Pre 2010.

När man kommer hem för jullov så finns det alltid många saker nerskrivna på ens "Att göra"-lista. Vänner att träffa, saker att köpa, ställen att besöka, grejer att göra, stunder att ta tillvara. Och jag måste säga att jag har levererat i år. Vänner har träffats (och ska träffas), saker har köpts, ställen har besökts, grejer har gjorts och stunder har tagits tillvara.

Nåväl;

CN har äntligen kommit hem till bekvämt avstånd och nu har jag äntligen fått träffa honom för första gången på över ett år. Mycket dejligt, det kommer bli mer av den varan! Alla andra kommer också hem och även det är såklart svårt skönt. JP, FP, MT, OK, OL och SE är väl de jag främst tänker på, men det finns såklart fler. Det är alltid lika kul att få hänga med er när möjligheten ges!

Julafton i Småland med släkten var som alltid mycket bra, även om jag i år körde personlig bottennotering i antal mottagna julklappar. Jag är absolut inte ledsen eller grinig för det, jag hade ju knappt önskat mig något, men det kändes ändå lite som en slutgiltig markering för min transformering från gammal ungdom till ung vuxen. "Inte en dag för tidigt" kanske några av er tänker, och så är det säkert. Men det känns ju ändå alltid lite när något gammalt oundvikligen försvinner och därmed ersätts av något nytt.

Hur som helst gav jag istället bort en massa bra saker, åt väldigt mycket god mat, och kände julstämning sent omsider sprida sig i kroppen. Trots en ovanligt låg stämningsnivå i kroppen under hela december kunde den helt enkelt inte motstå mormor och morfars jul. Så som den alltid har varit!

Juldagen var som vanligt. Löjligt massa folk på löjligt få ställen. Men det vägs ju upp av den överdådiga kanonad av kända ansikten som man springer på vid baren, på toaletten, på dansgolvet och utanför McDondalds. Oavsett vad man tycker om det hela (själv kan jag bli ganska trött på att alla faller in i gamla roller och normer när man kommer hem och stöter på (i ordets båda bemärkelser) sina gymnasiebekantskaper) så kommer nog Hemvändarfesten med stort H fortsätta leverera härliga återseenden år efter år.

Hemvändarveckornas största nyhet i min kvasivärld är införskaffandet av en ny mobil. En iPhone för att vara mer precis. Grejen/-erna med iPhone känner ni säkert till, men den största förändringen som mobilköpet har inneburit för mig är att jag numera går omkring med en mobil i fickan som aldrig stänger av sig, är pålitlig och aldrig krånglar. Jag tar, av gammal vana, fortfarande upp mobilen ibland för att kolla att den är på, fungerar och inte är i behov av en omstart. Helt i onödan. Vi får se hur lång tid det tar för mig att vänja mig vid fickteknologi som fungerar som den ska.

Snö. Skönt med snö i juletider och nyårstider. Det verkar dessutom som att naturen har repat sitt misstag med att smälta bort den första omgången, genom att i förrgår paniksnöa ner en hel del och direkt slå om till ett gäng minusgrader, med stabil prognos för den kommande dagarna. Mitt tappra försök till löprunda idag kommer nog inte upprepas innan snön är borta från gatorna, det blev mer träning för knä- och fotleder än för hjärta och lungor. Men det kanske är smällar man kan leva med om den vackra vinterdräkten ligger kvar några dagar fler än vanligt här på västkusten.

Imorgon är det nyårsfirande hos OK. Champagne skall drickas, bomber smällas och mat ätas.

Som sig bör!

I need a break and I need a vacation, take me away from the civilisation!

Idag när jag klev av T-banan, på väg hem efter ett besök på Östermalm, slogs jag av en fantastisk känsla, eller förnimmelse. Jag kände en genuin glädje sprida sig igenom kroppen, en glädje som inte gick att kontrollera eller binda. En glädje som var så äkta och ren att inget kunde stoppa den.

Under resten av min promenad hem till skolan så gick jag med ett brett flin över ansiktet och en fantastisk förnimmelse om att allting är, och kommer att vara, utmärkt. Samtidigt som detta sker spelas min nationalsång i iPoden, vilket med säkerhet förstärkte mina sinnesintryck. Rörstrandsgatan fram svävade jag som på moln, komponerad av en sjukt bortglömd låt. När jag sen passerar mittendelen av bron över essingeleden slängs en av Belle & Sebastians bästa låtar igång och min orgasm i lycka är fullbordad. Jag ställer mig vid ena räcket, tittar ut över trafiken och bara skrattar högt, oberörd av alla förbipasserande cyklister och flanörer. Jag är världens mittpunkt och allt är som det ska.

Denna känsla finns fortfarande kvar i mig och jag har bestämt mig nu. Borta är min bipolaritet. Borta är mina svackor, borta är min tvekan. Det enda som finns kvar är lycka, glädje, vilja och kärlek. Jag väljer att inte bry mig om de mörka delarna i livet, det finns så mycket annat som är bättre.

Vad som orsakade detta "genombrott" är oklart. Kanske var det att jag för första gången på väldigt länge, om så bara för en timme, fick träffa en av mitt livs viktigaste kvinnor. Kanske var det en naturlig motreaktion på all skit som kastats min väg. Kanske var det paret på tunnelbanan mellan rådmansgatan och odenplan som var helt uppslukade i varandra. Kanske var det all fin musik som strömmade genom mina öron och ut i blodet. Kanske var det en insikt i vilken fantastisk tid som skall komma min väg.

Kanske var det något, någonstans där emelllan.

Oavsett vilket så är jag barnsligt och genuint "lycklig" för första gången på länge.
Utan att definitivt kunna säga varför.

Det är bra för mig. Det är så här livet borde vara nu, då och sen. Tack.

Allt på en och samma gång.

För mig är...

- ...den akademiska världen ibland ganska svårnavigerad. Jag vet vad jag vill säga och att det är rätt, men jag kan inte styrka det i bevis eller med källhänvisning. Detta faktum innebär att jag inte kommer att uppnå tillräcklig nivå för ett "bra" betyg. Ett jävla I-landsproblem egentligen, men likväl något jag kämpar med.

- ...Thåströms nygamla, men ändå fantastiska, låt Fanfanfan stört applicerbar på mig. Varför valde jag för en ganska lång tid sedan den enkla vägen för att på avstånd må dåligt, när jag kunde välja den svåra vägen för att på avstånd må bra? Det fanns säkert några vettiga förklaringar, men just nu är det svårt att finna relevansen i mina gamla argument. Hursomhelst, Fanfanfan slår mig rakt där det känns, Fanfanfan!

- ...fysisk träning en oas. Även om det känns pissigt när jag pinar min kropp på alla möjiga uttänkta och provokativa vis så vet jag att det är för att jag mår jävligt bra efteråt. För att jag kan ta den där pocornsskålen med gott samvete, för att jag kan ta det där fystestet med lite stolthet.

- ...det märkligt hur vissa saker ur mitt gamla liv kan lämna mig helt likgiltig medans nya företelser kan göra mig gråtfärdig. Och tvärtom. Kanske är det det som kallas utveckling, kanske är det det som kallas nostalgi.

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan, det skulle varit du! Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara, aldrig att dom kommer två. Fanfanfan, det skulle varit du!

...And they´ll be placing fingers through the notches in your spine!

Hemma i hstd efter två ytterliggare veckor hemma i sthlm (ja, jag har två hem.) och det känns skönt. Skönt för att komma hem och träffa mina vänner, skönt för att komma ifrån det slott som ibland hatas och ibland älskas.

Skolan är inne i en "stampande" fas känns det som. Kursen vi har är ganska krävande, men samtidigt kan folk inte sluta fokusera på vad som händer om tre månader när alla åker ut på sitt praktikår. Det får till följd att många har svårt att koncentrera sig på vad som gäller här och nu och jag kan inte rå för att ibland dras med i det hela.

Well well, men vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?

___________________________________________


* I torsdags fick vi lite svininfluensavaccin och i fredags var min kropp svårt kränkt. Kändes precis som att ha feber, fast utan att vara varm eller så. Idag är det mycket bättre så det var ju "no sweat".

* Idag är det fullproppat med saker att må bra av. Jag ska fika med SN och hennes kompis, jag ska kolla på Bröllopsfotografen med bror och ikväll blir det lite bärsa med Putte. Good times™!

* Idag är det bara 69 dagar kvar till den svenska premiären av Where the Wild Things Are. Glöm inte det!

* Igår tog jag äntligen tag i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Oerhört beroendeframkallande, skrämmande och mystisk. Tack för tipset och lånet EP, nu ska det bli läsa av!

* Veckans Youtube-film. Får min mage att hoppa lite extra där inne. Jag kan inte vänta, om ett år sitter man där framme om allt går som det ska!

Några funderingar kring H1N1(A):

* Varför klagar folk på vaccinet? Varför tvekar man? Hur många har dött av vaccinet? Hur många har dött av influensan? Go figure.

* Är det bara jag som tycker att viktiga befattningshavare i samhället, typ statsministrar, polischefer, osv. faktiskt borde få förtur för såna här saker som exempelvis vaccin mot pandemier? Är inte det ändå liiiiiiite smart, även i kära naiva Jante-Sverige?

* Varför är media så sjukligt hetsiga på de påstådda farorna med vaccinet? Var det inte exakt samma media som för bara några månader sedan i lika hög grad hetsade smittskyddsinstitut, företag, myndigheter och folkopinion till vansinne, att forcera fram ett influensavaccin för hela befolkningen? Borde man inte nöja sig nu när det är satt i rörelse? Eller är det kanske så att det säljer mer lösnummer att utnyttja folks osäkerhet, genom att helt plötsligt vända drevet 180 grader?


* Mediadrev eller inte, det är ändå något med allt som kretsar kring det här som gör mig lite sådär olustig. Är det det effektfullt valda namnet? Är det alla övertydliga statistiska kurvor över smittspridningen som inte går att värja sig ifrån? Är det att jag åker mycket tåg och tunnelbana? Är det att jag, på skolans uppmaning, tvättat händerna med alcogel inför varje måltid sedan slutet av augusti? Tur att vi inte gör som asiaterna och kör med munskydd á la tandläkaren. Ännu.


* Den där lätta febern, kombinerat med hosta, snorighet och lite oroligt i magen, var det influensan som kom och hälsade på tidigare? Isåfall, kan jag få mina pengar tillbaka?


* Hur mycket kommer "allmänheten" och media bry sig om det här om ytterliggare några månader?


* Vad blir nästa djur att namnge en influensa? Några bra förslag?

The line is drawn, this is England.

Ikväll är det en gul-trött upplyst X2000-vagn fram till midnatt.

Det är kaffe, det är This is England.
Det är långt ifrån seminarieförberedelser, måsten och krav.
Det är mitt kaffe, det är min film, det är min resa.

Basta.

Like brothers on a hotel bed.

Att komma hem efter två månader uppe i Estocholmo är skönt, men ganska ohäftigt och lite som att åka och besöka istället för att åka hem. Hade det inte varit för de sköna vänner som finns kvar i hemstan så hade det nog inte blivit något mer innan jul. Men nu finns det ju härliga och fina människor att träffa här nere, och då är det verkligen värt de tågresor som krävs!

Igår var det naturgodis och något som skulle kunna misstas som Idol-tittande hemma hos SN, tillsammans med henne och MS. Idag har det varit fika med CS i Halmstads nya dödskafé, tack för det! Härligt att få träffa er, ser fram emot nästa gång! Imorgon blir det födelsedagskalas, modell 1A, för fadren.

Nästa gång jag är hemma ska jag försöka att inte vara sjuk (thank god att det inte verkar vara svininfluensa i alla fall).

I onsdags var det White Lies på Berns med mina kära sjömän. Väldigt bra, och mina minnen från Hulstfred var inte vrängda av för mycket ljummen Sofiero-öl. De är bra live! Tack för det!

Just nu gäller:

• Elliot Smith - En av få artister som kan gå på repeat i min iPod utan att jag får apbryt.
• Min vinterjacka(!) - Jag blir mer och mer förtjust i den för varje vecka. Blå, snygg och bra.
• Alvedon - Oh yeeah. Febernedsättande? Check! Smärtstillande? Check!
• District 9 - En (bra) film jag såg på tåget igår. Förstår inte all kritik, riktigt skönt filmgrepp.

Och tydligen har man misstolkat den nya kursens studietempo och ambitionsnivå. Skit också, nu måste man verkligen ta tag i kragen för att det här inte ska gå på röven.

Hasta La Victoria Siempre!

Somebody that I used to know

Det är märkligt hur mer information om ens utbildning, som egentligen är till för att peppa och tagga en inför det som väntar, kan få motsatt effekt.

Jag säger inte att jag inte vill göra det. Jag säger inte att jag inte ser fram emot det. Jag säger inte att jag inte tror att det kommer gå bra och bli fantastiskt. Jag säger att plötsligt infinner sig en ny klump i magen, som ersätter den senaste. Klumpen påminner mig om den väntande 15 månader långa sociala pausen, den påminner mig om de höga studiekraven och om de kulturkrockar som jag kommer möta.

Jag påminns särskilt om att mitt fantastiska liv uppe i den stora staden sakta men säkert är på väg att ta slut. Jag påminns i lika hög grad om att jag kommer att mista det dagliga och intensiva livet med mina kurskamrater, som jag trivs så fruktansvärt bra ihop med. Jag kommer mista den fantastiska världen som skapats här på denna lite särskilda skola.

Till syvende och sidst finns det väl egentligen bara en sak att göra; Fokusera på de bra sakerna som komma skall och ta med sig sina fina minnen i ett ordentligt bagage för framtiden.

Men det innebär ju inte att man inte kan må dåligt över att tvingas lämna allt fint bakom sig. Separationsångest ÄR okej.

Det har dröjt ett ganska bra tag sen mitt senaste inlägg. 12-13 dagar eller nått sånt. Det stör inte mig så mycket och jag hoppas att det inte stör er som eventuellt läser heller. Det här är en blogg som inte måste uppdateras dagligen, för jag är inte intresserad av att varje dag kräkas upp vad som har hänt mig de senaste timmarna. Jag känner mer att det är min grej att skriva ett inlägg när det trycker på och jag känner att jag har något vettigt och genomtänkt att säga. För mig funkar det bra.

Jag jobbar en del på min spotify-lista när jag har tid. Den börjar bli ganska diger och nu är det en ganska nöjsam upplevelse att slänga på den!

Try it, you´ll like it: Deluxe-listan

På fredag är det tenta, jag har gjort det till en tillfällig principsak att inte öppna tilldelad kurslitteratur inför nämnda tenta. Bra eller anus?

Bulls on parade!

Jag vet inte vad det är, men jag kan fasen inte sluta lyssna på motherfucking N.W.A just nu. Och det känns jäkligt bra, lite som när jag är inne i mina RAtM-perioder. Lite ilska och aggressioner i lagom mängd mår man (väldigt) bra av, känner jag.


http://www.youtube.com/watch?v=uzMkk7XDOwc

Föräldrarna har varit på besök här uppe i helgen och det har varit himla trevligt. Skaparna skulle ju givetvis ränna runt på stan som sig bör och jag följde efter nästan hela tiden. Sen var det ju middag på kvällarna och i lördags var det musikal på kvällsschemat. Hairspray blev det och jag har fått mina ögon öppnade för ännu en underhållningsform. Live-musikal var oerhört häftigt, får bli mer sånt!

Idag har det vinkats av föräldrar, loppisen på Hötorget har återigen besökts och så även ett snabbt drop-in på gymmet. Snart är det dags att förgifta magsäcken med lite "fika" och kanske blir det en film ikväll. Är grovt sugen på att knäcka plasten på min nyinköpta Seven-dvd. Grymt bra film som det var grymt längesen man såg.


PS1: Hotmail är ett underskattat konversationsverktyg. Man blir alltid lika glad av att se att man fått post!
PS2: Nu börjar olika deadlines bränna mig därbak. Kanske läge att få tummen ur samma kroppsdel.
PS3: Proteinshakes är 5 gånger godare när de blandas med mjölk och inte med vatten.
PS4: Det är kanske för mycket begärt att ens rumskamrat ska städa våra gemensamma utrymmen nån gång då och då, när han knappt är här.
PS5: Jag har ungefär 10-15 unika besökare per dag. Ibland undrar man vilka ni är. Ibland är man ganska säker på att man vet.

Betraktelser såhär på natten mellan torsdag och fredag:

• Sällskap är jävligt underskattat. Ingen överraskning direkt, men det är för j*vla skönt att kunna avnjuta sällskap med andra människor i tid och otid. Två veckor i en ensam studentkorridor är inte kul.
• Man ska inte vara ledsen, man ska vara arg. Det är mycket nyttigare. Som Ika Nord en gång sa, till en stor mängd barn, i ett barnprogram på TV, en gång i tiden.
• Att låta skolarbeten vänta till sista minuten är en framgångsfaktor för mig. Först då kan jag prestera. En deadline som ligger för långt fram i tiden passiviserar mig. Saker och ting måste hända nu och om en timme!
• Till helgen är det frisörsbesök och ett försök att inhandla en jacka passande årstiden och kanske ett par skodon på det. Ser fram emot en dag på stan i höstrusket!
• Återigen dyker La Roux upp på min musik-radar och lyser upp det som är mörkt i mitt liv. Fantastiskt!
• Tjejer är lika stora svin som tjejer säger att killar är när de blivit blåsta av nån snubbe. Så är det, alla är svin i olika mängd och när det passar dem. Jag är säkerligen inte ett dugg bättre.

Ett axplock ur 940:

• I måndags var det märkligt. Giftermål, avskiljning och födelsedagar.
• I tisdags var det härligt. Sockerdricka i hela kroppen!
• I onsdags var det möte med riksdagspolitiker. Bra eftersmak.
• I torsdags var det förkylningsträning. Det funkar!
• I fredags var det spontananmälning till donationsregistret. Sen köpte jag en kaffe.
• I lördags var det regn som slog sönder paraplyet. Och jag var en stolt storebror!
• I söndags var både skolarbetet och bakfyllan mindre än väntat.

Över allt svävar Depeche Mode-revivalen i mitt lilla rum, en vilja att hålla tillbaka mina satans känslor och en konstant, men ändå odefinierad, fundering över nästa år och vad det kommer bära med sig.

Just det, biljetter till White Lies-konserten och The Knife-musikalen är fixade och färdiga. Easy value!

If I had a second skin, I´d probably dress up in you.

Att påbörja vandrandet uppför trappstegen som leder till uthämtningen av G-delen för den där tentan du fruktade är i regel likställt med en pulshöjning från normalt promenadvärde på kanske 70 bpm till 130 på några sekunder, så fort du mentalt har insett vad du är på väg att göra.

Att känna svettningarna tränga igenom din skjorta och handdarrningarna tillta i styrka hjälper dig knappast i dina försök att tvinga dig själv att tänka kallt och acceptera det faktum att domen är nära. När du stiger in i rummet som enbart befolkas av din examinerande lärare och samtidigt uttalar din vilja att hämta ut skiten så kanske du känner en sorts tomhet, eller lättnad. För nu finns det ingen återvändo. Skönt för dig. Kanske fick du godkänt. Kanske inte.

Oavsett vilket så är just den mentala och fysiska avspänningen som du (kanske) känner när du tagit det slutliga språnget ut i den examinerade osäkerheten något alldeles underbart. Ta tillvara på den. Så borde du känna dig oftare, om inte alltid så i alla fall mer frekvent.

