Jag ska alltid vara pessimistisk, men det kanske är något jag har lärt mig de hårda vägen vad vet jag. Göteborgsvarvet var faktiskt oväntat kul och överraskande "enkelt", trots att jag förutspådde jordens undergång i fredags. Jag kände mig jämnstark längs alla 21 kilometrarna och jag kände mig inte alls jättedassig efteråt. Det märks att man har ganska god kondition nuförtiden helt enkelt.
En del småkrämpor i knän, leder och muskelgrupper får man ju givetvis kämpa sig igenom nu såhär i efterhand, men det var nog bannemej värt det. Nästa år ska jag slå min tid, 1:49:52. Jojomen. Och som alltid var det helt underbart att återse sina kära lumparpolare!
Veckan som kommer blir ganska mycket kvällstjänst, till statens nytta. Lite försöksverksamhet och sådant skall genomföras, och jag sitter längst ut på linan som en spakapa utan kvalificerade arbetsuppgifter. Någonstans måste man ju börja...
Vidare har man blivit ganska ordentligt sugen på Way Out West, nu när man sett att Franz Ferdinand ska spela knappt en månad innan nya albumet ska komma. Wei! Men nu är ett samlingsalbum med Vivaldi nertankat. Här ska det lyssnas på smäktande stråkar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar