Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.
Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.
Just nu:
- Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
- Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
- Är lite närhet kanske allt man behöver?
- Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
- Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar