I have wrapped up for you in some old autumn leaves

Det är alltid lika kul att gå på konserter. För det är lite det Way Out West är, man marknadsför sig som en festival, men det är ju inte det. Inte en festival såsom jag tolkar ordet och dess innebörd i alla fall. Folk är tokfräscha, nyduschade och vill inte sitta ner i gräset med risk för att få en gräsfläck på sina Filippa K-byxor.

Dessutom bad en man i 50-årsåldern mig och D under Tallest Man-spelningen att "dämpa oss, vi är ju faktiskt på konsert". Ungefär det är vad jag kommer minnas som negativt med WoW-2011. Alla fräscha människor, en sjukt tråkig publik och alla köer till allt. Vi fick köa för att komma in, köa för att äta, köa för att använda toaletterna, köa till scenen och köa för att komma hem.

Men det fanns såklart en massa bra saker med WoW. Sällskapet självklart, musiken såklart och allt däremellan! The Tallest Man on Earth var precis så överbra som jag hade hoppats, Explosions in The Sky var skitvackra och Noah and The Whale spelade rakt in i mig. Och så var det mycket annat bra änna. Se bl.a. nedan!

Nu har jag varit 031:a i exakt en vecka. Det är ensamt att bo själv. Jag är van att alltid ha vänner på armslängds avstånd, så är inte längre fallet. Det är jag, min TV och Facebook. Upphetsande. Det går nog över.

Ny spellista på Spotify under konstruktion förresten, äntligen ett nytt kapitel.