To drag the past out into the light.

Drottninggatan-favoriten Dave Stewart, hans låtar och framförallt hans TV-uppträdande slutar aldrig att fängsla mig. En sån där liten sak som jag saknar med Stockholm är att kunna gå ner för Drottninggatan och stanna upp under obestämd tid och bara lyssna.




Fy bövelen vad det känns, på alla möjliga sätt.
Den slår rakt igenom mig med full kraft och det funkar i alla lägen, situationer och skeden.

Like two atoms in a molecule!

Precis som alla andra drabbades jag också av värmeslag i hjärtgropen när jag satt framför TV:n i lördags. Jag har verkligen inte brytt mig särskilt mycket om det hela i förväg, och hamnade framför TV:n mer som en konsekvens av att jag inte hade något bättre för mig.

Under inledningen av sändningen så kände jag ångest när jag sakta men säkert insåg hur mycket brudgummen var på väg att ge upp för att få sin brud. Det är ju inget vanlit bröllop på det viset, utan i rutan framför mig skulle jag nu få sen en "man av folket" som skulle ge upp möjligheten till att ha ett efternamn, att få rösta och ha ett eget jobb. Dessutom vara en av Sveriges mest offentliga personer. Vad sa han själv att hans roll skulle bli efter det här? "Mitt jobb blir att vara ett stöd för kronprinsessan i hennes roll". "Arma stackare", tänkte man lite.

Sen kände jag mig lite påtvingat perverterad när jag satt där i min soffa och samtidigt, på första parkett, bevittnade hur vår lätt grånade kung lämnade över sin älskade dotter till brudgummen. Det här var ju deras privata stund, vem var jag att göra intrång i detta heliga? Ett uns av olust fyllde mig.

Motvillig perversion, olust och smygande ångest, alltså. Inte direkt en jättelyckad start på lördagseftermiddagen kanske. Men allt det där försvann snabbare än en konsonant på flamländska, samtidigt med glädjetårarna som snabbt torkades av brudgummens kind. Brudens svikande röst vid "...tills döden skiljer oss åt." och Björn Skiffs sång var spiken i kistan. Jag var såld och tårades ikapp med stora delar av kyrkan, Kungsträdgården och Sverige.

Allt var så vackert, varmt och fint. Det var äkta kärlek för alla att dela med brudparet och inget har någonsin var enklare.

Nu har dessa känslor självklart lagt sig en aning, sittandes vid Gate B34 på Schiphol, med en transitiontime på 2:10 timmar. Men minnet av en speciell lördagseftermiddag för svenska folket i allmänhet och för två personer i synnerhet ligger färskt kvar. Och med det även insikten om att det finns vissa saker här i livet som är värda att kämpa lite extra för, även om det då och då kan innebära smärta och uppoffringar. Det är i sådana sammanhang ett billigt pris.



Och så är man då tillbaka i de snart invända gängorna. Plugg, Tyskland, Nahkauf, öststatsgym, taxi buchholz, stridssäck2000, youtube, bryggkaffe, märkpenna och tuggummiburk.

• Denna veckan: 2 tentor, ingen svensk midsommar, men vi ska göra vårat bästa här nere.
• Nästa vecka: 2 tentor, Flight Suit-party, efterlängtad semestern!

Här kan alldeles för många låttexter citeras för att jag ska känna mig bekväm.

Femtontusen ovälkommna tankar och känslor konkurrerar för fullt med mina studieförsök, om det begränsade utrymmet i min hjärna.

Den dominerande känslan är nog just nu "Bortgjort fån". Ett bortgjort fån som fan borde ha vetat bättre och som borde ha anat oråd långt innan den där statusuppdateringen lästes på i iPhonen på flygbussen. Ett bortgjort fån som trodde att det faktiskt var lite på riktigt.

När jag sedan satt där på min avskilda plats på det södergående tåget och försökte tvinga i mig lite macka så insåg jag att jag verkligen behövde musik. Vad-fanjävla-somhelst, helst nyss, och ännu hellre på gränsen för vad trumhinnorna pallade med.
iPoden levererade en Krunegårdlåt som satt löjligt bra. Åkrarna och skogsdungarna passerade förbi, låten gick på repeat och mackan var knappt halväten när tunnelns mörker omslöt tåget. Jag slängde resten i papperskorgen innan jag klev av.

iPoden har alltid svar på allt. Men den botar inte magknip och svullna ögon. Den skapar ingen ordning i kaoset.

Transatlanticism

Att inte skriva ett inlägg på nästan en månad gör att jag omedvetet drar mig mer och mer att faktiskt göra det, ju längre tiden går. Kanske är det någon sorts ovilja att möta de förväntningar jag har på mig själv att producera ett bra inlägg som var värt den långa väntan, som ligger bakom. Vad ska man egentligen skriva om efter en månads uppehåll? Ska man sammanfatta? Ska man lite nonchalant fortsätta i samma spår?V

Vad göra?

Att göra; Jag hoppar rakt i och struntar i vilket, klockan är sen och iPoden är trött.

Yrkesmässigt hade vi en väldigt bra genomgång igår. Det var folk på besök som gav oss en del klarheter och oklarheter i en nära och avlägsen framtid. Förhoppningarna om ett aktivt och spännande yrkesliv verkar kunna näras ett tag till. Men som vanligt kunde man inte svara på den viktigaste frågan. Vilken fågel kommer jag lära känna, och var ska jag bo?

Studiemässigt så ångar det på. Ännu en tenta avklarad idag och det känns väl okej, mest för att ha den gjord. Kunde gått mycket bättre känns det spontan. Det är aldrig kul att lyssna på hur andra har svarat på olika frågor och inse att man har begått riktigt dåliga slarvfel och basala misstag. Som tur är så är lärarinnan i ämnet ganska överseende och snäll, så det går förhoppningsvis vägen.

De senaste två helgerna har varit fullkomligt lysande. Även om jag kräks introvert på mig själv när jag är "för på" när jag är med dig, svär åt min livssituation när jag måste vara "in your face" om en massa jobbigt, och bara skulle vilja ha möjligheten att göra och vara så mycket annat, så har veckorna aldrig gått fortare och helgerna sällan varit härligare, och det känns fruktansvärt bra. Tack!

Västkusten skall få sig ett ordentligt besök kommande helg och med det en bilfärd ner till min grymma lillebror och en fest med många grymma Sthlmskamrater. Det kunde ha varit en sämre helg. Sen blir det en rolig och intressant vecka i Berlin och Dresden, innan flyget går norrut, mot ESSA. Tack, Agneta!

Nå. Varför har jag då inte skrivit något på länge?

Jag kan skylla på pluggbelastning, men det gör jag inte.

Jag kan skylla på mitt usla "56k-modem", men den sparar jag.

Jag kan skylla på bristande motivation, men den är nog redan använd om jag minns rätt.

Jag skyller på att den senaste månaden har uppfyllt mig med viktigare, roligare och bättre saker att göra och tänka på.

Det tycker jag känns som en bra ursäkt, eller låt mig formulera det där ett snäpp vassare;

Det är en mycket bra anledning.