När hela världen står i gungning så är det förvånansvärt att man faktiskt kan finna ro i tillvaron.
Å ena sidan lever jag ett riktigt härligt liv med bra vänner både på skolan och där hemma, med mycket träning och stora möjligheter till det, med roliga saker att hitta på på fritiden, med intressanta ämnen att plugga och med ett allmänt bra och väldukat liv.
Å andra sidan närmar sig eventuellt mitt livs största vägskäl och jag vet verkligen inte alls vad jag vill. Det är så frustrerande att jag inte kan beskriva det i ord. Därtill ligger en latent osäkerhet i mig själv och det faktum att jag har (obesvarade, vad jag vet) starka känslor för världens härligaste tjej.
Dessutom så brottas man lite med det faktum att det hela är bara en enda stor radda av I-landsproblem, men som min kära vän PW sa; "Ett problem är ett problem om man uppfattar det som ett problem, oavsett kontext." Och ja, det ligger kanske något i det.
Nåväl, dessa två ytterliggheter kastar mig mellan en massa olika sinnestämningar hela tiden och helt utan förvarning. Givetvis blir man ganska lynnig och tudelad av det hela.
Men då och då, mitt uppe i allt det här, så stannar stormen upp och bereder en öppen, torr och säker väg rakt igenom, likt Moses och Röda havet, där jag ibland lyckas ta mig in. Där kan man få en stund att känna ett schysst och rättvist lugn. För någonstans kan jag känna att jag faktiskt förtjänar lite lugn och balans. Det vore fan rättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar