Verkligheten biter till då och då.

Jag har ett erkännande. Det är riktigt löjligt, en aning övermoget och något omotiverat kanske, men någon gång måste man ju ta tag i det och kanske är det kanske inte en så dum idé ändå`

Jag har börjat pensionsspara. There, I said it. Det är inte vidare mycket pengar vi snackar om som jag lägger undan i månaden och det är inte speciellt pretentiöst alls, men det är ändå ett första steg mot långvårdens senildemensavdelning och det kan man ju tycka vad man vill om. Själv har jag inga problem med det alls och ser bara fördelarna, medans en del som får höra om det ryggar tillbaka. Well, gjort är gjort och någon gång måste man väl växa upp. Lite grann i alla fall.

Tankarna glider oupphörligen iväg sedan lördagskväll, det är välbekant underbart men också en rågad smula obehagligt.


Idag blev en värnpliktig från ett förband i Stockholmstrakten så illa skottskadad, under en övning med skarp ammunition, att han avled. Olyckor händer ju så lätt, men det här är helt ofattbart, sånt här får aldrig hända, såna här olyckor kan aldrig få tillåtas att hända.
Det griper mig lite extra hårt eftersom jag själv genomfört liknande övningar när jag gjorde lumpen och själv varit delansvarig för liknande övningar med "mina" soldater nu under våren. Man får sig en tankeställare om vad det är sysslar med på dagarna, vilket kan vara välbehövligt. Men kostnaden för dessa tankar är aldrig värd det.

Ligament, minisker, korsband och brosk.

Jag ska alltid vara pessimistisk, men det kanske är något jag har lärt mig de hårda vägen vad vet jag. Göteborgsvarvet var faktiskt oväntat kul och överraskande "enkelt", trots att jag förutspådde jordens undergång i fredags. Jag kände mig jämnstark längs alla 21 kilometrarna och jag kände mig inte alls jättedassig efteråt. Det märks att man har ganska god kondition nuförtiden helt enkelt.

En del småkrämpor i knän, leder och muskelgrupper får man ju givetvis kämpa sig igenom nu såhär i efterhand, men det var nog bannemej värt det. Nästa år ska jag slå min tid, 1:49:52. Jojomen. Och som alltid var det helt underbart att återse sina kära lumparpolare!

Veckan som kommer blir ganska mycket kvällstjänst, till statens nytta. Lite försöksverksamhet och sådant skall genomföras, och jag sitter längst ut på linan som en spakapa utan kvalificerade arbetsuppgifter. Någonstans måste man ju börja...

Vidare har man blivit ganska ordentligt sugen på Way Out West, nu när man sett att Franz Ferdinand ska spela knappt en månad innan nya albumet ska komma. Wei! Men nu är ett samlingsalbum med Vivaldi nertankat. Här ska det lyssnas på smäktande stråkar!

Nu får det vara nog!

Förresten måste ju slå ett slag för den här hemsidan som jag snubblade över:

www.nufardetvaranog.se


För det får det ju faktiskt, vara nog alltså.

Att springa, att leva, att ta stryk.

Imorgon är det Göteborgsvarvet och jag kunde nog inte vara mer osugen. Egentligen så borde jag vara taggad. Jag har aldrig haft bättre kondition och så, men bara tanken på 21 kilometer på asfalt, omspringandes tusentals tjockisar (startgrupp 16 är väl inte direkt atletgruppen...) är väl inte direkt roande.

Nåväl, det ska bli riktigt fint att träffa några av folket igen och kanske känna sig nöjd med sig själv efter målgång.

Uteserveringssäsongen är i full gång och jag har gått ut starkt med tre besök på lika många dagar i veckan. Det bådar gott!

Death Cabs nya är väl mer eller mindre en besvikelse faktiskt. Vad hände där egentligen, var detta verkligen det bästa som Gibbard kunde trycka fram? Jag förstår inte riktigt faktiskt.


Någon frågade mig vilket ord som var det vackraste jag visste, jag bad om tid att fundera på det för att jag skulle kunna ge ett bra svar. Frågan har visat sig mycket svårare än jag trodde, och någon får nog vänta lite längre, det finns ju så många bra ord att välja mellan!

No subtle men...

Jahop, helgen var min "dränka-sina-sorger-i-ansenliga-mängder-alkohol"-helg och det lyckades jag med förhållandevis bra. Dagen efter var bakfull enligt rutin och min fader erbjöd mig möjligheten att ångra gårdagskvällen med en hel dags grävande i trädgården under gassande sol.

Jag har ännu inte riktigt greppat min situation fullt ut tror jag, och det kommer nog ta ett tag innan jag kan sätta punkt för den här perioden som kännetecknas av lätt nedstämdhet. Men som min chef sa igår; "Nu gäller det att du grämer dig ett tag och bearbetar det här, så att du förr eller senare kan komma till ett ställe där du kan sätta punkt för det här och gå vidare i livet."

Det låter ganska bra, det är nog viktigt att jag verkligen tillåter mig själv att vara ledsen för det här, så att jag får ut det ordentligt ur systemet.

Igår fick jag ett brev från min sökta skola om vilken inriktning jag eventuellt skulle vara intresserad av vid en eventuell antagning till programmet jag har sökt. Så att de kunde ge mig en preliminär placering. Det var oerhört många försäkringar från deras sida om att ingenting var säkert och att allting var tillfälligt. Jag kommer nog vänta med att skicka in mina önskemål tills jag har fått se lite mer indikationer på hur det kommer att se ut i min bransch framöver.

