alls intresserade av kostymdrama med Colin Firth. Det får väl ses som deras förlust. De är väl en fin filmupplevelse fattigare, helt enkelt.

Jag älskar filmer som slänger mig mellan alla ytterligheter, mellan skämskudden, tårkanalen och gapskrattet. Det är också väldigt njutbart att få se favoriten Helena Bonham Carter i en "vanlig" roll, hon spelar ju annars mest kufiska och extrema roller.

En annan film som jag smugit kring lite grand är The Kids Are Alright, som jag också fick se i helgen. Samma sak där. Underbara spänningar och känslostormar. Jag njuter i fulla drag av filmer där man hela tiden balanserar på gränsen till total katastrof. Som Match Point, till exempel.

Snart är ännu en vecka avverkad. Snart är det midsommar. Snart är det examensbal. Snart är det vingceremoni. Snart kan jag vända blad!

.

Och mitt cyniska hjärta flimrar.

Såhär i studenttider så måste man ju ändå lägga upp en av mina favoritsånger av Kent, den påminner mig på så många olika vis om månaderna innan och efter vår studentexamen. Det var fem år sen nu. Ibland känns det som en evighet sedan, ibland som om det var förra året.

På många vis var jag en helt annorlunda person på den tiden. Av naturliga skäl utvecklas man och växer med tiden som går. Vissa saker återkommer alltid, om än i ny skepnad, vissa saker kommer aldrig tillbaka. Jag undrar vad jag hade tyckt om jag träffat mig själv, anno 2006? Har jag blivit som jag ville?

Man kan bara hoppas att man blir bättre med tiden, mer vidsynt, djupbottnad och breddad.

I svaga stunder känns det tyvärr inte alltid så.

Något som inte förändras är hur ljuvligt det är i mina hemtrakter på sommaren. Avnjuter ännu en långhelg tack vare den tyska pingsthelgen och jag trivs alldeles förträffligt med det. Hur skall jag kunna fungera i en stad utan ett hav runt knuten? Jag har mina tvivel.

30 dagar kvar. (I need a break and I need a vacation!)

En gammal indie-klassiker som aldrig skall glömmas bort. Alltid upplyftande, alltid aktuell!

Annars är det mesta varmt och klibbigt, dagarna försvinner i ett enda moln av skit som skall göras, planeras och glömmas bort.

De kommande veckorna är avgörande för mycket och jag har slutat bekymra mig, jag behöver en paus, lite semester, omge mig med människor som jag älskar och bara få lite lugn och ro från allt. Som pablo sa.

Men egentligen så har jag det rätt bra, när allt kommer omkring!

Doctor doctor, please...!

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag förstått att jag har en knivskarp förmåga att minnas datum för olika händelser i mitt liv väldigt tydligt. Troligtvis bättre än genomsnittsvensken. När jag börjar rabbla datum och till dessa tillhörande händelser så låter jag för mig själv som något utav ett psykfall, alltså försöker jag undvika att påvisa denna kunskap i sociala sammanhang, för att inte riskera att skrämma folk eller göra mig själv till åtlöje.

Det är något med siffrorna och hur de kopplas till minnesbilder som verkar tilltala mitt sinne. Det känns så i alla fall när jag försöker visualisera processen som ligger bakom.

Låt mig bjuda på några enkla smakprov:

Den 14:e juli 2003 bröt jag armen i en fotbollsmatch.

Den 10:e december 2009 hade afghanistanstyrkan FS17 medaljceremoni.

Den 30:e maj 2004 spelade Metallica på Ullevi.

Den 7:e augusti 2006 ryckte jag in i lumpen.

Den 3:e februari 2007 avlivade vi vår älskade katt.

Den 11:e juni 2010 var vi på en oväntad Teddybears-konsert.

Den 28:e februari 2008 ryckte mina soldater in.

Den 28:e juni 1997 åkte jag på min första solsemester.

Den 17:e maj 2005 tog jag körkort (samma dag som Sanna!)

Den 25:e oktober 2010 flög jag ensam i en helikopter för första gången.

Den 15:e juli 2007 kom vi hem från Turkiet.

...Och så vidare plus. Jag vet inte varför eller hur, bara att.

Jag avleder eran annalkande "creepy"-känsla med att avsluta här och slänga in en fantastisk låt!

I thought I could be anything!

"Fan, du skulle ha kommit 30 minuter tidigare. Förstår du inte det?"

Senaste valborg spenderades, som det oftast gör av människor i min ålder, under olika stadier av berusning. Från morgon till kväll. Citatet ovan levererades till mig under dagen och fick mig att helt oväntat nyktra till ganska omgående, inte så mycket för vad som sades, utan för vad det faktiskt innebar.

Hade jag kommit 30 minuter tidigare, som jag tydligen inte gjorde, så kan mitt liv på många sätt ha sett radikalt annorlunda ut idag. Vad betyder det egentligen? Berusningen till trots eller kanske tack vare kände jag att allt vi gör helt enkelt bara är en massa slumpmässiga händelser som leder oss på olika spår. Men varför och vart?

Under månaden som har gått sedan dess har den här tankeslingan ideligen poppat upp i mitt huvud när något (kanske) betydligt eller (kanske) obetydligt har hänt. Maj har varit en månad ganska välfyllt av en massa olika sådana ögonblick.

Nyss insåg jag dessutom, med Facebooks hjälp, att det i dagarna är ettårsjubileum för något annat som har betytt mycket för mig den senaste tiden. Som i sin tur var ett resultat av något som skrevs långt tidigare, som mest skrevs för att någon inte orkade hålla käft.

Fasen, bara det att jag är där jag är idag och ikväll kan man till syvende och sidst spåra tillbaka till en ansökan som min kära mor tvingade mig att lägga på posten "för tredje och sista gången så du kan då det där ur världen", trots att jag själv inte hade styrka att göra det just då. Postade det, det gjorde jag. Fick det ur världen, inte direkt...

Allting ter sig mer och mer totalt slumpmässigt för var dag som går och jag vet inte riktigt hur en ordningsmänniska som jag ska förhålla mig till det. Inget betyder någonting, samtidigt som det betyder allt. Man kan ju inte bara likgiltigt flyta omkring, men man kan ju inte låta den här insikten styra hela sitt varande. Vad tror ni?

Många frågor, inga svar, jag lägger upp en fantastisk låt av en av mina favoriter som troligtvis har gjort ett ljudvågsavtryck i mina hörlurar och går och lägger mig istället. Inte kan väl det ha någon betydelse, eller?

Neä, jag är ju inte direkt först med den här tanken. Men det är första gången jag verkligen förstår den och känner den djupt inne i roten. Såhär nästan en månad senare är det fortfarande lika starkt.

49 dagar.

Jag tänkte tipsa om två skivor som jag lyssnar mycket på just nu.

Den ena är In and Out of Control av The Raveonettes från 2009. En länk på Facebook från deras nysläppta skiva påminde mig om det där albumet jag gillade skarpt, men som jag glömde bort alldeles för fort. Nu är det defintivt payback-time!

Det andra är Noah and The Whales senaste album Last Night on Earth. Det är deras tredje album. Det första slukade jag med hull och hår, det andra inte alls. Det var mest "a whole lot of whining". Inte för att jag inte gillar emo och whining, tvärtom i lagom dos, men det måste vara lite finess i det hela, kan jag tycka.

Hur som helst överraskar det senaste mer än lite och helt plötsligt känner vi igenom ett gammalt favoritband, men nu med lite mer elektroniska slingor. Jag gillar det verkligen, även om jag såklart saknar folkkänslan ibland.

Två album jag inte vill eller kan rekommendera är The Strokes, respektive White Lies nya plattor. Riktigt dåliga. Riktiga besvikelser. Kanske kan man med lite ansträngning hitta ett och annat OK-spår på dem, men inte mycket mer än så...

Att hitta formen för hur jag ska komma tillbaka till bloggandet går sakta framåt(?), som ni kanske märker. Bloggen blev för nära, för personlig, för intim. Jag ska sluta berätta om allt jag känner och allt jag tänker. Jag kanske kommer att berätta om utvalda delar, om det känns bra och balanserat. Men huvuddelen av den tid jag (eventuellt) kommer att lägga här framöver blir mer allmänna reflektioner, tråkiga musik- och filmtips och kanske ett och annat intressant musik- och filmtips.

Kanske kan jag med en sådan approach sluta att känna olust inför det här. För jag vet ju samtidigt om hur mycket jag innerst inne tycker om att skriva.

Stolarna och borden, alla har gått.

Idag länkar jag till två låtar som jag på olika vis inte tycker om att jag har på min spellista. Den första är låten ovan, framförd av Ulf Lundell. Detta är i princip den enda låten jag kan med honom. Mitt förhållande till Ulf är som ni förstår inte särskilt utvecklat. Men texten är så rungande perfekt. Vartenda ord biter sig fast i bröstet, särskilt de sista styckena. Jag tycker verkligen inte om att den finns på min spellista, varenda gång den dyker upp på Spotifys shuffle-mode så svär jag tyst, vrider upp volymen några steg och lider i det tysta tills den är färdig. För att stänga av eller ta bort går bara inte, den är för exakt.

Den andra är min tillfälliga "guilty pleasure"-låt. Jag kan bara inte lyssna på någon ur Idol-historien med gott samvete. Men under en natt, strax efter att klockan slagit 01:00, befann jag mig ensam i en bil på E6:an i södergående riktning. Plötsligt dyker den här låten upp på radion och den passade in så bra i omgivningen och i stämningen. Slingan som går i bakgrunden faller mig i smaken. Vi får se hur länge det varar. Usch, jag ryser av både skam och mys till bakgrundsslingan....

Om två dagar inleds tio dagars semester. Så fruktansvärt skönt och välbehövligt. Tiden rasar fram nu, men de senaste veckorna har slitit på rätt bra, så ja, jag behöver det här.

Helgerna har varit rätt intensiva på sistone. Det kommer förhoppningsvis bli lite lugnare fram till Valborg.

* Nedförsbacken är inledd, nu vill jag bara hem. Hem till Sverige. Jag ska klara det!

* Förresten, 79 dagar kvar, and counting!

* Ska jag verkligen fortsätta blogga? Jag vet inte längre. Det känns sunkigt och osoft på något vis. Jag behöver en nystart. Jag tror nog att jag först ska prova ett nytt grepp på de hela, innan jag ger upp denna kanal mot omvärlden.

You might as well ask me if a hot day is hazy!

Det är skönt att komma hem när man inte varit hemma på nästan en månad.

Det är skönt när man känner flyt i det man håller på med, särskilt om det är svårt.

Det är skönt att ständigt ha träningsvärk.

Det är skönt att kunna sitta i solen och bara vara, om så bara i tio minuter.

Det är skönt när min iPod påminner mig om allt som har hänt.

Det är skönt att det är mindre än 100 dagar kvar.

Det är skönt att man inte är yngst på plats längre.

Det är skönt att man ska få besöka slottet om några helger.

Det är skönt att tro sig veta vad som är vad och vem som är vem.

When you feel discouraged, when there is a lack of color.

Våren har äntligen börjat kika fram, och eftersom mars faktiskt har inletts med lite marginal så vågar jag till och med sätta det i skrift.

Nu är det alltså mars, snart är det april, sen är det maj, sen är det juni.

Nästa vecka är utsedd till musikfri vecka. Jag ska inte aktivt lyssna på en enda låt. Det kommer att bli någon sorts "audioasketisk" tillvaro som jag tror att jag behöver. Jag lyssnar på alldeles för mycket musik. Jag hetsäter spår efter spår utan finess. Jag tror att det avtrubbar mig på något vis. Jag skall alltså ge det ett försök och se vad som händer och vad det gör.