Den senaste tiden har jag upplevt ovan nämnda avspänning i ett flertal olika situationer både inom och utanför den akademiska delen av mitt liv och jag har reflekterat över att det faktiskt är just en sådan form av medveten likgiltighet som man i mångt och mycket borde bära med sig oftare i vardagen.

Kanske vore allting så mycket enklare då. För mig hade det varit det.

Everything counts in large amounts!

Det här får bli sista gången jag försöker mig på något sånt här. För nu orkar jag inte med att uppleva mig själv i sådana här situationer längre. Kan jag inte hantera sån här skit så ska jag inte stoppa näsan i det heller.

Veckan som väntar mig efter den här pågående tågresan är ännu något oklar. Dels för att jag slängts in i en ny utbildningsplan, dels för att jag själv inte har orkat ta reda på mer om vad det hela handlar om. Kanske läge att fixa lite veckoscheman och kursbeskrivningar? Har jag överhuvudtaget något att göra, eller börjar det hela nästa vecka? Ingen vet, särskilt inte jag.

Förresten, det verkar som att modevågen inte släpper sitt grepp om oss bloggare, kanske det vore en skön twist även här på Post 2006? Kanske borde jag ta lite fräscha bilder på mig själv i dagens outfit? Det vore alltid något, jag har ju ändå jävligt snygga kläder på mig i skolan dagligdags, och jag är övertygad om att min läsarskara är intresserade av hur jag ser ut till vardags. Håll ögonen öppna!

Det har blivit en del Depeche Mode på det senaste, så det är troligtvis det här som blir veckans soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=zuvTcQeVNF8

As a child I knew, that the stars could only get brighter.

Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.

Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.

Just nu:

• Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
• Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
• Är lite närhet kanske allt man behöver?
• Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
• Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.

If my life depended on it, I'd fuck Elvis.

Dåså. Efter att ha sett Notting Hill istället för att försöka sova, och på kuppen, enligt rutin, mått riktigt dåligt över mitt kärleksfattiga jävla icke-hollywoodliv så känns det på sin plats att ranka topp-3-filmintron.

1. Sin City: Världens bästa filmintro enligt moi. Den säger lite, den ger allt, den berör och den lämnar tittaren med en hel flora av känslor och upplevelser som är svåra att säga nej till. Det här är modern filmkonst i sitt absoluta, definitiva, esse.

2. Top Gun: Introt till filmen som ökade ansökningarna till stridspilotutbildningen med flera hundra procent när det begav sig. Maken till adrenalinpump och effekthöjare får man leta efter. Filmen som 1994 fick mig att förstå vad jag ville jobba med när jag blev stor. Kommer aldrig tappa sin magi.

3. Pulp Fiction: Tarantino kan sin skit. Han slänger tittaren rakt in i situationen, och alla förstår. "Nu jävlar blir det åka av". Det är sånt jag gillar. Inga konstigheter, nu kör vi. Livet borde vara lite mer som öppningsscenen i Pulp eller som i vilken annan valfri Tarantino-film. Raka rör.

Jahop, då har man skrubbat av sig lite av illamåendet från Notting Hill. Då var man tillbaka i vardagen igen. Ganska gött, ändå. Både att bli av med skitsnacket från en feelgood-film och att få bjuda på några kvalitet-scener. Not bad for a sunday night!

PS: http://www.youtube.com/watch?v=8YGlaL_-tRQ

Let's find some models for wives!

Då blir det inte mer alkohol förrän den 26:e. Känns som ett moget och bra beslut, som kanske tillsammans med min nya friskhet kanske kan leda till att det blir lite mer träningstid framöver. Samvetet ligger på minus just nu efter ett lite väl friskt leverne den senaste tiden. Mindre sånt, mer friskus!

I fredags var det mezzdans och det var sjukt bra som vanligt. Det innebar förvisso att inte många knop gjordes igår och att dagen idag också har varit ganska lugn. Har däremot fått mig en promenad och en kopp kaffe med mysigt sällskap. Lite oväntat och anspråkslöst. Mer sånt!

Så nu sitter man här med kaffe i magen, Spotify i öronen och letar saker att hitta på framöver. En konsert eller två hade inte suttit fel. Vi får se om det finns sällskap och biljetter att tillgå. Placebo och/eller White Lies känns ju ytterst lockande, Regina Spektor med, men det verkar vara slutsålt.

I övrigt har en hård studieomotivation sänkts ner över mig och resten av kursen känns det som. Kanske är det en kombination av dåligt ämne, återvändande från semester och utsikterna av vad som väntar ligger bakom det hela. Hur som helst så är det riktigt dåligt i studieväg just nu, och så här 5 dagar innan tentan har jag varken öppnat böckerna eller kollat i kursbeskrivningen efter de tyngdpunkter som kan förväntas på provet. Kanske löser det sig.

Och så lite musik från förra året som bubblar fram och piggar upp nu när hösten börjar närma sig;

We’ll comment on the decor and we’ll help the passer by.

Ibland frågar man sig själv om man verkligen är så cool med saker och ting som man utger sig för att vara. Kan man släppa de där svåra sakerna som man utåt säger sig ha lämnat bakom sig?

Hur ärlig är man egentligen mot sig själv?
Jag vill tro att jag faktiskt är ganska ärlig, att jag har en ganska god självskattning, att jag har rätt så schysst koll på hur jag funkar. Men hur kan man vara säker på det, egentligen?

Jag fick en fråga tidigare idag, gällande om jag släppt en del känslor jag hade i våras. Jag sa tveklöst "ja, det är inga konstigheter", och det står jag verkligen bakom. Men jag vet också att ibland svider det till lite för mycket för att det ska tillhöra normalbilden och dessa tillfällen får mig att fundera.

Är jag verkligen alltid ärlig mot mig själv? Är det kanske så att jag inte alls släppt den där känslan och att jag konstant bara trycker ner den, bakom en fasad av axelryckningar och halvbra skämt med tillhörande leenden? Eller är det helt enkelt så att vissa känslor är starkare än andra och att de ibland poppar upp för att säga hej och slå en på käften för att påminna en om vad som en gång var?

Oavsett vilket så kan man konstatera en sak. Känslor är "tricky business" och när det kommer till sån skit så kan man aldrig lita på sig själv till etthundra procent. Det är bara att köpa läget. Kanske är det fullgott att helt enkelt vara medveten om just den bristen. Kanske.


Annars:

• Är det skolarbete som just nu genomförs så fullkomligt utanför målsättningarna för hela ämnet att jag blir vansinnig. Jag kan inte finna vare sig ro eller motivation att göra ett bra jobb.
• Har jag mycket "nytt" i hörlurarna, och det är bra. Beirut, Bon Iver, Priscilla Ahn, The Decemberists, Rilo Kiley och We Are Scientists kör på för fullt. Gud såg att det var gott.
• Har mina sköna basgruppspolare skapat en proffsblogg! Bra skit!
• Uppskattar jag kvalitets-TV-serier som inte är längre än 12 avsnitt. Less is more!
• Har jag äntligen blivit av med en av mina största laster. Jag har slutat bitat på naglarna och varit bitfri i två veckor nu! Snyggt (både karaktärsmässigt och nagelbandsmässigt)!
• Dricker jag alldeles för mycket kaffe.

No one laughs at God in a hospital.

Att vara tillbaka här uppe är som väntat riktigt bra och jag valde att stanna kvar i helgen. Gick på loppis på Hötorget idag och det var najs. Har alltid haft något extra till övers för olika sorters loppisar och samlarmarknader. Det finns alltid någon skön pryl att spana in, märkliga människor att titta på och bra köp att upptäcka.

I fredags var det Popaganda på Södermalm. Kollade in Johnossi, El Perro Del Mar, Lykke Li och MGMT. Prisvärd minifestival och ett bra sällskap gjorde kvällen riktigt lyckad. Regnet på slutet var väl lite onödigt, men så är det.

En rosröd iPod nano väntar på mig därhemma. Äntligen! Har gått utan portabel musik ett riktigt bra tag nu och det är efterlängtat. Tyvärr innebär ju köpet att jag måste börja köra iTunes. Det är inte bra. Jag gillar Apples prylar, men gillar inte att de tvingar användarna att använda deras skitprogram och -format.

Svininfluensan gör mig Apnojig. Jag är lätt hypokondrisk och när jag nu sitter här med lätta feberkänslor och lite snor i näsan så ser jag den konstgjorda lungan på Karolinska uppenbara sig framför mig. Kanske är det en latent bakfylla efter 3 kvällars öldrickande, kanske är det regnet på ett regnjackesaknande Popaganda, eller kanske en helt vanlig förkylning. Oavsett vilket så känns det ganska pissigt.

Och så måste man hitta sig en baldejt i närtid. Någon sugen?

Jag och några verb.

Jag vill att sommaren ska starta om så man får en chans att hänga lite mer på stranden, dricka lite mer öl och sköna drinkar, hänga lite mer på Caféet och träffa lite fler polare och ytliga bekantskaper. Tiden räcker aldrig till. Särskilt inte om man som jag får semester först i augusti, när högsäsongen är över och folk börjar montera ner sina sommarkulisser och så sakteliga återvänder tillbaka till sina respektive verkligheter.

Jag tycker verkligen att det är på tiden att jag klipper mig. Kanske något att ta tag i under veckan.

Jag ska om mindre än ett år inleda en utbildning som leder till en pojkdröm jag haft sen jag kunde stå. Det är helt absurt och samtidigt oerhört verkligt. Kommer det bli som jag alltid trott? Kommer det bli en besvikelse? Kommer jag klara av de krav som kommer ställas på mig? Kommer jag trivas? Frågorna är många, svaren få, och inga powerpoint-presentationer i världen kan lugna den latenta oro som hela tiden gnager min hjärnbark.

Jag måste träna mer än jag gjort den här sommaren. Vad är syftet med att träna året om, om man ändå ska kasta bort allt på några månaders slappande? Idag inleds återtagandet genom att ge mig ut på berget och bita tag i dess fruktade löpspår.

Jag borde ta tag i den där uppsatsen som egentligen skulle ha skrivits under sommaren och som ska lämnas in om inte allt för många veckor. Jag finner stor tröst i att alla andra på skolan verkar ha gjort samma prioriteringar som jag.

Jag ser helst att glin som, med små behändiga mini-högtalare kopplade till sin mp3-spelare, skränar ut sin skitmusik på tågstationer, busshållsplatser och andra offentliga lokaler och utrymmen tar tag i sina liv och slutar förpesta min vardag. (*Puh* Det var skönt att få ur sig.)

Jag är återigen imponerad av fenomenet "Ullared". Det är ett sjukt ställe som borde bevistas lite då och då, för att passivt (om inte aktivt) bevittna kapitalismens seger över individens pengabörs. Och för att kolla på roliga människor som tycker det är en bra idé att köpa 60 tandkrämstuber åt gången. Och kvitton längre än SJ:s tågköer...

See, I´m stuck in a city, but I belong in a field!

* Jag har semester medans alla andra i klassen har börjat den nya terminen. Det känns oväntat märkligt och jag har de senaste dagarna verkligen insett hur mycket jag trivs där uppe och hur starkt jag saknar mina klasskamrater. Det är såklart skönt med semester här hemma och det är givetvis asnajs att kunna hänga med sina gamla polare här hemma under en längre tidsrymd änn knappt 48 timmar i veckan. Men det kommer också bli kul att återigen sätta sig på ett X2000 med riktning norrut.

* Att inte få svar på sms är faktiskt våldsamt irriterande. Vad fan är syftet med att inte svara?

* Regina Spektor äger Spotify just nu. Och Vampire Weekend. Och Yelle, verkligen Yelle.

* I sommar har det inhandlats en miniserie från HBO som jag länge funderat på, men aldrig har fått tummen ur att fixa. "From the Earth to the Moon" heter den, producerades under sent 90-tal och berättar historien om hur USA tog sig själva i kragen och åkte till månen på 60-talet. Stört snygg och gripande mini-serie i 12 delar som jag aldrig kommer att tröttna på. Serien var världens dyraste TV-serie under lång tid (tror att "Rome" har gått om?) och är riktigt gedigen.
http://www.youtube.com/watch?v=WhZhzt1rh7o
http://www.youtube.com/watch?v=R9p7Smy_6T4

* I veckan har jag varit nästan obehagligt händig. Jag har målat garage och husdörrar, jag har slängt ut en toastol och ett handfat och på måndag ska jag montera nya diton. Ibland lyckas man förvåna sig själv...

* Att blogga i punktform är behagligt, behändigt och bedårande. Eller hur?

* Hela mediadrevet om Afghanistan gör mig trött. Aldrig har så många mediapersoner utropat sig själva till säkerhetspolitiska experter som denna sommar. När kan vi få läsa lite ordentligt underbyggda texter i ämnet?

* Som jag skrev i förra inlägget så kommer det ta ett tag innan jag kan släppa "Låt den rätte komma in". Och det gör det verkligen, har sett filmen typ 5 gånger nu. Jag avgudar filmens atmosfär och riktigt myser mig igenom 1 timme och 40 minuters långsam svensk vinter.

* Avslutningsvis skulle jag vilja slänga in en film-trailer från Youtube som får det att pirra lite extra i mig. Jag ser verkligen fram emot hösten, en del på grund av "Where the Wild Things Are". Jag hoppas bara att filmen lever upp till känslan som trailern ingjuter i mitt bröst. Jag vet inte om det är den akustiska Arcade Fire-musiken, eller om det är något annat, men jag skymtar nästan tårar i ögonvrån bara av att se trailern. Det om något borde ju vara en indikation på att man borde bänka sig i bio-salongen framöver. Men vad vet jag, se själva och skapa er en egen uppfattning!
http://www.youtube.com/watch?v=RY-dXsR_ZFg

"Att fly är livet, men att dröja döden."

Det faller sig naturligt att det inte blir lika tätt mellan blogginläggen nu när det är sommar, semester och vackert väder. För vem orkar skriva något vettigt när det finns så mycket annat bra att hitta på?

Nu när min efterlängtade ledighet äntligen har tagit vid så har stranden till slut börjat få besök av mig och det är verkligen på tiden. Det är ju ändå på något sätt viktigt att man utnyttjar de fördelar som finns med att bo där man bor! Lite flygning har också hunnits med och min ekonomiska smärtgräns har snart nåtts på det området för i år. Som fattig (....) student så kan man ju inte riktigt sprätta pengar omkring sig längre...

Som sinnets motreaktion på det strålande vädret och sommarkänslorna här på västkusten så gick jag förra veckan helt ner mig i en bok och en film. Jag fick äntligen tummen ur och köpte "Låt den rätte komma in" och kunde inte slita mig från den. 48 timmar senare var den slutläst och jag låg i soffan helt matt, upprymd men ändå tom inombords.

Boken är helt fantastisk och kan vara den bästa bok jag läst. Jag såg till att fixa filmen också, som den DVD-nörd jag är, och den gjorde mig inte besviken. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan som "Låt den rätte komma in" framkallar på ett bättre sätt än just; "upprymd men ändå tom inombords". Ja, så är det. Verklighetens Halmstad i sommarbölja 2009 möter fiktionens Blackeberg under vargavinter 1981. Vackert. Så fruktansvärt vackert. Jag har inte hämtat mig ännu och det kommer nog ta ett bra tag innan jag kan släppa det här.

Maybe we are the damaged ones?

Okej, nu ställer jag frågan som alla normala människor inom åldersspannet 18-35 ställer sig, eller borde ställa sig. Vad i hela fridens namn har hänt med den musikkanal som en gång i tiden gick under namnet MTV? Var och när gick allting snett? Vem kan jag klandra och uppgivet men samtidigt ilsket fråga varför?

Ingen i sinna sinnes fulla bruk kan ju fortfarande hänga kvar på den kanalen i mer än 10 minuter utan att förklaras medicinskt retarderad.

Låt oss lite snabbt kolla in dagens TV-tablå för världens mest kända musikkanal:
_____________________________
Söndag 26 Juli, MTV:

06:00 MTV breakfastclub
07:00 Super pop
09:00 M is for music
10:00 MTV breakfastclub top 10
11:00 Rewind
12:00 Made
12:50 Made
13:45 Made
14:40 Made
15:30 Made
16:25 Made
17:20 Made
18:10 Made
19:05 My super sweet 16
19:30 Exiled
20:00 The City
20:25 Teen Cribs
20:50 50 cent - The money and...
21:45 From g's to gents
22:40 Fist of zen
23:05 Viva La Bam
23:30 Scarred
00:00 MTV Live at midnight
01:00 After hours
_____________________________

Denna sorgliga läsning ger alltså att mellan 12:00 och 00:00, de 12 timmar där de flesta människor faktiskt orkar slå på TV:n och kanske zappar in MTV, så blir det ingen musik alls från "Music Television". Det man får nöja sig med är meningslösa illa producerade program om skithögar till människor och deras ickeproblem och om..... Eller vänta nu. Det är faktiskt det enda som dessa tolv timmar handlar om. Och mellan alla dessa skitprogram om örkelmänniskor så matas man med lastbilslaster av reklam för Jamba och andra tveksamma mobiltjänster som folk tydligen gillar eftersom skräpet vägrar att gå i konkurs.

"Music Television" borde byta namn till "White Trash Television".
Då var det sagt.

Jag känner såklart att det är på sin plats att sätta mina I-landsproblem kopplade till MTV:s tveksamma existensberättigande i perspektiv till det som M och de andra där borta fick uppleva i helgen. Jag skulle såklart titta på MTV varje dag fram till november om det kunde garantera att du (och ni) slapp uppleva sådana situationer igen. Skönt att allting verkar ha gått väl i alla fall, bra jobbat! Här har du en som skickar iväg en tanke åt ditt håll lite då och då!

Vidare måste jag ändå bli lite positiv och passa på att haussa en film som har premiär i oktober. Jag har tidigare lovordat Smala Sussie och nu kommer alltså en liknande film av samma personer och med samma skådespelare. Helt lysande, varför ändra ett vinnande koncept? Här har ni en som kommer stå i biokö i höst!





Veckan som kommer blir den sista veckan i min kära overall innan tre veckors semester tar vid för att avslutas med ännu en resa upp till Stockholm och en fortsättning på min ganska angenäma verklighet där uppe. Man har det inte så tokigt ändå, MTV (eller WTTV?) till trots.

I keep waving at the taxis, they keep turning their lights off.

Mina två största irritationsmoment här i livet är:

A.) Att jag inte kan spela något instrument och B.) att jag inte kan odla ett ordentligt skägg. Inte alls några jättegrejer egentligen men likväl är det väl det jag grämer mig mest över.

Utöver det så finns det faktum att jag är för snäll och att jag bryr mig för mycket och för snabbt. Att vara snäll ger i princip aldrig några fördelar. Nice guys finish last, och det stämmer. Man borde kanske vara lite mer kall och svinig och skita i vad den där inre rösten säger till en. Det verkar ju funka för typ alla andra. Allting hade varit så mycket enklare då.

Äh, skit samma. Det är väl bara jag som tänker för mycket och har lyssnat på en Bright Eyes-låt för mycket. Kanske borde jag inte skriva något alls. Men det känns ändå som att det här är något jag vill ha ur mig, på sätt och vis så inbillar jag mig att allting blir lättare om jag får ner det i skrift. På sätt och vis så inbillar jag mig att jag har rätt, på sätt och vis så förstår jag att det är svårare än så.

Jag borde kanske sluta tänka på saker som jag egentligen borde ha släppt för länge sen, jag kanske borde förstå att loppen är löpta, att spelen är spelade.
Jag borde kanske sova på saken.
Det låter schysst. Det känns bra.

