Drottninggatan-favoriten Dave Stewart, hans låtar och framförallt hans TV-uppträdande slutar aldrig att fängsla mig. En sån där liten sak som jag saknar med Stockholm är att kunna gå ner för Drottninggatan och stanna upp under obestämd tid och bara lyssna.
Fy bövelen vad det känns, på alla möjliga sätt.
Den slår rakt igenom mig med full kraft och det funkar i alla lägen, situationer och skeden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar