Det var så att ögonen tårades.

Och allt det vackra fångades på samma filmsnutt.

Tack Arcade Fire, tack Popaganda, tack Youtube!

...och tack alla fänrikar.

I have wrapped up for you in some old autumn leaves

Det är alltid lika kul att gå på konserter. För det är lite det Way Out West är, man marknadsför sig som en festival, men det är ju inte det. Inte en festival såsom jag tolkar ordet och dess innebörd i alla fall. Folk är tokfräscha, nyduschade och vill inte sitta ner i gräset med risk för att få en gräsfläck på sina Filippa K-byxor.

Dessutom bad en man i 50-årsåldern mig och D under Tallest Man-spelningen att "dämpa oss, vi är ju faktiskt på konsert". Ungefär det är vad jag kommer minnas som negativt med WoW-2011. Alla fräscha människor, en sjukt tråkig publik och alla köer till allt. Vi fick köa för att komma in, köa för att äta, köa för att använda toaletterna, köa till scenen och köa för att komma hem.

Men det fanns såklart en massa bra saker med WoW. Sällskapet självklart, musiken såklart och allt däremellan! The Tallest Man on Earth var precis så överbra som jag hade hoppats, Explosions in The Sky var skitvackra och Noah and The Whale spelade rakt in i mig. Och så var det mycket annat bra änna. Se bl.a. nedan!

Nu har jag varit 031:a i exakt en vecka. Det är ensamt att bo själv. Jag är van att alltid ha vänner på armslängds avstånd, så är inte längre fallet. Det är jag, min TV och Facebook. Upphetsande. Det går nog över.

Ny spellista på Spotify under konstruktion förresten, äntligen ett nytt kapitel.

Kapitel 3

Nyinflyttad, mycket nytt, mycket bra, lite ensamt. Ska skriva lite om Way Out West-helgen vad det lider. Så länge bjuder jag på den här fantastiska låten av ett fantastiskt band, som jag hade glädjen att få se. En av många fina konsertupplevelser.

Om ni inte orkar Youtube så finns den på Spotify dessutom.

Eller jag vet ente...

...men det här är fan helt fantastiskt bra. Helt i min smak, riktigt dålig humor, ämnad för mig känns det som.

En vecka kvar till första arbetsdagen. Ska bli sketakul. Snart Way out West, också sketakul.

Lägenheten som jag har lagt mina händer på är helt fantastisk. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Det var många skepp i stan i helgen, mycket intressant men jag kan inget om båtar.

Det är skönt när svårsmälta insikter plötsligt faller på plats.

The Wire är tillbaka i mitt liv. Mycket bra beslut. Klapp på egen axel.

Weah!

Det är gjort.

Det är en tid av splittrade känslor. Å ena sidan hoppar jag nästan av glädje efter att ha besökt min nya hemstad och tillhörande lägenhet. Lägenheten som sådan är väldigt fin och läget är helt fantastiskt. Jag hade nog inte kunnat lyckats mycket bättre i det avseendet.

Sommaren har äntligen startat igång och nu är det snart dags för ännu ett varv till stranden, tillsammans med mina kompisar. Oerhört nice!

Men just som jag stod och gjorde i ordning strandväskan tidigare idag fick jag ett MMS av en av mina fd. kurskamrater från Stockholm, som fått exakt den befattningen som jag siktade på innan jag blev särskilt uttagen till särskilda arbetsuppgifter. Ett MMS föreställandes min gamla vagn från värnplikten, med våra besättningsnamn fortfarande målade på sidan. Gud vad det högg till, både av glädje och vemod. Jag saknar det där, jag vill återuppleva det där, och jag är vansinnigt avundsjuk på honom.

Samtidigt försöker jag intala mig själv att "Men för fan, det där är ju redan gjort!". För det är det ju faktiskt. Jag gjorde det på bästa tänkbara sätt, jag gjorde det väldigt bra och jag gjorde det under det sista utbildningsåret när det var inom en vettig organisatorisk och ekonomisk ram. Dagens verksamhet är ju inte i närheten av det vi gjorde då. Och man vill ju faktiskt ha kommit någonstans efter 3 år på skola, inte göra samma sak som jag gjorde i värnplikten för fem år sen. Och jag ska ju faktiskt åka ett annat fordon, som definitivt är minst lika coolt.

Men likväl, att jag ens behöver argumentera för min nuvarande situation pekar på något otrevligt. Något obekvämt. Gjorde jag rätt val? Den tvekan kommer nog alltid finnas där, lite grann i alla fall. Jag måste bara se till att glömma bort det där så väl som möjligt.

Det är gjort. Både valet och vagnsåkandet. Och i min nya befattning kanske jag slipper all j*vla lera och bandarbeten och vård till sent på kvällen och....

Nu; Stranden!