Relaxed? Yes, Im trying but this fear´s got a hold on me.

Då lider veckan mot sitt slut och det är dags att på något vis summera vad som hänt den senaste tiden.

Veckans vardagar spenderades ute i vår östra skärgård där lite bra-att-ha-utbildning varvades med grillning, solning, fotboll, bad och lite festande. Riktigt schysst vecka och om jag inte hade vetat bättre så skulle man kunna tro att jag har semester.

Helgen har snabbt gått förbi med fest hos ER på lördagskvällen vilket var riktigt kul, även om mitt konto kände av det ganska rejält då jag fick betala båda taxiresorna. Kanske man kan tillgodoräkna sig det senare i sommar? Vem vet. Hur som helst var det födelsedagsfirande för ER och SM med en massa härligt folk. Vår present gjorde succé och det var riktigt kul att se hur de båda födelsedagsbarnen blev genuint glada!

Tidigare under lördagen hängde jag med min homeboy JP och A. Första gången jag träffade A och det var riktigt trevligt! Bra tjej som är lätt att tycka om! Harry Potter-film avverkades och kanelbullar åts. Sweet!

Brorsan rycker snart in i lumpen och jag kan inte låta bli att hetsa honom hela tiden. Till del för att de är roligt att tetas med ens syskon, men kanske framförallt för att det väcker så många minnen inom mig och för att jag innerst inne gärna skulle vilja vara tillbaka i lumpen. Det var en enklare tid. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för honom, han är en stark och stabil kille som löser det mesta.

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag tycker om White Lies, deras album går från första till sista låt om och om igen på min dator och det är så satans starkt. Dramatisk och euforisk indierock med en mörk inramning, the way I like it! Vissa låtar får till och med ögonen att tåras, så bra är det!

Här är Spotify-länk till deras album för er som är intresserade:
http://open.spotify.com/album/7cqME0i4hbvwNEUpeJnH8V

____________________________________

För övrigt är det inte alltid positivt att läsa andras bloggar, man får lätt för sig saker och man undrar vad man ska tro egentligen. Man inser framförallt att det är viktigt hur man uttrycker sig på sin egen blogg, det är lätt att såra folk utan att vara medveten om det. Nått att tänka på!

I live on the right side, and sleep on the left.

Så sitter man i östergötland igen efter en vecka i småland och hultsfred. Festivalpremiären är således avklarad och det med bravur. Det var oerhört schysst. Musiken var riktigt bra och jag missade egentligen inga spelningar, sällskapet jag och Putte slöt upp med vid camp kangaroo var riktigt bra och mycket schyssta upplevelser skapades.

Visserligen var väl vädret inte riktigt på vår sida, men med lite gummistövlar någon regntät jacka och ett glatt humör så står man sig ganska bra, trots att leran växer exponentiellt i förhållande till den fallande vattenmängden!

Musiken var ju huvudanledningen till att jag åkte dit och då främst White Lies, Krunegård och The Killers. Att sedan Regina Spektor, Ice Cube, The Sounds, Dropkick Murphys, Franz Ferdinand, SMK, Kings of Leon, m.m. också uppträde var bara att fett bra plus!

Två smålistor av festivalen såhär en söndagskväll:

Bästa spelningar:

1. The Sounds - Jag känner mig lite som en 17-årig stureelev i början på 2000-talet, men det är ok. The Sounds knäckte allt, det är också ok. Jag är förvisso lite kär i Maja, men herregud, det var verkligen rocknroll rakt igenom. Fullt ös från början till slut och tätare live-uppträdande fanns inte att hitta under festivalens fyra speldagar.

2. White Lies - Här håller nog inte många med mig, White Lies är fortfarande ett relativt nytt band och vi var väl inte asmånga som kunde sjunga med i texterna. Men det var riktigt bra klass på det hela och jag bara älskar sångaren Harry McVeigh:s pojkaktiga utseende kombinerat med den dramatiska rösten. Tack EP för att du visade mig vägen till denna guldklimp i våras!


Skönaste upplevelser:

1. SMK:s flippade spelning - 60 minuters rent asflabb och panikdans. Stördare spelningar kommer jag nog vara tvungen att leta efter. Fantastiskt.

2. Ice Cube bringing westside to the woods - Ice Cube körde sin feta gangsta-rap i en småländsk skog framför tusentalet lerig och blöta ungdomar som är 19-ish, alltså 6 år yngre än Ice Cube:s karriär och låter alla avge Westside-eden och kör sköna dängor som "Fuck tha Police", "Stright outta Compton", osv. En lätt märklig upplevelse och samtidigt så fruktansvärt skön. If you´re scared motherfucker, go to church!


I veckan är det utflykt till kursgård som gäller, det blir soft. Och till helgen är det kalas anordnat av ER och SM, jag är redan peppad!

Och så bjuder vi på en lite youtube-film från White Lies konsert som spelades in typ 3 meter framför min plats i publiken. Ljudkvaliten är väl sådär, men det är likväl riktigt schysst!

Rotary!

Då har sommaren startat med några varma veckor i lkpg. Riktigt kul att få stifta bekantskap med stället och det framtida yrke jag seglar mot. Allting känns riktigt toppen och idag var det grädde på påskägget när vi fick flyga både jet och helikopter. Det var helt j*vla underbart och särskilt helikopterturen var fullkomligt lysande. Det är med uppriktig lycka jag ser på min yrkesframtid.

I min nära framtid så har jag lyckats få ledigt för att åka till Hultsfred med Putte och det kommer bli riktigt kul. Många bra band och ett bra sällskap lovar många Good Times™!

I Augusti blir det några veckor ledigt nu när min sommar plötsligt kastades om och jag får börja planera så smått för det. Vad kan vara schysst att hitta på då?

Bjuder er på en liten film som till del förklarar min helikopterupplevelse idag:

Feeling good, being awsome.

Jahaop, då verkar det vara klart och betalt. Underbart, en pojkdröm är uppfylld och jag har svårt att greppa det. Det blir mest ett löjligt flin och en glad axelknyck. Kanske det blir mer emotionellt senare? Säkert.

Snart är skolan slut och det känns grymt. Men ännu vet jag inte om det blir lov eller om det blir några extraveckor i lkpg. Det löser sig framåt dagarna här. Hultsfred kan komma i kläm och det suger ju. Hur som helst blir det midsommar hos FA och jag har stora förväntningar. Det känns bra i magen när jag tänker på det. Måste bara kolla upp hur det blir med mat och annat sådant trams.

I övrigt känns allt möjligt ganska bra. Jag är emotionellt avtrubbad (vilket är en fördel i mitt fall), jag har en skön sommar att se fram emot oavsett hur den utvecklas och allting är oerhört harmoniskt!

Just det, jag måste ju bara rekommendera världens näst bästa humorserie. Green Wing förtjänar en ordentlig koll av alla oss som gillar brittisk torr humor. Det är som sagt torr brittisk humor med en freakish touch. Tänk er The Office möter Arrested Development. Det är fantastiskt kul och jag har redan utvecklat en förkärlek för den psykotiska/sociopatiska Sue White. Varför dras jag alltid till Sociopater/psykopater i filmer och TV-serier?

Lite jobbiga filmklipp från Green Wing som jag tänkte slänga in här för er att kolla in:

1. Fett rolig scen från säsong 2:
http://www.youtube.com/watch?v=PiQkVhHYR2A
2. Hopplock av den världsbästa TV-serie-sociopaten Sue White:
http://www.youtube.com/watch?v=op3VWN5dEd0

Farewell to the fairground.

Sommaren börjar nu så smått veckla ut sig, och det känns rätt schysst. Hulstfred vecka 28, lumpen-återträff veckan innan och sen blir det hasta mañana. Det blir lagom för mig, lite välbehövd vila måste man ju ändå få in i schemat!

Helgen var rätt schysst, med en godkänd utekväll i Halmstad. Dessutom har jag lyckats fixa studentpresent till bror min och träffat min kära SN. Idag har jag botat min bakfylla med en rejäl kaffemage. Kanske inte jättesmart, känner jag nu. Men vad gör det när ultrakanonfilmer som "Freaky Friday" går på tv?

Fotbollens utveckling på det svenska nationella planet igårkväll var ju tråkig men oerhört väntad. Well, tack Danmark, nu slipper man slösa massa sommartimmar på fotboll nästa år. Vi hade väl ändå åkt ur i kvarten som vanligt.

Efter att ha börjat läsa bloggar mer frekvent nu än tidigare så känner jag att mitt bloggupplägg är lämpligt. Jag orkar inte med att skriva för mycket, och det känns som att det finns bloggar därute som innehåller en massa text mest för sakens skull. Det tycker jag personligen är ganska tråkigt.

Snart är det X2000-resa upp till skolan igen. Jag har att välja mellan att kolla på min nya TV-serie-drog "Green Wing" eller göra den där Förbannade Engelska-Läxan™. Ni som känner mig vet nog varthän det barkar...

When panic grips your body, and your heart's a humminbird!

Bra skit!

And on the lazy days the dogs dissolve and drain away.

Ikväll var det en hemtenta som skulle skrivas. Detta ackompanjerades med improviserad spritfest och musikavnjutning i korridoren. Fantastiskt trevligt var det, ni borde prova! Inget gör er hemtenta bättre och roligare att läsa än en stadig småfylla och god musik i fint sällskap!

Annars är kursen avslutad i och med denna hemtenta som lämnas in imorgon (förutsatt att man blir godkänd, vilket känns lite tveksamt hos vissa, beroende på alkoholpåverkan), och nu är det bara en kurs kvar innan vårt sena sommarlov tar sin början. Det känns bra, men samtidigt lite tråkigt eftersom många av mina närmare vänner här på skolan försvinner till Linköping på fredag.

I dagarna avslutades Millenium-trilogin och en enorm Salander-abstinens infinner sig. Vad ska jag nu läsa? Förslag mottages tacksamt! Imorgon blir det fys, (kanske engelska om jag pallar gå på den) och presentköp till min lillebror som snart tar studenten. Jag har lite tankar om vad som ska inhandlas, men kan inte riktigt spika något förrän jag varit inne i stan och kollat in sortiment och butiker.

I veckan har jag förresten för första gången någonsin fått höra att jag har en snygg kropp och är vältränad och dessutom av flera personer, oberoende av varandra. Jag är inte den som är speciellt ytlig och så men det är ju alltid kul att höra, särskilt när det är första gången. Året på skolan verkar ha haft avsedd effekt även fysiskt! Skönt med lite självförtroende-boost då och då, även om jag som sagt inte ser mig själv som speciellt ytligt lagd...

Our bodies get bigger but our hearts get torn up.

Just nu mår jag fan väldigt bra. Mitt "riktiga" jag är tillbaka, och det känns som att inget kan stoppa mig. Det är fantastiskt och inget kan komma ivägen. Oavsett vilka trevande händer som rör vid varandra, oavsett vilka blickar som möts, oavsett vilka åsikter som växlas, så mår jag oförtjänt bra.

Eller kanske är det faktiskt förtjänt? Jag känner nog att det är så, ändå. Jag har mått dåligt ganska länge och nu är det läge för något nytt. Världen är some awsome shit och jag finns mitt i det. Det är min tur att att bara njuta och hänga på.
Inget kan komma emellan mig och allt awsome shit.

I helgen var det karlbergs dag och det var najs. Det är alltid kul att visa upp vad man gör och gå runt och kolla in andra sköna grejer. I veckan är det examination och jag orkar inte bry mig för fem öre. Min nyvunna whattefack-mentalitet kommer fram i ljuset, och jag gillar't!

Sex saker att glädjas över (utan inbördes ordning):

1. American Psycho/Patrick Bateman

Världens kanske bästa filmpsykopat och kanske skönaste psykopatfilm måste man slå ett ordentlig slag för med jämna mellanrum. Den som inte uppskattar Christian Bales Bateman och filmens twistade upplägg är själv inte helt rätt funtad. Jag tackar mig själv för att jag äntligen har köpt filmen, nu måste jag genast fixa boken.

2. Valkyrie

Kritik har riktats mot filmen som beskriver mordkomplotten mot Hitler 1944. Det sägs att den är utdragen, något grå och intetsägande. Men vad gör det när det är ett kostymdrama som saknat motstycke på senare år? Jag citerar Alexander Bard "Säga vad man vill om nazisterna, men de klädde sig snyggt!" Sen kommer jag dessutom alltid vara en sucker för Tom Cruise, oavsett hur bäng han blir.

3. SJ:s kaffe

Kaffet som serveras i Bistron på X2000 håller hög klass och funkar utmärkt i alla lägen. Där borde många kaffeserverare snegla lite extra. Behöver jag nämna att jag dessutom åtnjuter gratis kaffe på tåget? Its a winning combo!

4. Att träffa gamla vänner

I fredags träffade jag en gammal vän som jag ganska nyligen har insett har haft stor betydelse i formandet av den person jag är idag. Tyvärr har kontakten brutits på senare år, men i torsdags fick vi möjlighet att sätta oss ner och prata igen. Det var väldigt fint och den känslan verkar vara ömsesidig! Mer sånt till folket!

5. Selektiv likgiltighet

Min selektiva likgiltighet (i nyktert tillstånd, ska tilläggas) är skön att kunna luta sig tillbaka mot. Det är en förmåga jag med viss möda har utvecklat genom åren, men ibland är lönen mödan värd. Som nu, där jag helt enkelt kan rycka på axlarna och skaka på huvudet åt flertalet saker som jag egentligen kanske borde må dåligt av. För A) Jag vet att jag är bättre än det där, B) Det är bara jag själv som mår illa av den där blyklumpen i magsäcken, och C) För ärligt talat vem fan orkar med mina sub-problem?

6. Lisbeth Salander/Millenium-böckerna

Om Patrick Bateman är världens skönaste fiktiva psykopat så är Lisbeth Salander Sveriges skönaste fiktiva psykopat. Punkt. Jag kan inte slita ögonen från böckerna och letar nu frenetiskt efter den tredje boken. Lisbeth har framkallat grov sömnbrist här, för vem pallar sova när man kan läsa ett kapitel till? Att Noomi Rapace gestaltar Salander med den äran i första filmen är helt underbart. Det är nog ganska låga odds på att det blir en guldbagge kastad åt det hållet.

She makes sure you saw her.

Idag har jag bränt strandsatt tid i Huvudstaden med hjälp av lite gym (ja, kroppen är snart helt kry!), men framförallt städning. Här uppe på tredje våning har det dammtorkats, dammsugits, sorterats, kastats och golvmoppats (x2). Jag finner något lugnande och kanske meditativt i att städa och göra fint. Framförallt så finns det definitivt något tillfredsställande i att kunna gå runt i ett nystädat rum. Kanske är det ett undermedvetet sätt att hantera en i övrigt rörig tillvaro?

Kanske det, även om min tillvaro de senaste veckorna har ordnat upp sig ganska ordentligt. Rörigt är det inte längre och det känns överlag ganska stabilt. Kortvecka nyss avklarad med bravur och imorgon lägrar en kort sväng i hstd för att senare dra upp på lite segelflyg i de småländska skogarna! Hoppas på bra väder så man kanske kan samla på sig några flygtimmar.

Jag måste förresten passa på att tipsa eventuella musiklyssnare om det här bandet som jag fick mig till livs för ett tag sedan; http://www.youtube.com/watch?v=E2YnDlEMXiU Väldigt bra, och resten av albumet är helt klart värt en lyssning eller två. Låten länkad ovan är lite speciell att lyssna på för mig. Texten är fan spot on och hela arrangemanget byggs sakta upp till ett jävla crescendo som visar sig vara ett antiklimax utan dess like. Oerhört vackert, men samtidigt ganska smärtsamt. Such is life!

Slutligen så kan ju nämnas att mitt nyårslöfte skall återupptas med omedelbar verkan. Nu blir det svårt snålt på energiuttaget för min del. Men vem försöker jag egentligen lura? Mig själv kanske främst, för det är en skön grundtanke och det får mig att må ännu bättre med mig själv. Det är ju ändå ett bra nyårslöfte som ligger väl i fas med vad årets skeenden har utvecklats till. Join the joyride!

There are roads left in both of our shoes.

Hemma från Italien så sitter jag nu på den värsta bonnabrännan som siktats norr om Salerno. Det är så grovt att det kan bli tal om att besöka solarie i syfte att lindra övergången mellan knaperstekt ansikte till tröj-blek bringa. Italien var annars riktigt grymt, kommer definitivt återvända fler gånger. Och då särskilt Rom, även om det bara blev en kväll och en natt där. Något som slår mig när jag nu besökt ännu ett Europeiskt land är fastställandet av hur fula man faktiskt är i andra länder än de skandinaviska. Det är ju både lite tragiskt och lite gött.

Framför mig väntar en kortvecka och sen en långhelg i Hstd. Jäkla skönt med både lång tid borta från hemmet och snart en bra tid borta från skolan. Det behövs. Distans är det som behövs till mångt och mycket och just nu känns det helt rätt.

• Top-3-saker jag funderar på just nu:

1. Hur blir nästa vår? blir det tyskland eller östergötland eller västergötland?
2. Varför blir jag alltid bara kompis med tjejer, trots att jag gör mitt bästa för att undvika det?
3. När ska förkylningen från helvetet släppa så min kropp slutar förfalla?

• Top-3-saker jag stör mig på just nu:

1. Tonåringar med små högtalare kopplade till sina mp3-spelare som spelar dålig musik i offentlighetens heliga tempel.
2. Idioten som själ huvudbonader här på skolans fester. Inklusive min.
3. SJ:s hemsida. Oerhört uselt.


Förresten, jag har typ 10 besökare om dagen, men aldrig några kommentarer.
Whataap with that? Don´t be a stranger!

Summer´s gonna take the pain away!

Då var veckan så gott som över och det har varit en vecka som verkligen inte har passerat obemärkt förbi. Jag tog äntligen tag i mitt ok och även om jag precis som förväntat blev nedskjuten och avsågad så känns det faktiskt riktigt bra. Nu slipper jag grubbla på det där mer. Nu kan jag skjuta bort det där på riktigt och försöka lägga energi på bra saker istället. Mitt glada jag har börjat titta fram igen och det är oerhört skönt, han har inte varit framme på ett bra tag.

Varför-frågan har såklart passerat min hjärnbark både en och två gånger och det tycker jag ändå att jag har rätt till att undra, särskilt med det oerhört definitiva besked jag fick som bara skrek ut en inbjudan till frågestund. Men samtidigt valde jag att inte gå den vägen. Jag orkar fan inte rota i det där mer, det är som det är nu och valet är gjort oavsett om jag förstår varför eller inte.

Sjukdom har slagit rot i min hals under veckan och på nytt påvisat hur snabbt jag känner mig degig och otränad. Det räcker med 4-5 dagars uppehåll från den dagliga motionen för att jag ska sitta och ta mig själv i bilringarna och må dåligt. Ser fram emot första löppasset på länge.

I fredags var det mässdans med Rockabilly-tema och det var riktigt kul enligt väl inslagen rutin. Kanske blev det någon spritdrink för mycket för igår var det betongkeps och sympatipittsa i Vasastan som gällde. Lördagen trodde jag skulle gå i lugnets tecken, men blev inringd tillsammans med några killar från slottet till en trevlig lägenhetsfest i Solna. Det var schysst och det är alltid lika trevligt att träffa folk man inte känner sen tidigare!

Idag har det varit lite shopping i Barkarby med boysen. En tröja, ett par badbyxor och en Fjällräven-väska lyckades jag knipa. Ikväll är det förberedelser för nattens bravader. Då bordar vi flyget till Italien där vi kommer att spendera 5 dagar i taktikens, solens, matens och vinets tecken. Lite rättvisa har jag lyckats hitta i livet ändå.


Allt är gott, och jag mår bättre nu än på väldigt länge. Tack för det!

Veckans Spotify-kung(Don´t mind the asfula video, lyssna på låten):

Let's see how smart you are when the canine come!

Rage Against the Machine har fått en väl avpassad revival™ här på laptopen. Det känns att det verkligen är på tiden att jag får höra in lite aggressiv, arg och intensiv musik. Musik är ju som ni alla vet en stor faktor i mitt liv och ett band som RAtM går ju ingen oberörd, så ej heller mig. Det är verkligen skönt att kunna få utlopp för en hel del uppdämd frustration.

Tack för det Spotify och Zack de la Rocha!



Annars har jag nu tagit tag i att läsa in mig på lite populärkulturella böcker som det pratas om i populärkulturmedia. Snabba Cash är nyss avklarad och knappt har juggedialekten lämnat mig förrän jag slänger mig in hos Mikael och Lisbeth i Män som hatar kvinnor. Eftersom laptopen inte har hängt med de senaste tågresorna av främst logistiska anledningar så har pocketboken blommat ut som ett bra substitut! Läsningen var ju en gång i tiden en stor del av min fritid, kanske kan jag lyckas locka tillbaka läslusten med lite SJ-stimulerad lästid?

Valborg spenderades i Lund i goda vänners lag. Det blir nog en repris nästa år, kanske med lite andra ingångsvärden, men gärna med samma sällskap! Hur som helst har jag till nästa besök fastställt att det går att sova i en garderob om behovet åter skulle infinna sig! Inga konstigheter, även om luftkvalitéten sjönk framåt småtimmarna...(!) Resten av helgen innefattade ett besök hos frisören, robinson och film hos CS och JB, läggning av tryckförban på mamma och segelflyg. Det var en schysst helg utan för stora pretantioner.

Hur veckan kommer utveckla sig återstår att se, jag inväntar allt annalkande med ett galet lugn. Det kommer oavsett vad som händer bli intressant. Tveklöst!

I started running but there's no one to run to!

Förra veckan nåddes jag av beskedet att jag var

preliminärt antagen. Det hela är så sjukt att jag haft svårt att greppa det. Det har börjat sjunka in så smått nu och det känns helt fantastiskt. Samtidigt så vågar jag inte fira fullt ut ännu, det är jag för erfaren för att göra. Jag tror inte på det helt och hållet förrän jag har ett papper i handen och sitter på ett flygplan söderut.

Men om jag nu skulle lyckas att korsa mållinjen den här gången så vore det något helt vansinnigt. Denna halvt tillbakahållna lycka som så smått börjar växa inom mig ackompanjeras av en tillfredsställelse av att jag äntligen bestämt mig för vad jag ska göra med mitt andra problem. Det kommer bli jobbigt och blottande, men whattefack, det får gå som det går, och det är just det som får mig att må bra. Det får fan gå som det går.

Spotify hittade en gammal skön power-rock-låt som jag alltid har skämts lite grann för att gilla, kanske för att jag tyvärr verkar ha utvecklats till något utav en musik-fascist, men här ska faktiskt bot råda och bättring ske! How far we've come med Matchbox 20 är lite oväntat det mycket passande soundtracket till mitt liv just nu. Lite desperat och forcerat, men ändå med någon sorts tillförsikt och känsla av att saker och ting kommer att reda ut sig.

Segelflygpremiären är avklarad och det är skönt att vara uppe i det blå igen, även om man kanske var lite ringrostig vid landningen. Jag skyller på den hårda och byiga sidvinden! Men i övrigt känns det väldigt bra och det har fölts av lördagsöl med boysen, och en hel del insikter som ovan har redovisats. Det är alltid skönt att kunna resonera med vänner med ett par öl innanför emo-tshirten!

MA drar till landet i Öst och jag håller tummarna för att det går fint. Hon är en oerhört fin tjej som jag vet kan ta hand om sig själv och som kommer lösa ut det hela. Men jag kommer ändå sända en tanke ditåt med jämna mellanrum. Kör hårt!



http://www.youtube.com/watch?v=Me6RERSLnB4&feature=related

Today it looks like night.

När hela världen står i gungning så är det förvånansvärt att man faktiskt kan finna ro i tillvaron.

Å ena sidan lever jag ett riktigt härligt liv med bra vänner både på skolan och där hemma, med mycket träning och stora möjligheter till det, med roliga saker att hitta på på fritiden, med intressanta ämnen att plugga och med ett allmänt bra och väldukat liv.

Å andra sidan närmar sig eventuellt mitt livs största vägskäl och jag vet verkligen inte alls vad jag vill. Det är så frustrerande att jag inte kan beskriva det i ord. Därtill ligger en latent osäkerhet i mig själv och det faktum att jag har (obesvarade, vad jag vet) starka känslor för världens härligaste tjej.

Dessutom så brottas man lite med det faktum att det hela är bara en enda stor radda av I-landsproblem, men som min kära vän PW sa; "Ett problem är ett problem om man uppfattar det som ett problem, oavsett kontext." Och ja, det ligger kanske något i det.

Nåväl, dessa två ytterliggheter kastar mig mellan en massa olika sinnestämningar hela tiden och helt utan förvarning. Givetvis blir man ganska lynnig och tudelad av det hela.

Men då och då, mitt uppe i allt det här, så stannar stormen upp och bereder en öppen, torr och säker väg rakt igenom, likt Moses och Röda havet, där jag ibland lyckas ta mig in. Där kan man få en stund att känna ett schysst och rättvist lugn. För någonstans kan jag känna att jag faktiskt förtjänar lite lugn och balans. Det vore fan rättvist.

A lead role in the cage.

Så är man uppe i mälardalen igen efter en längre helg i Prag med familjen. Väldigt trevligt och en riktigt schysst stad att stifta bekantskap med. Jag älskar kontraster och saker som balanserar på gränsen mellan dekis och framtidstro. Detta fick jag verkligen tillfredställt i Prag och kan väl egentligen illustreras bäst när jag i söndags satt på spårvagnen och tittade ut. På ena sidan av vägen låg ett totalt nedgånget och vandaliserat hus omgivet av taggtråd där någon hade hängt upp tvätt. Utanför rann en liten sorglig ursäkt till bäck, fylld med sopor. På andra sidan låg ett nybyggt affärskomplex där man i skyltfönstret gjorde reklam för Nintendo wii Fit. Whats not to like? Hur som helst, jag gillade som sagt verkligen Prag och kommer säkert återvända nån gång framöver.

Igår hann jag med en snabb filmkväll med ER, MP och CS. ER är äntligen hemma efter hans 192 dagar utomlands. Riktigt schysst att han är hemma och väldigt trevligt att se honom igen! Fler vänner där hemma ger mig bara fler anledningar att åka ner!

Våren är här med allt vad det innebär. Vårkänslor har man väl egentligen inte fått i dess egentliga mening, trots det fantastiska vädret. Inte av det amorösa slaget alltså, den biten har jag ju redan lyckats med i förtid. Eller ja, lyckats och lyckats, känslorna finns ju absolut här men enligt något som börjar likna en apdålig rutin så verkar det bara vara just här som känslorna finns.

Om det nu finns känslor som kan kopplas till årstider så är jag väl egentligen mer en person som får höstkänslor och som älskar att ta fram filtar, kaffekoppen, filmer och bosätta mig i myssoffan. Men vår är ju grymt det med, absolut. Kläder blir snyggare, folk blir gladare, dagarna blir långa och ljusa och sommaren kommer närmare för varje kväll som går.

Idag fyller jag år och jag är fine med det. Jag är ett år bättre. Det är tisdag och allt är som vanligt. New Slang med The Shins varvas med Wish You Were Here av Pink Floyd. Att jag aldrig lär mig. Det är väl min last, skulle jag tro. Går sånt bort med stigande ålder?

Bara för att jag kan.

Äh, har varit lite heavy shit här på bloggen ett tag så här är två favoritklipp från Youtube som har potential att liva upp stämningen ordentligt!

This fear´s got a hold on me!

Alltså, såhär är det: Världens kanske roligaste TV-serie heter Arrested Development.

Arrested Development har lyckats glida förbi det svenska folkets medvetande mer eller mindre obemärkt, trots att det visats på svensk TV och varit tillgängligt för gratis och laglig beskådning på nätet under väldigt lång tid. I helgen fastnade jag, och som jag fastnade!

Serien handlar i stort om en oerhört (oerhört som i; "fruktansvärt asmycket") dysfunktionell familj och hur den äldste sonen försöker hålla den samman sedan deras far blivit arresterad för bedrägeri, mutbrott, svindleri, m.m. Det är en oerhört smart serie som är rolig på så många plan och är fylld med klockrena skådespelare som gör ett lysande jobb. Jag har redan plöjt igenom första säsongen och kan inte vänta på att få trycka nästa. Det är en serie som kan få mig att spontant börja skratta så mycket att det tåras i ögonen på mig, bara jag tänker på den. Så bra är det.

Om någon någonsin skulle bry sig om att lära sig mer om hur min humor är lagd så skulle jag rekommendera den här sidan:

http://arresteddevelopment.msn.com/

Där kan man se alla avsnitt i fullängd.

Bra!, sa Bill.

Fett bra!, sa Bull.

Annars så är Hultsfredsbiljetter bokade!
Annars ska jag till Prag på fredag!
Annars är mitt hjärta i bra skick och godkänt av både professorer och överläkare!
Annars så hoppar samma hjärta högt (och kaffet spills på skjortan...) av en liten vink och ett av de där fantastiska leendena!

..And I am listening to hear where you are!

Helgen var grym, mycket folk fick träffas, filmer sågs, kaffe dracks, bulls provsatts, födelsedagspresenter öppnades, skjorta köptes, hultsfred planerades och Arrested Development upptäcktes på riktigt.

