Det är en tid av splittrade känslor. Å ena sidan hoppar jag nästan av glädje efter att ha besökt min nya hemstad och tillhörande lägenhet. Lägenheten som sådan är väldigt fin och läget är helt fantastiskt. Jag hade nog inte kunnat lyckats mycket bättre i det avseendet.
Sommaren har äntligen startat igång och nu är det snart dags för ännu ett varv till stranden, tillsammans med mina kompisar. Oerhört nice!
Men just som jag stod och gjorde i ordning strandväskan tidigare idag fick jag ett MMS av en av mina fd. kurskamrater från Stockholm, som fått exakt den befattningen som jag siktade på innan jag blev särskilt uttagen till särskilda arbetsuppgifter. Ett MMS föreställandes min gamla vagn från värnplikten, med våra besättningsnamn fortfarande målade på sidan. Gud vad det högg till, både av glädje och vemod. Jag saknar det där, jag vill återuppleva det där, och jag är vansinnigt avundsjuk på honom.
Samtidigt försöker jag intala mig själv att "Men för fan, det där är ju redan gjort!". För det är det ju faktiskt. Jag gjorde det på bästa tänkbara sätt, jag gjorde det väldigt bra och jag gjorde det under det sista utbildningsåret när det var inom en vettig organisatorisk och ekonomisk ram. Dagens verksamhet är ju inte i närheten av det vi gjorde då. Och man vill ju faktiskt ha kommit någonstans efter 3 år på skola, inte göra samma sak som jag gjorde i värnplikten för fem år sen. Och jag ska ju faktiskt åka ett annat fordon, som definitivt är minst lika coolt.
Men likväl, att jag ens behöver argumentera för min nuvarande situation pekar på något otrevligt. Något obekvämt. Gjorde jag rätt val? Den tvekan kommer nog alltid finnas där, lite grann i alla fall. Jag måste bara se till att glömma bort det där så väl som möjligt.
Det är gjort. Både valet och vagnsåkandet. Och i min nya befattning kanske jag slipper all j*vla lera och bandarbeten och vård till sent på kvällen och....
Nu; Stranden!
2 kommentarer:
Vet precis hur du tänker, skulle kunnat ta anställning som anställd soldat för att få vara förare igen. Skulle nog varit kul i typ...4 dar ;-) /Fö FA
Ja, precis. Saknaden och vemodet är ständigt närvarande när andra gör det där som man själv tyckte/tycker så mycket om.
Men nånstans måste man också förstå att det aldrig kommer bli samma sak nu som det var då. Det var en bra tid, men det kommer aldrig bli samma sak.
Jag måste bara lära mig att glädjas åt att jag kommit någonstans på vägen och inte fastnat i samma gamla hjul. Oavsett hur fantastiskt det kan vara i nämnda hjul.
Skicka en kommentar