If I had a second skin, I´d probably dress up in you.

Att påbörja vandrandet uppför trappstegen som leder till uthämtningen av G-delen för den där tentan du fruktade är i regel likställt med en pulshöjning från normalt promenadvärde på kanske 70 bpm till 130 på några sekunder, så fort du mentalt har insett vad du är på väg att göra.

Att känna svettningarna tränga igenom din skjorta och handdarrningarna tillta i styrka hjälper dig knappast i dina försök att tvinga dig själv att tänka kallt och acceptera det faktum att domen är nära. När du stiger in i rummet som enbart befolkas av din examinerande lärare och samtidigt uttalar din vilja att hämta ut skiten så kanske du känner en sorts tomhet, eller lättnad. För nu finns det ingen återvändo. Skönt för dig. Kanske fick du godkänt. Kanske inte.

Oavsett vilket så är just den mentala och fysiska avspänningen som du (kanske) känner när du tagit det slutliga språnget ut i den examinerade osäkerheten något alldeles underbart. Ta tillvara på den. Så borde du känna dig oftare, om inte alltid så i alla fall mer frekvent.

Den senaste tiden har jag upplevt ovan nämnda avspänning i ett flertal olika situationer både inom och utanför den akademiska delen av mitt liv och jag har reflekterat över att det faktiskt är just en sådan form av medveten likgiltighet som man i mångt och mycket borde bära med sig oftare i vardagen.

Kanske vore allting så mycket enklare då. För mig hade det varit det.

Everything counts in large amounts!

Det här får bli sista gången jag försöker mig på något sånt här. För nu orkar jag inte med att uppleva mig själv i sådana här situationer längre. Kan jag inte hantera sån här skit så ska jag inte stoppa näsan i det heller.

Veckan som väntar mig efter den här pågående tågresan är ännu något oklar. Dels för att jag slängts in i en ny utbildningsplan, dels för att jag själv inte har orkat ta reda på mer om vad det hela handlar om. Kanske läge att fixa lite veckoscheman och kursbeskrivningar? Har jag överhuvudtaget något att göra, eller börjar det hela nästa vecka? Ingen vet, särskilt inte jag.

Förresten, det verkar som att modevågen inte släpper sitt grepp om oss bloggare, kanske det vore en skön twist även här på Post 2006? Kanske borde jag ta lite fräscha bilder på mig själv i dagens outfit? Det vore alltid något, jag har ju ändå jävligt snygga kläder på mig i skolan dagligdags, och jag är övertygad om att min läsarskara är intresserade av hur jag ser ut till vardags. Håll ögonen öppna!

Det har blivit en del Depeche Mode på det senaste, så det är troligtvis det här som blir veckans soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=zuvTcQeVNF8

As a child I knew, that the stars could only get brighter.

Jag älskar att sitta på ett X2000, med ryggen i färdriktningen, näsan mot rutan och musik i öronen. Jag kan sitta så hur länge som helst, det är min form av meditation. Meditation som ibland kan vara ytterst välbehövlig. Veckan bakom mig var en vecka sprängfylld av känslor och intryck. Upp och ner, fram och tillbaka, ut och in. Hela veckan har jag gått omkring som en stor emotionell bordsfontän som spillt över lite här och där. Och det med rätta. De senaste dagarna har bjudit på så många ytterskott med mig i mitten att det hade varit märkligt att reagera på något annat vis.

Just därför är det skönt att kunna sitta på sitt tåg, med sin musik, och betrakta hur landskapet passerar förbi utanför och bort. Lite som en påminnelse om att allt är föränderligt, som en uppmuntran till att leva i nuet, eller kanske som en antydan om vad som komma skall.

Just nu:

• Är min apsnygga röda iPod Nano ett bra köp.
• Är tentan sedan länge glömd. Cura Posterior.
• Är lite närhet kanske allt man behöver?
• Har nedtrappningen på kaffedrickandet misslyckats. Igen.
• Är jag sugen på en löprunda. Kanske imorrn.

If my life depended on it, I'd fuck Elvis.

Dåså. Efter att ha sett Notting Hill istället för att försöka sova, och på kuppen, enligt rutin, mått riktigt dåligt över mitt kärleksfattiga jävla icke-hollywoodliv så känns det på sin plats att ranka topp-3-filmintron.

1. Sin City: Världens bästa filmintro enligt moi. Den säger lite, den ger allt, den berör och den lämnar tittaren med en hel flora av känslor och upplevelser som är svåra att säga nej till. Det här är modern filmkonst i sitt absoluta, definitiva, esse.

2. Top Gun: Introt till filmen som ökade ansökningarna till stridspilotutbildningen med flera hundra procent när det begav sig. Maken till adrenalinpump och effekthöjare får man leta efter. Filmen som 1994 fick mig att förstå vad jag ville jobba med när jag blev stor. Kommer aldrig tappa sin magi.