Putte har köpt ett låtsasgevär som påminner om något nybyggarna sköt bisonoxe med på 1800-talet. Jag älskar det, inte för att jag tycker det är speciellt snyggt, utan mer för att det är så typiskt Putte. Jag får ett leende, om inte ett skratt, varj gång jag tänker på det och hur stört det egentligen är. Han vet inte var han ska sätta upp det, hans rumskamrat JB tycker inte om det alls och det passar inte riktigt in i möblemanget. Och därför älskar jag hela grejen.

Citat hämtat från gårdagen när detta gevär förevisades för mig:

"-Hur mycket har du betalat för det här?!
- Typ åttahundra, men det kostade från början tvåtusen!
- Bra, då har du ju tjänat tolvhundra....!"

Haha, jag dör! This is why they are my best friends!

Vidare hade jag en ny upplevelse igår. Jag pratade i telefon med en person i en stund som är lång med mina mått mätt (15-20 min?) utan att tycka det var obekvämt överhuvudtaget. Tvärtom var det riktigt trevligt och det känns skitbra. Är som många av er vet sedan tidigare inte direkt någon telefonmänniska. Jag avskyr telefoner egentligen, allt brukar kännas så stelt och det gör mig riktigt obekväm. Men igår var det raka motsatsen. Kanske beror det på vem man snackar med? Troligtvis.

Idag är essän färdigskriven och snart blir det tåg upp till Gbg för en ny undersökning innan kosan styr vidare upp mot Sthlm. Ödesmättat så det förslår, javisst. Men som någon sa till mig igår, det är bara att göra skiten. Ja, det är väl det.

Till sist kan jag inte låta bli att åter igen länka till denna löjligt vackra och lidesefullt skarpa låt. Det är inte första och kommer säkerligen inte att vara sista gången som ni erbjuds lyssna på den på den här bloggen. Det är en av de starkaste låtarna jag känner till och det går inte att lämnas oberörd av den:

We might die from medication but we sure killed all the pain.

Långhelg i hemstaden är aldrig fel, men smolk i bägaren kan inte undvikas tack vare en essä som måste skrivas. Vidare har jag fått ytterliggare bajs i maten genom att tvingas på en kompletterande undersökning i Göteborg på måndag. Hur mycket ska man behöva stå ut med egentligen?!

Men imorgon är det återvändarfest hos MP och det kan ju vara lämpligt för att tränga bort alla jobbigheter. Det ska bli sweet att träffa folk igen, vissa var det väldigt längesen man såg röken av!

Två sköna saker, två jobbiga:

Sköna:
1. Solen tittar fram allt oftare, vilket värmer både kropp och själ. Våren tittar fram och med det gömmer sig vinterkläderna allt eftersom. Det är bra. Omedvetet mår man bättre och blir gladare, och det behöver man ju alltid. Det ger även hopp om att jag en dag framöver kommer att kunna bära min sedan länge inhandlade sommarjacka!

2. Att imorgonkväll få träffa alla polare som spridit ut sig över landet. En sorts lillejul revisisted fast utan all sån där påträngande megahauss. Det har alla möjligheter att bli fett!

Jobbiga:
1. Att undersökningshelvetet aldrig kan ta slut, extrainsatta UKG:er suger hårt och särskilt när de dimper ner i knäet utan förvarning eller framförhållning. Varför ska man alltid behöva kämpa i uppförsbacke? Varför duger inte förra årets resultat och varför kan man inte få någon förvarning?!

2. Att ta mod till sig och lägga ut sina känslor för världens härligaste tjej och få en negg tillbaka, med enda motiveringen på "varför?"-frågan varandes; "du är en jättefin, härlig och rolig kille...!"
Jaha?!? En motivering som man börjar bli ganska trött på att få höra, för det är ju inte första gången. Och det är ju för fasen ingen motivering, det är snarare en omotivering som endast skapar mer huvudbry och gör att man inte kan släppa det, trots att det var en dryg månad sedan. "Du är ful och luktar illa" hade nästan varit skönare att få höra... Seriöst.


Men låt oss nu njuta av den förträffliga musiken nedan och träda in i helgens dimma:

http://www.youtube.com/watch?v=ec5Cz0RDArk
http://www.youtube.com/watch?v=1YacSnjpGkk

Being best friends with all the witches!

Konserten igår var riktigt tajt, skönt tempo och bra låtlista. En fullträff, tack för det Franz Ferdinand! Ett bra crescendo på en väldigt härlig helg!

Kortvecka framför mig med lite mer praktisk inriktning, innan jag kan åka hem redan på onsdag för att skriva essä. Också göttigt med långhelg, att få vara hemma mer än 48 timmar är lätt värt, särskilt när det nu verkar bli apbra fest på lördagen!

Annars är det la ok. Jag är fortfarande heligt förbannad på mig själv för att jag hela tiden går i samma fälla. Jag verkar ju hittills inte ha tagit åt mig så himla mycket om hur spelet funkar och hur jag funkar i spelet. Kunskapen finns, men viljan att ge mig in i det är ständigt frånvarande. Och det slår ju bara tillbaka på mig själv hela tiden, att jag orkar?!

Kanske för att jag hela tiden tycker mig se tecken och signaler som säger annat? Kanske för att jag är naivt förtjust i tanken på lite känsloutbyte för en gångs skull? Jag vet inte, hur som helst är jag en mästare i emotionell självspäkning, so that's that.

Well, jag har ju mycket att se fram emot i alla fall, en Prag-resa med familjen, en Italien-resa med skolan och däremellan ännu ett av detta livs många märkliga besked som väntas dimpa ner i min brevlåda runt vecka 16... Jag är luttrad, jag höjer inte ett ögonbryn inför tanken på att ett ynka brev avgör min framtid. För vad kan man egentligen göra åt det?

Ingenting, därför tycker jag vi lyssnar lite på JayMay - One May Die So Lonely:

At least the heart of life is good.

I veckan var det ännu ett återbesök i Linköping, nästan exakt ett år sedan förra gången. Denna gång gick det däremot bättre och det känns riktigt bra, nu har jag gjort allt jag kan. Nu är jag tillfreds med mig själv och hela den grejen. Oavsett vilket besked jag får så kommer jag kunna gå vidare därifrån med ett leende på läpparna.

Ikväll är det Franz Ferdinand på Cirkus, så jädra sweet!

Burn me up and spread the parts.

Idag kom jag så äntligen till insikt. Egentligen har jag haft det på känn oerhört länge, men har envist och naivt valt att tro på motsatsen. Men idag var det oundvikligt på alla håll och kanter. Idag slängdes bevisen i mitt ansikte, så hårt att näsblodet var nära förestående. Idag fick jag verkligheten svart på vitt.

Yta är allt.

Så är det och så kommer det alltid att vara. Jag verkar vara något sen med denna insikt, men hädanefter är den även min, och ytan kommer att vara det viktigaste även för mig. Personlighet, djup och innehåll är inget jag längre kommer lägga någon vikt vid. Jag ser inget syfte med det längre, det har aldrig fungerat. Yta är allt.

Tiger lou - Horray Horray säger allt, som vanligt. Nu blir det fan inget mer på ett tag.

Can't you tell that it's well understood?

Det är typiskt att man ska gå och bli brakförkyld en vecka innan man ska hoppa in i massa medicinska tester. Riktigt dålig tajming, här missar jag ambitionen helt... Tenta imorgon och jag ska börja plugga idag, kanske. Eller ja, jag borde det. Vi får se. Jag är helt ointresserad och oengagerad.

Det har blivit mycket musik på sista tiden. Det är så jag funkar, när saker och ting är jobbiga och det är svårhanterat så sköljer jag ner det med tonvis av album. Det har blivit en del Elliot Smith den här gången, XO och New moon är grymma skivor!

Imorgon är det även fest här, med After-Ski-tema! Hoppas det blir dajligt.

Hittade ett vackert klipp med just Elliot Smith från Musikbyrån på Youtube. Håll till godo:

You Probably Couldn't See For The Lights But You Were Staring Straight At Me.

Jag gillar att:

* Jag kan säga vad jag tycker och känner, att jag inte begränsas av några obekväma spärrar eller sociala gränser. Att jag vet vad jag vill och ser hur jag kan åstadkomma det.

* Jag har vänner som vet vem jag är och kan lyssna på mig när jag är ledsen, arg och uppgiven, glad, exalterad och framåt. Att jag kan vara där för dem när de behöver det. Att de är min andra familj.

* Lyssna på musik och låta den omsluta mig. Att koppla den till situationer och känslor och alltid bära det med mig oavsett var eller när jag är.

Jag avskyr att:

* Behöva försvara mitt val av yrke. Att hela tiden behöva stå i skamvrån när andra kör över en, utan egentlig anledning eller grund.

* Vara så fruktansvärt naiv som jag tydligen är. Att tro att det finns fler än jag som kör med öppna kort.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Veckan som gick var väldigt intressant. Jag upplevde en oerhörd dipp, på gränsen till depression och utvalda delar av det går att utläsa ovan. Men med hjälp av lite skrikande, vänner och Arctic Monkeys (ja, de lever!) så har jag lyckats ta ett grepp om det. Ibland undrar man om det finns något man saknar eller om det hela tiden finns där, men som man missar. Ingen kan egentligen svara på det, men hur som helst så nådde jag någon typ av återvändsgränd. Nu får det f*n räcka. För om jag hade följt vägen hela sträckan in, vad hade hänt då?

Egentligen så vill jag väl bara ge uttryck för hopplöshet. Man kan inte göra speciellt mycket åt sin situation och det är det som är så förbannat svårt. Jag hatar att hela tiden vara måltavlan, jag har aldrig upplevt motsatsen!

Låt mig bjuda på låten som räddade min vecka. En oerhört sliten gammal goding, spelad åttahundra gånger för mycket, men som alltid räddar mig i stunder som dessa;