Jag har ett erkännande. Det är riktigt löjligt, en aning övermoget och något omotiverat kanske, men någon gång måste man ju ta tag i det och kanske är det kanske inte en så dum idé ändå`
Jag har börjat pensionsspara. There, I said it. Det är inte vidare mycket pengar vi snackar om som jag lägger undan i månaden och det är inte speciellt pretentiöst alls, men det är ändå ett första steg mot långvårdens senildemensavdelning och det kan man ju tycka vad man vill om. Själv har jag inga problem med det alls och ser bara fördelarna, medans en del som får höra om det ryggar tillbaka. Well, gjort är gjort och någon gång måste man väl växa upp. Lite grann i alla fall.
Tankarna glider oupphörligen iväg sedan lördagskväll, det är välbekant underbart men också en rågad smula obehagligt.
Idag blev en värnpliktig från ett förband i Stockholmstrakten så illa skottskadad, under en övning med skarp ammunition, att han avled. Olyckor händer ju så lätt, men det här är helt ofattbart, sånt här får aldrig hända, såna här olyckor kan aldrig få tillåtas att hända.
Det griper mig lite extra hårt eftersom jag själv genomfört liknande övningar när jag gjorde lumpen och själv varit delansvarig för liknande övningar med "mina" soldater nu under våren. Man får sig en tankeställare om vad det är sysslar med på dagarna, vilket kan vara välbehövligt. Men kostnaden för dessa tankar är aldrig värd det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar