Att påbörja vandrandet uppför trappstegen som leder till uthämtningen av G-delen för den där tentan du fruktade är i regel likställt med en pulshöjning från normalt promenadvärde på kanske 70 bpm till 130 på några sekunder, så fort du mentalt har insett vad du är på väg att göra.
Att känna svettningarna tränga igenom din skjorta och handdarrningarna tillta i styrka hjälper dig knappast i dina försök att tvinga dig själv att tänka kallt och acceptera det faktum att domen är nära. När du stiger in i rummet som enbart befolkas av din examinerande lärare och samtidigt uttalar din vilja att hämta ut skiten så kanske du känner en sorts tomhet, eller lättnad. För nu finns det ingen återvändo. Skönt för dig. Kanske fick du godkänt. Kanske inte.
Oavsett vilket så är just den mentala och fysiska avspänningen som du (kanske) känner när du tagit det slutliga språnget ut i den examinerade osäkerheten något alldeles underbart. Ta tillvara på den. Så borde du känna dig oftare, om inte alltid så i alla fall mer frekvent.
Den senaste tiden har jag upplevt ovan nämnda avspänning i ett flertal olika situationer både inom och utanför den akademiska delen av mitt liv och jag har reflekterat över att det faktiskt är just en sådan form av medveten likgiltighet som man i mångt och mycket borde bära med sig oftare i vardagen.
Kanske vore allting så mycket enklare då. För mig hade det varit det.
1 kommentar:
Håller med!
Du uttrycker dig så fint Simon.
Vi borde ses snart om du frågar mig.
-Sofie
Skicka en kommentar