3. Pulp Fiction: Tarantino kan sin skit. Han slänger tittaren rakt in i situationen, och alla förstår. "Nu jävlar blir det åka av". Det är sånt jag gillar. Inga konstigheter, nu kör vi. Livet borde vara lite mer som öppningsscenen i Pulp eller som i vilken annan valfri Tarantino-film. Raka rör.

Jahop, då har man skrubbat av sig lite av illamåendet från Notting Hill. Då var man tillbaka i vardagen igen. Ganska gött, ändå. Både att bli av med skitsnacket från en feelgood-film och att få bjuda på några kvalitet-scener. Not bad for a sunday night!

PS: http://www.youtube.com/watch?v=8YGlaL_-tRQ

Let's find some models for wives!

Då blir det inte mer alkohol förrän den 26:e. Känns som ett moget och bra beslut, som kanske tillsammans med min nya friskhet kanske kan leda till att det blir lite mer träningstid framöver. Samvetet ligger på minus just nu efter ett lite väl friskt leverne den senaste tiden. Mindre sånt, mer friskus!

I fredags var det mezzdans och det var sjukt bra som vanligt. Det innebar förvisso att inte många knop gjordes igår och att dagen idag också har varit ganska lugn. Har däremot fått mig en promenad och en kopp kaffe med mysigt sällskap. Lite oväntat och anspråkslöst. Mer sånt!

Så nu sitter man här med kaffe i magen, Spotify i öronen och letar saker att hitta på framöver. En konsert eller två hade inte suttit fel. Vi får se om det finns sällskap och biljetter att tillgå. Placebo och/eller White Lies känns ju ytterst lockande, Regina Spektor med, men det verkar vara slutsålt.

I övrigt har en hård studieomotivation sänkts ner över mig och resten av kursen känns det som. Kanske är det en kombination av dåligt ämne, återvändande från semester och utsikterna av vad som väntar ligger bakom det hela. Hur som helst så är det riktigt dåligt i studieväg just nu, och så här 5 dagar innan tentan har jag varken öppnat böckerna eller kollat i kursbeskrivningen efter de tyngdpunkter som kan förväntas på provet. Kanske löser det sig.

Och så lite musik från förra året som bubblar fram och piggar upp nu när hösten börjar närma sig;

We’ll comment on the decor and we’ll help the passer by.

Ibland frågar man sig själv om man verkligen är så cool med saker och ting som man utger sig för att vara. Kan man släppa de där svåra sakerna som man utåt säger sig ha lämnat bakom sig?

Hur ärlig är man egentligen mot sig själv?
Jag vill tro att jag faktiskt är ganska ärlig, att jag har en ganska god självskattning, att jag har rätt så schysst koll på hur jag funkar. Men hur kan man vara säker på det, egentligen?

Jag fick en fråga tidigare idag, gällande om jag släppt en del känslor jag hade i våras. Jag sa tveklöst "ja, det är inga konstigheter", och det står jag verkligen bakom. Men jag vet också att ibland svider det till lite för mycket för att det ska tillhöra normalbilden och dessa tillfällen får mig att fundera.

Är jag verkligen alltid ärlig mot mig själv? Är det kanske så att jag inte alls släppt den där känslan och att jag konstant bara trycker ner den, bakom en fasad av axelryckningar och halvbra skämt med tillhörande leenden? Eller är det helt enkelt så att vissa känslor är starkare än andra och att de ibland poppar upp för att säga hej och slå en på käften för att påminna en om vad som en gång var?

Oavsett vilket så kan man konstatera en sak. Känslor är "tricky business" och när det kommer till sån skit så kan man aldrig lita på sig själv till etthundra procent. Det är bara att köpa läget. Kanske är det fullgott att helt enkelt vara medveten om just den bristen. Kanske.


Annars:

• Är det skolarbete som just nu genomförs så fullkomligt utanför målsättningarna för hela ämnet att jag blir vansinnig. Jag kan inte finna vare sig ro eller motivation att göra ett bra jobb.
• Har jag mycket "nytt" i hörlurarna, och det är bra. Beirut, Bon Iver, Priscilla Ahn, The Decemberists, Rilo Kiley och We Are Scientists kör på för fullt. Gud såg att det var gott.
• Har mina sköna basgruppspolare skapat en proffsblogg! Bra skit!
• Uppskattar jag kvalitets-TV-serier som inte är längre än 12 avsnitt. Less is more!
• Har jag äntligen blivit av med en av mina största laster. Jag har slutat bitat på naglarna och varit bitfri i två veckor nu! Snyggt (både karaktärsmässigt och nagelbandsmässigt)!
• Dricker jag alldeles för mycket kaffe.