Känner vi mig rätt så lär löftet brytas efter sisådär 48 timmar. Men det ska bli kul att försöka!

Högsta betyg ännu en gång, och jag har svårt att vara glad. Jag är alltid för hård mot mig själv. Ingen vet varför.

Fredagmorgon

Äh!

v109

Under veckan kunde vi bl.a. lista följande:

* Lyxfällan. Lysande TV om man inte har något bättre för sig. Inget annat TV-program får mig att känna sådan enkel tillfredsställelse. Det fungerar på två vis; Det ena viset är att det visar att man själv har det väldigt bra. Det andra viset är att det talar till mitt ordningssinne. I början är allt kaos och panik, och ju längre programmet fortskrider desto bättre och snärtigare och ordnat blir det. Lite samma känsla som en nykatalogiserad iPod ger.

* Jag nyupptäckte gamla älskade Death Cab for Cutie och albumet Plans, för femtioelfte gången. Särskilt I Will Follow You Into the Dark. Aldrig sämre, bara bättre. Alltid lika perfekt.

* Boendefrågan inför hösten tog en lite oväntad och rolig vändning i måndags. Kanske kan man framåt juni sitta på en lagom lägenhet, med krypasvtånd från det mesta? Jag hoppas verkligen det.

* Insåg att White Lies släppt nytt album utan att säga till mig. Blev irriterad, började lyssna. Ännu inget utlåtande, men det ser inte särskilt bra ut.

* Av hela elva dagar på plats i FOB KAUFI fick jag "göra min grej" i lite över 5 timmar totalt. Kanske några av mitt livs mest innehållsfattiga, navelpillande och menlösa veckor på oerhört länge. Inte undra på att tankar och känslor har snurrat i höger och vänstervarv och slagit knut på sig själva, gång på gång. Här fanns inget annat att göra än att vänta, träna, titta på TV-serier och tänka.
Jag vill verkligen att jag aldrig behöver vara så här overksam på mitt kommande jobb. Då kommer jag begära byte av arbetsuppgifter.

Snälla ta mig härifrån, genast.

On the night shift.

När man sitter själv efter en fysisk och mentalt ansträngande dag "på jobbet", alla har stängt dörren till sina rum och varken plugg eller träning är något alternativ som sysselsättning, så är datorn den enda portalen hemåt, den enda kanalen för att, med bloggar och facebooks hjälp, försöka upprätthålla en sorts länk hem till nära och kära.

Jag har alltid varit intresserad av att se skeenden, orsak och verkan, att analysera vad som händer vid olika handlingsalternativ och så vidare. Det är ofta väldigt bra i det yrke jag har valt och i livet i stort. Man kan ofta välja rätt väg i livet och i avgörande ögonblick. Det är däremot ganska dåligt när man på kvällarna sitter ensam vid datorn, inte har något sällskap eller något annat för sig.

Allting på skärmen blir orimiligt stort och betydelsefullt, småsaker blåses upp i någon sorts märklig rundgång och slutsatser man tror sig dra av denna rundgång visar sig ibland vara helt fel och skeva. Så har det ibland blivit här nere i exilens land. Jag saknar de som står mig nära. På något vis verkar jag ha trott att datorn kan hjälpa mig att vara närvarande i min frånvaro.

Jag tycker inte om mig själv när jag bli sån och jag tycker verkligen inte om att det kan drabba andra än mig själv.

Därför får det bli slut på sånt nu. Jag måste sluta försöka leva mitt liv på distans, sluta försöka nå omöjligheter genom den där portalen. Inse att saker och ting sker här och nu, inte där och sen!

För 90% av min tid så är jag ju faktiskt den personen. Det borde vara 100% av tiden.

Basta!

We are biding our time, for these myths to unwind.

Under förra veckan släppte en sjukt tung sten från mitt bröst. En sten som jag släpat på i ett drygt år. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde slutligen upp med mig och min sten. Jag visste att det var oundvikligt, om inte annars för att överhuvudtaget kunna fortsätta med min utbildning. Men som allt man känner djup ångest inför så har jag bara skjutit det framför mig, i ett fåfängt sätt att se på det som ett "senare problem".

Förra veckan var det senare, och det gick bra. Fruktansvärt skönt. Ni som känner mig vet hur mycket det betyder för mig.

Jag känner mer och mer hur skönt det ska bli att återvända till Sverige på en permanent basis. Att åter få en fast punkt i tillvaron, äntligen flytta hemifrån på riktigt, att kunna hitta på saker på kvällarna och återskapa mitt gamla jag igen. Denna fasta punkt kommer till att börja med bli Linköping som det ser ut nu, och det hade verkligen kunnat vara sämre, fantastiska vänner från min utbildning och barndom finns i närheten och det är ändå en stad som kan erbjuda lite mer än den håla jag just nu bränner upp mitt livs bästa dagar i. Det kan inte bli annat än bra!

Och idag kände jag glädje i luften.

Darkness is a harsh term, dont you think?

- "Herregud, skaffa en ny skiva att lyssna på!"
- "Jag försöker, men det är svårt när de enda som fungerar som substitut är en Depeche Mode-skiva från 80-talet och några EP:s av en folkkille från dalarna..."

Som utlovat

I samband med flygkaoset innan julveckorna förra året så hade jag anledning att ompröva mycket av det som jag tidigare ansåg om människan i allmänhet. Det blev två och ett halvt dygn av väntande, frustration och inställda flyg. Men det blev även en massa kortare och längre möten med en rad helt skilda människor. Möten som inte betydde någonting, och möten som var avgörande för resans fullbordande.

Nånstans i mitten av alla dessa möten, på Frankfurts flygplats om jag minns rätt, fick jag en snabb skymt igenom all frustration, irritation och ilska som fyllde terminalerna. Det jag såg var helt enkelt människor som hjälper och stöttar andra människor. Människor helt främmande för varandra gav stöd, hjälp och värme till varandra på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det var förvisso ingen översvämning i Australien, inget jordskred i Brasilien eller hungersnöd i Somalia. Det var några flygplatser och I-landsmänniskor i Västeuropa som blev igensnöade och strandsatta.

Men likväl fanns det något där, en underliggande närhet mellan människor som alla var lika utlämnade åt, de till anonymitet slitna, terminalerna. Irritationen och ilskan övergick så småningom i någon sorts passiv acceptans för situationen, och det var som om det öppnade folk för varandra. Man hjälpte varandra i biljettköerna, man spred information längs bänkraderna, man överlät sin sittplats till de svagare och man delade jämnt av den mat och dryck som delades ut av flygbolagen.

Själv hade jag under dessa dygn sällskap av, bland andra, en 26-årig Schweizare, på väg att besöka sin långdistansflickvän i Karlstad, en 70-nånting man från London, som trots sin ålder ångade på som chef på ett investmentföretag, en 40-årig skotsk major från brittiska armén, som suttit i en stridsvagn under Irakinvasionen, en 20-årig Göteborgska som pluggade på college i Texas och äntligen var påväg hem till sin familj över jul. Alla hade de sina slutdestinationer och mål, och under några timmar var jag en del av deras resa, precis som de var en del av min.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, var avslutet finns att hitta. Det fanns så mycket jag ville säga, men nånstans på vägen så kände jag mig alldeles för pompös och präktig för att dra det vidare, för att avsluta resonemanget.

I grund och botten var det väl att mina få dygn som kringflackare och ett dussin människors 15-minutersbekant på några av Europas flygplatser, gav mig en lite starkare tro på det goda i människan. Det kan verkligen behövas ibland.

Jag har förresten börjat skriva. Jag borde dra något gammalt över mig.

Post 2010

2010 är året jag aldrig kommer att glömma. Inte för att det var särskilt bra, det har andra år varit. Kanske mer för att det ju var väldigt jobbigt, och det hände en hel del saker i mitt och andras liv som jag aldrig vill ha ogjort eller glömma. Det är lätt att falla in i negativa tankar när jag blickar tillbaka på de senaste tolv månaderna, det blir lätt så när det mesta som hänt under året har varit jobbigt, slitande, magondande, stressande och nedslående. Men det har även hänt en hel del väldigt bra saker, som därmed kommer i skymundan för allt det där andra.

Låt oss fokusera på det där i skuggan, det kanske kan hjälpa att göra något bra av 2010, och skapa något fint inför 2011.


- Emigrationen. Jag inledde min utbildning efter nästan 20 års väntan. Det kan ingen ta ifrån mig och mina kamrater, äntligen är vi på väg. Det ställer oss ständigt på kanten av vad vi klarar av, det är sällan avslappnat och casual, och det kommer att ge oss minnen för livet. Tyvärr innebär en sådan tillvaro att det allt som oftast är omöjligt att stanna upp och njuta av de fina stunder som ändå erbjuds. Jag tror att det kommer att bli enklare att se tillbaka på den här tiden med glädje till hösten, när lite distans finns till den här tiden. En av många saker att se fram emot under 2011!

- Norrlandsgatan. Det mesta är sagt i ämnet och bör vara något mellan oss, men det har såklart varit en stor del av mitt liv under 2010. Det har varit många fina och fantastiska stunder, och en del jobbiga och slitande stunder. På samma vis som med min emigration så tenderar alltid de jobbiga stunderna att överskugga de bra. Jag försöker även här att skjuta det åt sidan och försöka att enbart fortsätta minnas det bra, det fina. Allt är ju sagt och det är väl inte mer med det, men jag kommer alltid att bära Norrlandsgatan med mig och allt som hör därtill. Och något säger mig att jag inte har sett den där rödgråa dörren för sista gången.

- Separationen. Livet i Stockholm tog slut och flyttades ut till ett white trash-ställe på den Nordtyska slätten. Kontrasterna är uppenbara och överflödiga att ännu en gång återgå här på Post 2006. Men, man saknar ju utbudet, alla fantastiska vänner och de möjligheter som erbjöds. Man saknar att vara i Sverige, man saknar att alltid ha 60 goda vänner att besöka när man vill.

- Afghanistan. Aldrig förr har Afghanistan varit så närvarande hos mig. 2009 innebar förvisso väldigt mycket tankar åt det hållet, men 2010 toppade det ändå. Många oerhört nära och god vänner har varit i hetluften där nere under hela året, så även min lilla bror. Trots att man själv aldrig har varit där så kan man obskyrt mycket om platsen, namn på byar och hur vardagen ser ut där nere. Det är inge kul att gå omkring och oroa sig för sina nära hela tiden, och det verkar inte som att det kommer att avta framöver, även om 2011 kommer att bli ett lugnare år för mig som anhörig. Men man har fortfarande kompisar och vänner där nere, och vem vet, kanske hamnar man själv där så småningom.


Mitt 2011 har potential, det är snart bara 5 månader kvar till en av mina tre examensdatum, och kanske också det viktigaste. Jag kommer äntligen skaffa någon form av fast plats i tillvaron och kanske genom detta också få lite välbehövlig distans till min älskade men ack så slitna hemstad.

Och avslutningsvis, än en gång, låten som säger allt jag vill säga, år 2010. Winter winds med Mumford & Sons. Jag älskar dig.

(Spelas med fördel på aphögsta volym och med intensiv medsjungning!)





PS: Och jag ska försöka att bättra mig med bloggandet. Hösten har varit så intensiv på så många sätt att jag aldrig har känt mig motiverad eller sugen på att lägga energi på att lägga ord vid mina tankar och känslor. Förhoppningsvis så kan jag hitta tillbaka till den glädje som jag faktiskt en gång kände för mitt skrivande. Den där boken måste ju skrivas också, och då kan det ju sitta fint med lite skrivglädje...