Till helgen är det Göteborgsvarvet och jag hade inte kunnat vara mer otaggad än vad jag är. Det kommer bli oerhört tråkigt, men det kommer givetvis bli jättefint att träffa mina lumparpolare igen.

Mina, ben, knän och rygg är ju vana vid grusspår, så 21 km på hård asfalt kommer att bli intressanta...

Get drönk, get crönnk get faaacked app!

I torsdags fick jag i alla fall köra lite stridsvagn och rikta lite torn. Det var ju liiite plåster på såren, men i övrigt så är det en behärskad depression som är resultatet av besked jag mottog via telefon i onsdags.

Ikväll skall mina sorgers dränkas, måttligt fövisso, jag måste ju ha krafter att sola med under morgondagen, men ja, det är ett senare problem.

The Ice is Getting Thinner.

Idag fick jag så äntligen besked, ett besked jag inte hade hoppats på.

Jag blev inte antagen till Helikopterpilotutbildningen, och allt jag gått igenom sedan min ansökan trycktes ner i brevlådan för ett år sedan har varit förgäves. Eller ja, inte helt och hållet, jag har lärt mig ännu mer om hur man skall vara vid anställningsintervjuer, jag har lärt mig ännu mer om hur det är att bli testad på allt möjligt, och jag har lärt mig att vänta. Men det är en klen tröst.

Jag är självklart besviken som fan och det känns oerhört tungt. Men det tyngsta med hela den här historien är att jag nu kommer att behöva förklara minst 1500 gånger för 1500 personer att jag inte kom in på utbildningen jag tjatat om sen förra sommaren och varför det är så. Varje gång det tas upp kommer det kännas som ett knivstick i sidan, en liten påminnelse om att min enda egentliga livsdröm nu har åkt på två megasmällar.

Samtidigt, jag spände bågen och nådde jävligt långt. Längre än de flesta faktiskt.

Idag har jag laddat hem Death Cab for Cuties nya album och det kan eventuellt skänka en liten tröst i alla fall. Det märker vi efter några lyssningar.

Skit!

Someone told me not to cry!

Det är något med kanadensare som gör mig lite extra varm i hjärtat. The Hidden Cameras har jag ju nämnt tidigare, precis som Arcade Fire. Fybubblan vad jag mår bra i bröstet när jag ser/hör den här videon. Det är fan euforins variant på minimjölken.


Att just den här spelningen är den första efter Bowies hjärtoperation gör bara det hela ännu mer älskvärt.

Här ska sprängas!

Ja, dagen var en dag i ett explosivt tecken. Mitt ute i ödemarken sköt, sprängde och pangade vi en himla massa. Det var ju riktigt roligt och lärorikt, och snabbt gick tiden ute i skogen. Givetvis låg solen på ganska ordentligt och snart lade sig en blossande röd färg över hals, nacke, läppar och näsa. Morgondagen och övermorgonen skall jag också spenderas utomhus, så det kan nog vara på sin plats att börja skicka på lite solskyddsfaktor över mina nakna kroppsdelar.

Efter en snabb kvällsmat och packning så bar det av mot Squashhallen för min veckovis återkommande dust mot OL.
Kvällens match var löjligt jämn och det var två trötta kroppar som chillade i bastun fram till halv nio-snåret.

Tanken var att jag skulle kolla på 100 höjdares säsongsavslutning, men det blir bara för outhärdligt för mig när man för ihop Sveriges värsta karaktärer med USA:s. Jag lyckades stå ut i 3 minuter innan mitt pekfinger självmant ändrade kanal. Mitt pekfinger avskyr pinsamheter, särskilt på TV.

Cumulus Humilis

Efter en helg uppe i Feringe kan man bara konstatera att flygsäsongen är här för att stanna. Jädrans vilka göttiga flygturer det har blitt.

Tre starter, totalt 3½ timmars flygning och en maxhöjd på 1400 meter. Tackartackar!

Veckan som kommer blir en fin vecka, men mycket pangande och en del nostalgi. På torsdag ska jag få klättra på en pansartanks igen!

Breaks over!

Jaha, då var min paus från bloggvärlden bruten för den här gången. Jag vet inte varför jag passivt valde att inte skriva något på ett tag. Jag kände väl att det behövdes, och det gjorde det. Men nu får det vara slut på dumheterna.

Sen ni senast hörde av mig har det hänt lite av varje. Jag har varit i Oslo och hälsat på CN, jag har fyllt år, jag har köpt löjligt mycket kläder inför sommaren, jobbet har fortsatt med oförminskad styrka, kära OL och CS är hemma från sina resor. Och nej, jag har ännu inte fått några besked om min utbildning. Jag är något irriterad över det, och ämnar åtgärda bristen på information nån gång nästa vecka. Dessutom har flygsäsongen inletts och jag hyser stora förhoppningar om att helgen kommer bära med sig en hel del flygande.

Vidare har jag slagit personligt rekord på milen, en ganska blodigt kuperad bana på galgberget utgjorde prövningen och jag gick i mål på ofattbara 41:56. Ysch så nöjt det känns i magen!

Igår var det vårfest på mässen, vilket var ritkigt trevligt. Det är alltid kul att få slänga på sig lite finare kläder och det här var första gången för mig att bära en guldbeprydd uniform, med skärmmössa, vita handskar, guldbälte och allt.