You Probably Couldn't See For The Lights But You Were Staring Straight At Me.

Jag gillar att:

* Jag kan säga vad jag tycker och känner, att jag inte begränsas av några obekväma spärrar eller sociala gränser. Att jag vet vad jag vill och ser hur jag kan åstadkomma det.

* Jag har vänner som vet vem jag är och kan lyssna på mig när jag är ledsen, arg och uppgiven, glad, exalterad och framåt. Att jag kan vara där för dem när de behöver det. Att de är min andra familj.

* Lyssna på musik och låta den omsluta mig. Att koppla den till situationer och känslor och alltid bära det med mig oavsett var eller när jag är.

Jag avskyr att:

* Behöva försvara mitt val av yrke. Att hela tiden behöva stå i skamvrån när andra kör över en, utan egentlig anledning eller grund.

* Vara så fruktansvärt naiv som jag tydligen är. Att tro att det finns fler än jag som kör med öppna kort.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Veckan som gick var väldigt intressant. Jag upplevde en oerhörd dipp, på gränsen till depression och utvalda delar av det går att utläsa ovan. Men med hjälp av lite skrikande, vänner och Arctic Monkeys (ja, de lever!) så har jag lyckats ta ett grepp om det. Ibland undrar man om det finns något man saknar eller om det hela tiden finns där, men som man missar. Ingen kan egentligen svara på det, men hur som helst så nådde jag någon typ av återvändsgränd. Nu får det f*n räcka. För om jag hade följt vägen hela sträckan in, vad hade hänt då?

Egentligen så vill jag väl bara ge uttryck för hopplöshet. Man kan inte göra speciellt mycket åt sin situation och det är det som är så förbannat svårt. Jag hatar att hela tiden vara måltavlan, jag har aldrig upplevt motsatsen!

Låt mig bjuda på låten som räddade min vecka. En oerhört sliten gammal goding, spelad åttahundra gånger för mycket, men som alltid räddar mig i stunder som dessa;